I detta kapitel kommer jag att gå igenom valda delar av de läroböcker som utgör materialet för denna studie. Böckerna kommer att behandlas i ordningen: flest till minst användare och innehållet kommer att behandlas i löpande text. Mängden relevant innehåll har också varierat böckerna emellan vilket gör att antalet sidor de olika böckerna tillägnas varierar något. I slutet av varje bokavsnitt finns också en kort sammanfattning.
En människa, tusen världar (2015) – Tuvesson, Robert
Bild via Gleerups.se.
Robert Tuvesson är en yrkesverksam gymnasielärare som undervisar i religionskunskap, svenska och engelska i Vänersborg. Denna bok beskrivs som ett heltäckande läromedel för kursen Religionskunskap 1 avsedd att användas på de högskoleförberedande gymnasieprogrammen.45
Bokens omslag föreställer en kristen präst från tawahedotraditionen iklädd en kåpa och en Qob – den etiopiska varianten av en Biretta (en liturgisk hatt som signalerar prästens dömande, undervisande och vägledande ämbete). Bakom honom syns ett rött förhänge utsmyckat med guld.
Till höger om prästen syns två målningar av Jungfru Maria och Jesusbarnet skymta fram genom en öppning i förhänget. Detta val av omslag gör att läsaren omedelbart möter en mycket färgstark skildring av kristendom i form av präst (kyrklig ledare) i en detaljrik liturgisk miljö, iklädd liturgisk klädsel.
45 Gleerups, En människa, tusen världar, elevbok,
https://www.gleerups.se/gymnasium-och- vuxenutbildning/gymnasium-och-vuxenutbildning-religionskunskap/gymnasium-och-vuxenutbildning-religionskunskap-baslaromedel/en-manniska-tusen-varldar-elevbok-p40687470 (18-05-2020).
I boken finns ett eget kapitel tillägnat Kristendom som omfattar 40 sidor. Utöver detta finns ett särskilt kapitel tillägnat “Livets faser” där initiationsriter, pubertetsriter, bröllopsriter och begravningsriter presenteras utifrån samtliga religiösa traditioner som boken berör.
Kapitlet Kristendom inleds med en redogörelse för Jesus av Nasaret som historisk gestalt och hans gärningar. Den klassiska passionshistorien följs av berättelsen om pingstundret:
Enligt texten Apostlagärningarna kom den heliga Anden över lärjungarna i Jerusalem 50 dagar efter påsk.
Det kallas för pingstundret. Anden gav dem kraft att sprida budskapet om Jesus död och uppståndelse.
Till minne av denna händelse firar kristna pingst, ”kyrkans födelsedag”. De kristna organiserade sig i en kristen församling och började missionera och bota sjuka i Jesus namn. Bland annat talade lärjungen Petrus i Jerusalem, något som ska ha fått omkring 3000 personer att bli kristna.46
Här använder författaren uttrycket “kyrkans födelsedag” om att den helige ande kom över lärjungarna. Efter att kyrkan hade “fötts” organiserade den sig i församlingar vilket signalerar att dessa ting hör ihop men samtidigt är distinkta från varandra. En sådan förståelse skulle göra gällande att
“kyrkan” utgörs av alla de som fått motta den helige ande medan “församlingen” avser mindre organiserade grupper av dessa.
Därefter beskriver författaren livet i de första kristna församlingarna utifrån Apostlagärningarna där det framgår att de kristna träffades i varandras hem på söndagar för att äta en måltid som innehöll bröd och vin samt att detta gjordes för att minnas Jesus sista måltid med sina lärjungar.47 Vidare skriver han:
“
Så småningom började de kristna bygga kyrkor där gudstjänstdeltagarna tog emot nattvardens bröd och vin vid altaret och där man utifrån missionsbefallningen genomförde dop.”48 Boken har ordförklaringar ute i sidornas marginal. Begrepp som “ärkestift”, “helgon”,“pilgrimsfärd” och “sakrament” går att finna i sidmarginalen. Vad “nattvard” och “dop” tänks innebära mer ingående kommer dröja nästan 200 sidor – till kapitlet om Livets faser – innan läsaren får veta. En redogörelse för sakramentens soteriologiska betydelse finns inte alls i denna bok.
