Som jag nämnde under källor och källkritik så granskar jag enbart rådgivande texter i Vi
Föräldrar. Detta utgör en begränsning, i min analys av diskursordningar, som med fördel kan
avhjälpas med framtida forskning. Eftersom de samlade texterna av experterna, för respektive årgång, räknas som en diskurstyp (på samma sätt som de samlade texterna från föräldrar) innebär detta att varje årgång i min analys innehåller maximalt två olika diskurstyper; föräldrarnas respektive experternas. De årtal då jag inte funnit några rådgivande texter från föräldrar finns det endast en diskurstyp som jag har analyserat, vilken man då får anta vara den rådande. Detta betyder inte att föräldrarna inte hade åsikter dessa år, utan endast att deras åsikter inte har belysts i Vi Föräldrar. I och med denna relativa brist på diskurser har jag valt att analysera diskursordningen som en förändring av diskurser över tiden 1968-2008. För år 2008 finns det mer än en diskurstyp och i detta fall analyseras dessa även i förhållande till varandra, utöver jämförelsen med andra år. 1968 finns det endast en expert-diskurs, vilken präglas av samtidens språkbruk och konventioner. Flertalet experter ger råd, men de följer alla samma mall, vilket har visats i min textanalys. Denna mall har ändrats till 1988 då det dock fortfarande bara finns en expert-diskurs, vilken dessutom får betydligt mindre utrymme i Vi
Föräldrar. Tre olika experter utgör själva diskursen och de är relativt samstämmiga i sitt sätt
att skriva, även om Mirjam Israel fortfarande använder en del av 1968 års språkbruk. Genom det ändrade språkbruket och det mindre utrymmet har läsarna haft möjlighet att skapa en större tilltro på sig själva, i brist på annat. Trots detta är experternas ”makt” genom kunskap och övertygelse förhållandevis stor då andra diskurstyper saknas. 2008 ändras detta genom att det finns två diskurser, en med samlade rådgivande texter producerade av experter och en motsvarighet producerad av föräldrar. Analysen pekar på att expertdiskursen är den dominanta, men själva existensen av ytterligare en diskurstyp har i min mening försvagat experternas påverkan genom sitt språkbruk jämfört med 1988, trots återgången till ett språkbruk med mer auktoritet och retoriska makt-framställanden i form av imperativ.
Sammanfattning
Jag har inte utgått från läsarna i denna undersökning, utan har valt att göra mina analyser utifrån texter och etablerade värdegrunder som har används i tidigare forskning, varav Fairclough har varit den främsta källan. Resultatet, att språkbruket påverkar generellt, har blivit mer allmänt än vad ett fåtal djupintervjuer skulle kunna åstadkomma, men också mindre sensationellt. Detta är inte så konstigt eftersom de flesta människor ser det som naturligt att man påverkas av det man läser, även om det oftast inte är ifrån läsningen som man formar de viktigaste och mest framträdande dragen i sin personliga identitet. Vad man kanske inte tänker på är att man, genom att ta intryck och ändra sina egna värdegrunder och därmed sin identitet, också förändrar den kollektiva identiteten. Detta eftersom den kollektiva identiteten består av flertalet individuella identiteter vars gemensamma nämnare bildar den kollektiva grunden.
Syftet med mitt arbete har varit att undersöka diskurser kring konstruktionen av föräldraskapets identitet i Vi Föräldrars rådgivningsspalter ur ett förändringsperspektiv. Med hjälp av Faircloughs kritiska diskursanalys har jag kunnat identifiera två olika typer av diskurser (rådgivande föräldrar-, samt expert-diskurer). Mina resultat pekar på att dessa förändrar sig över tiden både gällande språkbruket i sig, men också i utrymmet man reserverat för dem i tidningen. Under de två första undersökningsåren finns endast en expert-diskurs representerad, medan det i 2008 år upplaga av Vi Föräldrar även fanns en diskurs skapad genom föräldrars råd till andra föräldrar. Det generella utrymmet för de rådgivande diskurserna förändrades därmed radikalt i Vi Föräldrar och innebar att, från att ha varit på nedgång från -68 och framåt, så kunde man plötsligt se ett förnyat intresse för att förmedla råd och tips. Föräldra-diskursen skiljer sig markant från expert-diskurserna när det gäller bemötande och språkbruk gentemot läsarna, vilket också innebär en skillnad i sin möjlighet att påverka omgivningen. Skillnaden gör sig mest påmind i att insändarna använder en mindre auktoritativ tongång, och oftast inkluderar egna erfarenheter i texten. Experternas språkbruk har också ändrats sig mellan 1968 och 2008, från att ha varit auktoritativt till att under 1988 vara mildare i sin utformning och sedan 2008 återgå till att använda mer auktoritativa ord igen.
