Näridrottsplatser och spontanidrott
H O LM J A N U A R I 2 00 8 | A N D R ÈN & H O LM | O M SL A G SF O T O : J oh an W in gb or g
Nr Författare Titel Övrigt
2007:1 Apitzsch Erwin Fysisk aktivitet åt alla elever i skolan Lunds universitet 2007:2 Book Karin Arenors lokalisering, betydelse och användning. Malmö högskola En studie av Handslaget finansierade arenor i Malmö
2007:3 Carlson Rolf Etnicitet och kulturell mångfald inom föreningsidrotten – en analys av GIH
Handslagets första år
2007:4 Ericsson Ingegerd Behöver idrottsledare i skolan utbildning? Malmö högskola Hur ser utbildningsbehovet ut bland idrottsledare i skolan?
2007:5 Eriksson Charli, Effekter av samverkan mellan idrottsrörelsen och skolan i Örebro län Örebro universitet Johansson Margareta,
Ulvmyr Camilla, Virtanen Peter B.
2007:6 Fagrell Birgitta, Idrottsrörelsens samverkan med skolan inom ramen för Handslaget GIH Gustavsson Tommy.
2007:7 Fundberg Jesper, Idrottens mittcirkel. Om mångfald och normalitet inom några Handslagsprojekt Uppsala universitet/
Pripp Oscar. Malmö högskola
2007:8 Gerrevall Per Handslaget och de demokratiska värdena Växjö universitet 2007:9 Fahlén Josef Näridrottsplatser och spontanidrott Umeå universitet 2007:10 Hannula Rauni, Idrottens samverkan med skolan i Hallands län. En utvärdering av Hallandsmodellen Högskolan i Halmstad Hinic Hansi,
Johnson Urban.
2007:11 Kolfjord Ingela Från projekt till modell. Helamalmö – motion, integration och brottsförebyggande arbete. Malmö högskola 2007:12 Larsson Håkan, Som hand i handsken - en satsning på flickors idrott eller på idrottens flickor? GIH
Svender Jenny.
2007:13 Lundvall Suzanne Handslagets Speciella insatser med inriktning mot mångfald och integration -
en kvalitativ utvärdering GIH
2007:14 Oddner Frans Handslaget – ett socialisationsprojekt? Malmö högskola 2007:15 Karp Staffan, I skuggan av fotbollen – Handslagsprojektens betydelse för mindre idrotter Umeå universitet Olofsson Eva,
Söderström Tor.
2007:16 Eriksson Sten, Handslaget – från idé till utvärdering. Om projekt, ekonomi och verksamhet. Idrottshögskolan/
Kristén Lars, Göteborgs universitet
Patriksson Göran, Stråhlman Owe.
2007:17 Patriksson Göran, Att rätta mun efter matsäcken – förutsättningar för att bedriva projekt om Idrottshögskolan/
Stråhlman Owe. kostnadseffektivitet Göteborgs universitet
2007:18 Peterson Tomas När fälten korsas. Om Handslagsprojekt på skoltid Malmö högskola 2007:19 Redelius Karin, Idrottsledare som dörröppnare - Handslaget, ledarskap och känslan av sammanhang GIH
Thedin Jakobsson Britta.
2007:20 Sundberg Gun Samhällsekonomiska värdet av skolsamverkan i Handslaget Uppsala universitet 2007:21 Jonsson Elin, Kampen mot droger i idrottsrörelsen – Handslagets avtryck i verksamheten Mälardalens högskola Sörensen Stefan,
Tillgren Per, Wallin Emmie.
2007:22 Åkesson Joakim Var hamnade handslagspengarna? – ”Stor” blev större och ”liten” kunde inte
hänga med Malmö högskola
Förord
I början av 2003 beslutade riksdagen om ett ”Handslag med idrotten”, en satsning över fyra år på den breda barn- och ungdomsidrotten. Sammanlagt har idrottsrörelsen tilldelats en miljard kronor. Dessa medel har använts för att öppna dörrarna till idrotten för fler. Delområden har varit att samverka med skolan, satsa på flickidrotten, delta i kampen mot droger samt hålla tillbaka avgifterna.
Fler än 8000 idrottsföreningar har medverkat och närmare 50 000 satsningar har startats med målet att fler barn och ungdomar ska börja idrotta och stanna kvar längre inom idrotten. Det innebär att nära 75 procent av de idrottsföreningar som bedriver barn- och ungdomsverksamhet har deltagit i Handslaget. 67 specialidrottsförbund och 21 distriktsidrottsförbund har medverkat genom att fördela medel till idrottsföreningarnas satsningar.
Det är viktigt att lära av Handslaget. Nya idéer har testats, nya målgrupper har rekryterats och idrot-ten har verkat på nya arenor. Erfarenheterna av satsningarna är värdefulla för att utveckla och förbättra verksamheten. Därför har Riksidrottsförbundet (RF) avsatt betydande medel för att utvärdera Hand-slaget. En del av utvärderingen innebär att forskare vid universitet och högskolor har gjort en oberoende granskning och belysning av Handslagets olika verksamheter.
RF valde att i samarbete med Centrum för Idrottsforskning (CIF) utlysa möjligheten att lämna förslag på forskningsprojekt kring Handslaget. 23 olika projekt erhöll stöd för att utvärdera och analysera satsningen utifrån en mängd olika perspektiv. Forskningsprojekten är baserade på den fria forskningens villkor och därmed inte styrda eller påverkade av RF. Med tanke på den mycket omfattande verksamhet Handslaget utgör är det inte möjligt att med 23 forskningsprojekt ge en heltäckande utvärdering. De ger dock var för sig nedslag i olika områden och tillsammans en bild av den unika Handslagssatsningen. Vi hoppas att du finner denna och de övriga forskningsrapporterna lärorika och tänkvärda för en fortsatt utveckling av barn- och ungdomsidrotten.
Karin Mattsson
Innehåll
1. Inledning ...7
2. Bakgrunden till forskningsprojektet ...8
2.a Handslaget ...8 2.a.i Öppna dörrarna för fler ...8 2.a.ii Hålla tillbaka avgifterna ...8 2.a.iii Satsa mer på flickidrotten ...9 2.a.iv Delta i kampen mot droger ...9 2.a.v Intensifiera samarbetet med skolorna ...9 2.a.vi Särskilda satsningar ...9 2.a.vii Sammanfattningsvis ...9 2.b Näridrottsplatser ... 10 2.c Kulan ...11
2.d Den norska förebilden ...12
2.e Det danska exemplet ...13
3. Bakgrunden till problemet...15
3.a Ohälsoproblem ...15 3.b Aktivitetsbehov ...15 3.c Organiserad idrott ...16 3.a.i Föreningsidrott ...16 3.a.ii Skolämnet Idrott & hälsa ...17 3.d Spontanidrott ... 18 3.e Närmiljö/uterum/skolmiljöplanering ...19
4. Forskningsprojektets syfte och frågeställningar ... 22
5. Metod ...23
5.a Populationsundersökning ... 23 5.b Fallstudier... 23 5.b.i Urval...23 5.b.ii Enkäter... 24 5.b.iii Observationer ...25 5.b.iv Intervjuer ...255.c Avgränsningar och metodologiska problem ... 25
6. Resultat ...27
6.a Populationen ... 27 6.a.i Nationell spridning ... 27 6.a.ii Närmiljö ... 27 6.a.iii Utformning ... 28 6.a.iv Finansiering ... 28 6.a.v Planering ... 29 6.a.vi Användning ... 296.b Fallstudier ... 29
6.b.i Norr ... 29
6.b.iii ÖstBakgrund ... 43
7. Analys ...58
7.a Var byggs näridrottsplatser? ... 58
7.b Vilka aktörer är involverade i planering, genomförande och användning? ... 59
7.c Vad krävs för att få till stånd spontanidrott på näridrottsplatser? ...61
7.d Hur används och vilka använder anläggningarna? ... 62
8. Slutsatser och diskussion ... 66
8.a Att bygga fler och nya typerav anläggningar leder inte automatiskt till ökad fysisk aktivitet bland inaktiva ... 66
8.b Det primära hindret för egenorganiserad fysisk aktivitet och spontanidrott är inte den fysiska miljön ... 68
8.c Näridrottsplatser attraherar inte nya grupper utan främst redan aktiva ... 69
8.d Spontanidrott och egenorganiserade aktiviteter främjas bäst med öppna lösningar ... 70
8.e Avslutande kommentarer ...71
Referenser ...74
1. Inledning
Barn- och ungdomstidens spontana idrott, lek och spel är något många ser tillbaka på med nostalgiska minnen av kamratskap, spontanitet och glädje. Många tycker sig kanske också kunna lägga märke till hur omgivning och närmiljö inte längre och inte i samma utsträckning präglas av denna spontana idrott, lek och spel, i vart fall inte i den form man själv minns den.