I samband med att boken berättar om aposteln Paulus berättas hur denne deltog i Apostlamötet i Jerusalem år 49: “Där fattade den kristna urförsamlingen beslut om att icke-judar som ville bli kristna inte behövde omskära sig och inte heller följa den judiska lagen”49 Här introduceras läsaren till föreställningen att kyrkliga ledare ägde en viss rätt att fatta beslut av denna sort. Jag noterar också att författaren använder begreppet “urförsamlingen” gällande den enhetliga grupp han tidigare kallat ”kyrkan” vilket inte överensstämmer med uppfattningen att “församling” är mindre
46 Tuvesson 2015, s. 137-138.
47 Tuvesson 2015, s. 138.
48 Tuvesson 2015, s. 139.
49 Ibid.
organiserade grupper av ”kyrkan”. Apostlamötet i Jerusalems bestämmelser var något som skulle komma att gälla hela - vad han tidigare signalerat att han menar med - “kyrkan.” Det kan alltså vara så att författaren använder begreppen på ett utbytbart sätt.
Från och med 100-talet började de kristna tillsätta biskopar vilka sågs som apostlarnas efterträdare, berättar Tuvesson.50 Därefter berättar han om kejsaren Konstantin och hur kristendomen kom att bli statsreligion i romarriket, om kyrkomötet i Nicaea år 325 där “den rätta tron” diskuterades samt hur den kom att sammanfattas i trosbekännelser.51
Från och med att kristendom blivit statsreligion i romarriket följer en lång historisk redogörelse för romarrikets uppdelning i Västrom och Östrom, med påven i väst och patriarken i öst och om kyrkliga ledares förhållande till statsmakterna. Under hela den historiska redogörelsen representeras kyrkan av vad dess högsta ledare gör och deras interaktion med världsliga makthavare. I samma veva förklaras också kristnandet av Sverige.52 Vanliga människors spiritualitet och praxis får mycket lite utrymme i denna sektion. Kortfattat nämn hur kyrkan och dess gudstjänster spelade en stor roll för människor under medeltiden. Det berättas att klostren hjälpte fattiga människor och att vallfärder var vanliga - till exempel till Jerusalem och Santiago de Compostela i Spanien.53
Vidare berättar författaren:
Under medeltiden hade den katolska kyrkan stor makt, såväl andligt som världsligt. Ibland uppstod maktkamper mellan furstar och kyrkans män. Människor som predikade en annan lära än den katolska kyrkans, så kallade kättare, utsattes för förföljelser. Särskilda kyrkliga domstolar, inkvisitionsdomstolar, inrättades från 1200-talet för att söka upp och döma kättarna. Ofta dömdes kättare till dödsstraff efter att ha torterats.54
Uttrycket “kyrkans män” syftar här på kyrkliga företrädare och används på ett polemiskt sätt.
Tuvesson låter kyrkliga företrädare vara kyrkans huvudsakliga identitetsbärare och i detta stycke framställs de som att de brukar våld på vanliga människor.
I och med detta finns en risk att läroboken bidrar till att reproducera en viss nidbild av den romersk-katolska kyrkans roll i det medeltida Europa. Den amerikanske kyrkohistorikern Steve Weidenkopf menar att det är viktigt att förstå att kyrkan var det europeiska medeltidssamhällets huvudsakliga sammanhållande kitt. Religionen var medeltidsmänniskans motsvarighet till
