Precis som språkbruket har förändrats under de 40 år som jag undersöker så har diskurspraktiken förändrats. Detta beror på ett flertal faktorer, men främst är det en reflektion av hur samhället har förändrats. 60-talet, och särskilt 1968 har blivit historiskt på grund av de många demonstrationer och uppror som uppstod nationellt och globalt. Jag anser att Kjell Östbergs bok 1968 när allting var i rörelse: sextiotalsradikaliseringen och de sociala
rörelserna och Mark Kurlanskys bok 1968: The Year that Rocked the World ger bra inblickar
i vad som hände.105 Det som många associerar 1968 med är studenter som stod på
barrikaderna och protesterade emot de rådande samhällsmakterna, men många andra rörelser uppstod i Sverige under denna tid, till exempel kvinnorörelsen, miljörörelsen, världsfredsrörelsen, som också ville skapa en förändring i samhället. Saker hände även på andra nivåer, 1968 pågick en debatt om det var rätt/bra att slå sina barn106, svenska staten hade fortfarande möjlighet och formell makt att peka ut människor man ansåg skulle vara olämpliga som föräldrar och därmed tvångssteriliserad dem. 107 (Detta var dock inte vanligt förekommande efter 40-talet108). En annan förändring var kvinnor uppmuntrades att ge sig ut på arbetsmarknaden istället för att vara husmödrar, eftersom avsaknaden av arbetskraft (vilket Sverige hade lidit av under 1950/60-talet) fortfarande var stor. Detta ledde i sin tur till en jämställdhetsdiskussion eftersom kvinnorna började kräva att männen skulle hjälpa till i hemmet och vara mer involverade i barnens uppfostran då tiden annars inte räckte till.109 Rådande experter hade också insett att barnet inte enbart behöver sin mamma, utan att även pappan har en stor betydelse för barnets utveckling redan från spädbarnsålder. Detta visas tydligt i Vi Föräldrar som ges ut för att ge nya föräldrar råd och stöd.
Vi vet vad vi talar om
Som textanalysen visar för 1968 så förekommer ordet ”måste” i nio artiklar och i övriga artiklar använder man sig av ordet ”bör”. Jag använder Faircloughs tolkning, som innebär att båda orden nyttjas som medel vilka används för att utöva auktoritet över andra.110 De olika experterna visar sin auktoritet emot läsarna, när de medvetet och omedvetet uttrycker att de
105 Östberg, 2002, Kurlansky, 2004, 106 Det var inte förrän 1979 som lagen mot barnaga antogs, men frågan debatteras väldigt mycket i Vi Föräldrar redan 1968 107 Lagen om förbud mot tvångssterilisering antogs formellt 1976 108 Nilsson, 2003, s.285 109 Bäck‐Wiklund & Bergsten, 1997, s.29‐30 110 Fariclough, 1989, s.151
vet vad de talar om genom att använda sig av orden ”bör” och/eller ”måste”.111 Detta ger föräldrarna ett intryck av att de kan lita på experterna. Ett par exempel är: ”Men vi måste vara försiktiga, inte ta i och skrämma ungarna ” och ”Föräldrarna bör kunna förklara varför de är ängsliga”112 På motsvarande sätt använder sig experterna av ordkombinationen ”ska inte” vilket är lika starkt uttryck som ”måste” och förekommer endast i kombinationen ”man ska inte”. För att närma sig läsarna använder sig experterna i tio av texterna av ett inklusive ”vi”, men utan att för den delen släppa över initiativet till läsarna, vilket märks tydligt då det endast används i kombination som ”vi måste” eller ”vi borde”. Med andra ord inkluderar experten sig själv i rollen som åhörare, men är fortfarande etablerad som expert och rådgivare. För att mildra upp den auktoritativa tonen kan man också med fördel använda sig av imperativa meningar av förslagskaraktär eller meningar med kombinationer av hjälpverbet ”kan”. Det är dock endast tre texter 1968 som innehåller meningar med imperativ och kombinationerna med ”kan” sker oftast direkt efter meningar med ”måste” eller ”borde”, vilket neutraliserar det mjukare ”kan”. Detta ger en väldigt auktoritativ relation mellan skribenterna och läsarna.
