Näridrottsplatskonceptet lanserades med ambi- tionen att skapa fysisk tillgänglighet till ytor och faciliteter för egenorganiserad fysisk aktivitet och spontanidrott. En ambition som i förläng- ningen tros kunna bidra till bättre hälsa hos barn och ungdomar samt även fungera som ett rekry- teringsverktyg för föreningsidrotten. Analysen av de resultat som framkommit i denna studie sker till stor del mot bakgrund av dessa förväntningar. Forskningsprojektet söker svar på fyra övergri- pande frågeställningar: Var byggs näridrotts- platser? Vilka aktörer är involverade i planering, genomförande och användning? Vad krävs för att få till stånd spontanidrott på näridrottsplatser? Hur används och vilka använder anläggningarna?
7.a Var byggs näridrottsplatser?
Givet den metodproblematik som populationsstu- dien brottades med är det vanskligt att dra några säkra slutsatser om omfattningen av näridrotts- platser på basis av de resultat som framkommit i studiens enkätundersökningar. Det som dock kan konstateras är att näridrottsplats-konceptet verkligen har fått fotfäste i det svenska fritids- utbudet. Även om studiens 92 respondenter inte fångar in hela näridrottsplats-beståndet är det rimligt att anta att svaren speglar variationer i var näridrottsplatser byggs idag. Observera att alla näridrottsplatser som byggts under senare år inte tillkommit inom ramen för Handslagssatsningen. Resultaten visar att etableringen av näridrotts- platser i högre utsträckning är koncentrerade till de befolkningstäta delarna av landet, dvs södra Sverige och storstadsområdena. I RF:s dokumen- tation lyfts storstadsområdena fram som särskilt utsatta när det gäller den fysiska tillgänglighe- ten till ytor och faciliteter för egenorganiserad fysisk aktivitet. Fördelningen av medel inom Handslaget visar också att storstadsområdena ses som särskilt utsatta när det gäller den fysiska tillgängligheten. Även den knappa forskning som finns tillgänglig pekar åt samma håll (Jones et. al., 2000; Schantz, 2003; Schantz, 2006; Schytte, 2004). Lokaliseringen av näridrottsplatser verkar därmed svara upp mot det behov som framhävs. Näridrottsplatsernas lokalisering i sin närmiljö domineras av skolmiljön som i sin tur verkar vara förlagd i eller i nära anslutning till bostads- områden som brukligt är. Skolmiljöerna är i hög utsträckning etablerade i eller i direkt anslutning till grönområden och i en tredjedel av fallen be-
driver en eller flera idrottsföreningar verksamhet. Resultaten visar därmed att satsningens utfall ligger helt i linje med viljeinriktningen i Idrotten vill där RF uttrycker ambitionen att barns idrott ska utövas i enkla former i anslutning till bosta- den. Etableringar i skolmiljö stödjer också en intensifierad samverkan med skolan som det heter i Handslagets programförklaring. Däremot pekar viss forskning (Lindholm, 2001) på svårigheterna med så kallade skolgårdssatsningar med om- byggnationer av skolgårdar i syfte att stimulera fysisk aktivitet under skoldagen. Forskningen visar att det inte kan förväntas någon automatisk ökning av den fysiska aktiviteten enbart för att aktivitetsmöjligheterna ökar. Å andra sidan visar resultaten från denna undersöknings fallstudier att aktiviteten på och i anslutning till skolgården ökat avsevärt.
Att anläggningarna i hög utsträckning är anlagda i eller i anslutning till bostadsmiljöer underlättar också för presumtiva användare att med enkla medel ta sig till anläggningen. Särskilt positivt måste detta ses mot bakgrund av de forsknings- resultat som visar hur många barn och unga som är beroende av att bli skjutsade i bil av sina föräldrar för att kunna utöva idrott (Riksidrotts- förbundet, 2002). Etableringar i redan befintliga och befolkade miljöer torde också medverka till en känsla hos användarna av näridrottsplatsen som en trygg och säker plats att vistas på (jmf. Schytte, 2004).
Att etableringar vid F-9 skolor är i övervikt måste ses som positivt med anledning av den problema- tik som är känd och dokumenterad avseende när i ungdomars ålder det så kallade tappet för före- ningsidrotten inträffar. Men det är svårt att urskilja någon särskild typ av bebyggelse i när- området och därmed också svårt att dra några slutsatser baserade på dessa fakta.