Min analys fokuserar på den makt som språkregler och ordval har över både skribenter och läsare i deras skapande av identiteter. Denna påverkan ändras beroende på samhällets normer, och synliggörs lättast genom att identifiera nyckelord i källmaterialet. Utövandet av makten, och spridningen av dess bakomliggande ideologi är inte alltid en medveten handling från skribentens sida. Denna omedvetenhet kallar Fairclough för ”common sense knowledge” vilken innebär att läsarna genom att använda tidigare kunskap och erfarenhet drar medvetna eller omedvetna slutsatser och påför en text värderingar som inte är uttalade. För att kunna applicera Meads teorier kring skapandet av en identitet vad det nödvändigt att förstå vilka nyckelord, i texterna, som påverkar processen eller som Fairclough definierar det: ”how the text fits in with your previous experience of the world: what aspects of the world it relates to, or indeed what conception of the world it presupposes.”144 För varje år valdes ett fåtal nyckelord ut genom att konsultera tidigare forskning för bakgrundsinformation för varje tidsperiod. Nyckelorden 1968 var: ”föräldrar”, ”försöka” och ”pappa”, 1988: ”Jag tror” och ”Jag tycker”, 2008: ”Prata” samt ”jag tror”.
Dessa nyckelord kan sägas representera essensen av den bakomliggande samhällsideologin enligt resonemanget ovan. Då samhällsideologin utgör ”me” i Meads identitetsteori, så är det alltså dessa ord som, tillsammans med läsarnas egna tankar (”I”) utgör grunden för identiteten. Vi kan genom att granska nyckelorden förutsäga, eller återskapa, den typ av identitet som var den generellt rådande för respektive tidsperiod. Vi kan dock inte göra detta på individnivå då personernas ”I” skiljer sig åt. Detta har mindre betydelse eftersom Mead anser att alla individer strävar efter att anpassa sig till samhällets ideal i form av ”me”.145 I de fall då mer än ett ideal existerar i samhället, möts dessa normalt i en maktkamp, där det mest dominerande idealet, i form av språkbruk, kommer att etableras som det enda idealet. En sådan dominans kan lättare ske om dess representanter t.ex. skribenterna har en högre status.146 Denna dominans skapar i sin tur en ännu högre status, vilket återigen underlättar för nästkommande maktkamp. För att denna cirkel skall brytas krävs en stor samhällsomvälvande händelse där den dominerande gruppen fråntas sin position. Detta kan endast göras om maktrelationerna är kända vilket möjliggörs med diskursanalysen.
144 Fairclough, 1989, s. 65 145 Mead, 1976, s. 121‐123 146 Fairclough, 1989, s. 52‐53
Hur kan man då använda denna kunskap praktiskt? Först och främst så hoppas jag att mitt arbete ska kunna utgöra ett praktiskt exempel på hur man kan kombinera en kritisk diskursanalys med identitetsteori för att förklara förändringar i icke-vetenskapliga texter under en given tidsperiod. Dessutom kan undersökningen visa på samhällets förändring i stort mellan dessa år. Även om undersökningen har använt sig av ett ytterst begränsat material så speglar trenden från ”Föräldraskap” via ”Hjälp” till ”Kommunikation” föräldrarnas förändrade roll och identitet på ett väldigt exakt sätt, liksom experternas minskade roll för skapandet av identiteter och därmed deras minskade makt.
Hur har mitt arbete fört forskningen framåt och gett ny kunskap? Tidigare forskning pekar på att de finns olika aspekter som kan påverka föräldrarnas konstruktion av föräldraskap (materiell status, utvecklingen i samhället, etc.) och mitt arbete pekar på att även abstrakta aspekter, som användning av ett visst språkbruk i mötet mellan skribent och läsare, kan till viss del påverka läsarnas identitet. Denna kunskap är inte ny i sig, men i kombination med appliceringen på ett större antal texter som bedöms kollektivt banar detta väg för motsvarande analysmetoder inom alla typer av publikationer som åtnjuts frivilligt av läsaren. Forskningen har därmed förts framåt, framförallt inom det område som jag benämner ”Relationer mellan experter och föräldrar”. I och med att resultatet av min analys överensstämmer med den redan rådande uppfattning om språkbrukets betydelse, kan detta dock ej räknas som ny kunskap på det sätt som själva metoden gör .
På vilket sätt skulle man kunna fördjupa denna undersökning? Man skulle kunna kategorisera alla de olika texterna i källmaterialet och undersöka från en övergripande nivå i jämförelse med andra medium och informationskanaler147 genom att se hela tidnigen Vi Föräldrar som en diskursordning och undersöka förhållande mellan de olika diskurserna. Detta område kan med lätthet omfatta ett enormt stort jämförelsematerial, vilket öppnar för vidare forskning. Jag har dock valt att avstå från detta i min forskning då mitt fokus ligger på skapandet av identiteten och inte på en jämförelse mellan olika skapandeprocesser.