Trygg uppfostran och oerfarna föräldrar
Det genomgående temat för alla de rådgivande texterna (1968) är att man vill att föräldrarna ska förstå att barnets behov måste sättas i första hand och därmed tillgodose barnets trygghetsbehov. Överläkare Bertil Söderling försäkrar en orolig mamma, i ett svar på insändaren Ulla blev elak när hon fick en syster, att: ”Alla trotsbeteenden och negativa uppträdanden måste vi betrakta som en sorts kontaktsökande fastän på ett lite förvänt sätt.” och han menar att Ulla inte alls är elak utan att hon beter sig på ett mindre lämpligt sätt därför att ”hon känner sig otillfredsställd och lite olycklig, och osäker.”.113 I artikeln om den trötta
mamman är fokus fortfarande på barnets välbefinnande och man (mer eller mindre) beordrar mamman att må bra, då barnets välmående hänger på det: ”Viktigast för alla barn är att
mamma trivs med sitt liv och sina uppgifter.”114 Vanligt förekommande är annars att
experterna ger exempel på situationer där föräldrar handlar felaktigt och där man därefter avråder läsarna från sådana handlingar. I artikeln Leka doktor beskriver skribenten en situation där mamman förklarat för barnet att stjärtlek är ”verkligen något ruskigt” och,
111 Enligt Fairclough används ”måste” för att förmedla personlig auktoritet och ”bör” är motsvarigheten från en institution eller liknande. Fairclough, 1989, s. 151 112 Netzler‐Ranft & Söderling, Vi Föräldrar, nr. 4, 1968, Staaf‐Busch, Vi Föräldrar, nr. 5, 1968 113 Söderling, Vi Föräldrar, nr. 1, 1968 114 Netzler‐Ranft & Hertzman‐Ericson, Vi Föräldrar, nr. 3, 1968
eftersom ”förbjuden frukt smakar bäst”, kommer barnet därför att fortsätta med sina stjärtlekar i smyg vilket kan ha förödande konsekvenser. Rådet till dessa föräldrar är att inte bekymra sig om lekar som är helt normala och skulle de vilja sätta stopp för dessa lekar så bör man vara ”försiktiga, inte ta i och skrämma ungarna”.115 I Vår baby sover aldrig beskrivs en situation där föräldrar själva orsakar babyns oregelbundna sömnvanor genom att väcka upp babyn när de får besök och liknande. Rådet blir att man ”får man inte ge efter för dess protestskrik – eller att ta upp den och leka med den om det plötsligt kommer någon på besök. Försöker man lära barnet regelbundna vanor, måste man vara konsekvent.”116 Att experterna ser föräldrar som oerfarna, med mycket att lära sig, är väldigt tydligt i denna text. På samma sätt frågar sig experten i Svartsjuk på nya babyn ”Hur många unga, oerfarna mammor med sitt första barn i famnen kan tyda den gråten rätt?”. Experterna följer sedan upp med att beskriva konsekvenserna av föräldrarnas okunskap i form av varningar i tänkta framtidsscenarion som till exempel i Svartsjuk på nya babyn: ”Med sådana metoder kan man lägga den första grunden till en neuros, som märks först några år senare.”117 Efter varningar och exempel kommer det rådgivande stycket som baseras på ordet ”försöka”, oftast i samband med att föräldrarna skall försöka bli bättre i framtiden. Mycket av diskussionen kring att barnets problem har skapats av föräldrarna kretsar också kring aga och bestraffning vilket var en allmän diskussion i samhället under den här tidsperioden och Vi Föräldrars experter menar att man inte skall bestraffa barnen utan försöka finna roten till problemen vilket oftast ligger hos föräldrarna själva.