I och med att RF i ställning som resursfördelande myndighet uteslutande fördelar medel till de före- ningar som är anslutna till den av RF organise- rade föreningsidrotten följer en del konsekvenser. I RF:s idéskrift om näridrottsplatser heter det att ”otvivelaktikt har det lokala idrottslivet stora kunskaper när det gäller organisation och form av fysisk aktivitet. Denna kunskap bör självklart tas tillvara, vilket framgår av riksdagens beslut: Den representativa demokratin och dess besluts- former måste växa fram underifrån genom att ett lokalt engagemang tas tillvara. Idrottens organi- sationer fyller här en viktig funktion och de bör därför få ta del i den kommunala planeringen. Genom en dialog mellan kommunerna och lokala
företrädare för motion, idrott och friluftsliv bör värdefulla synpunkter kunna komma fram som kan påverka och främja en god planering.” Som resultaten från Upplands Väsby visar fanns det från kommunens sida en klar tanke med att förlägga näridrottsplatsen i ett så kallad socialt utsatt område med obefintlig föreningsnärvaro och lågt föreningsdeltagande. Men i och med att det inte fanns någon idrottsförening i området att samarbeta med kunde RF inte heller bistå med bidrag till anläggningen. I just detta fallet fanns det, som tidigare berörts, andra försvårande omständigheter som bidrog till att inga bidrag de- lades ut. Men exemplet visar ändå på ett problem. Det är svårt att etablera näridrottsplatser i kända problemområden med utsatta grupper eftersom det i dessa områden ofta saknas idrottsförening- ar. Där kan RF inte bidra med ekonomiskt stöd. Här skulle initiativtagaren behöva hitta andra samverkansformer med skola, kommun och andra intressegrupper för att utveckla miljöer än att begränsa sig till att enbart vara hänvisad till det lokala föreningslivet.
Att ha det lokala föreningslivet som samtalspart i planeringen av faciliteter och ytor för egenor- ganiserad och spontan fysisk aktivitet och idrott är även i de fall det är möjligt inte helt utan problem. Att planera och fördela medel för idrott och fysisk aktivitet utanför den organiserade föreningsidrotten med den lokala föreningsidrot- ten som samtalspart kan vara problematiskt av liknande anledning som RF själva anger i sin programförklaring avseende samarbetet med skolorna. Där heter det bland annat att idrot- ten och idrottens ledare är i huvudsak vana att arbeta med barn och ungdomar som sökt sig till verksamhet på eget initiativ. Visserligen söker sig säkerligen icke föreningsanslutna och inaktiva barn i viss utsträckning till de näridrottsplatser som byggs och detta är även den huvudsakliga ambitionen. Men att dessa barn och ungdomar skulle ha samma preferenser, förutsättningar och behov som sina föreningsanslutna och fysiskt aktiva kamrater är inte troligt. Därför skulle ett föreningsperspektiv kunna påverka planering, lo- kalisering och utformning på ett sätt som riskerar att missgynna icke föreningsanslutna och inak- tiva barn till förmån för redan föreningsanslutna och fysiskt aktiva barn och ungdomar.
7.b Vilka aktörer är involverade
i planering, genomförande och
användning?
Spännvidden mellan den billigaste och dyraste anläggningen i resultaten är stor och medelvär- det på 1 600 000 kr ger inte något annat än en fingervisning om vad den här typen av anlägg- ningar kostar. Anläggningen i Umeå kostade till exempel 8,2 mkr vilket är avsevärt mer än genomsnittet. Anläggningen i Upplands Väsby blev däremot billigare genom sin mindre utform- ning men också genom det mindre kostsamma underarbetet och landade på totalt drygt 1,5 mkr. Anläggningarna har övervägande byggts som nyetableringar vilket har överlag lett till relativt höga kostnader. Detta bedöms bero till största del på utformningen där de så kallade Kulananlägg- ningarna bär en stor del av ansvaret.