50 Tuvesson 2015, s. 140
51 Tuvesson 2015, s. 141; 140
52 Tuvesson 2015, s. 143.
53 Tuvesson 2015, s. 145.
54 Ibid.
vetenskap, deras filosofi, deras politiska system och deras identitet.55 Sekulära makthavare var mer eller mindre allierade med kyrkan och därför var kätteri detsamma som högförräderi och även ett sekulärt brott som bestraffades med döden.56 Inkvisitorer var kringresande, av påven godkända kyrkomän som upprättade tillfälliga kyrkodomstolar runt om i europeiska byar och städer och vars huvudsakliga uppgift var att få “kättare” att omvända sig genom botens sakrament. Under en inkvisitionsrättegång förekom i vissa fall tortyr med syfte att avkräva “kättaren” en omvändelse och ett bekännande för att, som man såg det, “rädda dennes själ.” Denna tortyr fick inte utföras av inkvisitorerna själva utan utfördes av en representant för den sekulära makten och användes inte som ett direkt straff för det faktum att personen hyste kätterska föreställningar. Om “kättaren” i fråga fortsatte vägra omvändelse överlämnades denne till en sekulär domstol som på sekulära grunder dömde personen för kätteri och verkställde en avrättning - ofta genom bränning på bål.57 Det är samtidigt viktigt att poängtera att denna procedur skiljde sig mellan kyrkans medeltida inkvisitionsdomstolar och den berömda spanska inkvisitionen vilken bedrevs i den spanska kronans regi istället för påvens.58 Ovan är alltså ett exempel på hur en verbal representation som saknar relevant information blir missvisande och riskerar reproducera en mycket vanligt nidbild.59
Vidare beskriver läroboken bakgrunden till reformationen med hjälp av berättelsen om Martin Luther och dennes starka reaktion, inledningsvis mot romersk-katolska kyrkans avlatsbrev.
Här berättas att Luthers idé var att texten var viktigare än kyrkans tradition.
Därför kallas den kyrka som uppstod ur hans lära “evangelisk.” Dop och nattvard är de enda av katolska kyrkans sju sakrament som nämns i Bibeln. Därför menade Luther att det bara var dessa två som Jesus själv inrättade. 60
Jag noterar att läroboken saknar en tydlig förklaring av vad som menas med “kyrkans tradition”
och mer exakt vilka system för kyrkligt styre Luther motsatte sig. Jag menar att detta är relevant eftersom Bibeln i sig själv är en produkt av kyrkans tradition. Likaså förklaras begreppet sakrament endast som “helig handling” med 24 ord i sidans marginal.61 Eftersom avsnittet inte heller innehåller någon information om vanliga människors upplevelser och andlighet under reformationstiden fortsätter kyrkan representeras av dess företrädare och deras interna dispyter.
55 Weidenkopf, 09:15-09:58.
56 Weidenkopf, 34:26–35:23.
57 Weidenkopf, 37:28–45:12.
58 Weidenkopf, 47:33–51:06
59 Enligt nationalencyklopedin definieras en nidbild som en ”starkt ofördelaktig (och illasinnad) bild av någon eller någonting.” Källa: Nationalencyklopedin, Nidbild,
https://www-ne-se.ezproxy.its.uu.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/nidbild (18-05-2020).
60 Tuvesson 2015, s. 147
61 Ibid.
Efter att ha gått igenom den historiska bakgrunden till reformationen i Sverige, den pietistiska rörelsen, konventikelplakatet och bildandet av svensk frikyrklighet är kristendomskapitlets religionshistoriska del över.62 Under den religionshistoriska delen finns inget tydligt utrymme för någon kyrkoreflektion utan kyrkan representeras huvudsakligen av sina historiska företrädare.
I samband med kristendomens etablering som statsreligion i romarriket slutar författaren också använda ordet “församling” och övergår till att uteslutande använda ordet “kyrkan.” Det verkar också vara i samband med detta skifte som vanliga människors engagemang för tron nästan helt försvinner ur representationen. Detta kan ge en bild av att den historiska kyrkan var en angelägenhet för prästerna - och framförallt för män - fram tills dess att den pietistiska rörelsen uppstod och vanligt folk började engagera sig för tron igen.