Fairclough säger att både när vi skriver och när vi läser texter så gör vi det med hjälp av tidigare kunskaper som är lagrade i vårt minne118 och dessa kunskaper inkluderar allt vi
tidigare lärt oss om världen. Läsarna av Vi Föräldrar kan och kommer alltså göra kopplingar till saker som inte är direkt uttalade i texterna då de associerar nyckelord till tidigare erfarenheter och därmed automatiskt förstärker (vanligtvis) eller försvagar inflytandet från dessa. Läsarnas vetande kan då kopplas till det som Fairclough kallar för ”common sense
115 Netzler‐Ranft & Söderling, Vi Föräldrar, nr. 4, 1968 116 Von Schenck, Vi Föräldrar, nr. 3, 1968 117 Staaf‐Busch, & Hertzman‐Ericson, Vi Föräldrar, nr. 6, 1968 118 Fairclough kallar denna kunskap för Memeber resoursces , han säger att det är representationen om världen som både de som skriver men också de som läser har i sina långtidsminne och detta är någonting man plockar fram när man skriver och läser texterna (draw on) se Fairclough, 1989, s.9
knowledge”, det vill säga fakta som har blivit allmänt accepterad eftersom den har blivit etablerad och gjord allmängiltig av den källa som har störst påverkan.
Ett nyckelord för 1968 är ”föräldrar” vilket har en djupare betydelse än enbart syfta på barnets mamma eller pappa. När experterna pratar om föräldrar i sina texter, vilket man gör i tio av artiklarna (de övriga innehåll istället omskrivningen ”mamma och pappa”), så talar man om bådas relation till barnet. I och med att båda föräldrarna inkluderas banar detta väg för en jämställdhetsbildning där experterna betonar att föräldrarna tillsammans skall ansvara för allting som rör barnet och dess uppfostran. Alla texter från ”Det är mamma och pappa som måste tala om detta att vad än de tror, så tror inte alla likadant” till ”Men när ska Lena vara hemma, då? Ja, det borde som sagt mamma och pappa ta och diskutera med henne.” visar på en strävan att få båda föräldrarna att ansvara för barnets uppfostran.119 När en hemmafru frågar experterna om råd när det gäller uppfostran av hennes dotter avslutas svaret med att:
”Inte minst behöver den här ”stora”-systern också sin pappa.”120 På motsvarande sätt
tillrättavisas mamman i texten Min son är en riktig Don Juan där hon är orolig över sin son som leker enbart med flickorna. Mamman får råd att försöka se bort från alla konventioner för då kommer hon upptäcka att hennes son är sådan ”vi egentligen vill att alla pojkar skulle vara.” Redaktionen fortsätter med en försiktig kritik ”Nog är det konstigt att vi blir oroliga när en pojke genom leken tränar för sin papparoll i livet. Numera vet vi hur viktigt en fin pappakontakt är för ett barns utveckling.” 121 Lägg märke till att redaktionen använder
”inklusive vi” för att mildra den annars för hårda kritiken. Därefter berättar man att redaktionen, och upplysta läsare, vet hur saker skall vara och på detta sätt bibehåller man sin expert-status i texten.
Vi har inga patent för barnuppfostran
Det är 20 år mellan 1968 och 1988 och som tidigare har nämnts så skiljer sig texterna drastiskt åt mellan dessa år. Det expert-status som var så viktig och uttalad 1968 är mycket mindre tydlig 1988. Samhället har också ändrats genom att jämlikhet är allmänt accepterat
119 Alving & Söderling, Vi Föräldrar, nr. 3, 1968; Wedel, Vi Föräldrar, nr. 1, 1968 120 Söderling, Vi Föräldrar, nr. 1, 1968 121 Redaktionen, Vi Föräldrar, nr. 5, 1968
och staten satsar på familjen genom att erbjuda föräldrautbildning122. Dessutom har agan blivit förbjuden123 och kvinnor förvärvsarbetar i mycket högre utsträckning.
Som tidigare nämnts så är det endast Miriam Israel som har använt hjälpverbet ”måste” 1988. Israel har bidragit med texter sedan starten av Vi Föräldrar, men även i hennes språkbruk kan man se en förändring då Israel i större utsträckning än tidigare använder sig av uttryck som ”bäst är nog”, ”bäst är ofta” och ”skulle jag nog”.124 Detta, enligt mig, visar att Israel över
tiden har anpassat sitt språkbruk till vad som är accepterat i Vi Föräldrar och samhället 1988. Denna minsknings av auktoritet i språkbruket, från experternas sida, kan man även se i Dagbergs råd, där ”jag tror” och ”jag tycker” är nyckelord enligt resonemanget tidigare i detta kapitel.
