8.a Att bygga fler och nya typer
av anläggningar leder inte auto-
matiskt till ökad fysisk aktivitet
bland inaktiva
Det finns en politisk enighet om den fysiska aktivitetens betydelse för främst barn och ungas hälsa och den organiserade föreningsidrottens ansvar för detta. Regeringar oavsett politisk hemvist är också överens om att det samhälleliga stöd föreningsidrotten åtnjuter ska vara tillgäng- ligt för alla i en eller annan form. I såväl politiska propåer som RF-avsända deklarationer omnämns särskilt ett antal utsatta grupper som samhället har särskilt ansvar för. Dessa gruppers behov och önskemål ska särskilt tillgodoses för att så många som möjligt ska kunna ta del av den samhällsfi- nansierade föreningsidrotten och andra möjlighe- ter till fysisk aktivitet. Ofta uttrycks det i termer av att idrotten ska vara öppen för alla oavsett etnisk bakgrund, religion, ålder, kön, nationali- tet, sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar.
Även om det finns olika uppfattningar om den fysiska miljöns betydelse för möjligheterna till idrott och fysisk aktivitet, organiserad eller spon- tan, finns det tydliga tecken, i såväl denna som andra studier, att den fysiska miljön i vårt sam- hälle inte är optimalt inrättad för att få så många barn och unga som möjligt fysiskt aktiva. Om resonemanget tas ett steg längre och vi tänker oss att fysiska miljöer för idrott och fysisk aktivitet, inom föreningsidrotten och utanför, ska vara inrättade för att så många som möjligt ska kunna nyttja dem blir ekvationen än svårare att få ihop. Det torde inte vara någon svårighet att visa att det stora flertalet av den svenska befolkningen inte använder idrottsplatser eller andra särskilt inrättade miljöer för idrott och/eller annan typ av fysisk aktivitet och när ”friare” alternativ till dessa ofta tävlingsanpassade miljöer skapas visar det sig att samma mönster återskapas. Idrotten och dess särskilt inrättade miljöer, även i denna påstått spontana och egenorganiserade form, till- talar ändå främst de idrottskunniga pojkarna med de flesta andra grupper som åskådare, om ens det. De särskilt utsatta grupperna flickor, invandrare, de med lägre socioekonomisk status etc. nås inte i någon högre utsträckning av denna satsning än av den traditionella föreningsidrotten, kanske till
och med mindre som vissa av resultaten i denna studie indikerar. Vad beror detta på och vilka konsekvenser får det för fortsatta diskussioner om tillgänglighet till idrott och fysisk aktivitet? Initiativet och medlen till näridrottsplatssatsning- en visar dels att det finns en klar viljeriktning att nå de grupper som den traditionella förenings- idrotten av hävd har haft svårt att nå, dels att ini- tiativet har påverkat den allmänna diskussionen i en riktning som involverat flera andra aktörer och på så sätt växlat upp de befintliga medlen många gånger om. Det finns säkerligen också näridrotts- platser som har högre beläggning än de två som presenteras i denna studie och som bättre lyckats nå de grupper satsningen hade ambitionen att nå. Men som studien visat har varken viljeriktningen eller uppväxlingen av resurser gjort några större avtryck i målgruppernas användning av de miljö- er som inrättats. Den norske idrottssociologen Jan Ove Tangen (2007) för ett resonemang om just detta, till synes, märkliga fenomen. Med hjälp av så kallade brukarundersökningar visar han först och främst att de vanligaste fysiska aktivi- teterna som, i hans fall, den norska befolkningen ägnar sig åt är de aktiviteter de kan genomföra på egen hand. Det vill säga promenader i skog och mark, skidturer och jogging. De fysiska miljöer som nyttjas för detta är gångvägar, stigar och skogsbilvägar, miljöer som de flesta kanske inte omedelbart associerar till idrottsanläggningar. I dessa generella siffror ryms naturligtvis varia- tioner mellan åldrar, kön och geografisk hemvist men ställer ändå en del förgivet tagna sanningar på ända. Tangens huvudpoäng är att det är stora skillnader mellan vilka aktiviteter och därmed miljöer/anläggningar som nyttjas av de flesta och det faktiska anläggningsbeståndet. Som exempel nämner han antalet fotbollsplaner i förhållande till antalet utövare. Slutsatsen man kan dra är alltså att det förekommer en diskrepans mellan de politiska målen om idrott och fysisk aktivitet åt alla, och förverkligandet av dessa mål i anlägg- ningsbyggandet.
