Stigma – ett hinder att söka vård

AKADEMIN FÖR HÄLSA OCH ARBETSLIV

Avdelningen för socialt arbete och kriminologi

En svensk intervjuundersökning av vuxna med sexuell attraktion till barn

Stigma – ett hinder att söka vård

Robert Alexander Socarrás och Janna Gunberg

2019

Examensarbete, Grundnivå (kandidatexamen), 15 hp Kriminologi

Kandidatprogram i utredningskriminologi Handledare: Sofia Wikman

Examinator: Amir Rostami

2

Sammanfattning

Syftet med studien är att undersöka och belysa hur stigmatisering av personer med pedofili påverkar valet att söka vård. För att besvara syftet har sekundärdata använts, i form av intervjuer, som genomfördes i Priotabprojektet, som även denna studie omfattas av. 17 personer med pedofili intervjuades varav 14 analyserades i denna studie.

Insamlade data har huvudsakligen analyserats genom Beckers stämplingsteoretiska perspektiv där stigma varit utgångspunkten. Resultaten visade på att personer med pedofili upplevde att deras situation är så stigmatiserad att de inte vågar söka stöd och att det i de fall de bett om stöd, inte funnits någon vård att tillgå. Utifrån den analys som gjordes visade studien på att stigmatisering utgjorde ett hinder för personer med pedofili att söka vård och att vården, enligt respondenterna, inte tillmötesgick deras vårdbehov.

Nyckelord: Pedofili, Priotab, Becker, stigmatisering, stämplingsteori

3

Abstract

Authors: Robert Alexander Socarrás & Janna Gunberg

Title: Stigma – a hindrance to seeking care, A Swedish interview study of adults with a sexual attraction to adolescents. [Stigma – Ett hinder att söka vård, En svensk intervjuundersökning av vuxna med sexuell attraktion till barn]

Handledare: Sofia Wikman

Although child sexual abuse is an immense problem worldwide, there is a lack of knowledge surrounding the perpetrators. Most of the preventative measures are targeted towards potential victims, meanwhile there are minor-attracted persons who are willing to seek help for their unwanted sexual desires but find nowhere to go. One major problem is the stigma surrounding the attraction to minors but there is barely any research whether condemning individuals with this attraction has an actual impact on preventing child sexual abuse. The alienation of these individuals however, could potentially make minor-attracted persons turn away from society and potentially seek social connections with like-minded individuals, furthering the spiral of negativity and perhaps even normalizing the very behavior that at first might have been unwanted.

Previous studies show that health professionals do not possess the proper knowledge to treat the individuals that do seek help. Furthermore, other studies show that despite minor-attracted persons never offending, the punitive attitudes towards them does not change. The aim of this study was to seek understanding of how factors like stigmatization can lead to minor-attracted persons not seeking help and instead dealing with their unwanted sexuality on their own. A qualitative descriptive content analysis method with semi-structured interviews was used to answer this. 17 minor-attracted persons were interviewed, and 14 interviews served as data to be analyzed. The results showed that stigmatization, along with a lack of options regarding care, served as a hindrance to find adequate help despite wanting it. The data was subsequently analyzed using Becker’s Labeling theory and the concept of stigmatization preventing minor- attracted persons from seeking care.

Keywords: Minor-attracted persons, stigmatization, seeking care, crime prevention

4

Förord

Vi vill med det här förordet rikta ett stort tack till ANOVA och Christoffer Rahm som gett oss den här unika möjligheten att få vara en del av hans forskningsstudie Priotab.

Det har varit en otroligt intressant resa med många nya insikter, ifrågasättande av egna fördomar och kunskapsmässigt utmanande. Utan förtroendet vi fått från Christoffer Rahm hade det inte varit möjligt att genomföra den här uppsatsen. Vi vill dessutom tacka för hans engagemang under arbetets gång med viktig feedback och insikter som vi tagit med oss i vårt arbete och som utvecklat oss, både som forskande studenter och skribenter. Ett indirekt tack vill vi dessutom ge till de respondenter som deltagit i studien, för deras mod att söka sig till ANOVA för att få hjälp med sitt beteende och därmed bidra till ny viktig kunskap inom området. Avslutningsvis vill vi tacka vår handledare Sofia Wikman för stödet, intressanta och ibland utmanande diskussioner.

Det har varit en process av utveckling och lärande, både om oss själva, varandra och arbetet.

5

Innehållsförteckning

1. Inledning ... 6

1.1 Bakgrund ... 6

1.2 Syfte och frågeställning ... 8

1.3 Definition av begreppet pedofil ... 8

2. Tidigare forskning ... 9

2.1 Kunskapsöversikt ... 9

2.2 Imhoff – samhällets vilja att straffa ... 10

2.3 Sjögren – den svåra situationen för vården ... 11

2.4 Dunkelfeld – behandlingsprogram för individer med parafili ... 12

3. Teoretisk ansats ... 14

3.1 Becker – stämplingsteori/etiketteringsteori ... 14

4. Metod ... 15

4.1 Kvalitativ ansats ... 16

4.2 Sökandet efter deltagare - MAPs ... 16

4.3 Priotab-studien, ANOVA och PrevenTell ... 17

4.4 Sekundärdata ... 18

4.4.1 Kvalitativ beskrivande innehållsanalys ... 18

4.5 Tematisering av material ... 19

4.6 Validitet och reliabilitet ... 19

4.7 Etiska ställningstaganden ... 20

5. Resultat ... 21

5.1 Brist på information – vård, finns det? ... 21

5.2 Brist på kunskap och kompetens inom vården ... 23

5.3 Stigmatisering – att leva med skammen, sin egen och samhällets... 26

6. Diskussion och analys ... 29

6.1 Diskussion ... 29

6.2 Analys ... 29

7. Avslutande kommentarer ... 34

Litteraturförteckning ... 36

6

1. Inledning

Ca 20 procent av kvinnorna och 8 procent av männen i befolkningen uppger att de utsatts för sexuella övergrepp före 18 års ålder (Forte, 2015, s.3). Sexuella övergrepp mot barn är ett globalt problem med både psykiska, ekonomiska som sociala konsekvenser för samtliga berörda. Offer för sexuella övergrepp i barndomen är dessutom i riskzonen för att få såväl medicinska, beteendemässiga som sexuella störningar senare i livet (Kloppen et al. 2014). Idag står vuxna män för 70 procent av alla sexuella övergrepp som begås mot barn, som leder till åtal. Mellan 20 till 30 procent av alla anmälda fall av sexuella övergrepp mot barn begås av ungdomar före 21 års ålder (SBU, 2011).

Idag verkar det ligga stort fokus på att med olika typer av information och verktyg hjälpa barn som är potentiella brottsoffer för sexuella övergrepp. Vi ser dessutom att organisationer som TreSkaBliNoll, Säkra Varje Unge, Förskolebrevet med flera utbildar och föreläser för att barn, föräldrar, lärare och förskolepersonal skall vara vaksamma och lära sig känna igen en potentiell förövare. Sexuella övergrepp på barn är idag ett utbrett problem över hela världen, och det är få saker som väcker så mycket avsky och avståndstagande som sexualbrott mot barn gör. Debatten inriktas dock ofta enbart på hur vi skall straffa dessa förövare, medan det talas betydligt mindre om vad vi kan göra i brottsförebyggande syfte för att förhindra nya brott. Vi hör dessutom lite om hur vi bäst kan försöka hjälpa de personer som känner en sexuell dragning till barn, varav många aldrig agerat på sin avvikelse. Tanken på att kunna hjälpa dessa personer verkar vara främmande.

1.1 Bakgrund

SBU konstaterar i en kunskapsöversikt att det nuvarande kunskapsläget är otillräckligt beträffande vilka effekter brottsförebyggande insatser har (SBU, 2011). En av anledningarna är att det är svårt att forska på effekten av just brottsförebyggande insatser. Den ideala studien är den randomiserade kontrollerade studien, vilken sällan används inom brottförebyggande forskning, framför allt av praktiska och etiska skäl.