Nämnda Kulananläggningarna har på det stora hela fått ett stort genomslag i utformningen av de näridrottsplatser som byggts. Detta kan till viss del bero på de klara och tydliga kriterier för bidrag som SvFF angett i fördelningen av sina medel även om deras bidrag på 75 000kr förefal- ler utgöra en liten del av den totala kostnaden för en Kulananläggning vilket även resultaten visar. Kriterierna verkar hur som helst fått genomslag hos tillverkarna som tagit fasta på de mått och den utformning som SvFF angett. Detta torde i sin tur ha inneburit konsekvenser för tillver- karnas kunder då valmöjligheterna till viss del är beroende av utbudet. På så sätt har SvFF som aktör i hela näridrottsplatsutbyggnaden varit be- tydelsefull om än kanske inte på det sätt som de tänkt sig. Bidraget har säkert i vissa fall kunnat fungera som inspiration och tankeväckare men i och med de strikta utformningskriterierna har SvFF styrt utformningen av näridrottsplatser på ett sätt som verkat fördyrande då dessa Kulan- anläggningar inneburit kostnader för beställaren på ca 1,5 mkr. Så även om näridrottsplatserna verkar i linje med Handslagets idé om att hålla kostnaderna för idrottande nere för individen har samma anläggningar i många fall inneburit höga kostnader för beställaren. Främst på grund av den likriktning av tänkandet om utformning som Kulananläggningarna bidragit till. Ansvaret för detta ska däremot inte läggas ensidigt på SvFF. Idéerna om så kallade ”mini-pitches” lansera- des av UEFA som mer eller mindre dikterade villkoren för hur respektive medlemsförbund skulle fördela de medel som kommit från UEFAs 50-års jubileum. Förmodligen har inspirationen från Norge och Danmark också varit betydande.
Liknande tendenser återfinns även i de norska (Tangen, 2007) och danska (Schytte, 2004) forsk- ningsresultaten.
RF angavs i resultaten vara den näst mest bety- dande finansiären av anläggningarna i popula- tionsundersökningen. Däremot verkar det som tidigare nämnts finnas vissa problem inbyggda i organisationen kring fördelningen av RF:s medel. Trots en relativt enkel ansökningsprocedur verkar det svårt att matcha den planeringsprocedur som föregår själva byggandet ute i kommunerna med det ansökningsförfarande och de kriterier som gäller för RF:s bidrag. Däremot finns det skäl att tro att RF:s initiativ dragit igång en process ute i kommunerna, antingen som tankeväckare eller som tungan på vågen i en redan påbörjad plane- ringsprocess. Här skulle diskussionen om och uppmärksamheten runt näridrottsplatskonceptet kunna vara en minst lika viktig faktor som själva medfinansieringen. I den norska satsningen har en förenklad ansökningsprocedur införts just på grund av dessa upplevda hinder. Något som kan- ske även den svenska satsningen kan lära av. Kommunerna är den mest vanligt förekommande aktören i själva planeringsprocessen men såväl idrottsföreningar, skolpersonal och elever som tillverkare, fastighetsbolag och hyresgästföre- ningar har ofta medverkat i planeringen av näri- drottsplatserna. Det generella intrycket blir att det ofta är flera aktörer involverade i planerings- processen vilket måste tolkas som positivt i ske- net av en av målsättningarna med Handslaget att stimulera nya samverkansformer i utvecklingen av verksamheter och miljöer. Däremot erbjuder resultaten ingen kunskap om vilket gehör olika grupper får för sina önskemål i dessa processer. Intressant att notera är hur många anläggningar som involverat bostadsföretag i initiativ, plane- ring, finansiering och genomförande. Även här skulle man kunna spekulera i om inte den RF-ini- tierade diskussionen om näridrottsplatskonceptet och den uppmärksamhet de första anläggning- arna fick i media påverkat dessa aktörer i rikt- ningen att ta egna näridrottsplatsinitiativ. När det gäller involveringen av så kallade användargrupper i planeringsprocessen ser de kvantitativa resultaten förhållandevis lovande ut med elevinblandning i en tredjedel av fal- len. I fallstudiernas resultat framträder däremot nyanser som visar att delaktighet från presumtiva användare inte är så enkel som det kanske kan verka. I Umeå-fallet var ambitionsnivån hög när det gällde just elevinvolvering. Men som resulta- ten visar kände majoriteten av eleverna sig inte
så delaktiga. Särskilt de grupper som uppmärk- sammades som mindre fysiskt aktiva och/eller icke föreningsanslutna kände sig vare sig särskilt intresserade eller delaktiga. I Upplands Väsbys fall fanns det ingen påseendeprocedur eller an- nan återkoppling till presumtiva användare över huvud taget men det verkar å andra sidan inte medfört något missnöje bland dessa grupper. En stor del av anläggningarna (80) är primärt av- sedda för användning på fritiden. Men uppgifts- lämnarna uppger också att näridrottsplatserna ska kunna användas för skolans idrottsundervisning (59), under elevernas rast och håltimmar (55) och för föreningars verksamhet (39). I enlighet med de mål som satts upp för dessa anläggningar är alltså ambitionen hos anläggningarnas huvudmän att anläggningarna ska användas under fritid och i spontan och egenorganiserad form även om många också ser samanvändningsmöjligheter för andra grupper och syften.