Dessa norska resultat är visserligen norska men Tangens förklaringsmodell där den organise- rade föreningsidrotten tillskrivs tolkningsfö- reträde kan i allra högsta grad även hjälpa till med förståelsen av vissa resultat i denna studie. Av staten har idrottsrörelsen fått ansvar, man- dat och resurser för att organisera det svenska folkets idrottsaktiviteter och i denna position har idrottsrörelsen också varit den starkaste aktören i diskussionen om anläggningars och miljöers utformning. Varken allmänhet, förvaltning eller
politiker har haft särskilt mycket inflytande och såväl politiker som förvaltning har förlitat sig på föreningslivet som allmänhetens företrädare i anläggningsfrågan. Tävlingsidrottens behov av specialiserade och fördefinierade miljöer och anläggningar har därigenom fått en närmast hegemonisk ställning där allmänna och odefi- nierade miljöer för mer lek- och motionsbetonade aktiviteter i haft någon företrädare. Av dessa skäl blir det lättare att förstå hur och varför också när- idrottsplatserna fått sin utformning och kanske även orsakerna bakom hur användningen ser ut. Även om både de norska och de svenska riktlin- jerna för hur näridrottsplatserna ska utformas be- tonar hur dessa anläggningar ska skilja sig ifrån de traditionella idrottsanläggningarna verkar det ändå vara en relativt likartad verksamhet med ungefär samma målgrupper på båda typerna av anläggningar. I såväl det norska som det svenska fallet har en överväldigande majoritet av anlägg- ningarna byggts med respektive fotbollsförbunds anvisningar som i båda fallen även styrt produ- centernas utbud i stor utsträckning. Detta har lett att båda länderna begåvats med många fina anläggningar för fotboll men avsevärt mindre möjligheter till egenorganiserad fysisk aktivitet för majoriteten barn och ungdomar.
Genom marknadens snabba reaktion i frågan kom ytterligare påtryckningar om likriktning av utformningen av dessa anläggningar i spel. I den norska forskningen (Limstrand, 2005; Tangen, 2007) visar flera undersökningar hur producen- ter snabbt såg till att anpassa sitt utbud till de bidragsnormer som kulturdepartementet satt upp. Tillsammans med de normer och önskemål som det norska fotbollförbundet hade, konstruerades den så kallade ballbingen som kom att stå modell för övriga producenter och så småningom för den svenska näridrottsplatssatsningen. Här förklaras alltså likriktningen i utformningen dels med rent marknadsekonomiska incitament men också med mer pragmatiska argument. Genom detta standar- diserade utbud fick kommunerna, i egenskap av den största enskilda beställaren, en väldefinierad produkt som höll sig inom ramen för de medel som kunde sökas för ändamålet samtidigt som paketeringen av produkten lovade möjligheter till ett mångsidigt användande.
Även i de skolmiljöer som dessa anläggningar byggs slår föreningsidrottens tolkningsföreträde igenom. Miljöer som annars förväntas reflektera över möjliga pedagogiska konsekvenser av sättet miljöer och anläggningar utformas på. Även i dessa miljöer är det den organiserade förenings- idrottens specifikationer, mått och behov av ut-
rustning som slår igenom. I såväl de norska som svenska idétexterna betonas skolans miljö som en viktig samlingsplats för lokalsamhället men det verkar ändå svårt att tänka utanför de ramar som den traditionella föreningsidrotten genom lång tradition byggt upp. Ytterligare en aspekt av utformningen kopplat till skolans särskilda miljö belyses av den danske kultursociologen Benny Schytte (2007) som ytterligare betonar skolgår- dens möjlighet som samlingsplats i lokalsamhäl- let. Ett problem Schytte lyfter fram är att i all vitalisering av skolgårdsmiljöer riskerar elever- nas valfrihet och möjlighet till egna kreativa ak- tiviteter att byggas bort. En dylik organisering av rummet lägger också beslag på elevernas ”egna platser” för interaktion och personlighetsutveck- ling, fria från vuxenvärldens övervakning och skärskådning. Denna ökade organisering präglar också andra delar av samhället som i slutändan leder till färre och färre platser för barn och ung- domar att uppehålla sig vid.