Det har enbart utförts en randomiserad studie, av tvivelaktig kvalité dessutom, för att utvärdera effekterna av brottsförebyggande insatser, som i det här fallet berörde vård i form av KBT behandling. När det gäller studier beträffande personer som ännu inte

7 begått sexuella övergrepp mot barn saknas forskning helt och hållet beträffande förebyggande metoder (SBU, 2011). En utveckling av verksamma insatser är därmed angelägen. Det är även av största vikt att samhället uppmärksammar behovet av mer kunskapsbaserad forskning för att kunna förebygga nya brott mot barn.

Hur skapar vi då kunskapsbaserad forskning? De som bäst kan lära oss mer om hur sexuell avvikelse fungerar är, enligt oss, personerna som lider av densamma. Vi behöver försöka skapa dialog kring hur vi kan hjälpa dessa personer att tidigare våga söka vård för sitt beteende. Ämnet är laddat och vi vet att svårigheten i att söka hjälp från vård och socialtjänst är starkt ihopkopplat med risken för stigmatisering och utanförskap för dessa personer. Det här gäller såväl personer som aldrig agerat ut sin avvikelse, lika väl som de som har gjort det. Samhället gör ingen åtskillnad här. De flesta söker inte heller självmant hjälp, utan tvingas delta i behandling först när externa faktorer påverkat, som att bli påkommen eller dömd. Skammen som är kopplad till beteendet kan också bidra till att förövaren förminskar eller förnekar sitt eget ansvar under en lång period, vilket ofta resulterar i psykosocial ohälsa som depression, ångest och självmordstankar när problemet väl blivit offentligt. Börje Svensson (2012) menar att det utbredda hatet i samhället mot personer med sexuell attraktion till barn inte leder till färre övergrepp, tvärtom. Förklaringen till det är just att skammen hindrar personen från att självmant söka hjälp. Det finns därmed anledning att diskutera hur samhällets stigmatisering av dessa personer bidrar till att fler barn blir offer för personer med sexuellt avvikande beteende.

Så vad gör vi då i väntan på mer forskning? En möjlig plattform för att komma i kontakt med personer som vill ha hjälp och stöd för sin läggning är att vända sig till den nationella hjälplinjen PrevenTell. Hit kan den som upplever sin sexualitet som ett problem ringa för att få stöd och rådgivning. PrevenTell är till för alla som upplever problem med sin sexualitet, inte bara de med en sexuell attraktion mot barn. Av 400 samtal per år handlar var fjärde om att den som ringer har ett sexuellt tändningsmönster mot barn. PrevenTell är kopplat till ANOVA vid Karolinska universitetssjukhuset. På mottagningen bedrivs diagnostisering och behandling av de män och kvinnor som har ett sexuellt tändningsmönster mot barn. De debattartiklar som skrivits och den forskning som bedrivs i Sverige fram till idag går i nästan samtliga fall att härleda till Karolinska universitetssjukhuset, eller till personer knutna dit. Studien, kallad Priotab (Pedophilia

8 at risk - Investigations of treatment and biomarkers) är således kopplad till ANOVA vars syfte är att behandla personer med sexuell dragning till barn, innan de begår övergrepp. Vårt projekt är en del av denna studie.

1.2 Syfte och frågeställning

Studien avser undersöka hur personer med sexuell attraktion till barn, härmed även kallade för MAPs (minor-attracted persons), resonerar kring samhällets syn- och vårdens förmåga att hjälpa dessa personer. Syftet är att skapa en djupare förståelse för hur vi bäst erbjuder MAPs hjälp för sin störning, där vård fungerar som ett brottsförebyggande medel¹. Studien är en del av forskningsprojektet Priotab.

Följande frågeställningar har formulerats för att besvara detta:

• Vilka faktorer uppger MAPs hindrar dem från att söka vård?

• Hur upplever MAPs bemötandet och kompetensen inom vården beträffande oönskad sexualitet?

1.3 Definition av begreppet pedofil

Eftersom ordet pedofil har en väldigt negativ laddning kommer det heller inte användas i studien när det handlar om individer med sexuellt intresse för barn, med undantag från tidigare forskning då vi inte vill definiera om dessa forskares ordval. Istället kommer vi använda oss av begreppet MAPs. Begreppet Minor-Attracted Persons är något som individer med sexuellt intresse för barn själva upplever som ett bättre alternativ (Virtuous Pedophiles, 2019). Det finns en annan variant som förkortas som NO-MAPs, där första delen handlar om Non-Offending, vilket innebär att det är individer med sexuellt intresse för barn, men som helt och hållet fördömer all sorts sexuellt umgänge med barn. Det senare begreppet får anses vara något för specifikt och går heller inte alltid att med säkerhet att intyga, därför valdes det mer generella begreppet som omfattar individer med sexuellt intresse för barn, i Sverige oftast benämnt för pedofiler.

Pedofili är ett ihållande mönster med sexuellt intresse för barn. Pedophilic disorder, pedofil störning, är termen enligt DSM-5 (Diagnostic and Statistical Manual for Mental

1 De rättsliga påföljderna för övergrepp mot barn innebär att man kan dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk vård.

9 Disorders), som är handboken för mentala sjukdomar, när intresset för barn kombineras med lidande och/eller utagerande (American Psychiatric Association, 2019). Diagnosen har väckt en mängd kritik där man menar att pedofili inte alls ska ses som en mental sjukdom, istället menar man att det är stigmatiseringen som skapar lidandet och inte själva attraktionen (Malón, 2012). Definition som den står i DSM-5 är alltså inte den som valts att användas generellt i studien men det är viktigt att förstå skillnaden mellan begreppen, samt att det kliniska begreppet kommer användas i senare delar av studien som kontrast till begreppet MAPs.

2. Tidigare forskning

Nedan presenteras tidigare forskning inom ämnet som anses vara relevant för att besvara studiens syfte och frågeställningar. Inledningsvis presenteras samhällets tendens till att straffa avvikelse. Vi kommer även ta upp vad tidigare forskning säger om vilka möjligheter för vård av MAPs som finns, samt vilka utmaningar vården står inför.

Avslutningsvis identifieras ett antal kunskapsluckor inom fältet där vår studie avser bidra med etablering av ny kunskap.

2.1 Kunskapsöversikt

För att få en bild av kunskapsläget använde vi ett antal sökord när vi besökte olika databaser. De sökord som används är MAPs, Pedofil, Pedophil, Pedophilia, Paraphilias, Sexual offender, Stigma, Exclusion, Treatment, Therapy, Child molester, Labeling theory. Litteratursökningen gjordes i första hand i databasen Taylor Francise Online, Psychnet, Divaportal och Simon Fraser University, men även betalsidor som Springer.com. Vi har även använt referenslistor från olika artiklar och uppsatser vi funnit på till exempelvis divaportal, för att kunna handplocka ytterligare artiklar som vi funnit relevanta för vårt ämne. Ytterligare kunskapsunderlag har funnits på polisens hemsida, ECPAT, Socialstyrelsen, Forte, SBU och via frivilligorganisationer som Säkra Varje Unge med flera. Forskningen på valt område har visat sig vara begränsad, vilket gjort att vi dessutom varit hänvisade till referenser och material som funnits till förfogande, vilka därmed fungerat som källa till viss del. Vi har även sökt på artiklar på svenska, dock med ett begränsat resultat. Forskningen här är minimal och många hänvisar till samma böcker för vidare uppslag.