I artikeln ”Vår pojke är så otrolig blyg och ängslig” utrycker sig Christina Dagberg så här: ”Jag tror att både arv och miljö påverkar till att göra oss olika när det gäller hur vi reagerar inför något som vi uppfattar som en fara.” och på slutet av denna artikel kan vi även hitta meningen: ”Jag tror att den här pojken skulle behöva hjälp att i en liten grupp av barn, …” 125 Språkbruket visar på att Dagberg inte vill ge ett definitivt svar utan att hon ger förslag som kan, men inte tvunget måste vara, lösningen. Experternas försiktighet och uppfattning att deras råd inte ska tolkas som det enda rätta delas även av redaktionen för Vi Föräldrar 1988. I artikel ”Vi får inte sova en enda natt” representerar Lena Lidbecks kommentar redaktionens åsikt: ”Det tråkiga är att det inte finns några patentlösningar på det här problemet – något vissa skribenter velat få oss att tro.”126 En annan viktig punkt är att det procentuella antalet artiklar som innehåller imperativa meningar med förslagskaraktär har ökat vilket i mina ögon är ytterligare ett bevis för att experterna använder sig av ett mindre auktoritativt sätt i sina relationer till läsarna. Fortfarande finns dock tanken kvar att för att ett barn ska få en bra barndom krävs ett bra förhållningssätt mellan barnet och de vuxna, dock är råden till föräldrarna nu lika ofta att barnet bör anpassa sig till sin omgivning. Ett tydligt exempel på detta är i texten Vi får inte sova en enda natt där det påpekas att barnet som inte sover är ett vanligt förekommande fenomenen som ”behöver inte alls tyda på någon störning eller
122 Se SOU 1980:27 Barnomsorgsgruppens slutbetänkande om föräldrautbildningen 123 Agan i hemmet blev förbjuden 1979 124 Adelsköld, Vi Föräldrar, nr. 6, 1988 125 Lidbeck, Vi Föräldrar, nr. 4, 1988 126 Lidbeck, Vi Föräldrar, nr. 2, 1988
felbehandling.”.127 Detta är i direkt motsats till det svar som gavs 1968 på motsvarande problemställning. Barnpsykologen Kristina Dagbergs artiklar innehåller alla verbet ”hjälp” vilket jag ser som ett nyckelord då det berättar hur föräldrar ska bete sig mot sina barn. Ett exempel är artikeln Är vår dotters sexlek normal där barnets onani-lekar gör att det avskärmar sig från övriga familjen. Dagberg påpekar att sexleken är en normal sak bland barn, men att denna lilla flicka har gått lite för långt och då behöver hon hjälp med att ändra på sina vanor. Dagberg börjar sitt svar med följande ord: ”Jag tycker att ni ska hjälpa Lotta att sluta onanera eller åtminstone göra det i mycket mindre omfattning.” och hon avslutar artikeln med: ”Om ni inte lyckas avbryta hennes intensiva onanerande tycker jag att ni ska tala med BVC …”.128 Detta tolkar jag som att Kristina Dagberg har ett förtroende för föräldrarna. Hon litar på att de klarar av att hjälpa sitt eget barn även om hon ger dem ett par tips om hur föräldrarna kan gå till väga. Samma positiva trend i experternas förhållande till läsarna genomsyrar övriga texter som även de koncentrerar sig på att föräldrarna ska hjälpa sina barn. Dessutom är många av experterna noggranna med att berömma insändarna, som t.ex. i ”Vår pojke har så dåligt
självförtroende” man avslutar med: ”Att föräldrarna så tidigt ser problemen och är beredda att
göra något åt dem gör att möjligheterna att hjälpa pojken är stora.”129
”Måste” har återvänt