Parallellt med detta finns vetskapen om hur TV-spel, Internet och DVD fyller dagens barns och ungdomars fritid på ett helt annat sätt än för bara 20 år sedan och att fysisk aktivitet inte alls längre ses som ett självklart inslag i fritidssysselsätt-ningen. Konkurrensen om ungas uppmärksamhet är hård och förväntningarna från såväl vuxen-värld som kamrater lämnar lite tid över för fria, obundna och spontana aktiviteter.
I dagens samhälle sänds det många signaler från många avsändare om vikten av att röra på sig för hälsans och det fysiska välbefinnandets skull. Samtidigt får vi rapporter om hur allt fler rör sig för lite och hur så kallade välfärdssjukdomar följer i dess kölvatten. Särskilt alarmerande ses inaktiviteten hos barn och ungdomar vara efter-som inaktivitet under uppväxten tros vara svår att förändra som vuxen. Nämnda TV-spel, Internet och DVD ses som de stora bovarna tillsammans med ett ökat och fel sammansatt näringsintag och insatser från flera håll görs för att adressera problemet med ökad ohälsa orsakad av övervikt och/eller inaktivitet.
Paradoxalt nog ökar även barns och ungdomars deltagande i idrottsföreningars verksamhet, men en polarisering framträder i forskningen med en grupp väldigt aktiva och en grupp helt inaktiva. Det rapporteras också att alla inte får plats i den organiserade idrotten av olika anledningar och att de som inte omfattas av föreningsidrotten har sämre möjligheter att utöva fysisk aktivitet på egen hand.
Denna tillgänglighet av fysisk, social och ekono-misk natur har blivit en av idrottsrörelsens nya stora utmaningar och det är passande nog just tillgänglighet som är den stora ledstjärnan för statens stora satsning på idrottsområdet – ”Hand-slaget”. En av utgångspunkterna för Handslags-satsningen är att det finns stora grupper barn och ungdomar som idrottsrörelsen inte lyckas engagera. Inom ramen för Handslaget finansierar därför Riksidrottsförbundet (RF), med hjälp av de statliga medlen, små och stora projekt runt om
i landet som genomförs av RF-anslutna idrotts-föreningar där avsikten är att hitta verktyg för att locka och bereda plats för dessa grupper i föreningsidrotten.
Som ett led i att locka barn och ungdomar till föreningsidrott har vissa handslagsinitiativ syftet att uppmuntra barn och ungdomar till fysisk aktivitet utanför den organiserade föreningsidrot-ten, dvs. på spontan och egenorganiserad basis. Och då såväl stadsplanering som föreningsägda idrottsanläggningar begränsar tillgänglighe-ten till ytor och anläggningar för spontan och egenorganiserad fysisk aktivitet har uppbyggnad av lättillgängliga ytor och anläggningar ägnats särskild uppmärksamhet.
För att skapa utrymmen och möjligheter för spontan och egenorganiserad fysisk aktivitet har RF hämtat inspiration från en liknande satsning i Norge där konceptet ”Närmiljöanlägg” skapats med samma ambitioner. I Sverige kom konceptet att kallas ”Näridrottsplats” som har blivit en kon-kret satsning inom ramen för Handslaget. Syftet är att stimulera barn och ungdomar till fysisk aktivitet utanför den organiserade föreningsidrot-ten och skolans idrottsundervisning.
I ett av forskningsprojekten inom Handslaget undersöks om och i så fall hur näridrottsplats-konceptet kan uppmuntra barn och ungdomar till fysisk aktivitet på spontan och egenorganiserad basis. I projektet studeras i vilken utsträckning näridrottsplatser generellt bidrar till spontanidrott och vilka effekterna blir för barn/ungdomar, framförallt nya grupper, idrottsföreningar och skolor. Föreliggande rapport redovisar resultaten från en populationsundersökning och en fördju-pad studie av en näridrottsplats i Umeå och en i Upplands Väsby.
2. Bakgrunden till
forskningsprojektet
2.a Handslaget
2003 beslutade Sveriges riksdag att under 4 år ge idrottsrörelsen ett riktat stöd om 1 miljard kronor för satsningar på barn- och ungdoms-verksamhet. I överenskommelsen som kom att kallas ”Handslaget” uppdrogs idrottsrörelsen att öppna dörrarna till idrotten för fler, framförallt inaktiva, hålla tillbaka utgifterna kopplade till idrottsutövande, satsa mer på flickors idrottande, delta i kampen mot droger och intensifiera sam-verkan med skolan (Riksidrottsförbundet, n.d.a). Satsningen och de medel som tilldelades skulle inte ersätta det reguljära stöd idrottsrörelsen via (RF) får från staten utan med hjälp av olika strategier och åtgärder riktas mot de målgrupper som överenskommelsen stipulerade. I början av 2004 sattes projektet i sjön som erbjöd föreningar och förbund anslutna till RF att söka medel för projekt med målsättningar som matchade någon av de fem viljeinriktningar som Handslaget i sin helhet fått medel för att arbeta med.
Den miljard som avsattes fördelades stegrande över tidsperioden 2004-2007 enligt följande: År 1:
1 januari - 30 november 2004: 100 miljoner kronor År 2:
1 augusti 2004 - 30 juni 2005: 200 miljoner kronor År 3:
1 juli 2005 - 30 juni 2006: 300 miljoner kronor År 4:
1 juli 2006 - 30 juni 2007: 400 miljoner kronor
En av utgångspunkterna för satsningen var att det finns stora grupper av barn och ungdomar som den traditionella föreningsidrotten inte lyckas en-gagera och även om inga stora summor delades ut till enskilda projekt var medlen tänkta att fungera som incitament för nya tankar om hur idrott och fysisk aktivitet ska kunna locka barn och ung-domar. Enligt den verksamhetsanalys RF själva gjorde beskrivs regeringens fem målområden med tillhörande utmaningar i linje med idrottsrö-relsens egna målsättningar med den huvudsakliga slutsatsen att idrottsrörelsens verksamhet måste utvecklas för att möta såväl idrottsrörelsens egna som regeringens krav och målsättningar. I analy-sen lyfts ett antal problem och utmaningar fram inom varje målområde:
2.a.i Öppna dörrarna för fler
Idrotten ska vara öppen för alla oavsett etnisk bakgrund, religion, ålder, kön, nationalitet, sexuell läggning samt fysiska och psykiska förutsättningar heter det i idrottsrörelsens pro-gramförklaring (Riksidrottsförbundet, 1999). Redan idag är idrotten Sveriges största barn- och ungdomsrörelse men forskningen (Nilsson, 1998) visar att det är stora skillnader mellan könen, mellan olika åldersgrupper, beroende på var i landet du bor, var i världen du kommer ifrån samt vilken socioekonomisk situation dina föräldrar har och vilken idrottsgren det gäller. Dessutom finns det trender som antyder att barn och ung-domar inte längre i samma utsträckning tilltalas av den traditionella föreningsidrotten med fasta träningstider och hellre väljer mer fria och upple-velsebaserade aktiviteter. Ytterligare ett problem är det stora tapp som föreningsidrotten upplever i och med att ungdomarna går in i tonåren.
Utmaningarna inom detta målområde har därför definierats som att hitta strategier för att nå och hålla kvar flickor, barn och ungdomar med invandrarbakgrund, barn och ungdomar i stor-stadsområdena, barn och ungdomar som kommit in lite senare i idrotten och som inte presterar tillräckligt för att klara utslagningen som ofta sker i början av tonåren. För att föreningarna ska kunna arbeta med dessa utmaningar bedöms det därför krävas fler ledare, bättre utbildade ledare och bättre tillgång till anläggningar att bedriva verksamhet i. Redan innan Handslaget kom till stånd drev RF och SISU Idrottsutbildarna ett fler-tal projekt med dessa ambitioner men i och med Handslaget ska arbetet intensifieras.
2.a.ii Hålla tillbaka avgifterna
Trots att idrottsrörelsen har en 100-årig historia av stöd från samhället i olika former och ut-sträckning finns det grupper i samhället som på senare tid inte har råd att utöva idrott på grund av de avgifter som många föreningar tvingas ta ut för lokalhyror och andra kostnader. Dessutom kostar idrottsutrustning idag summor som vissa familjer inte kan lägga på fritidssysselsättning. Även här är det stora skillnader mellan olika idrottsgrenar och mellan olika kommuners stöd till idrotten.
Utmaningen här har definierats som rubriken antyder vilket mer konkret innebär insatser för att stimulera föreningar och förbund att minska resandet i de yngre ålderskategorierna och att i möjligaste mån begränsa de idrottsliga ambi-tionsnivåerna för samma åldrar för att på det
sättet hålla nere kraven på utrustning och antalet träningstimmar.