10

2.2 Imhoff - samhällets vilja att straffa

Samhället dömer pedofiler hårt och Roland Imhoff (2014) har gjort en studie kring medborgares attityder gentemot personer som fått diagnosen pedofili. Vad Imhoff studerade var att ta reda på vad för tankar folk hade gentemot dessa individer. Imhoff menar inledningsvis att det räcker att ett tillstånd definieras som en mental sjukdom för att det ska ge upphov till en negativ attityd, men att just när det gäller pedofili är attityden ännu hårdare. Studien hade totalt 345 respondenter där frågorna som man avsåg besvara handlade om hur man såg på avsikten hos personer med pedofili, risken för brott och hur de borde straffas med mera.

Det studien kom fram till var att enbart användandet av begreppet pedofil ledde till en ökad önskan om att straffa individen (Imhoff, 2014). Fortsättningsvis visar resultaten på att användandet av begreppet pedofil även associerades till ökad benägenhet att begå sexualbrott mot barn. Begreppet innebar också i de flesta fall en antydan om att ett brott redan begåtts, och även om det påpekades att så inte var fallet, var den straffande attityden fortfarande lika stark. Alltså var önskan att straffa oskyldiga personer med pedofili lika hög, men det intressanta var att det egentligen var de avvikande tankarna som väckte avsky hos respondenterna. Att enbart fantisera om att begå övergrepp mot barn var tillräckligt för de flesta att vilja se dessa individer straffas, eller i värsta fall allvarligt skadas då ett av svarsalternativen var kastrering. Det som människor vänder sig emot, enligt Imhoff, beträffande dessa individer är det sexuella intresset för barn.

Samhället har generellt en förstående syn kring personer med mentala sjukdomar, det vill säga det finns en acceptans för att detta är något som dessa personer inte själva valt.

När det kommer till pedofili så saknas motsvarande förståelse och acceptans.

Beteendemönstret när det gäller sexuella övergrepp mot barn anses vara mer vilja än tvång, baserat på en störning, därför ökar således den straffande attityden i samhället (Imhoff, 2014, s.3).

Fortsättningsvis menar Imhoff (2014) att den starka önskan att straffa kan handla om att det inte finns någon egentlig utväg för personer med pedofili lagligt sett. Det finns inte heller någon möjlighet socialt sett att agera ut sexuellt. Detta leder sedan till en nästan oundviklig situation där ett övergrepp tillslut begås. Det här förklarar rimligtvis också varför man inte såg någon förändring beträffande den straffande attityden oberoende om individen var oskyldig eller inte. Det sågs också som socialt positivt att ha en sådan

11 attityd gentemot personer med pedofili.  Den straffande attityden ansågs nästan vara nödvändig av samhället, men inte på grund av tvång utan istället som en gemenskap och förenande faktor. Imhoff (2014, s.5) gör en jämförelse med hur samhället ser på många andra psykiska åkommor och att attityden kring dessa är betydligt mer empatisk och förlåtande än när det kommer till personer med pedofili.

2.3 Sjögren - den svåra situationen för vården

Att man som pedofil behöver vård är nog någonting som, enligt vår, erfarenhet samhället kan hålla med om, dock är det inte alltid det funderas kring om vården egentligen klarar av att hantera dessa individer om de nu faktiskt sökte hjälp.

Kunskapsluckorna när det kommer till pedofili är påtagliga. På senare år har ytterligare forskning (se till exempel Beier et al., 2015 eller Jahnke, 2018) gjorts, men problematiken kvarstår kring hur man bäst hjälper denna utsatta grupp, och ibland även viljan att hjälpa. En av anledningarna till att pedofiler väljer att inte söka vård är risken för stigmatisering. Det bidrar till att många istället lever med sin sexuella attraktion för barn i det tysta.

Reet Sjögren (2004) gjorde en undersökning av den rättspsykiatriska vården för pedofiler som blivit dömda för brott och där intresset låg på relationen mellan de dömda som nu vårdades och personal. Sjögren beskriver att det som fascinerar honom är att behandlingsvården är så tunn att det är intressant hur man kan vara till hjälp som vårdare utan att förstå vad det är man gör. Fortsättningsvis skriver Sjögren att det är rimligt att man ger vård åt individer som begår övergrepp mot barn och att dessa individer är sjuka, men att det läggs mindre vikt på hur denna vård ska se ut och anpassas efter individen. Studien använde sig av intervjuer där den första delstudien bestod av 39 intervjuer där deltagarna var manliga patienter. I den andra delstudien intervjuades elva vårdare där sju var män och fyra var kvinnor. I dessa ingick det vårdare som tyckte att de var redo att ge adekvat vård, men även vårdade som inte ansåg sig vara redo för det.

Studiens resultat visade på en mängd olika uttalanden på hur vårdpersonalen känt sig (Sjögren, 2004). Det generella intrycket var att det mesta gjordes utan riktlinjer och många menade att det kändes som ett misslyckande eftersom ingen inte visste exakt hur

12 man skulle göra, men också för att återfallsrisken var så hög och man ansåg att det som gjordes inte hjälpte så mycket som man hoppades. Även de som var beredda på att ge adekvat vård kände att det var svårt att inte ifrågasätta det man gjorde på grund av att moralen kring behandlingsmetodernas potential var så låg. Det som visade sig mest frustrerande, enligt vårdpersonalen var bristen på extern hjälp. Det fanns en uppfattning om hur man ville skräddarsy behandlingen för dessa individer, men chansen för att detta skulle bli verklighet ansågs vara minimal. De riktlinjer som man arbetade med var inriktade på vårdvetenskap. Personalen ansåg dock att detta inte var tillräckligt som vård, eller att effekt uteblev helt i vissa fall. Möjligheten att påverka utformningen av vården upplevdes dock som obefintlig officiellt.

Det kan påpekas att Sjögrens (2014) studie kanske är något gammal, men respondenterna för den här studiens intervju upplever fortfarande samma sak nästan 15 år senare och därför anser vi Sjögrens studie vara högst relevant, samt att den i kombination med resultatet för vår studie påvisar att samhället och specifikt vården inte har kommit särskilt långt. Den mentalitet som dominerade hos vårdpersonalen i Sjögrens studie var en känsla av vilsenhet. Detta i kombination med en upplevd vilsenhet hos patienterna får anses vara ineffektivt rent behandlingsmässigt.

2.4 Dunkelfeld – behandlingsprogram för individer med parafili

Behandling för individer som har en form av sexuell avvikelse, i det här fallet pedofili, kan ses, enligt oss, som mer eller mindre problematisk. Det kan argumenteras att individer tvingas från samhällets sida att gå igenom någon slags behandling, trots att de aldrig agerat på sin avvikelse. Detta skapar en rad olika dilemman, inte minst etiska eftersom man sällan blandar in tvång i demokratiska samhällen så länge det inte handlar om en situation där det man gör är olagligt.

I Tyskland gjordes en studie som ämnade utföra ett behandlingsprogram för individer med en parafili, alltså en sexuell avvikelse som främst riktar sig mot prepubertala barn, samt barn i tidig pubertet. Individer som har dessa attraktioner kallas för pedofiler för det förstnämnda och hebefiler för det sistnämnda (Beier et al., 2015). Mellan åren 2005 till 2011 hade 319 sedan tidigare oidentifierade vårdsökande pedofiler och hebefiler visat intresse för studien och också valt att ta del av den här anonyma och konfidentiella

13 studien. Studien varade i ungefär 1 år och många olika kognitiva behandlingsmetoder användes. Prevention Project Dunkelfeld var det officiella namnet på projektet och kommer hädanefter refereras som PPD i vår studie. Forskarna gick ut med information om studien i media och det var så dessa personer fick reda på var och hur man kunde söka. Kraven var att man självidentifierade som pedofil eller hebefil, att man var intresserad av att medverka i projektet och om man också led av sitt självidentifierade dilemma. Forskarna gick dock igenom urvalet och valde att följa de DSM-5 riktlinjer som finns när det kommer till diagnosen pedofili och hebefili.