På motsvarande sätt som det skedde stora förändringar mellan 1968 och 1988 så sker det en tydlig trendbrytning till 2008. Som tabell1. anger har hjälpverbet ”måste” återvänt i majoriteten av texterna, både som ”vi måste” och ”ni måste”. Jesper Juul är den expert som använder ”måste” mest frekvent. Han är väldigt konkret i sitt språkbruk, vilket delvis kan bero på att hans texter utgår från muntliga diskussioner. Trots detta är det tydligt att språkbruket har till viss del gått tillbaka till 1968 års normer gällande förhållandet mellan experter och läsare där Juul även använder sig av konsekvensanalys. Även Malin Alfvén använder sig av ”måste” och ”vi måste” på motsvarande sätt. Vad som däremot skiljer sig åt gentemot 1968 är att man använder imperativ i meningar med förslagskaraktär i majoriteten av texter. Med andra ord så dämpar man den auktoritativa tonen något genom detta för att skapa en närmare samhörighet med läsaren. Några exempel är: ”Använd gärna ordet ”ansvar” ”Tänk ”Hur ska man tackla detta” i stället för ”Hur ska man undvika detta”, ”Nämn inte ordet svartsjuka
127 Lidbeck, Vi Föräldrar, nr. 2, 1988 128 Lidbeck, Vi Föräldrar, nr. 5, 1988 129 Lidbeck, Vi Föräldrar, nr. 1, 1988
…,”Försök ge det mer matiga vid lunch och i förläggningen också vid middagen” ”Låt henne vara med pappa.”130 Man skapar en situation där föräldrarna är tydligt medvetna om vilka
som är experterna, men där man också visar ett förtroende för läsarnas möjlighet att lösa problem genom att ge dem förslag snarare än enbart befallningar.
Kommunikation är svaret
Ett nyckelord som förekommer i Juuls alla råd till läsarna är ”prata”, både med sin partner men också med sina barn. I texten ”Vi orkar inte med syskonbråken” får föräldrarna lära sig att det är viktigt att de diskuterar sina syner på barnuppfostran. När ett bråk inträffar ska föräldrarna först stoppa bråket och sedan sätta sig med barnet och prata igenom situationen.131
På samma sätt är rådet från Juul till föräldrarna i artikeln ”Vår son kissar på sig” att ”ni ska göra så att ni sätter er med Erik och pratar om det här med att han kissar på sig. Säg att han nu är 4,5 år, att han är gammal nog att själv bestämma om han vill kissa på sig längre eller inte.”132 Betydelsen av kommunikation med barnet återkommer i artikel efter artikel som Juul har producerat. Malin Alfvén trycker också på att det är viktigt med kommunikation. I artikeln ”Bara 1 år – men vilken humör redan… ”133 ges råd till ”Oroliga föräldrar” vilkas
dotter är rädd och har svårt att sova själv. Alfvén menar att föräldrarna ska prata med sin dotter och bekräfta att de finns i närheten om hon är rädd. I svaret på insändaren ”Kan man
tuffa till sitt barn?” skriver Alfvén följande om kommunikation med andras barn: ”Och om
föräldrar inte säger till sina egna barn när de knuffas och bits, så menar jag att då får vi andra föräldrar säga till dem och hindra dem.”.134 Även bvc-psykologen Fredrika Kihlén menar att vi ska kommunicera med våra barn, genom att be om ursäkt, när vi har gjort något dumt. Kihlén poängterar också vikten av kommunikation med andra föräldrar för stöd och råd. Vi kan se hur experternas syn på föräldrarna har förändrats över åren, men också att synen på barnen från att ha varit hjälplösa individer utan inflytande har gradvis ändrats till att bli små med-människor som man som förälder ska föra en dialog med.135 2008 vill experterna att man ska kommunicera mer med barnen för att öka deras trygghet och förståelse för omvärlden och behovet av trygghet finns genomgående som den fundamentala grundstenen i de rådgivande texterna över alla tidsperioder.
130 Alfvén, Vi Föräldrar, nr. 6, 2008;Stawreberg, Vi Föräldrar, nr. 2, 2008; Stai, Vi Föräldrar, nr. 4, 2008; Alfvén, Vi Föräldrar, nr. 6, 2008; Alfvén, Vi Föräldrar, nr. 4, 2008; 131 Stai, Vi Föräldrar, nr. 3, 2008 132 Alfvén, Vi Föräldrar, nr. 5, 2008 133 Alfvén, Vi Föräldrar, nr. 5, 2008 134 Alfvén, Vi Föräldrar, nr. 6, 2008 135 Eberhardson, Vi Föräldrar, nr. 6, 2008