2.a.iii Satsa mer på flickidrotten
Kvinnorna och flickorna utgör 40 procent av idrottsrörelsens medlemmar. Anledningen till denna skevhet har inte belagts i forskningen men de flesta är överens om att skillnaderna grundas i tonåren där ”tappet” bland flickor är avsevärt större än bland pojkar. Anledningen som anges av både flickor och pojkar till varför de slutar med idrott är i båda grupperna att de tappat intresset. Vad som ligger bakom detta tappade intresse är däremot inte klarlagt. Den spekulation som RF själva gör är att ledarna spelar en viktig roll när det gäller att hålla kvar ungdomars in-tresse och det faktum att svensk idrott fortfaran-de till allra största fortfaran-del leds av män ses då kunna bidra till att pojkar stannar kvar i idrotten i högre utsträckning än flickor gör. Slutsatsen som dras är att kunskapen om flickors förutsättningar och flickors idrottande måste öka hos idrottsledarna. Ett sätt att öka den kunskapen anses vara att öka andelen kvinnliga ledare.Förutom att höja ledarkompetensen och öka ande-len kvinnliga ledare består den stora utmaningen enligt RF själva i att bryta den manliga tradition och dominans som rått och fortfarande råder i svensk idrott. En tradition som rent konkret inne-burit att flickors och damers idrott prioriterats lägre och därmed givits sämre förutsättningar. Sedan 1980-talet bedrivs ett medvetet jämställd-hetsarbete i RF och dess anslutna distriktsför-bund men fortfarande utgör kvinnor i styrelser endast mellan en fjärdedel och en tredjedel av ledamöterna.
2.a.iv Delta i kampen mot droger
Även om RF:s egna analys antyder att kampen mot droger inte är en fråga som idrotten har ett särskilt ansvar för medges ett delansvar i och med idrottens roll som landets största ungdoms-rörelse. De insatser som görs idag i kampen mot droger är bland annat kampanjerna ”Attityd – för en alkoholfri uppväxt” och ”Rena vinnare” samt en ökad kontrollverksamhet mot doping.2.a.v Intensifiera samarbetet med
skolorna
Med ökande ohälsoproblem kopplat till brist på fysisk aktivitet hos barn och ungdomar får fysisk aktivitet och idrott i skolan mer uppmärksamhet. Skolan, som det övriga samhället, har blivit allt-mer stillasittande och tydligast syns det i antalet lektionstimmar i skolämnet ”Idrott och hälsa”. I ett tillägg till Lpo94 2003 uppdras skolan att
sträva efter att erbjuda eleverna daglig fysik aktivitet (Utbildningsdepartementet, 1994). Den dagliga fysiska aktiviteten är inte tänkt att ersätta eller konkurrera med skolämnet Idrott och hälsa utan ska ses som ett komplement, särskilt för de fysiskt inaktiva. I samband med tillägget uppma-nades idrottsrörelsen att ta en del av ansvaret för den strävan som angavs i uppdraget.
Redan i dag tar idrottsföreningar på flera håll det ansvaret genom samverkan med skolan vid idrottsdagar, friluftsdagar och prova-på-aktivite-ter, men för att kunna samverka i större utsträck-ning på mer kontinuerlig basis krävs enligt RF nya metoder. De flesta idrottsledare är engagera-de i sin förening på iengagera-deell basis med civila syssel-sättningar dagtid och är därför inte tillgängliga under skoldagen. De är också i huvudsak vana att arbeta med barn och ungdomar som sökt sig till verksamheten på eget initiativ och inte med barn och ungdomar som med skollagstiftning uppma-nas till fysisk aktivitet. Utmaningen för att få ett livskraftig och långsiktigt samarbete till stånd ses alltså både som ekonomisk och som pedagogisk.
2.a.vi Särskilda satsningar
Förutom de målområden som ovan beskrivits har medel avsatts för särskilda insatser, tillgänglig-het/anläggningsstöd och ledarförsörjning. Under Handslagets fjärde år avsattes 30 miljoner kronor för att prova nya arbetsformer för att ytterligare öka tillgänglighet till idrott för dem som i dags-läget står utanför idrottsrörelsen av olika anled-ningar. I samma anda avsattes 24 miljoner kronor för utveckling av anläggningar och aktivitetsytor i storstadsområdena. Ledarförsörjning fick ett särskilt tillskott över hela handslagstiden med 20 miljoner kronor. Dessa medel går direkt till SISU Idrottsutbildarna för ledarutbildning och ledar-rekrytering på föreningsnivå.
2.a.vii Sammanfattningsvis
Grundbultarna för hela handslagsarbetet är definierade som Lokal utveckling, Varaktig förändring, Generell utveckling, Lokala allian-ser, Samordning och inspiration på förbunds-nivå. Tillsammans med dessa grundbultar har idrottsrörelsen sammanfattningsvis angett några konkreta riktlinjer för handslagsarbetet:
• Undanröja hinder i exempelvis tävlingsbe-stämmelser och liknande för ett bredare delta-gande, även på lägre idrottslig ambitionsnivå • Hitta former för att möta grupper, som idag
inte finns med i föreningarnas verksamhet, i de miljöer där dessa grupper finns. Här är skolan en självklar arena.
• Hitta lokala samverkansformer med exempel-vis skola, kommun eller lokala intressegrup-per för att utveckla såväl verksamheter som miljöer
• Utveckla möjligheterna till idrott i människors närmiljö
• Utveckla verksamhetsformer som inte ställer samma krav på regelbundenhet och kontinuer-ligt engagemang, exempelvis olika typer av drop in-verksamhet
• Hitta sätt att hålla nere deltagar-, material- och andra kostnader
• Hitta sätt att i föreningarnas normala verk-samhet motverka ungdomars missbruk av alkohol, narkotika och tobak
2.b Näridrottsplatser
Tillgänglighet är som ovan antytts den stora ledstjärnan för hela handslagssatsningen. Men förutom ekonomisk och social tillgänglighet definieras tillträde till idrott också i termer av fysisk tillgänglighet. Särskilt i storstadsområdena rapporteras anläggningsrelaterade hinder för nyrekrytering av barn och ungdomar till organi-serad idrottsverksamhet. För dessa behov är 24 miljoner kronor av handslagsmedlen öronmärkta. Dessutom är medlen för de övriga målområdena också tillgängliga för insatser relaterade till den fysiska tillgängligheten. Renoveringar av äldre anläggningar, ny- och tillbyggnationer är RF:s exempel på hur den fysiska tillgängligheten kan förbättras. Särskilt betonas vikten av tillgäng-lighet till spontanidrott i människors närmiljö i anslutning till skolor och bostadsområden. Förutom motiven kopplade till tillgänglighetspro-blematiken lyfter RF också fram samhällsutveck-lingen med hissar istället för trappor, krympande grönytor och restriktioner i ordningsföreskrifter i det offentliga rummet som bidragande till föränd-rade attityder till fysisk aktivitet. Med stöd från plan- och bygglagstiftning och riksdagens beslut om riktlinjer för en ny idrottspolitik: En idrotts-politik för 2000-talet – folkhälsa, folkrörelse och underhållning (Regeringens proposition, 1998/1999: 107) propagerar RF för tillskapande av möjligheter till spontanidrott i närhet till skola och bostadsområden där det lokala föreningslivet lyfts fram som en viktig samtalspartner i den kommunala planeringen.
Inspirerade av en omfattande satsning i Norge myntas begreppet Näridrottsplats. RF:s dåva-rande ordfödåva-rande Gunnar Larsson skriver sin ledarartikel i Svensk Idrott 10/2003 (Larsson, 2003) att: ”…Det handlar om små och flexibla
anläggningar i närmiljön, anpassade efter de boendes önskemål och behov. Utgångspunk-ten är att de ska vara reserverade för spontan idrott och social samvaro i bostadsområdet, inte organiserad träning och tävling. Men idrottsföre-ningarna finns i närområdet och kan hjälpa till att leda barn och ungdomar vidare till den mer organiserade idrotten.” En något mer detaljerad men fortfarande vid definition av begreppet när-idrottsplats står att läsa på RF:s hemsida (Riks-idrottsförbundet, n.d.b):
• Öppen för alla oavsett ålder
• Stimulerar till aktiv och social samvaro • Finns inom bostadsområdet, i anslutning till
skolan eller är lätt att nå
• Kan användas fritt och under hela året • Flera och trygga användningsområden • Kreativt och tilltalande byggt och fritt
dimen-sionerad
• Låga byggnads och driftskostnader • Slitstark
• Kan användas obehindrat utan tidsbokning • Icke anpassad för organiserad
tävlingsverk-samhet
Där ges även några konkreta exempel på vad en näridrottsplats kan vara:
• Mindre idrotts- och skridskoplaner med mång-sidig användning under hela året
• Banor för olika upplevelser och äventyr • Konditionsbanor, skidspår, löpslingor och
skidbackar • Friidrott
• Idrottsplats med mångsidig användning • Idrottshallar och utrymmen som kan användas
för näridrott
• Alla möjliga kombinationer av dessa I RF:s idéskrift för näridrottsplatser (Riks-idrottsförbundet, 2002) poängteras vidare vikten av näridrottsplatsens närhet till bostad, skola, barnomsorg, fritidshem, äldreomsorg samt parker och grönområden. Men också att trafiksäkerhet, väderkänslighet och naturtypografi ska beaktas. Samarbete mellan olika aktörer lyfts fram som en av nycklarna för att lösa finansieringen av anläggningar. Med hänvisning till plan- och bygglagen (PBL) betonas också vikten av att berörda, utanför den kommunala organisationen som man misstänker kommer att stå som huvud-män, ges möjlighet att påverka planeringsarbetet. Här lyfter RF själva fram sina egna föreningar, bostadsrättsföreningar, pensionärsklubbar, det lokala näringslivet och andra intresserade grup-per. Kommunala aktörer åläggs här med ansvaret för planläggning och samordning medan boende
och idrottsföreningar ses som pådrivare och som resurser för underhåll och drift. Dessa grupper ses också som förutsättningar för att få till stånd så kallade lyckade anläggningar. Särskilt viktigt är det att involvera dessa i planeringsarbetet för att på så sätt verka för en god förankring i lokal-samhället som i sin tur ska borga för hög nyttjan-degrad och låg skadegörelse.