Dunkelfeldstudien (Beier et al., 2015) visade att terapin fungerade som förväntat och att dessa individers brottsrelaterade beteenden minskade. Man kom också fram till att samtliga respondenter i studien var villiga att gå igenom behandling som låg utanför statlig kontroll. Statliga kontroller innebar att man blev inkluderad i ett pedofilregister, vilket respondenterna ansåg vara oacceptabelt. Därför var respondenterna således betydligt mer positiva till behandling utanför den statliga kontrollen, då registrering undveks. Fortsättningsvis är PPD intressant då den representerar ett nytt perspektiv gällande preventionsinsatser för barn, eller unga vuxna, då man försöker hjälpa individer med dessa psykiska besvär innan de eventuellt blir förövare. Även om de som sökte gjorde det för egen del och sin egen hälsa, så kan det rimligtvis antas och även eventuellt styrkas genom framtida forskning att behandling kommer ha en påverkan på brottsbenägenheten i positiv riktning för denna avvikande grupp.

Det är dock viktigt att poängtera att Dunkelfelds studie på senare tid har fått en del kritik kring sin slutsats och hur de kommit fram till sina resultat. En forskningsartikel från 2019 (Mokros et al.) visar att Dunkelfeldstudien inte ledde till någon minskning av risken för att begå nya övergrepp. PPD har ändå valts att ingå i avsnittet tidigare forskning i vår studie, då Dunkelfelds projekt väl beskriver situationen som den är även idag. Studien är fortfarande nydanande och författarna för PPD anser själva att betydligt mer forskning behövs inom fältet. Förmodligen kommer vi se liknande forskning framöver, som förhoppningsvis fortfarande påvisar samma koppling mellan behandling av individer med dessa parafilier och minskning av deras brottsbenägenhet, samt deras generella hälsa.

14

3. Teoretisk ansats

I det här avsnittet tas det teoretiska perspektiv upp som genomsyrat arbetet och legat till grund för vår analys av valda frågeställningar och syfte. Stämplingsteori är den teori vi valt att främst luta oss mot, när det gäller att förstå, men även för att till viss del förklara ett eventuellt brottsligt beteende hos personer med en oönskad sexuell läggning. Med stöd av teorin vill vi analysera hur stigmatisering, som ett resultat av stämplingsteorin, påverkar dessa individer och deras förmåga att söka hjälp.

3.1 Becker - stämplingsteori/etiketteringsteori

Avvikelseteori, även kallad stämpling eller etiketteringsteori, är ett interaktionistiskt perspektiv. För kriminologer är just symbolisk interaktionism relevant när det gäller att försöka förstå hur individer utvecklar en kriminell identitet. Utifrån ett interaktionistiskt förhållningssätt kan man uppfatta en eventuell utveckling av en kriminell identitet som ett resultat av de negativa reaktioner individen får av sin omgivning (Sarnecki, 2014).

Interaktionistisk teori, bygger till stor del på arbete av George Herbert Mead (1934/76), som förutsätter att människor lär sig hur man ska agera och reagera på olika situationer utifrån deras samspel i samhället. Utifrån perspektivet ses hela samhället som en summa av alla pågående interaktionshändelser. Samhället uppfattas på så sätt som en process i ständig förändring och inte som en beständig struktur. Vårt fokus kommer dock att ligga på en annan företrädare för stämplingsteorin, nämligen Howard S. Becker som efterträdare av bland annat Mead.

Becker är en frontfigur när det gäller stämplingsteorin. En stämplad överträdelse, även kallad avvikelse är alltid ett resultat av initiativ, menar Becker (2006, s.135). Innan vi kan beteckna en handling som avvikande, och innan en kategori personer kan etiketteras och behandlas som utanförstående för att de begått den, så måste någon ha skapat den regel som definierar handlingen som avvikande. För att avvikelsen skall klassas som skadlig eller farlig behöver den alltså upptäckas och utpekas. Det måste finnas en förenad bild av att något måste göras åt saken och allmänheten måste informeras om detta (ibid). I omvänd ordning kan en person således uppfattas som en brottsling, trots att personen inte gjort någonting, om omgivningen har bestämt sig för att tro att personen är skyldig. I båda fallen kommer omgivningens uppfattning att påverkas av vilken grupp personen i fråga tillhör. Därmed går det att säga att avvikelse i sig inte

15 existerar, utan uppstår istället som ett svar på omgivningens reaktion (Sarnecki, 2014, s.202). På det här sättet kan förövare upptäckas, utpekas, gripas och dömas, en uppgift som generellt sett ligger på vad man kallar för professionella övervakare i samhället.

Genom dessa specifika regler som skapats har man också skapat specifika avvikare som samhället nu betraktar som just avvikare. Vi har alltså fått två kategorier, de avvikande och resterande.

Beckers resonerar utöver individnivå. Enligt Becker är stämpling relaterat till den politiska makten i ett samhälle (2006). Det tar oss åter tillbaka till den vitala frågan inom kriminologisk forskning, nämligen den om kriminalisering. De som besitter en hög status och dikterar, är också de som avgör vad som klassas som avvikande i ett samhälle. Dessa lagar och regler riktar sig ofta mot de i samhället som har mindre makt och status. Med det sagt kan vi summera det som att strafflagstiftning används som en lösning på de förhållanden i ett samhälle som de som innehar makten har valt att klassa som just ett avvikande beteende och samhällsproblem (Sarnecki, 2014). Det råder dock inte konsensus kring principerna för stämpling. Det kan således se väldigt olika ut i olika samhällen, länder och kulturer. Teoretikerna för teorin om stämpling har mötts av stark kritik, framför allt från rättssystemet. Reaktionen är föga förvånande, eftersom det innebär att hela det traditionella perspektivet att reagera på brott kan tolkas som inget annat än ett sätt att producera just fler brott (Sarnecki, 2014). Stämpling som teori får dock stöd i forskningen. Studier utförda så sent som 2014 av Farrington och Murray visar att teorin har empiriskt stöd (Farrington & Murray, 2014).

4. Metod

I detta avsnitt kommer en presentation av hur studien utformades och eventuella svårigheter som uppstod att beskrivas. Även analysmetoden som valts kommer beskrivas, samt hur vi gått tillväga när vi analyserat och tematiserat materialet.

Resonemang kring denna studiens tillförlitlighet samt validitet kommer belysas och avslutningsvis kommer etiska ställningstaganden för forskningen redogöras.

16

4.1 Kvalitativ ansats

Då studiens syfte och frågeställningar är omfattande, med syfte att tolka, så anser vi att en kvalitativ ansats är bäst lämpad. Denna ansats möjliggör syftet att förstå och förklara hur individer beskriver sin sociala verklighet. Enligt Bryman är den kvalitativa forskningen tolkande, men också konstruktionistisk (2014). Eftersom vår teoretiska ansats bygger på att brott är en samhällelig konstruktion så blev detta ett självklart val av metod. Fortsättningsvis menar Bryman att det väsentliga i kvalitativ forskning är ord och tolkningar, vilket skiljer sig från kvantitativ forskning som inriktar sig på kvantifiering. De metoder som tillämpats vid datainsamlingen har varit bland annat litteraturstudier, men även tidigare forskning. Vi har också fått ta del av en studie med befintliga data, bestående av intervjuer som kommer att analyseras och användas som empirisk data till resultatet i vår studie.

4.2 Sökandet efter deltagare - MAPs

Från början hade vi hoppats på att hitta intervjupersoner som ansåg sig själva vara MAPs, vilket visade sig vara oerhört svårt. Vi sökte runt på bland annat olika internationella hjälpsidor för MAPs, vilket visade sig vara extremt begränsat i sitt antal.

En sådan hemsida var Virtuous Pedophiles, (2019) vilken är baserad i Kanada och riktar sig just till de som anser sig ha en sexuell attraktion till barn och vill ha hjälp för detta.