Men resultaten från fallstudierna visar att ekvationen inte är så enkel. Även om ambitio- nen klart uttalad är att användningen ska ske på spontan och egenorganiserad basis finns det många instanser och nivåer där såväl ambition som budskap kan förändras. I resultaten syns flera exempel på hur olika aktörer har olika syn på syftet med den här typen av anläggningar och även hur oproblematiskt många inblandade ser på samanvändning av olika grupperingar med olika syften med sitt utövande. Kommunen i Upplands Väsby fallet ser till exempel inga större problem med att anläggningen också används av äldre, skolan, föreningar och andra. Delvis på grund av att man inte fått något bidrag från Handslaget och därmed inte ser sig bundna till en viss typ an användning men också för att man ser poänger med att olika användare lär sig att samsas eller att inaktiva grupper kommer ut överhuvudtaget. Även andra intervjuade pekar på dylika positiva effekter.
I Umeå fallet uttrycker man sig inte på samma sätt men ser ändå ingen anledning till att på något sätt reglera användningen för att den huvudsak- liga målgruppen och användningen ska priorite- ras. Inte heller i Upplands Väsby ses detta som nödvändigt utan ser snarare viss trängsel som positiv då man då kan få en diskussion till stånd om även andra gruppers behov. I båda fallen dis- kuteras anläggningens placering i lokalsamhället i förhållande till den primära användningen och de primära målgrupperna och hur placering kan missgynna viss användning och vissa grupper men i båda fallen är man överens om att det är
svårt att hitta mer passande lokalisering än de som blivit. Den viktigaste förutsättningen för ett spontant och egenorganiserat användande ses som närheten till användarnas bostäder.
7.c Vad krävs för att få till stånd
spontanidrott på näridrottsplat-
ser?
Ett av grundantagandena bakom näridrottsplats- satsningen är att näridrottsplatser ska uppmuntra till spontanidrott. Mot bakgrund av kunskap om ohälsa kopplat till brist på fysisk aktivitet, föreningsidrottens och idrottsämnets utmaningar och brist på aktivitetsytor i det offentliga rummet läggs fokus på att tillskapa fysiska möjligheter för utövande av fysisk aktivitet utanför den orga- niserade föreningsidrotten och den obligatoriska idrottsundervisningen i skolan. Huruvida denna tankekedja verkligen hänger ihop i praktiken beläggs däremot inte av denna undersökning. Tvärtom, som resultaten i denna undersökning visar, verkar inte nya fysiska platser för spontan- idrott och egenorganiserad fysisk aktivitet vara den springande punkten i sammanhanget. En annan förväntning som ställts på näridrotts- platser generellt är att de ska kunna erbjuda en kravlös miljö som utgår från barn och ung- domars egen lust och preferenser jämfört med förenings- och skolidrottens prestationspress och tävlingsmoment. Men inte heller denna förvänt- ning stöds av resultaten i denna undersökning. Att näridrottsplatserna skulle erbjuda en kravlös miljö som utgår från barn och ungdomars egen lust och preferenser stämmer inte överens med de intryck som observationsdata ger. Användarna har visserligen möjlighet att nyttja anläggningen när de själva har lust och även använda de inslag de själva föredrar i motsats till förhållandena i föreningsidrottens aktiviteter och skolans idrottsundervisning, men att miljön skulle vara kravlös stämmer inte alls. Visserligen visar vissa resultat en avslappnad, inbjudande och spontan verksamhet, men det finns också många data som signalerar att vissa grupper känner sig periodvis utestängda. För att få nyttja näridrottsplatsen ställs krav på grupptillhörighet, ålder, kön och en kompetens i själva utövandet, krav som är minst lika om inte mer utslagsgivande än de krav på prestation som ställs i föreningsidrot- tens aktiviteter och i idrottsundervisningen. Det kan inte mer än spekuleras i om de individer som inte nyttjar anläggningen eller som står som åskådare avstår på grund av just dessa informella krav eller om det ligger andra orsaker bakom. I
enkätsvaren anges inaktivitet till största del bero på bristande motivation men vad som egentligen döljer sig bakom denna bristande motivation erbjuder resultaten ingen kunskap om. Kanske är det andra intressen. Måhända är det också på grund av de informella regler som uppstår kring anläggningen och användandet. Det allmänna in- trycket från studiens observationsdata är att den prestationspress som upplevs i föreningsidrottens aktiviteter och i skolans idrottsundervisning är minst lika verksam på näridrottsplatsen och att de tävlingsmoment som föreningsidrottens akti- viteter och skolans idrottsundervisning upplevs innehålla är minst lika vanligt förekommande på näridrottsplatsen.