Det genomgående temat i idéskriften är place-ring och utformning anpassade för så kallade nya grupper, vikten av det lokala samarbetet i planläggning, finansiering och drift, arnas mångsidighet och slutligen att anläggning-arna inte ska ses som ersättningar för reguljära idrottsanläggningar utan ska tvärtom inte vara anpassade för tävlingsidrott, inte vara boknings-bara och inte stänga ute någon oavsett ålder, kön, aktivitetsbehov eller ambitioner.
De medel som inom Handslaget är öronmärkta för denna typ av initiativ är förbehållna RF-an-slutna föreningar. Dessa föreningar kan förutom dessa medel även söka anslag för föreningsägda anläggningar. Bidrag till näridrottsplatser inom ramen för Handslaget kunde under Handslagets första år sökas av föreningar i hela landet då RF själva ansvarade för fördelningen. Bidraget rörde sig i de allra flesta fall om 100 000kr oavsett projektets totala kostnad. Under Handslagets år två och tre begränsades satsningen till storstads-områdena Stockholm, Göteborg och Malmö och ansvaret för fördelning lades därmed på respekti-ve distriktsförbund. Här kunde bidragen däremot bli betydligt större. Summor uppemot 3,5 mkr förekom även om de flesta beviljade bidragen hamnade runt 300 000 – 500 000kr. Bidragen var i dessa fall även relaterade till den totala projektkostnaden där bidragen ofta utgjorde runt hälften av den totala kostnaden. Förutom de handslagsmedel som gjorts tillgängliga för näridrottsplatser och liknande initiativ har RF:s ordinarie anläggningsbidrag gett drivkraft till näridrottsplatskonceptet med ett 20-tal beviljade anläggningsbidrag till näridrottsplatser i storleks-ordningen 50 000-100 000kr.
Viktigt att poängtera är att satsningen på anlägg-ningar och tillgänglighet inte är en satsning på näridrottsplatser. RF har här valt ett betydligt bredare angreppssätt och även satsat på belys-ning, handikappanpassbelys-ning, omklädningsrum i anslutning till befintliga och reguljära idrotts-anläggningar. Inte heller nybyggnationer av alternativa idrottsanläggningar är ovanliga under parollen tillgänglighet med exempel som skid-lekplatser, BMX-banor och elljusspår. Därtill
kommer en stor andel satsningar på anläggningar inom ramen för den reguljära organiserade idrotten såsom nya och eller förbättrade lokaler och/eller faciliteter för exempelvis fäktning, fotboll, boxning, klättring och friidrott. Men bidragen riktades inte heller enbart mot byggna-tioner. Såväl år 1 som år 2 och 3 innehåller bidrag till projekt av typen faddersystem i socialt utsatta områden, mentorsprojekt för motorintresserad ungdom och tjejsatsningar av olika slag. Den första näridrottsplatsen som stod färdig i Sverige byggdes på Parkskolans skolgård i Öster-sund sommaren 2003. Kort därefter invigdes en näridrottsplats i stadsdelen Öxnehaga i Jönköping som fick mycket utrymme i media och som var tänkt att ses som en inspirations- och modellan-läggning.
2.c Kulan
Vid ungefär samma tidpunkt lanserade Euro-peiska fotbollsförbundet (UEFA) ett projekt i samband med sitt 50-års jubileum (Union of European Football Associations, n.d.). Medel avsattes för att uppmuntra lokala myndigheter att bygga små spelytor, så kallade ”grassroots pitches” eller ”mini-pitches”. Medlen som utgjor-des av den förväntade vinsten från fotbolls-EM 2004 fördelades till UEFA:s medlemsförbund som en 50-årspresent att användas under perio-den 2004-2008. Varje nationsförbund fick då 675 000 Euro. Även detta initiativ lanserades med norsk förebild. I likhet med såväl närmiljöan-läggen som näridrottsplatserna var motivet att man såg små möjligheter för barn och ungdomar att spela fotboll i sin närhet utanför den organise-rade idrotten.
Svenska fotbollsförbundet (SvFF) omsatte dessa medel i en målsättning att få till stånd 80 spelytor, i Sverige kallade Kulan, geografiskt spridda över landet (Svenska fotbollförbundet, n.d.). SvFF byggde inga anläggningar själva utan ett schablonbidrag om 75 000 kr kunde sökas av föreningar, kommuner och bolag. Även här prio-riterades ansökningar som avsåg anläggningar i anslutning till skolor och bostadsområden. I kriterierna för ansökning definierades en Kulan-anläggning enligt följande:
• En spontanaktivitetsyta med måtten 40x20 meter inhägnad med staket av trä och stål • Konstgräs som underlag
• Sex målställningar, två större på kortsidorna och fyra mindre på långsidorna
• Två basketkorgar, två ställningar för volley-bollnät
• Skruvar och bultar ska vara av rostfritt stål eller galvaniserade. Får inte finnas några skru-var eller bultar m.m. som kan skada nyttjaren • Belysning rekommenderas
• Garantier på byggnation (stål och aluminium) ska vara 10 år och konstgräs ska vara på minst 5 år.
2.d Den norska förebilden
I Norge har delar av överskottet från statens spelmonopol använts till det som i Norge be-nämns Närmiljöanlägg och som kommit att stå som förebild för både den svenska näridrotts-anläggningen och UEFA:s Kulan-anläggningar. I en omläggning av anläggningspolitiken 1992 kom en större fokus att läggas på anläggningar utanför den organiserade föreningsidrottens ramar och då särskilt på närmiljöanlägg (Tangen, 2003b). Mellan 1994 och 2002 uppgick stödet till 457 miljoner norska kronor (Schmidt, 2004). Kultur- og kirkedepartementet (KKD) beslutade 1992 att delar av de så kallade spillemidlerna, den norska motsvarigheten till Svenska spels stöd till den svenska föreningsidrotten, särskilt skulle riktas mot anläggningstyper som har ett allsidigt utbud och som ger flest möjliga barn och ungdomar möjlighet till idrott och fysisk aktivitet (Stortingsmelding nr. 41, 1991-1992). Det hette vidare att det totala anläggningsbeståndet skulle anpassas till befolkningens aktivitetsprofil. Så förutom det reguljära stödet till den medlemsba-serade idrottsrörelsen och den norska elitidrotten riktades såväl den politiska viljan som delar av den ekonomiska kraften mot att bereda möjlig-heter för idrottsutövande och fysisk aktivitet utanför den organiserade idrotten och då särskilt via så kallade närmiljöanlägg. De belopp som anslogs var maximalt 50 procent av den totala kostnaden och kunde uppgå till 200 000 norska kronor per anläggning (Flemmen, 2003). I den så kallade Idrottsmeldning 1 från 1992 förtydligas ambitionerna: ”Den frie, spontane leken er annerledes enn den tradisjonelle idret-ten ved att den er spontan, og at reglene ikke er gitt på forhånd. Den spontane leken är barnas egen. Det er de som bestemmer, organiserer og lager regler… Ekte lek skjer uten voksenstyring, og endres stadig ut fra de rammebetingelser som blir gitt. Kvalitetene i lekemiljöet er med andre ord svärt viktig för den frie, ekte leken. For å utvikle den spontane leken trenger en et aktivise-rende närmiljö, og inte minst naturområder. Som kompensasjon på manglende naturområder, kan
et utvikle lekemiljö med spesiell tillrettelegging der man tilfredsstiller barnas behov for spenning og samhandling” (Stortingsmelding nr. 41, 1991-1992).