Där mailade vi ut en förfrågan om det fanns intresse att tala med oss ytterligare. Det visade sig att ämnet var betydligt mer känsligt än vi först trott, vilket resulterade i att enbart en individ mailade tillbaka och frågade utförligt varför vi gör denna studie. Vi fick enbart ett namn och i varje meddelande stod det att det var krypterat, vilket innebar att användaren använde en tjänst för att det inte skulle gå att spåra var meddelandet kom ifrån.

Efter ett par meddelanden fram och tillbaka så drog sig personen tillbaka, antagningsvis kanske det inte ansågs vara värt att delta i vår studie eftersom det var i ett annat land och det kanske inte heller framgick tydligt hur det skulle tillämpas, vilket kan upplevas som oroande för just denna typ av individer. Att studien har en kriminologisk riktning kan också ha spelat roll i valet att inte delta. Ytterligare meddelanden skickades till Virtuous Pedophiles, denna gång med kontaktinformation så att man kunde verifiera denna studiens validitet. Vi lyckades inte få svar den här gången heller, vilket gjorde att

17 sökningen efter respondenter för vår studie togs i en annan riktning. Genom mer efterforskning i ämnet och vad som görs i Sverige specifikt kom vi slutligen i kontakt med en forskare vid namn Christoffer Rahm, forskare vid Karolinska Institutet och chefsöverläkare i psykiatri.

4.3 Priotab-studien, ANOVA och PrevenTell

Christoffer Rahm är initiativtagare till projektet vid namn Priotab som bedrivs på hjälpcentrumet ANOVA vars syfte är att behandla personer med sexuell dragning till barn, innan de begår övergrepp. Efter dialog med Rahm fick vi den unika möjligheten att ta del av hans forskningsdata, i syfte att analysera de djupintervjuer som gjorts med deltagare i studien, beträffande frågeställningen kring vad vården kan göra för att personer med sexuell attraktion till barn skall söka hjälp tidigare.

Materialet vi erhållit grundar sig alltså på en del i en studie vid Karolinska Institutet, kallad Priotab. Djupintervjuerna genomfördes som ett moment i studien, då denna närmade sig sitt slut. Genom dessa djupintervjuer har vi sedan fått möjlighet att analysera datan utifrån ett kriminologiskt perspektiv.  Djupintervjuerna utfördes med svenska MAPs som på ett eller annat sätt själva sökt hjälp för sitt beteende och därmed kommit i kontakt med hjälpcentrumet ANOVA och Priotab-studien.

ANOVA är också upphovsman till den svenska hjälplinje som finns, kallad PrevenTell vilket just nu är den enda hjälplinjen i Sverige för individer med oönskad sexualitet. Det är cirka 100 personer som kontaktar PrevenTell varje år som uppger att de har sexuellt intresse för barn. Mars 2016 till mars 2019 rekryterades forskningspersoner till Priotab studien via PrevenTell. Det rekryterades mellan 1–2 nya patienter i månaden till projektet. Dessa forskningspersoner kom från hela Sverige. Inklusionskriterierna var:

ålder 18–66, pedofil störning, man. Exklusionskriterier: allvarlig annan psykisk störning och kontraindikation mot det läkemedel som skulle testas. Efter ett år fanns det önskan om att fördjupa den kvalitativa delen av Priotabprojektet och då skapade man projektet Vägar till Vård. När det godkändes av etikprövningskommittén så startade detta som ett tilläggsprojekt till Priotab. Intervjuerna ägde rum på forskningspersonernas sista dag i läkemedelsstudien, detta för att inte störa det ursprungliga projektets syfte. Totalt gick 17 forskningspersoner med på att intervjuas. Det är dessa intervjuer vi tagit del av, dock endast 14 stycken av dessa 17.

18 Då vi inte hade möjligheten att utföra intervjuer med MAPs på egen hand, består således vår studies empiri av redan utförda intervjuer med personer som deltagit i Priotabstudiens sista skede. Genom att analysera intervjuer med personer som upplever ett sexuellt intresse för barn, pedofili, kan vi också skapa en större förståelse beträffande deras sociala verklighet. Utifrån deras egna berättelser kan vi få en bättre kunskap kring hur dessa personer tänker och hur allvarlig den upplevda stigmatiseringen är. En liknande studie, samt att få tillgång till dessa personer, hade för oss som studenter varit svår att genomföra.

4.4 Sekundärdata

Eftersom vi fick tillgång till redan insamlat material kommer den empiri som används för den här studien klassas som sekundärdata. Sekundärdata handlar helt enkelt om att man använder sig av forskningsdata som någon annan samlat in. En fördel med att använda sig av material som samlats in av någon annan är att materialet kommer till en bredare användning. Utgångspunkten för studien var klinisk, med ett fokus på vårdperspektiv. Vi avser belysa ämnet ur ett kriminologiskt brottsförebyggande perspektiv, dock med fokus på vård. Det finns därmed stora fördelar med att sekundärdata analyseras på ett så omfattande material, där forskaren själv inte alltid utnyttjar materialet till fullo utan enbart inom ramen för det forskaren initialt avser undersöka (Bryman, 2014, s.535).

4.4.1 Kvalitativ beskrivande innehållsanalys

Analysmetod för denna data är det som Sandelowski (2000) beskriver som kvalitativ beskrivande innehållsanalys. Sandelowski förklarar att metoden numera är ovanlig och att beskrivande metoder generellt anses vara kvantitativa. Valet av metod är baserat på önskemål från upphovsman till den initiala studien Priotab då ett enhetligt val av metod var önskvärt, eftersom flertalet individer är involverade i studien för att analysera olika delar av forskningsfrågorna.

Forskning är generellt sätt beskrivande. Istället för att utföra det som Sandelowski kallar för methodological acrobatics, alltså att man inte står för att man till väldigt stor del är

19 beskrivande och inte analyserande, så anser författaren istället att man ska kunna använda sig av enbart beskrivningar utan att skämmas. Den kvalitativt beskrivande innehållsanalysmetoden valdes just för att ämnet är relativt outforskat och därför vill man också ha så mycket information som möjligt innan man börjar implementera egna tolkningar och reflektioner. För att tydliggöra kommer alltså resultatet endast beskrivas och inte tolkas. Tolkningar kan, enligt oss, anses hindra reliabiliteten om man inte har mycket kunskap att jämföra med och kan då hamna i en fallgrop där man går ett steg längre i tolkningen än vad man kanske bör göra.

4.5 Tematisering av material

Intervjuerna lästes flera gånger för att få ett helhetsintryck. Därefter markerades flera citat som ansågs relevanta till vår studies ämne eller som var intressanta att diskutera.

Detta gjordes på var sitt håll och sedan möttes vi upp för att jämföra och motivera valen.

Efter en noggrann diskussion kring de valda citaten sållades en del bort som verkade irrelevanta eller otydliga och flera citat lades till som från början inte hade markerats.

Fortsättningsvis började det formas ett mönster kring många av de valda citaten. Dessa mönster jämfördes, utvecklades och blev till sist de tre underteman som är underlag för resultatet. Detta sätt att tematisera har inspirerats av Graneheim & Lundman (2004, s.108) som menar att det är mer strukturellt logiskt och tydligt.

4.6 Validitet och reliabilitet

Det finns en skepsis till en direkt tillämpning av reliabilitets- och validitetskriterier i kvalitativa undersökningar. Anledningen är att det skulle innebära att man enbart kan komma fram till en enda absolut sanning (Bryman, 2014, s.354). I kvalitativa sammanhang handlar det snarare om att det finns många fler möjligheter att beskriva en verklighet på. Intervjuer och transkriberingar är gjorda korrekt och objektivt av Karolinska Institutet.