Några sidor framåt talar författaren om religionens betydelse för människors identitet. Under detta avsnitt går att läsa:
Den etniskt-religiösa identiteten kan ha större betydelse än den etniskt-nationella. Det är då viktigare vilken religion man tillhör än vilken nation man bor i. […]. Detta gäller till exempel för assyrierna/syrianerna i Sverige. De kom hit med start på 1960-talet på flykt från politiskt och religiöst förtryck […]. För vissa av dem får den syrisk-ortodoxa kyrkan, och gudstjänstspråket syriska (en arameisk dialekt), ännu större betydelse för den etniska identiteten jämfört med i ursprungslandet.63
I citatet ovan knyts religion till etnicitet vilket föreskrivs av läroplanen GY11. En specifik kyrkotradition (och inte bara den kristna tron generellt) presenteras som en identitetsmarkör för människor och en viktig kulturbärare. Här noterar jag att författaren avhandlar assyrier som folkgrupp och deras anknytning till sin särpräglade kyrkotradition vilket ger intrycket att det assyriska folket är dess identitetsbärare.
Vidare skriver författaren:
[…] om du vill bli fullkomlig så sälj allt vad du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen” (matt 19:21). Redan tidigt i kyrkans historia visade sig detta ideal. Kyrkan bidrog till exempel till att slavarnas status blev bättre i romarriket. Kristna hjälpte dem som hade det svårt, till exempel änkor och barn utan föräldrar. Kristendomens intåg i Sverige bidrog till att slaveriet avskaffades här på 1300-talet. […] Än idag är omsorg, empati, generositet och solidaritet viktiga dygder i kristendomen. Kyrkor engagerar sig globalt för rättvisa och för att bekämpa fattigdom med olika typer av hjälpinsatser.64
62 Tuvesson 2015, s. 148–151.
63 Tuvesson 2015, s. 160.
64 Tuvesson 2015, s. 161
Här använder författaren begreppen “kyrkan/kyrkor” och “kristna” på ett utbytbart sätt vilket signalerar att det är underförstått att dessa ting är oskiljaktiga. Kristna är kyrkan men kristna är samtidigt olika kyrkor. Därefter följer ett stycke om religiösa ledares status inom kristna samfund.
När det gäller de religiösa ledarnas status och ställning inom kristendomen varierar detta stort mellan de olika kyrkosamfunden. I den romersk-katolska kyrkan är den högsta ledaren påven. Under sig har påven kardinaler och biskopar. Bland påvens uppgifter ingår att utnämna biskopar och kalla samman kyrkomöten. Enligt den så kallade ofelbarhetsdogmen är påven ofelbar när han yttrar sig officiellt i kyrkliga frågor. Påven väljs av den så kallade konklaven som består av de kardinaler som är yngre än 80 år. Kardinalernas uppgift är förutom att välja en ny påve när påvestolen står tom att ge påven råd i olika kyrkliga frågor. Biskoparna fungerar som ledare för sitt respektive stift. I svenska kyrkan är ärkebiskopen den högsta ledaren. […] Ärkebiskopen viger biskopar. Det finns sammanlagt 13 biskopar i Sverige som är ledare för varsitt stift. Till biskoparnas uppgifter hör bland annat att viga präster och inviga kyrkor.65
Här beskriver författarna endast hierakitunga, västkyrkliga episkopalkyrkor som Romersk-katolska kyrkan och Svenska kyrkan men utelämnar kyrkor som bygger på kongregationalism.
Författaren talar också kort om vilka böcker som ingår i Bibelns kanon samt apokryferna/de deuterokanoniska böckerna utan någon referens till kyrkan.66 Senare följer ett stycke om Gudstjänstböcker där det står: ”Svenska kyrkan använder som gudstjänstböcker Bibeln, den svenska psalmboken, Den svenska evangelieboken, En liten bönbok och Den svenska kyrkohandboken.”67 Detta är den enda av denna uppsats behandlade läroböcker som uttryckligen omtalar Bibeln som en gudstjänstbok.