I Idrettsmeldning 2 utvecklas tankegångarna om närmiljöanlegg att även innefatta skolmil-jön. Med anledning av att barn och ungdomar tillbringar en stor del av sin tid i skolan sågs skol-miljön vara särskilt viktig i strävan att nå barn och ungdomar med insatser för att stimulera till fysisk aktivitet. I och med satsningen på skolmil-jö höjdes även bidragsgränsen till 600 000 norska kronor per anläggning. (Stortingsmeldning nr. 14, 1999-2000).
Närmiljöanlägg definieras av KKD (Kultur- og kirkedepartementet, 2002) som: ”Närmiljö-anlegg er ”Närmiljö-anlegg eller områder tilrettelagt for egenorganisert fysisk aktivitet, hovedsakelig beliggende i tilknytning til bo- eller oppholds-områder. Närmiljöanlegg er utendörsområde som skal väre fritt allment tilgjengelig beregnet på egenorganisert fysisk aktivitet, primärt for barn og unge, men også for lokalbefolkningen for övrig. Närmiljöanlegg skal ikke dekke behovet for anlegg til organisert idrettslig aktivitet eller or-dinäre konkurranser i idrett. Närmiljöanlegg kan samlokaliseres i tilknytning til et skoleanlegg og idrettsanlegg. Ved samlokalisering i med idretts-anlegg gjelder som nevnt at närmiljöidretts-anlegget ska väre for egenorganisert aktivitet. Närmiljöanlegg ved skole skal stå åpent etter skoletid”.
De vanligaste (ca. 30%) anläggningselementen i Norge är bollspelsytor av olika slag där ytor för fotboll dominerar (Jones et. al, 2000). En fjär-dedel av anläggningarna är byggda i anslutning till skolor. I anvisningarna för vilka typer av anläggningar som berättigar till bidrag nämns anläggningar för skidlek, skateboard/inlines, backhoppning, vandringsleder och spår, mindre skidbackar, klättervägg, ballbinge, streetbasket, BMX, bordtennis, beachvolleyboll mm. Tradi-tionell lekplatsutrustning är inte berättigat stöd. Den största skillnaden jämfört med de svenska anvisningarna är att bidragen kan sökas av fler aktörer än enbart idrottsföreningar. Det vill säga även kommuner, bostadsrättsföreningar och andra typer av föreningar. 2001 ändrades ansökningskriterierna för att förenkla procedu-ren för mindre kostnadskrävande anläggningar. Erfarenhet från främst ideella organisationer såsom idrottsföreningar visade att den långa och ofta krävande ansökningsproceduren avskräckte många föreningar från att söka.
över 50 procent av anläggningarna. Det är även kommunerna som bygger de största och dyraste anläggningarna och de flesta fotbollsanläggning-arna. Idrottsföreningarna står för ca. 25 procent av ägandet med huvudsaklig inriktning mot fri-luftsliv och de anläggningselement som förknip-pas med den typen av aktiviteter (Ibid.).
2.e Det danska exemplet
Även i Danmark uppmärksammades i början av 1980-talet en växande grupp barn och ungdomar som inte omfattades av den traditionella före-ningsidrotten. Detta tillsammans med en oro för det ökande stillasittandet bland barn och unga väckte tankar om lek- och idrottsmiljöer vid sidan av de traditionella idrottsanläggningarna (Schytte, 2004). I slutet av 1980-talet ledde detta fram till riktade ekonomiska medel från kultur-politiskt håll för stöd till nya decentraliserade utomhusanläggningar som senare kom att kallas idrottslekplatser (min översättning). 1989 anlades den första idrottslekplatsen som blev startskottet på en omfattande etablering runt om i Danmark, även detta med hjälp av så kallade tipspengar. Under 1960- och 1970-talet präglades det danska idrottslandskapet av en omfattande utbyggnad av idrottsanläggningar. Utbyggnaden gällde främst anläggningar för tävlingsidrott med tävlingsidrot-tens standardmått i första rummet. Karaktäris-tiskt för utbyggnaden var även lokaliseringarna av dessa ofta multifunktionella anläggningar till platser utanför städerna. Diskussionerna om al-ternativ till dessa utlokaliserade multifunktions-anläggningar väcktes av en framväxande kritik av den starka betoning på tävlingsidrott som man menade var förhärskande. Dessa anläggningar menades ha små möjligheter att uppfylla de behov av ytor och faciliteter som de grupper som inte omfattades av den traditionella förenings-idrotten hade. Själva lokaliseringen kritiserades också på grund av den planering och transport det krävdes för att ta sig till dessa anläggningar. Motreaktionen blev därför det initiativ som skis-serades ovan där närhet och icke-standardiserade ytor och faciliteter skulle prioriteras. Ledorden kom att bli decentralisering, flexibilitet, okonven-tionella lösningar, tillgänglighet och egenorgani-sering (Schytte, 1996).
I en undersökning (Schytte, 1996) av det danska beståndet av idrottslekplatser visade resultaten att kostnaderna för anläggningarna varierade kraftigt från 6000 till 1 200 000 danska kronor, att initiativtagare var såväl idrottsföreningar och
skolor som fritidsgårdar och bostadsrättsföre-ningar och att anläggbostadsrättsföre-ningarna ofta anlades på kommunens mark. Användarna var företrädesvis barn och unga och både egenorganiserad och organiserad aktivitet förekom. Dessa användare involverades däremot sällan eller aldrig i plane-ringsprocesserna. Undersökningen visade också att även om anläggningarna erbjöd många och varierande aktivitetsmöjligheter syntes tendenser till likriktning och standardisering av utform-ningen. Denna standardisering, då främst när det gällde anläggandet av den så kallade multi-banan (att likna vid Kulan i den svenska utformningen och Bingen i den norska), ledde även till standar-diserade kostnader i storleksordningen 0,5-1,5 mkr. Kostnader som till viss del berodde på den mer avancerade multi-banan men som också kom av det faktum att i de fall multi-banor förekom anlitades också privata leverantörer och entrepre-nörer i högre utsträckning.
I en senare undersökning (Schytte, 2004) studerades anläggningarnas karaktäristika och resultaten visar att den typiska idrottslekplatsen kännetecknas av dess placering utomhus, dess fria användning avseende såväl kostnad som öppettider och krav på medlemskap eller dylikt. Den har flera aktivitetsmöjligheter som dessutom ofta kan nyttjas samtidigt. Den är inte standardi-serad efter tävlingsidrottens krav och styrs inte av någon annan än användarna själva, det vill säga inga domare, tränare eller andra funktionä-rer. Anläggningen är ofta ett samarbetsprojekt mellan flera aktörer med anknytning till lokal-miljön. Investeringskostnaderna för anläggning-en är i regel låga i förhållande till de traditionella idrottsanläggningarna och detta gäller även kost-naderna för drift och underhåll, multibanorna till trots. Däremot har multibanorna i dessa danska undersökningar setts hämma kreativiteten och den övriga mångfalden. Ett annat problem som studien uppmärksammade var den styvmoderliga placering vissa anläggningar fått, vilket i vissa fall inneburit en mycket låg nyttjandegrad och i några exempel ingen användning alls på grund av att anläggningen ligger långt från bostäder, i utsatta klimatförhållanden och på mörka och osäkra platser.
De strömningar som växte fram i de skandinavis-ka länderna under den presenterade 20-årsperio-den var däremot inte unika för vare sig Danmark, Norge eller Sverige. Även på Europeisk nivå för-des diskussioner om planläggning och byggande av idrottsanläggningar där Europarådet
(Schytte, 2007) förde fram förslag om behoven av utvidgning av existerande
idrottsanlägg-ningars användningsmöjligheter, närhet till grönområden, installering av lekutrustning och tillskapande av sammanhållna kulturcenter där idrott kunde utgöra en del av aktivitetsutbudet.