20

4.7 Etiska ställningstaganden

De etiska principer som gäller för svensk forskning beskrivs i Vetenskapsrådets Codex (2019) och måste följas korrekt. Inledningsvis beskrivs informationskravet och handlar om att forskningspersonerna alltid ska informeras på förhand om vad deras uppgift är i studien samt vilka villkor som gäller för att delta. Det ska också informeras om att deras medverkan är helt och hållet frivillig. Detta har uppfyllts i Priotab-studien då man informerade respondenterna om vad studien skulle innefatta. Det informerades också om att man kunde avbryta intervjun när som helst utan att ge anledning. Respondenterna gav sedan skriftligt samtycke och man garanterades anonymitet och konfidentialitet.

Således uppfyller man både samtyckeskravet och konfidentialitetskravet. I samtyckeskravet inkluderas information till deltagarna om att just deltagandet är frivilligt och att de när som helst har rätt att hoppa av studien om de så önskar. Vilka moment som ingår i studien skall också beskrivas för deltagaren här.

Konfidentialitetskravet innebär att man som forskare garanterar att alla deltagares uppgifter behandlas med största möjliga konfidentialitet. I det fall man hanterar personuppgifter skall dessa behandlas och förvaras på ett sådant sätt att obehöriga aldrig kan komma åt dessa.

Avslutningsvis handlar nyttjandekravet om att reglera och ta i beaktning vad som händer med all information efter den samlats in och vem som sedan får nyttja denna.

Principen innebär att de uppgifter som samlas in får endast användas i forskningssyfte och inte till något annat. I vårt samtal med forskare Christoffer Rahm och Priotab studien har vi således intygat att vi kommer att läsa materialet i seriöst forskningssyfte, samt att vi inte delar materialet till oberörda parter på ett sådant sätt att det kan avslöja personliga förhållanden för forskningspersonerna på något sätt. Materialet har således redan blivit godkänt att användas i ett bredare forskningssyfte, vilket respondenterna alltså givit sitt samtycke till via nyttjandekravet. Materialet kommer heller inte att användas kommersiellt.

21

5 . Resultat

Nedan följer en presentation av resultatet från intervjumaterialet. Inledningsvis kommer vi att presentera forskning kring hur väl respondenterna känner till vilken vård som erbjuds dom idag. Vidare presenteras MAPs rädsla för stigmatisering, både vad gäller allmänhetens- och de professionellas bild av pedofili. Vi kommer även belysa forskningsresultaten kring vilka brister som upplevs i vården enligt respondenterna, när det gäller att hjälpa den här gruppen.

5.1 Brist på information – vård, finns det?

Beträffande kunskapen om vilken hjälp och vård som finns för MAPs så visar undersökningen att respondenterna upplevde att det i 11 fall av 14 saknade information om vart man kunde vända sig, om man ville ha hjälp med att hantera sin attraktion till barn. Respondenterna upplevde att det i samhällsdebatten generellt talas mycket om ämnet pedofili, men att det däremot sällan talas om vad man skall göra om man vill ha hjälp. Det övervägande vanligaste svaret från respondenterna var att de inte kände till att det fanns vård att få, eller vart man skulle vända sig.

Jag hade ingen aning om att det fanns sådan här hjälp att få.

Ja, om man tittar i media och så, det pratas mycket om övergrepp, barnpornografi, men man läser aldrig om att det finns någon hjälp.

I en del av intervjuerna har följdfrågan ställts om man kände till att det fanns någon vård alls att få, dock ej i alla intervjuer. Flertalet respondenter har dock ändå besvarat denna fråga utan att den ställts direkt. Det framgår tydligt av svaren i intervjuerna att majoriteten av respondenterna inte kände till att det fanns någon vård alls att få för problematiken kring attraktion till barn. Ytterligare en faktor som blir tydlig i respondenternas svar är att flertalet uppger att de hade sökt vård tidigare i livet om de vetat vart det skulle vända sig, och att det fanns hjälp/vård att få för deras avvikande beteende.

22 Skulle ha hänt tidigare om jag vetat om det. Men tyvärr...det är

ju väldigt lokalt det här.

Hade jag vetat om er tidigare så hade jag nog kontaktat er tidigare.

I de fall man kände till att vårdmöjligheter fanns, så var denna kunskap begränsad.

Anledningen till att kontakta just ANOVA (via Preventell) var att man tagit ett beslut om att söka hjälp, antingen på eget initiativ eller av andra anledningar som till exempel uppmaning från partner, polisen, psykiatrin eller via mediedebatten. Även när anledningen till att söka vård kom från externa initiativ, så var kännedomen kring ANOVA extremt begränsad, precis som kännedomen kring vård generellt för sexuellt avvikande beteende. De gånger respondenterna av olika anledningar hittat till just PrevenTell, har de därigenom blivit rekommenderade att kontakta ANOVA specifikt.

Jag visste inte ens om att PrevenTell och ANOVA fanns och vad de gjorde.

Jag fick besök av polisen...och då gav de telefonnumret till PrevenTell, de tyckte att jag skulle ringa. Det var första gången som jag hörde talas om PrevenTell.

Ett par respondenter kände till telefonlinjen PrevenTell sen tidigare, men det vanligaste sättet att finna information kring vård på var helt enkelt att söka på Google med hjälp av sökord som till exempel “pedofili, terapi, bota pedofili” med flera.

Jag fick i stort sett söka på Google “Hjälp för pedofiler”, det är väldigt lite information som kommer ut så.

Jag tänkte att “till vem går jag?”... Och sen vet jag inte vad jag googlade på, men jag hittade det på Google i alla fall... Och på den vägen är det som jag kom i kontakt med er, ANOVA.

23

5.2 Brist på kunskap och kompetens inom vården

Utöver att respondenterna upplever det som att det saknas kompetens och erfarenhet i vården kring den här typen av problematik, så upplever de dessutom att de känner sig direkt otrygga. Otryggheten avser de fall då respondenterna sökt sig till vård som inte är specialiserad på den här typen av sexuellt beteende, till exempel psykiatrin, primärvård eller annan myndighet.

Ja, i varje kontakt med en myndighet så är man ju rädd för att någon till exempel inte skall vara proffsig och kanske läcka att man har sökt hjälp. …Man är rädd för säkerheten, eftersom det är ett sådant stigma i samhället, med all rätt egentligen.

Respondenterna upplever det som att psykiatrin inte har erfarenhet att behandla deras problematik, men även att det finns ett avståndstagande från vårdens sida när det gäller pedofili och viljan att behandla dessa.

Till skillnad från den andra samtalsterapin som var ganska allmän, så hoppades jag träffa personer med erfarenhet från att behandla den här typen av problematik, för det har jag inte känt tidigare, för det finns ingen som förstår hur det är egentligen.

...att komma och prata med någon som ser en som en människa och inte som ett monster är guld värt för oss. Jag tror att de flesta människor vågar inte prata om det här, för de tror att de skall bli mördade, även om det är med en psykolog. De tror inte att psykhjälpen i Sverige skulle ta det seriöst, och jag förstår dom. Bor man ute på landet, då går man inte till vårdcentralen och säger det här, för det är så litet.

Flertalet av respondenterna uppger att i de fall då de trots allt sökt sig till den lokala vårdcentralen eller psykiatrin, så har de mötts av svaret att de inte finns någon hjälp där för dom att få, istället har de hänvisats till annan enhet.

Jag sökte även psykvård på hemort, men de tyckte inte att de kunde hjälpa mig.

24 Men däremot när jag tog kontakt med vår lokala

psykiatriavdelning, då fick jag ingen hjälp alls, de bara hänvisade bort mig för att de sa att de inte hade kunskap om det.

Vidare kan vi i respondenternas svar läsa att de upplever att det finns en otydlighet i vem som bär ansvaret inom vården, vem som följer upp och vem man egentligen skall vända sig till.

Jag funderade i många år på om jag skulle kontakta vuxenpsykiatrin, men det var lite där också, att jag inte visste hur man skulle gå tillväga eller vad man skulle söka för och så vidare...