Ett närbesläktat problem med utformningen av näridrottsplatser i skolmiljö framträder i resultaten i Tegs-fallet. Behovet av nya och/el- ler utökande aktivitetsmöjligheter för skolans idrottsundervisning blandades samman med behovet av en skolgårdsupprustning som i sin tur skulle kombineras med den nyupptäckta möjligheten att inrätta en näridrottsplats. Resul- tatet när dessa delvis olika syften skulle matchas blev att kreativiteten i tankegångarna kring näridrottsplatsens utformning i förhållande till spontanidrott och egenorganiserad fysisk ak- tivitet hämmades. Resultaten förtäljer inte om utformningen hade blivit annorlunda om inte behoven av en skolgårdsupprustning och nya/utö- kade möjligheter för skolans idrottsundervisning funnits men pekar ändå på en problematik som kan dyka upp när en anläggning ska uppfylla flera behov samtidigt. Idrottsundervisningens behov av fördefinierade ytor och redskap och det i forskningen belagda behovet av icke funktions- definierade och öppna lösningar för stimulans av egenorganiserad och spontan fysisk aktivitet är inte helt kompatibla.
En slutsats som dragit i såväl den danska och nor- ska som den svenska forskningen är att det finns väldigt lite belägg för den allmänt vedertagna uppfattningen och ofta förekommande argumen- tationen att fler anläggningar leder till mer aktivi- tet. Det finns dessutom inga belägg för att dessa nya anläggningar verkligen skulle nå så kallade nya användare, dvs. de grupper som inte redan omfattas av den traditionella föreningsidrotten, så inte heller i denna studie.
8.b Det primära hindret för egen-
organiserad fysisk aktivitet och
spontanidrott är inte den fysiska
miljön
Forskningsgenomgången i denna rapports tidiga- re kapitel lyfter fram en rad intressanta aspekter i barns och ungdomars liv rörande hälsa och fritid. Förutom de förhållandevis nedslående data om barns och ungdomars hälsotillstånd väcks tanken om hur lite barn- och ungdomstiden handlar om att tänka på hälsa och välfärdssjukdomar och hur det kanske istället mer handlar om att hitta någon att vara, en grupp att tillhöra eller en aktivitet som särskiljer. Med slutsatsen som dras i före- gående avsnitt fräsch i minnet blir det därför intressant att ställa sig frågan om vilka faktorer det i så fall är som är begränsande. Om det inte är den fysiska miljön som resultaten i denna rapport antyder och som tidigare forskning är rörande överens om hur ska man då tänka kring insat- ser för att höja den fysiska aktivitetsgraden hos dagens barn och ungdomar?
För det första är det viktigt att återigen poängtera att det finns begränsningar med den forskning som studerar barn och ungdomars hälsa och aktivitetsvanor. Först och främst har det visat sig föga fruktsamt att sammanställa nationella snitt i fråga om motionsvanor, vikt och förekomsten av livsstilsrelaterade sjukdomar. Att det finns stora variationer är det ingen fråga om och att genomsnitten dessutom gömmer många av dessa skapar problem för dem som funderar kring åtgärder. Den här typen av studier tenderar också att ytterligare förstärka många av de stereoty- per av dagens barn och ungdomar som florerar i massmedia och även i viss forskning. Att över- siktligt och svepande förklara dagens unga som feta och inaktiva tjänar få om ens några syften alls. Istället behövs diskussionen nyanseras och fokusera på de variationer forskningen känner till, orsakerna bakom dessa och därifrån arbeta med åtgärder.