3. Bakgrunden till
pro-blemet
3.a Ohälsoproblem
Ohälsa kopplat till övervikt rapporteras som ett folkhälsoproblem i Sverige och i andra högin-komstländer. Särskilt oroande anses övervikt hos barn och ungdomar vara eftersom övervikt under uppväxten tenderar att fortsätta i vuxen ålder (Lager, Fossum & Bremberg, 2005). Den överviktsrelaterade ohälsan kopplas främst till förändrade levnadsvanor med ohälsosamma mat-vanor och minskad fysisk aktivitet och mycket talar för att utvecklingen går i ogynnsam riktning jämfört med ett par decennier tillbaka (Rasmus-sen, Eriksson, Bokedal & Schäfer Elinder, 2004). Även om hälsotillståndet avseende rökning och hjärtinfarkter förbättrats hos den svenska befolkningen de senaste decennierna har hälso-tillståndet kopplat till inaktivitet och övervikt gått i rakt motsatt riktning (Ibid.). Hos den vuxna befolkningen i Sverige är ca. 47 procent av män-nen och ca. 35 procent av kvinnorna överviktiga eller feta. Andelen med fetma har nästan setts fördubblas de senaste 20 åren (Kallings, 2002).1
Ökat energiintag och minskad energiförbrukning ökar risken för övervikt och de faktorer som påverkar både intag och förbrukning finns enligt forskningen hos individen, i familjen, i skolan, i fritidsutbudet och i övergripande samhälls- och miljöförhållanden som stadsplanering, transport och lagstiftning samt i utbud, marknadsföring och prissättning av livsmedel (Ibid.). Forskning-en nämner särskilt ökad användning av TV/Vi-deo/DVD/Datorspel, ökad användning av bil för transporter till skola och fritidsaktiviteter samt en ohälsosammare sammansättning av näringsin-taget med mer godis och snabbmat samt mindre frukt och grönsaker som bidragande faktorer. Den främsta anledningen till samhällets oro för ökande ohälsa kopplat till övervikt är ökande sjukvårdskostnader, kostnader för sjukfrånvaro och förtidspensioner (Ibid.). De direkta kostna-derna kopplade till överviktsrelaterad ohälsa upp-skattas till ca. 3 miljarder kronor per år. Till det kommer indirekta kostnader på minst lika mycket (Ibid.). I debatten om ohälsa kopplat till övervikt är det bristen på och behovet av regelbunden fysisk aktivitet som diskuteras flitigast.
1 Notera att fetma i det här sammanhanget handlar om sjuklig övervikt där antalet extra kilon är väldigt många och ska inte förväxlas med fet, mullig eller tjock i vardagligt tal där jämförel-ser till dagens magra kroppsideal ofta görs.
3.b Aktivitetsbehov
Fysisk aktivitet i fysiologisk bemärkelse är alla kroppsrörelser som förbrukar energi utöver den ämnesomsättning som upprätthåller kropps-funktionerna (Rasmussen, Eriksson, Bokedal & Schäfer Elinder, 2004). Vid en genomsnittlig aktivitetsnivå utgör den fysiska aktiviteten ca. 30 procent av den totala energiförbrukningen. Mo-tion är något annat och utgörs av planerad och/el-ler strukturerad fysisk aktivitet som syftar till att förbättra eller upprätthålla syreupptagnings-förmåga, muskelstyrka eller muskeluthållighet. Träning innebär därutöver att det finns en mål-sättning att öka prestationsförmågan. Alla dessa former av energiförbrukning är förknippade med hälsovinster där effekterna i högre utsträckning påverkas av den totala förbrukningen snarare än graden av ansträngning. Fysisk aktivitet i ungdomsåren har visat sig minska risken för typ 2-diabetes, övervikt, hjärt- och kärlsjukdomar, vissa cancertyper och benskörhet senare i livet. Världshälsoorganisationen (WHO) (World health organization, n.d.) rekommenderar för att bevara god hälsa 30 minuters måttlig fysisk aktivitet dagligen för vuxna. För barn och ungdomar re-kommenderas därutöver 20 minuters hård fysisk aktivitet tre gånger i veckan. Svenska myndig-heter har gått ett steg längre och rekommenderar med brittisk förebild 60 minuters måttlig fysisk aktivitet för barn och ungdomar upp till puberte-ten.
Svenskarnas motionsvanor har de senaste decen-nierna förbättrats något samtidigt som stillasit-tandet ökar.2 Pojkar rör sig mer än flickor men
spenderar också mer tid framför dator och TV. De stillasittande aktiviteterna omfattar ca. åtta timmar per dag hos landets 15-åringar och står för 27 procent av energiförbrukningen. Av elever i högstadiet och gymnasiet är drygt en tredjedel inte tillräckligt fysiskt aktiva ur hälsosynpunkt och ca. 15 procent är helt fysiskt inaktiva (Kal-lings, 2002). När det gäller den vuxna befolk-ningen är andelen helt fysiskt inaktiva 25-30 procent för män och 10-15 procent för kvinnor (Ibid.). Helt inaktiva är de som inte har någon fysisk belastning i sitt yrke, som inte motione-rar, som inte promenerar till sitt arbete, och som inte har några regelbundna fritidsaktiviteter som innebär fysisk belastning.
Men människors fysiska aktivitetsbehov förkla-ras inte enbart som biologiska. Fysisk aktivitet
2 Svenska skolbarns hälsovanor (Danielson, 2006) har sedan 1985 kartlagt svenska femte-, sjunde- och niondeklassares hälsovanor vart fjärde år.
hävdas inte bara vara en fråga om fysisk hälsa utan också om rekreation och rörelseglädje. För både barn, ungdomar och vuxna har det dess-utom visat sig vara både utvecklande och lärande (Engström, 2004). Det finns också forskning som visar att fysisk aktivitet i rätta proportioner förbättrar humöret och självkänslan, minskar oro och ängslan, motverkar mental ohälsa och bidrar generellt till en ökad livskvalitet (Schäfer Elinder & Faskunger, 2006).
Motiven till att människor är aktiva eller inaktiva ses heller inte enbart vara kopplade till något biologiskt behov, snarare tvärtom. Det tycks inte finnas någon längtan efter rörelse inprogram-merade i våra gener, med undantag för det lilla växande barnet där impulser för rörelser tycks vara helt oemotståndliga (Engström, 1989). Det verkar snarare som att vi är programmerade att vila och spara energi för framtida och oförut-sedda svårigheter, som vi knappast ställs inför i dagens västerländska samhälle. Däremot kan vi efter många upprepningar av en eller flera typer av fysiska aktiviteter känna ett ”behov” av att utöva den igen efter ett uppehåll. Men det ”behovet” är snarare betingat av att vi vant oss vid något snarare än att vi är genetiskt program-merade för det.
Forskningen visar istället att idrotts- och mo-tionsutövande kan vara uttryck för människors val av livsstil och smak. Fritidssysselsättningen blir en markör som visar vem man är och som signalerar identitet (Ibid.). Skälen för att röra på sig behöver alltså inte nödvändigtvis höra ihop med fysiologiska och medicinska orsaker även om det är det personen själv skulle hävda. Istället verkar det som om vad kroppen ska användas till är kulturellt betingat, det vill säga idrotts- och motionsaktiviteter blir uttryck som sänds till an-dra människor och signalerar livsstil och smak. Idrott- och motionsaktiviteter kan alltså ses som investeringar för något annat. Två av investering-arna beskrivs ovan som en investering i hälsa res-pektive en investering i identitet eller status men investeringar kan också göras i en attraktivare kropp, framgång, igenkännande etc. Idrott kan även utövas för dess egna skull och ha ett värde i sig självt, det vill säga ett egenvärde (Engström, 1989). Aktiviteten motiveras inte alltid med att den ska syfta till något annat utan att den utövas i nuet för att det är roligt. Idrottens egenvärden kan exemplifieras med känslan av en perfekt golfträff, spänningen i ovissheten om aktivitetens utgång, det perfekta samspelet på planen, avkoppling från vardagens förpliktelser, känslan av fart och rytm etc. I barns lek blir idrottens egenvärden särskilt
tydliga fjärran från vuxnas motiv, tillrättalagda aktiviteter och regler. Visserligen kan även dessa egenvärden fungera som investeringsvärden men då kanske på ett omedvetet plan.
3.c Organiserad idrott
3.a.i Föreningsidrott
Då våra fysiska aktivitetsnivåer minskar som en följd av mer stillasittande arbeten och skol-gång visar det sig att möjligheterna att tillgodose behovet av fysisk aktivitet förskjuts till fritiden (Ibid.). Därför har olika fritidsverksamheter fått en större betydelse för människors fysiska aktivitet och då särskilt idrotts- och motionsverk-samheter.
Den organiserade idrotten ses bredvid skolan som den största offentliga uppfostringsmiljön i det svenska samhället och den i särklass största organiserade fritidsverksamheten. Omkring två tredjedelar av alla pojkar i skolår 6 och nästan lika många flickor var aktiva medlemmar i idrotts-föreningar 2001 (Engström, 2004). Drygt 40 pro-cent av barnen och ungdomarna mellan 9 och 16 år ägnar sig dessutom åt olika former av spontana idrottsaktiviteter utanför föreningslivet på sin fritid. Dessa siffror kan kanske förefalla märkliga mot bakgrund av den tidigare tecknade bilden av inaktivitet hos barn och ungdomar men variatio-nerna mellan åldrar, socioekonomisk bakgrund och bostadsort är stora och det finns åldersgrup-per och bostadsorter där endast en av tio är aktiva medlemmar i idrottsföreningar. Man kan dess- utom ifrågasätta om medlemskap i idrottsfören-ing i sig kan säga något om den fysiska aktivi-tetsnivån. Det finns tvärtom forskning som visar att de fysiska aktivitetsnivåerna sjunker trots ök-ningar i föreningsmedlemskap (Engström, 1989). Om medlemskap i idrottsföreningar jämförs med barns och ungdomars aktivitetsvanor blir det tyd-ligt att de aktiva pojkarna och flickorna är med-lemmar medan de inaktiva är det inte (Engström, 2004). Allra tydligast blir detta för pojkarna och flickorna i tonåren. Andra faktorer som påverkar aktivitetsnivån negativt är en negativ inställning till skolans idrottsundervisning, ett lägre betyg i skolämnet Idrott och hälsa, en sämre ekonomisk standard och få idrottsaktiva vänner. Tillgången till fysisk aktivitet i tillräcklig omfattning är alltså villkorad på ett sätt som missgynnar delar av den unga befolkningen.