Det är dessutom för enkelt, menar man att avstå från att fortsätta i behandling, när man väl kommit så långt, eftersom struktur upplevs saknas i den generella vården där spetskompetens inte finns. Respondenterna uppger att det inte heller blir någon direkt konsekvens av att till exempel inte dyka upp på avtalade tider när det gäller vård från allmän psykiatrin eller primärvården.

Rekommendationen från polisen var att jag skulle söka hjälp, och då gick jag till min vårdcentral och så blev jag remitterad...

Sedan fick jag faktiskt ett brev från en terapeut som jag aldrig kontaktade, så det slutade där. Jag fick ett brev där det stod att de hade avslutat remissen så de har avslutat det. Så det blev aldrig någonting med det.

Det är en “quick-fix”, ja men allt är bra och fint” och så går man därifrån. Det har jag gjort förut. Man har 4–5 möten med en psykolog och sedan som … “ja men det är bara bra”. Då tar man inte kontakt igen.

Respondenterna upplever det som att den generella vården sällan tar deras problematik på allvar, eller att de helt enkelt saknar kompetensen för att hantera denna typ av sexuella störning. Det här uppger respondenterna vara en av de främsta anledningarna

25 till att man väljer att stänga ner i samtal med psykologer eller motsvarande, och därmed inte pratar vidare om det man egentligen behöver hjälp med, den sexuella avvikelsen.

Jag har tittat på barnporr sedan jag var 13–14 år... Jag pratade med en psykolog på BUP och då i förbigående så nämnde jag att jag hade tittat på barnporr och hade gått igång på barn. Han tog det inte på allvar, och jag var inte mogen nog för att prata om det.

Han förstod inte mig. Hans första ingång var att han försökte skrämma mig med att polisen kommer … Han sa att om vi pratar om det tillräckligt mycket så kanske du blir rädd för polisen och så kanske du stoppar där.

… psykologen som var på psykakuten sa; “Jag tycker att du skall fantisera om det (barn) efter du onanerat. Men då mådde jag ännu sämre efteråt.

Utöver att problemet inte tas på allvar så uppger majoriteten av respondenterna att i de fall man ändå har valt att söka sig till vården för att få hjälp, så har terapeuter/psykologer och liknande valt att många gånger fokusera på annan problematik i respondentens liv, så som missbruks- eller uppväxtproblematik.

… och så sökte jag hjälp på akutpsykiatrin och sedan så skickade de en remiss så fick jag träffa … men sedan så har han inte så mycket erfarenhet just när det gäller sexualitet, vi jobbar med depressionen och självmordstankarna.

… handlade om att försöka ta reda på hur min uppväxt kan ha påverkat det, för i den åldern var det väldigt mycket det faktum att jag bodde på familjehem och hade missbrukande föräldrar.

Det var som att det var logiskt att grotta där. Det var lite mycket uppstannande vid det.

Flera av respondenterna i studien som faktiskt har deltagit i terapibehandling vid ung ålder och därmed vågat nämna sin sexuella problematik, har många gånger avvisats från

26 att diskutera detta vidare. Istället för att närma sig det problematiska ämnet har terapeuterna valt att tolka beteendet som en “fas” hos klienten, och därmed nöjt sig med att reda ut problematik förknippat med bland annat tonåren. I en del fall har man rent av normaliserat klientens avvikelse.

Han förminskade det lite... jag var väl inte riktigt så här rak när jag pratade utan jag pratade mest om ett porrberoende, men så nämnde jag ändå med inslag av … han försökte normalisera det väldigt mycket, att det var normalt och okej. Då var det skönt att höra det, och sedan så var det inget mer med det.

… min bakgrund är att jag haft missbrukande föräldrar, det har gjort att jag nästan alltid haft någon form av terapi … Jag tror att min terapeut lärde känna mig väldigt bra och uppfattade absolut inga stora risker med mig. Jag tror att den personen nöjde sig med att bara reda ut vad det var.

5.3 Stigmatisering – att leva med skammen, sin egen och samhällets

Respondenternas svar visar att 11 av 14 upplever att de stigmatiserande attityder som finns i samhället kring MAPs är den främsta faktorn som gör att man hemlighåller sin oönskade sexuella läggning och därför inte heller söker vård. Det finns en överhängande rädsla att angripas av samhällets fientliga reaktion.

Det känns som att det inte spelar någon roll att lägga krut på att bli frisk, det kommer alltid vara den måttstocken som man döms efter.

… det som tynger mig mest nu är om följden blir offentlig, för då finns det stämpeln “En gång pedofil, alltid pedofil”.

Men då inser man igen hur starka känslor det här väcker i alla på olika sätt. Det är en fråga som förenar alla, från att vara nazist till yttersta vänsterkanten, det är den frågan man är överens om. Så tonen är ganska hård, med all rätt.

27 Att berätta för någon och avslöja sin sexuella avvikelse, oavsett om det är för en närstående, vården eller en partner, anses vara förknippat med stor risk, rädsla och stigma, med ett uteslutande från sina sociala nätverk som resultat. Det här anser respondenterna vara den främsta orsaken till att man inte berättar för någon, inte ens de personer man anser sig ha en god relation till annars, så som föräldrar eller vänner.

Om jag förlorar familj och allting, vad gör jag nu? Jag bor inte i en så stor stad, så tänk om det här skulle komma ut? … Antingen gör jag slut på mig själv, eller så måste jag flytta långt därifrån.

…och jag har alltid kunnat prata med mina föräldrar om allting och varit väldigt öppen, men det här har jag aldrig… Mamma sa tidigt att…det var ett skämt; ”Gör vad ni vill så länge ni inte blir pedofiler eller nazister”.

Utöver att respondenterna upplever en rädsla över att bli avslöjade kring sin sexuella läggning så upplever flertalet av de intervjuade att media har ett stort ansvar i hur de väljer att måla upp den stereotypa bilden av det som i debatten kallas “pedofili”. Man menar att det inte görs skillnad mellan de som agerat på sin avvikelse och de som aldrig har gjort det.

Aftonbladets grej är så otroligt tydlig … och där buntas alla ihop. Det snedvridna blir att bara du har den oönskade sexualiteten så är du en förövare, det är ju väldigt ensidigt.

Att bli uthängd och stämplad i media upplever många som ytterligare en faktor till varför man väljer att förbli och verka i det tysta.

Hela det här mediauppbådet är en sak. Jag tror inte att jag kan komma på en värre brännmärkning än att något sådant här skulle komma fram i media på det sätt som händer för vissa. Så det är klart att det är en jätterädsla.

Vidare svarar respondenterna att de upplever det som att samhället har en okunskap kring pedofili som diagnos och att debatten ofta generaliseras, vilket i sig upplevs som

28 stigmatiserande. Det här i sin tur påverkar den rädsla som redan finns inför att söka vård, menar respondenterna.

Jag kan tänka mig att många likt mig kanske under väldigt lång tid inte gjort något annat än mått dåligt över att det är så här.

Men att man kan få en känsla av att den skillnaden görs inte riktigt i debatterna.

Det hade ju varit lättare för mig att kanske få och söka hjälp om jag visste att folk i samhället ser det här som att det här är ett problem, för de här personerna. De personerna, de behöver hjälp och de är också drabbade av någonting som kanske är jättejobbigt för dom. Men så är inte riktigt tongångarna…

Majoriteten av respondenterna uppger att stigmatiseringen fört med sig allvarliga konsekvenser för deras egen hälsa, såsom psykisk ohälsa, depression, ångest och social isolering. Respondenterna uppger dessutom att isoleringen och utanförskapet triggar deras benägenhet att ge sig ut på nätet och söka efter olagligt material, för att lindra ångesten och känslan av att vara instängd.