Det finns också metodologiska problem i den forskning som försöker kartlägga barn och ung- domars fritidsvanor och aktivitetsnivåer. Av etis- ka skäl är forskarna, även undertecknad, nästan uteslutande hänvisade till barnens och ungdomar- nas egna utsagor när det gäller fritidsvanor och aktivitetsnivåer så redan där finns det utrymme för missbedömningar och feltolkningar. Andra problem ligger i själva begreppsdefinitionerna och där kanske barnen och ungdomarna inte all- tid har samma uppfattning som frågeställaren om
vad som är exempelvis fysisk ansträngning eller organiserad aktivitet. Föreningsmedlemskap och deltagande i föreningsaktiviteter ger inte kunskap om själva aktivitetens utformning eller i vilken utsträckning deltagaren är aktiv i en hälsofräm- jande mening. Ett konkret exempel på hur frågor om tillräcklig fysisk aktivitet kan slå fel finns i en av Folkhälsoinstitutets rapporter (Strandell, Bergendahl & Kallings, 2002) där det blir tydligt i enkätsvaren att eleverna inte känner till att det räcker med måttlig fysisk aktivitet ur hälsosyn- punkt utan har föreställningen att det är kraftiga fysiska ansträngningar som krävs.
Så hur kan då resultaten i denna undersökning bidra till att nyansera diskussionen och samti- digt ge uppslag till hur insatser för hälsofräm- jande i bemärkelsen ökad fysisk aktivitet kan konstrueras? Det är slående hur mycket tid och engagemang som vuxenvärlden spenderar på att organisera dessa barn och ungdomars uppväxt i fostrande, lärande och disciplinerande syfte och hur lite tid som faktiskt blir över till egen tid. Samtidigt finns det barn och ungdomar som inget hellre skulle önska än att få sin tid organiserad samt få tillgång till de grupperingar och aktivite- ter som man utestängts ifrån på grund av socio- ekonomisk bakgrund, kön, etnicitet, bostadsort osv. Ett av problemen är alltså att vissa grupper är så aktiva och organiserade att det inte finns utrymme för egenorganiserad aktivitet och heller kanske inte ett behov för det, i vart fall inte i ett hälsofrämjande perspektiv. Det andra problemet är att de grupper som helst skulle ses använda näridrottsplatserna inte använder dem. Det visar både föreliggande studie och den övriga forsk- ningen på området.
Vad detta beror på är både denna undersökning och övrig forskning mer osäkra på. Att man inte är intresserad är den mest förekommande anled- ningen som anges till att man själv inte är fysiskt aktiv eller engagerad i föreningsidrott men vad detta ointresse egentligen springer ur kan det bara spekuleras i. Det resultaten i denna studie försiktigt pekar på är att de som inte deltar i lekarna och spelen på näridrottsplatserna och/el- ler står som åskådare till dessa lekar och spel inte känner sig duktiga nog för att delta. Detta verkar vara gemensamt för alla de grupper som är underrepresenterade i användningen, dvs. flickor, yngre och icke-föreningsaktiva.
De grupper som är engagerade i en aktivitet är ofta engagerade i flera och att de som inte är aktiva i organiserade aktiviteter är heller inte är särskilt aktiva på egen hand, varken fysiskt eller
på andra sätt. För den grupp som inte är fysiskt aktiva finns det samtidigt små möjligheter att ”ta sig in” i föreningslivet vid ett sent upptäckt intresse, skolans idrottsundervisning eller via sina icke-aktiva föräldrar och vänner. Lägg där- till svårigheten att få tillgång till anläggningar eller ytor för fysisk aktivitet som privatperson eller egen-organiserad grupp. När det dessutom snart helt saknas naturliga orsaker till rörelse i vårt vardagsliv blir möjligheterna att hålla sig aktiv i tillräcklig utsträckning för en viss grupp barn och ungdomar väldigt små. Dessa och andra osynliga barriärer är dessutom svåra att identi- fiera och än svårare att komma över. Både för den enskilde individen som inte är medveten om dem och för det samhälle som kanske visserligen identifierat hindren men som inte hittar sätt att överbygga dem. En, enligt forskningen, (Eng- ström, 2004; Nilssson, 1994; 1998) avgörande barriär för gruppen barn och ungdomar som inte är tillräckligt fysiskt aktiva är deras omedel- bara uppväxtförhållanden i form av föräldrars och övrig familjs utbildningsnivå, ekonomiska status och bostadsort. Dessa faktorer är inga barriärer i sig men forskningen visar hur dessa bakgrundsvariabler tenderar att styra individens preferenser i fråga om fritidssysselsättning och dessa preferenser förs även över på individens barn. En av de stora utmaningarna som vilka insatser som än lanseras ställs inför är hur denna ”orörliga” grupp individer ska kunna intresseras av fysisk aktivitet i någon form.