Tuvesson övergår till att beskriva hur en kristen kyrkobyggnad och ett kyrkorum ser ut. Han låter oss veta att: “Kristna kyrkobyggnaders utseende varierar mellan olika kyrkotraditioner. En gemensam nämnare är ändå att altaret brukar vara i centrum. ”Det är det bord varifrån nattvarden delas ut till kyrkobesökarna och det symboliserar Guds närvaro.”68 Därefter beskrivs kortfattat särdragen med ett protestantiskt, romersk-katolskt respektive ortodoxt kyrkorum. Karaktäristiskt för ett protestantiskt kyrkorum är, enligt Tuvesson, att det finns en predikstol, ett altare och en dopfunt.
I samband med att ett protestantiskt kyrkorum beskrivs och förklaras ordet liturgi som ett begrepp för det som sker under en gudstjänt – “psalmsång, körsång, solistsång, förbön, predikan, välsignelse. Kollekt samlas ofta in. Nattvard delas ut i samband med mässa.”69 Karaktäristiskt för ett romersk-katolskt kyrkorum är att det finns vigvattenskålar, biktstolar, 14 korsvägstavlor och ett tabernakel där
65 Tuvesson 2015, s. 162–163.
66 Tuvesson 2015, s. 145–146
67 Tuvesson 2015, s. 164.
68 Tuvesson 2015, s. 166.
69 Tuvesson 2015, s. 167.
nattvardsbrödet förvaras – “vid det lyser en röd lampa som symboliserar Kristi närvaro.”70 Det romersk-katolska kyrkorummet och dess liturgiska praxis beskrivs mycket mer ingående än det protestantiska:
Till biktstolen går katoliken och bekänner sina synder för att få förlåtelse av en präst. Bikt bör ske minst en gång om året. Vigvattenskålen innehåller välsignat salt som välsignats av en präst. Där doppar katoliken fingrarna och gör korstecken vänd mot altaret. Det är en påminnelse om dopet. Helgonbilder finns till vilka man kan vända sig och be om förbön. ”De troende bugar ofta inför helgonbilden, kysser den och tänder stearinljus framför den. I samband med gudstjänsten används ofta rökelse. Rökelsen symboliserar dels hur Guds välsignelse sprids över gudstjänstbesökarna, dels hur deras böner stiger upp till Gud.71
Detta stycke beskriver saker som “katoliker gör” i interaktion med kyrkorummet och med den katolska prästen vilket gör det till ett uttryck för kyrka.
Om det ortodoxa kyrkorummet förklarar författaren att ikoner – heliga bilder där personerna som avbildats finns närvarande i ikonen – är det största kännetecknet:
Kyrkobesökarna gör korstecken inför ikonerna, bugar sig och kysser dem. Ofta finns en bildvägg med ikonmålningar, en så kallad ikonostas, som skiljer altarrummet från det rum där gudstjänstbesökarna står.
Koret med altaret symboliserar himlen medan församlingsdelen (skeppet) symboliserar jorden. Prästen rör sig i samband med huvudgudstjänsten, eller liturgin som den kallas i ortodoxa kyrkor, symboliskt mellan himlen och jorden genom de tre dörrarna i ikonostasen. En viktig tanke är att gudstjänstbesökarna i samband med liturgin blir delaktiga i Kristus försoningsoffer. De går fram till dörren där prästen delar ut nattvarden. Rökelse är ett viktigt inslag i liturgin liksom sång och recitation från de heliga texterna. Bikt förekommer också i ortodoxa kyrkor. Den som biktar sig står ofta framför en pulpet på vilken det står en bild på Kristus, ett kors samt en evangeliebok. Prästen står med vid pulpeten. Tanken är att han fungerar som ett vittne.72
Denna lärobok beskriver Ortodoxa kyrkans kyrkorum och dess liturgiska praxis mer noga än vad som görs med andra kyrkotraditioners. Även detta stycke beskriver vad “kyrkobesökare gör” i interaktion med kyrkorummet och med den ortodoxa prästenen vilket gör det till ett uttryck för kyrka. Eftersom ikoner förklaras vara heliga bilder där den avbildade personen finns närvarande i ikonen skulle även kyrkobesökares interaktion med ikoner kunna betraktas som en interaktion kristna emellan och således ett uttryck för kyrka. Jag noterar samtidigt att samma teologiska föreställningar gäller även för Romersk-katolska kyrkans helgonstatyer vilka omtalas i stycket ovan, även om inte boken nämner något om detta.