En blandning av skam, instängdhet och att det inte fanns någon plats för utlopp för det, vilket ökade min benägenhet att surfa på olagliga saker.

Tankar kring självmord har också varit vanligt förekommande bland de respondenter som uppger att de aldrig fysiskt agerat ut sin läggning, vilket är majoriteten av respondenterna i den här undersökningen. Självmord menar dessa respondenter skulle fungera som en alternativ utväg ifall sexualdriften skulle bli för påträngande och risken att agera ut i verkligheten blev för stor.

Jag sa att om jag någonsin bryter det här så skall jag ta livet av mig.

…självmord och sådant som kommer in i bilden, det ligger nära till hands.

29

6. Diskussion och analys

6.1 Diskussion

För att förstå vad pedofili som sexuell störning innebär krävs förståelse från flera olika perspektiv, då begreppet är komplext, förklaringarna är många och orsakerna varierande. Det enda vi vet med säkerhet är att tidigare forskning och litteratur på ämnet lyfter fram olika orsaker som förklaring till pedofili. Beträffande DSM-5 så förklarar denna enbart själva störningen kliniskt, inte uppkomsten av densamma.

Resultatet visar tydligt att det finns brister när det gäller kunskapen om vart man hittar information om vart man kan vända sig om man upplever att man har problem med sitt sexuella tändningsmönster. Vidare visar resultatet att det finns påtagliga brister i vården när det gäller både kompetens och bemötande, som på olika sätt bidrar till att man som patient väljer att helt enkelt undvika kontakt med dessa instanser. Det för oss in på studiens resultat kring stigma och stämpling. Det har visat sig att begreppet pedofili är starkt förknippat med skam och hat, både från samhället, MAPs syn på sig själva, samt från anhöriga till dessa individer. Det har visat sig finnas en omfattande okunskap i samhället beträffande pedofili som sjukdom och begrepp, samt en begränsad kunskap inom vården hur man bemöter och behandlar pedofili som sexuell störning. Utöver stigmatisering och stämpling som konsekvens påvisar resultatet även att de personer som upplever denna störning i sitt tändningsmönster, själva lider av det och önskar bli av med sin problematik.

Det finns därmed tre faktorer (information, kompetens, stigmatisering) som spelar en avgörande roll beträffande huruvida personer med sexuellt avvikande beteende uppsöker, eller kommer i behandling. Samtliga tre har en tydlig koppling till frågan vad MAPs upplever vården kunde ha gjort för att dessa skulle söka hjälp tidigare. Genom analys och diskussion kring dessa tre faktorer ämnar vi skapa förutsättningar för ett mer proaktivt brottsförebyggande arbete genom vård.

6.2 Analys

Beträffande respondenternas erfarenhet kring vart man skall vända sig om man vill ha hjälp, kan vi dra slutsatsen att man upplever att det saknas tillräcklig information. Vi

30 tolkar respondenternas svar som att om dessa hade vetat om vart de skulle vända sig, så hade chanserna ökat för att de skulle söka vård i ett tidigare skede i livet. Flertalet respondenter har gjort försök att kontakta den allmänna vården med förhoppningen att bli hjälpta, men bemötandet där har varit undermåligt och ibland direkt oprofessionellt.

För att det skall vara möjligt att komma i kontakt med vården behöver dock tillgången på information utvecklas, så att berörd målgrupp enkelt och snabbt kan erbjudas vård på ett motiverande sätt. Ett sätt att göra detta är att arbeta mer proaktivt genom uppsökande hjälpverksamhet där MAPs rör sig och verkar, exempelvis på internet och Darknet där dessa personer agerar. Det ligger i sakens natur att det dock är svårt för vården att nå personer som ännu inte har begått sexuella övergrepp mot barn (Forte, 2015). I det avseendet blir nationella hjälplinjer som PrevenTell av avgörande betydelse för att nå ut till personer som vården ännu inte identifierat.

Vidare tolkar vi respondenternas svar som att skyddad identitet är en viktig faktor när det gäller om man väljer att delta i behandling eller inte, när man väl funnit vägen dit.

Att kunna erbjuda vård som inte inkluderar register eller på annat sätt identifierar patienterna anser vi vara avgörande för att motivera fler att delta. Vi kan därmed dra direkta kopplingar till Dunkelfelds tidigare studie (Beier et al., 2015) där anonymitet identifierades redan då som en avgörande faktor för deltagande i behandling. Vård kan dock endast vara lättillgänglig om personer som är i behov av den vet om att denna existerar. Vår tolkning är att så inte alltid är fallet och det finns därmed utrymme för att utveckla nya sätt att komma i kontakt med dessa personer.

Förutom bristen på information om vilken vård som finns, att den finns och var den finns, så står vi inför andra utmaningar när det gäller det brottsförebyggande arbetet kring övergrepp på barn. En av dessa utmaningar är den bild samhället, och kanske framför allt media, väljer att presentera. Den första utmaningen är definitionen av pedofili. Det råder en enorm okunskap om vad som faktiskt menas med begreppet, både ur rent medicinsk synvinkel, men också rent rättsligt. Vi har tidigare definierat pedofili enligt DSM-5, vilket innebär att alla personer som begår sexuella övergrepp på barn inte nödvändigtvis faller under definitionen av DSM-5. Det här är en åtskillnad som sällan görs i den allmänna debatten.

31 Det finns därmed anledning att diskutera vilket ansvar som vilar på både samhälle och media att distribuera en bild som stämmer överens med verkligheten. När media väljer att visa upp en bild av den ondskefulla pedofilen som känslokallt förgriper sig på barn så hjälper vi inte någon. Men hur förhåller vi oss till en bild som bara representerar en sida av verkligheten? Så länge det här är den enda bild som presenteras för oss, kommer viljan att förstå aldrig kunna infinna sig. Människan tenderar att skapa primitiva lösningar om hur vi skall hantera situationer som denna. Inte sällan hör man att dessa personer helt enkelt bara borde utplånas från jordens yta. Det medför att vi aldrig kommer så långt i debatten att vi istället försöker söka kunskap och arbeta förebyggande.

Den stereotypa bilden av pedofilen som någon sorts monster som rövar bort barn så fort de får möjligheten är en vedertagen bild, som dessutom befästs via olika forum och frivilligorganisationer. Det är en verklighet vi tvingas leva med idag, att personer med sexuella störningar existerar i vårt samhälle och att vi därmed tvingas ha obekväma diskussioner med våra barn tidigt. Men det finns också gränser för hur mycket vuxenvärlden kan belasta unga och barn med, hur mycket vi kan förvänta oss att barn och unga skall klara av att hantera i form av dialog, gränsdragningar med mera, när vuxenvärlden själva inte klarar av uppgiften.

Dessutom upplever vi att den generella uppfattningen i samhället är att man utgår ifrån att samtliga MAPs är likställda förövare för sexuella övergrepp på barn. Varken tidigare forskning, professionellas utlåtande, MAPs själva eller litteratur på ämnet underbygger att det skulle vara så att alla med diagnosen pedofili agerar på sin avvikelse. Det finns flertalet psykologiska förklaringar till varför en person med sexuellt avvikande tändningsmönster slutligen väljer att agera ut, eller avstår ifrån att göra så. Vi har valt att inte analysera dessa närmare då psykologiska orsaker inte är fokus för vår tolkning, men sammanfattningsvis kan det sägas att frågan är komplex och ett entydigt svar existerar inte. Slutsatsen vi kan dra av det här är att det råder en omfattande okunskap i samhället, och kanske framför allt hos media, som dessutom på många sätt är representant för den allmänna debatten. Det behöver skapas en förståelse för vad skillnaden mellan en så kallad förövare är kontra en med pedofil störning. Anledningen att det är viktigt att göra skillnad på dessa två är att de också kräver olika form av vård.

En förövare kan vara mer benägen att agera där tillfälle finns, medan en person med en