På vilket sätt kan jag validera de resultat som jag kommit fram till? Då jag har koncentrerat mig på rådgivande diskurser så är den tydligaste indikationen på acceptansen av skribenternas
147
Ett exempel på detta kan vara att jämföra språkbruket i rådgivande texter från barnavårdcentralen, eller en annan myndighet som ger råd till föräldrarna med texter från Vi föräldrar
kommunikationsstrategier själva tidskriften Vi Föräldrars fortlevnad. Ingen fortsätter att läsa en tidning som är koncentrerad på hur man ska uppfostra sina barn, om man inte anser att tidningen har något intressant att berätta.
Slutligen vill jag gärna reflektera över min syn på tidningen Vi Föräldrar och dess rådgivande artiklar. Jag har valt att undersöka inte vad, utan hur, man har framfört åsikter och råd från tidningens sida, och kommit fram till att man har ändrat sätt från 1968 till dagens datum. Vi
Föräldrar gavs ut som en hel årgång första gången 1968 och man hade redan då en uttalad
profil att man vände sig till föräldrar med råd och synpunkter på barnuppfostran. Tidningen låg väl i tiden, då många stora samhällsförändringar skedde runt 1968, varav flera påverkade familjen och dess omgivning på ett direkt plan. Trots det goda klimatet för tidningen så var det naturligtvis ändå viktigt att vinna läsarnas förtroende och godkännande på ett snabbt och enkelt sätt. Vi Föräldrars hela trovärdighet bygger på dess innehåll och skaparna av innehållet, det vill säga skribenterna. Från första början blev dessa kallade experter och var en grupp av barnpsykologer och barnläkare, samt den redaktionella delen av tidskriften. Deras råd skrevs på ett auktoritativt sätt, men med stilistiska knep som att ofta inkludera skribenten i den mottagande gruppen genom att använda ”vi” snarare än ”ni”. Råden byggde i första hand på föräldraskapet och jämlikhet, där man tryckte hårt på att faderns roll inte bara var den försörjande utan också en del av den uppfostrande. Detta var också ett årtionde då tankarna kring att förbjuda barnaga hade slagit rot och framfördes i långa artikelserier. Som förälder var detta första gången det fanns en svensk tidskrift som var skriven enbart för och till föräldrar vilket naturligtvis bidrog till genomslagskraften. På samma sätt är det rimligt att anta föräldrarnas identitet för första gången inte enbart skapades utifrån egnas och bekantas upplevelser, samt från vad som fanns att läsa i bokform, utan också utifrån tidningen vars innehåll på ett aktuellt och uppdaterat sätt skulle återspegla samtiden. Man kan därför utgå från att föräldraskapets identitet formades snabbare och på ett flexiblare sätt än tidigare. Orsaken till att läsarna accepterade den auktoritativa tonen, var att man ville få råd ifrån en expert, och inte från en jämlike i första hand, trots att jämlikhetstanken i övrigt hade etablerat sig i samhället. Om man flyttar sig 20 år fram i tiden så har språkbruket ändrats ganska radikalt tillsammans med tonläget. Experterna är mer försiktiga och brukar en mildare ton gentemot läsarna. Detta återspeglas i att man ber läsarna försöka, prova, och att man som expert kan tänka sig det ena, eller andra, snarare än att man måste, skall och att man absolut borde någonting. Varför denna förändring? En anledning kan vara att 1980-talets föräldrar var
barn på 60-talet och att de var emot den attityd som deras föräldrar visade i form av auktoritet i hemmet, men också underlydnad gentemot stat och samhälle. Som expert i tidningen var man säkert medveten om detta och för att kunna nå ut till sina läsare behövdes ett nytt tonläge. Det intressanta är att detta tonläge har åter förändrats om man tittar på 2008. Nu är man tillbaka till det mer auktoritativa sättet och frågan är naturligtvis om detta är en reaktion på -88, och att språkbruket följer de svängningar som sker, från för mycket till för litet och tillbaka igen, när det gäller alla områden eller om det kan finnas ytterligare orsaker? Mitt arbete är koncentrerat till tidskriften Vi Föräldrar, men det tål att nämnas att Vi Föräldrar sedan en tid tillbaka även har ett web-forum som till största delen används av föräldrar emellan. Om man beaktar Meads identitetsteori och Faircloughs syn på kunskap och makt så är det inte osannolikt att experterna har känt sig, medvetet eller omedvetet, tvingade att bli mer expert-lika för att ta avstånd och därmed återskapa sin egen identitet gentemot läsarna själva, även om detta har visat sig verkningslöst i min analys av diskursordningen. Med andra ord visar skillnaderna på rådgivningsdiskursernas språkbruk en utmärkt validering av både Faircloughs och Meads teser.