70 Ibid.
71 Tuvesson 2015, s. 167–169.
72 Tuvesson 2015, s. 167–169.
Kapitlet om Kristendom når sitt slut och min granskning av boken fortsätter cirka 120 sidor senare när boken behandlar “livets faser” där också kristendom, vid sidan av övriga livsåskådningar och religiösa traditioner boken berör, ges utrymme.
Under initiationsriter beskrivs dopet som en kristen initiationsrit genom vilket “barnet (eller den vuxne vid vuxendop) blir en del av kyrkans gemenskap.”73 Värt att notera är att om dopet är en initiationsrit markerar detta “kyrkans yttre gräns” – de som inte låtit sig döpas eller blivit döpta är alltså inte en del av kyrkans gemenskap. Detta kan tyckas mer eller mindre självklart men innebär också att blivande konvertiter så väl som odöpta skolbarn som har skolavslutning i kyrkan inte kan räknas som kyrka. Vidare förklaras hur dopakten går till och knyts till berättelsen om Jesus. Ordet sakrament förklaras återigen i sidmarginalen.
I stycket som följer presenteras konfirmation som en “pubertetsrit” följt av ett stycke om bröllopsriter. Svenska kyrkans bröllopsrit nämns först och här påpekas att både olik- och samkönade par vigs. ”Vigselceremonin brukar inledas med att prästen läser ur bibeln och predikar om kärlek och äktenskap. Sedan uttrycker paret samtycke till äktenskapet och utväxlar löften och ringar.” Ortodoxa kyrkans liturgiska särdrag beskrivs med de inledande orden: ”Ortodoxa bröllopsriter har många symboliska inslag.” Ljusen som brudparet håller i under hela vigselakten och kronorna de bär beskrivs. Katolska kyrkans särdrag beskrivs som ”liknande de protestantiska kyrkornas” men att ceremonin också innehåller frågor om trohet och viljan att skaffa barn74 Det senare är information som anspelar på det välkända faktum att Romersk-katolska kyrkan officiellt motsätter sig artificiella typer av preventivmedel.
I samband med begravningsriter skriver författaren att en uppfattning som kristna är överens om är att människan efter döden kommer att uppstå och få möta Gud. I detta stycke beskrivs hur man ringer i kyrkklockor när någon i församlingen dött. En begravningsgudstjänst sägs oftast inledas med orgelmusik och följas av psalmsång, bibelläsning och begravningsbön. Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan och Ortodoxa kyrkans särdrag beskrivs under varsin underrubrik där de två senare, och i synnerhet den ortodoxa kyrkans särdrag beskrivs särskilt noga:
I många ortodoxa kyrkor förekommer seden att man placerar böneband med inskriptionen ”helige Gud, helige starke, helige Odödliga förbarma Dig” på den avlidnes panna. Den döde ska helst begravas inom tre dagar efter dödsfallet. Bakgrunden till detta är att Jesus enligt den kristna läran uppstod på den tredje dagen. I många ortodoxa kyrkor är det tradition att den döde ligger i en öppen kista i samband med begravningsceremonin. Ofta har hen ett kors eller ikon i sin högra hand, en ikon på sitt bröst eller ansiktet vänt mot altaret. […] Begravningsgudstjänstdeltagarna brukar bära tända vaxljus i sina händer. De tar
73 Tuvesson 2015, s. 293–294.
74 Tuvesson 2015, s. 299–303.
farväl av den avlidne genom att kyssa hen på bönebandet eller en ikon placerad ovanpå kistan om kistlocket är stängt. […] Vid graven brukar prästen välsigna kistan genom att stänka olja och vin på den.
farväl av den avlidne genom att kyssa hen på bönebandet eller en ikon placerad ovanpå kistan om kistlocket är stängt. […] Vid graven brukar prästen välsigna kistan genom att stänka olja och vin på den.