Ett annat problem, som föreningsidrotten också själv uppmärksammat och som diskuterats tidigare i denna rapport, är att många ungdo-mar slutar med föreningsidrott när de kommer upp i tonåren. Forskning visar att minskningen av fysisk aktivitet är störst mellan 12 och 18 års ålder (Nilsson, 1994) och för de flesta beror minskningen på att man slutar delta i det orga-niserade föreningslivet där flickor slutar i större omfattning än pojkar. Visserligen ökar aktivite-ten utanför föreningslivet något för både pojkar och flickor men inte i tillräcklig utsträckning för att hindra en minskning i aktivitetsnivå. De ungdomar som slutar med den föreningsorgani-serade idrotten men ändå är aktiva sysslar främst med så kallade betal-aktiviteter, där flickor ägnar sig åt ridning, dans och work-out och pojkarna åt styrketräning, kampsporter och innebandy (Ibid.). De vanligaste anledningarna som anges till att man slutar är att man tappat intresset eller fått andra intressen, skäl som troligen kan antas gömma andra anledningar också (Riksidrottsför-bundet, 2005). Av dem som aldrig varit aktiva i en idrottsförening anger de flesta att de inte är intresserade, vilket får antas vara rimligt men som återigen skulle kunna antas gömma andra anledningar (Ibid.).
Parallellt med tappet av tonåringar visar sig det också vara svårt för föreningsidrotten att rekry-tera utövare efter att de fyllt 12 år. De allra flesta av föreningsidrottens medlemmar har börjat vid sju års ålder eller tidigare (Nilsson, 1994). Det verkar alltså som om den kritiska åldern för idrottsrörelsen är när individerna lämnar barn-domen och går in i ungdomsåldern. Brytpunkten verkar kunna höra ihop med den ålder då villko-ren för deltagandet ändras i många verksamheter. Betoningen på lek och kravlös gemenskap byts ut mot en inriktning mot prestationshöjning och konkurrens. I föreningsidrottens verksamhetsidé Idrotten vill (Riksidrottsförbundet, 1999) formu-leras denna förändring enligt följande:
• Barnidrott (till och med tolv års ålder) ska vara lekfull och inriktas på barnens allsidiga utveckling. Tävling är en del av leken och ska alltid ske på barnens villkor.
• Prestationsinriktad tävlingsidrott för ungdo-mar (13-20 år) respektive vuxna, där presta-tionsförbättring och goda tävlingsresultat är vägledande.
• Hälsoinriktad bredd- och motionsidrott för ungdomar respektive vuxna, där trivsel och välbefinnande är normgivande medan presta-tion och resultat är av underordnad betydelse.
Så utan att dra några större växlar på ovanstå-ende sammanträffande skulle tävlingsmomentets intensifiering kunna vara en bidragande faktor till föreningsidrottens rekryteringsproblem och tapp i den angivna brytpunkten och den mer lek-fulla och kanske även spontana aktiviteten vara det som den gruppen attraheras av? Visserligen vet vi att just den tiden i livet präglas av många andra omvälvande händelser i både umgängesliv och kropp så det finns många andra sätt att för-klara sammanträffandet på.
3.a.ii Skolämnet Idrott & hälsa
Vid sidan om föreningsidrotten har de allra flesta barn och ungdomar i skolålder skolans idrotts-ämne Idrott och hälsa obligatoriskt under större delen av sin skolgång. Även här är deltagandet generellt högt men stora variationer återfinns också. Minst deltar flickorna i grundskolan där ca. 15 procent sällan eller aldrig deltar i lektio-nerna. Därtill kommer ytterligare 15 procent som deltar men inte rör sig. Denna andel följer även med upp på gymnasienivå (Strandell, Bergendahl & Kallings, 2002). Skälen varierar från sjukdo-mar och skador (mens, knäskada, förkyld etc.) till psykologiska/sociala (orkar inte, är för blyg, hatar läraren etc.) och mer viljeinriktade termer (onödigt ämne, känner inte för det, har inga gym-pakläder etc.). Trots detta tycker eleverna i hög omfattning att ämnet är viktigt, att lektionerna är inspirerande, roliga, fysiskt ansträngande och att de lär sig mycket, får visa vad de kan och känna sig duktiga (Ibid.). I gymnasieskolan framträ-der nästan inga skillnaframträ-der mellan könen men i grundskolan är det pojkarna som anger mycket högre instämmanden i påståendena ovan medan flickorna i mycket högre utsträckning känner sig dåliga och rädda.
Närvaron på skolans idrottslektioner är sjunkan-de, särskilt på gymnasienivån, men de som deltar har generellt positiva upplevelser. Generellt ver-kar det som om flickor i högre utsträckning inte deltar lika ofta som pojkarna, inte får tillräcklig fysisk aktivitet på lektionerna och oftare känner sig illa till mods. Särskilt på högstadiet blir dessa tendenser tydliga (Ibid.). Skolans idrottslektioner förefaller alltså förfördela flickor när det gäl-ler möjligheterna till fysisk aktivitet. Den större gruppen inaktiva i skolämnet Idrott och hälsa är heller inte aktiva i föreningsidrotten vilket ytterligare förstärker misstanken att det finns faktorer i själva organiseringen och/eller gemen-samheten som inte tilltalar denna grupp fysiskt inaktiva. Här anges ibland ett närmare samarbete mellan skola och föreningsliv som en lösning på
problemet med en helt inaktiv grupp barn och ungdomar som inte tilltalas av vare sig skolans idrottsundervisning eller det frivilliga idrottsut-budet. Men att dessa två negativa upplevelser i kombination skulle vändas till en positiv upple-velse finns det egentligen inga belägg för.
3.d Spontanidrott
Idrott är idag som tidigare nämnts den populä-raste organiserade fritidsaktiviteten bland barn och ungdomar men för inte så länge sedan skedde mycket av detta idrottande på spontan och egen-organiserad basis. Under 60- och 70-talet var den så kallade spontanidrotten den vanligaste formen av idrottsaktivitet där både lek och spel skedde på egna initiativ och relativt oberoende av specifika anläggningar (Engström, 2004). Under slutet av 70-talet och hela 80-talet ökade föreningsdelta-gandet generellt bland barn och ungdomar och den spontana och egenorganiserade verksamhe-ten flyttade från gator, gräsmattor och bakgårdar till föreningars anläggningar, planer och rinkar. Den fysiska aktiviteten, leken och spelet insti-tutionaliserades i allt högre utsträckning och blev nästan uteslutande något som utövades och bedrevs inom idrottsföreningens ramar. Under 90-talet vände denna trend något när nya akti-vitetsformer som skateboard- och inlineåkning, gymaktiviteter och olika gruppträningsformer såsom aerobics och gympa ökade i utbredning (Ibid.). Men forskningen visar att det ändå är ca. 20 procent av barnen och ungdomarna som är helt fysiskt inaktiva, dvs. vare sig aktiva i någon idrottsförening eller aktiva i egen regi på sin fri-tid. En andel som fördubblats bland flickorna och tredubblats bland pojkarna sedan 1960-talet. I den norska forskningen om närmiljöanlägg problematiseras begreppen idrott, fysisk aktivitet, lek och egenorganisering i förhållande till varan-dra (Corneliussen, 1992; Flemmen, 2003; Lim-strand, 2005; Mjaavatn, 2004; Schmidt, 2004; Tangen, 2007; Thorén, 2004) något som endast antyds i de svenska idédokumenten och den relativt knapphändiga forskningen (Dovborn & Trondman, 2007; Fahlén & Forsberg, 2007; Fors-berg, 2006; Larsson, 2003; Riksidrottsförbundet, n.d.b; Riksidrottsförbundet, 2002; Umeå kom-mun, 2006). Problematiseringen har även i viss utsträckning nått de politiska viljeinriktningarna (Kultur- og kirkedepartementet, 2002; Kultur- og kirkedepartementet, 2003; Stortingsmelding nr. 41, 1991-1992; Stortingsmelding nr. 14, 1999-2000) och bidragit till grunden för hur bidragen till närmiljöanläggen fördelas. Idrott definieras
som något utövas i organiserad form, i förenings-regi och där tävlingsmomentet är centralt. Fysisk aktivitet kan som begreppet antyder innefatta all form av aktivitet som kräver fysisk ansträngning men som för den skull inte behöver innebära att man varken leker eller idrottar. Den egenorgani-serade fysiska aktiviteten som ofta också kommer att kallas spontanidrott syftar däremot på den aktivitet som är fri från vuxenstyrning och andra regler än de barnen själva kommit överens om. Leken definieras på liknande sätt med undantaget att leken inte nödvändigtvis innefattar fysisk ak-tivitet. Det sammantagna intrycket, förutom att gränsdragningen mellan tolkningarna är flytande, är att idrott och lek blir ytterligheterna på skalan där idrott är såväl vuxenorganiserad som fysiskt krävande medan leken är egenorganiserad och behöver inte innehålla något fysiskt moment utan kan bestå av så kallade stillasittande lekar. I de norska anvisningarna för bidragsfördel-ning till närmiljöanlägg är det anläggbidragsfördel-ningar för den egenorganiserade fysiska aktiviteten eller spontanidrotten som är bidragsberättigad. Utrustning och miljöer för uttalad organiserad verksamhet och för den helt fria leken hamnar därmed utanför. Det ges exempelvis inte bidrag till traditionell lekplatsutrustning. Att traditionell tävlingsidrott kan vara både lekorienterad och egenorganiserad tas det ingen hänsyn till. Inte heller till att den egenorganiserade spontanidrot-ten kan vara minst lika tävlingsinriktad eller stillasittande.