En slutsats som kan dras med hjälp av de resultat som framkommit i denna studie och i den relativt omfattande tidigare forskningen om attityder till och motivation för fysisk aktivitet är att det krävs andra insatser för att öka den egenorganiserade fysiska aktiviteten och spontanidrotten. Vis- serligen kan näridrottsplatserna erbjuda säkrare och mer tilltalande alternativ för dem som redan är föreningsaktiva och som spontanidrottar eller på andra sätt egenorganiserar sin fysiska akti- vitet, men det finns väldigt lite i resultaten från denna studie som antyder att näridrottsplatserna kan leda till en ökning i egenorganiserad fysisk aktivitet och spontanidrott hos dem som inte är aktiva i föreningsidrotten eller på egen hand.
8.c Näridrottsplatser attrahe-
rar inte nya grupper utan främst
redan aktiva
Hela handslagssatsningen är en satsning på den organiserade föreningsidrotten men med ut-
talade ambitioner att föreningsidrotten har en stor uppgift i att attrahera nya grupper till sin verksamhet. Detta är särskilt synligt i delmålet - Öppna dörrarna för fler. Som redan konstaterats tidigare i denna rapport har näridrottsplatskon- ceptet potential att uppfylla detta delmål men det resultaten i denna studie visar är att dörrarna för fler förefaller relativt stängda. De grupper som nyttjar anläggningarna är i första hand de barn och ungdomar som redan är engagerade i föreningsidrotten och/eller som är mycket aktiva på egen hand. De grupper som pekas ut att vara i särskilt behov av att röra på sig och som därmed är den primära målgruppen för satsningen ses däremot i hög utsträckning stå som åskådare, i bästa fall.
Så även om man, som i Umeå-fallet, involverat presumtiva användare i anläggningens planering och utformning har de inaktiva inte utnyttjat möjligheten till inflytande. Trots att det fanns en uttalad ambition att arbeta med delaktighet och medbestämmande kände, som resultaten visar, ingen sig särskilt engagerad. Detta problem är förmodligen generellt för många typer av planerings- och beslutsprocesser men den tänkta involveringen i Umeå-fallet försvåras ytterligare av det sätt på vilket användarrepresentanterna valdes ut. Istället för att engagera de grupper som man kunde misstänka var i störst behov av satsningen valdes skolidrottsföreningen ut som representant för den presumtiva brukargrup- pen. Detta var i sig inget konstigt eftersom det var skol-IF i sin roll som idrottsförening som egentligen fått handslags-stödet från RF. Det är heller inte svårt att tänka sig svårigheterna i att engagera dem som inte är intresserade av idrott i en dylik process. Men problemet med att ingen, och minst av allt de fysiskt inaktiva grupperna, kände sig engagerad blev inte mindre på grund av dessa omständigheter. Så även i denna process och på detta plan får föreningsidrotten tolknings- företräde om hur och varför anläggningar ska utformas. De som redan är aktiva ges mandat att bestämma hur anläggningen ska utformas och de som kanske är i störst behov av anläggningen i ett rörelse- och hälsoperspektiv får även här stå som åskådare om ens det. I Smedby-fallet skedde inget samråd överhuvudtaget.
Jan Ove Tangen (2003a) återkommer i flera av sina texter om förhållandet mellan de aktiva/ duktiga och de inaktiva/dåliga grupperingarna och menar bestämt att problemet med de aktivas/ duktigas tolkningsföreträde och makt över både rum och regler består oavsett vilka satsningar på de inaktiva/dåliga som görs. Genom direkt
avvisning, syrliga kommentarer om bristande individuell skicklighet och spelförståelse eller genom tuffa tag kan den svagare gruppen inte bara stängas ute, utan med samma metoder kan ett intresse för idrott och/eller fysisk aktivitet, hur litet det än må vara, utraderas för all framtid. Dessa exkluderingsmekanismer belyses även av Dovborn och Trondman (2007) som särskilt foku- serat på bollspelets hårda och tuffa karaktär som en starkt bidragande orsak till att svagare grupper och då särskilt flickor inte vill vara med. Genom att spela ännu hårdare och tuffare än de normalt