Generellt för anläggningarna i populationsstu- dien är att användningen inte är reglerad med Förbud, Öppettider, Avgifter eller Åldersgränser. Men i ca. en femtedel av fallen finns förbud mot organiserad verksamhet i form av förenings- anordnade träningar och i en tiondel av fallen regleras användningen med öppettider. I fall- studierna finns inga formella regler, öppettider eller åldersgränser men i praktiken finns många faktorer som samverkar till en reglering som blir nog så tydlig för användarna som vilka formella regler som helst vilket också resultaten från fall- studierna visar.
Placeringen av anläggningarna på skolgård respektive fritidsgård sätter grundtonen för vilka användare anläggningarna riktar sig mot. I båda fallen blir det dessutom så att vissa grupper inte kommer åt anläggningen under stora delar av dagen på grund av dess lokalisering. I Umeå- fallet begränsas tillgängligheten för de grupper som inte är elever på skolan under dagtid och i Upplands Väsby-fallet begränsas tillgängligheten på dagtid av det faktum att anläggningen inte ligger på skolans område och därför är förbjudet område för de flesta eleverna men också på grund av fritidsgården åldersindelade öppettider. Vis- serligen framhålls näridrottsplatsen vid Smedby Lada inte vara en del av fritidsgårdsverksamhe- ten men anläggningens direkta anslutning till fritidsgården skickar ändå den typen av signaler. Nu hävdas det från kommunhåll att krockar inte innebär några problem då olika åldersgruppers skoltider definierar när de kan nyttja anläggning- en men det kan antas att svagare grupper såsom yngre användare, flickor och inaktiva förfördelas av den här typen luddiga gränsdragningar. Att förbud av olika slag förekommer i få fall lig- ger helt i linje med Handslagets intentioner om ett oreglerat och fritt användande men resultaten
visar samtidigt hur helt oreglerade verksamheter och miljöer ändå regleras på informell väg och då på sätt som avsändarna kanske inte hade tänkt. Observationerna av själva användningen visar hur informella regler skapas av användarna själva i fråga om spelregler, lagindelning och förtur vil- ket i de observerade fallen leder till en reglering som gynnar äldre användare, pojkar och idrotts- aktiva. Den till synes oreglerade verksamheten framstår i praktiken som väldigt reglerad men ef- ter helt andra principer än vad som var tänkt. Att som i vissa fall förbjuda exempelvis förenings- verksamhet är ett sätt att se till att anläggning- arna används på det sätt och av de målgrupper som avsågs men resultaten antyder att det kanske skulle krävas mer för att verkligen säkerställa vissa gruppers tillgång till anläggningarna. Om de förfördelade grupperna verkligen ska nås krävs det nog att avsändarna funderar mer runt öppettider, åldersgränser och dylikt.
Respondenter i båda fallstudierna berättar om hur insatser görs för att främja användningen av respektive anläggning. Både skolans perso- nal i Umeå-fallet och fritidsgårdens personal i Upplands Väsby-fallet vittnar om hur tävlingar, turneringar, matcher och liknande ordnas för att aktivera användarna under skoltid respektive fri-