Så trots att den norska bidragsnormen är i vissa avseenden mer specificerad skiljer den sig inte nämnvärt från den svenska motsvarigheten avseende gränsdragningssvårigheterna mellan de olika uttrycksformerna. Helt tydligt i båda fallen är att det är den egenorganiserade spontanidrot-ten som ska stimuleras men huruvida detta skulle innebära att tävlingsmomentet eller organise-ringen undviks reflekteras det inte över. Inte hel-ler reflekteras det över lekens betydelse för den fysiska aktiviteten.
I en norsk undersökning som studerat den egen-organiserade fysiska aktiviteten specifikt, det vill säga utanför den organiserade föreningsidrot-ten och skolans verksamheter, är det fotboll som framträder som den populäraste egenorganisera-de aktiviteten hos pojkar men även många flickor spelade fotboll (Mjaavatn, 1999). Lika populärt hos både pojkar och flickor rapporterades att cykla och att åka skidor vara.
Det generella intrycket i spontanidrottsfrågan är att de politiska ambitionerna till mångt och mycket stämmer överens med de preferenser och önskemål som återfinns hos barn och unga. Dä-remot saknas reflektioner över och viljeyttringar för naturmiljöns betydelse för spontanidrott i ett näridrottsplatsperspektiv. Studier av barn och ungas egenorganiserad fysiska aktivitet visar att det är relativt små insatser som behövs och som också efterfrågas. I regel är det bara hårda ytor för odefinierad lek och spel som efterfrågas vilket till viss del misstämmer med de ambitioner som finns att skapa funktionsbestämda faciliteter. Mot bakgrund av detta framträder 60- och 70-talens bespottade asfaltytor i ett annat ljus.
3.e Närmiljö/uterum/
skolmiljöplanering
Möjligheterna och utrymmena för idrott och fy-sisk aktivitet i egen regi är, som tidigare berörts, begränsade för många barn och ungdomar och förutom begränsningar i form av så kallade inre faktorer (Schantz, 2003) såsom intressen, motiva-tion, kunskap, ålder, kön och fysisk kapacitet är möjligheterna och utrymmena för fysisk aktivitet begränsade av yttre faktorer såsom närhet till mark/plats/rum för fysisk aktivitet, förekomst av idrotts- och friluftsföreningar, tidsåtgång, disponibel tid och kostnader för aktiviteter. I tätorter och då främst städer är närheten till mark/plats/rum för spontan fysisk aktivitet ett särskilt problem (Schantz, 2004). Inflyttning och stadsbyggnadsutveckling höjer markpriserna som medverkar till att krympa utrymmena för icke inkomstbringande aktiviteter som egenorganise-rad lek och fysisk aktivitet.
RF flaggar för detta problem i sitt styrdokument Idrotten vill (Riksidrottsförbundet, 1999) och propagerar: ”Idrott för barn ska i första hand bedrivas i anpassade enkla former i närområ-det. Det är en viktig uppgift för idrottsrörelsen att i samverkan med skola och fritidsansvariga i kommunen i samhällsplaneringen bevaka att detta möjliggörs. Lättillgängliga grönområden i bostadsområdena, öppna skolgårdar och flexibla näridrottsplatser i bostadsområdena ger goda förutsättningar för detta. Idrottsföreningarna kan också spela en viktig roll för att bidra till att skolan uppfyller sitt krav på daglig fysisk aktivi-tet för alla elever.”
Många kommuner har redan hörsammat denna uppmaning, vissa redan innan den skrevs och andra helt oberoende av den kan man misstänka.
Så förutom de initiativ som stimuleras med medel från RF och dess underordnade regionala representation pågår utveckling i flera av landets kommuner och städer som adresserar problemet med krympande ytor i det offentliga rummet för spontan och egenorganiserad fysisk aktivitet. Om man, som tidigare gjorts i denna rapport, kopplar ihop den fysiska inaktiviteten med ohälsa och utgår från de forskningsresultat som finns om föreningsidrottens begränsningar och den sponta-na aktivitetens svårigheter så finns det utrymme och belägg för att skapa utrymme för och pröva nya metoder att stimulera fysiskt inaktiva barn och ungdomar till någon form av fysisk aktivitet. I dagens samhälle har vi inrättat möjligheter som innebär att vi knappt alls behöver anstränga oss fysiskt. Både i arbetslivet och på fritiden förflyt-tar vi oss avsevärt mindre än för 50 år sedan (Engström, 1989). Teknikutvecklingen inom kommunikation med datorer, mobiltelefoner, hissar, rulltrappor, fordon etc. leder till ett mer stillasittande liv. För att få den fysiska aktivitet vi behöver för att behålla vår fysiska hälsa måste fysisk aktivitet anordnas för dess egen skull för de flesta människor. Dessa särskilt anordnade fy-siska aktiviteter kräver i många fall särskilda ytor och lokaler även om många människor använder promenaden, cykelturen, friluftsupplevelsen eller skidturen som sin motionskälla. För att ta sig till dessa särskilda ytor och lokaler tar sig dessutom de flesta med någon form av motorfordon vilket i sig inte heller främjar den fysiska aktivitets-graden. För barn och ungdomar kompliceras det ytterligare av det faktum att möjligheterna att förflytta sig längre avstånd begränsas av beroen-deförhållandet till sina föräldrar i form av skjuts och/eller pengar till buss och tåg. Så många som var femte idrottsaktiv ungdom tvingas resa mer än en mil för att träna och på landsbygden är det nästan varannan ungdom (Riksidrottsförbundet, 2005). Av det totala snittet är det nästan hälften som får skjuts av någon vuxen och så många som 30 procent av ungdomarna i åldern 19-20 år (Ibid.), en andel som är högre än den andel som har längre än 6 km till träningen.
Forskningen visar att insatser för att skapa fysiska miljöer för fysisk aktivitet är viktiga för att nå förändringar i människors aktivitetsva-nor (Faskunger, 2007). Särskilt viktiga är dessa insatser för socioekonomiskt svaga grupper. De faktorer i den fysiska miljön som har visats sig betydelsefulla för människors aktivitetsvanor är (Faskunger, 2007; Grahn, 1993):
• Klimat
• Geografisk struktur • Befolkningstäthet
• Bostadsområdenas utformning
• Avstånd till skola, arbete och fritidssysselsätt-ning • Utbud av service • Gatunätets utformning • Transportnätverk • Kollektivtrafik • Gång- och cykelbanor • Förekomst av parker grönytor
• Förekomst av idrottsplatser och anläggningar • Förekomst och utformning av skolgårdar och
lekplatser
• Säkerhet/trygghet • Byggnaders design
• Förekomst av hissar och rulltrappor • Motionsmöjligheter i hemmet
När det gäller barns och ungdomars fysiska aktivitet kopplat till den fysiska miljön ses skolgården och lekplatsen som särskilt viktiga platser. Forskning om skolgårdens och lek-platsens betydelse för barns och ungdomars aktivitetsvanor visar att utbudet av redskap och möjligheter till aktiviteter främjar den fysiska aktiviteten hos barn (Lindholm, 1995) Men när det gäller mer renodlade idrottsplatser och den typen av anläggningar visar forskningen att det bara är de redan aktiva barnen och ungdomarna som attraheras och därmed aktiveras. Forskning visar också hur den fysiska utemiljön, och då särskilt skolgården, är viktig för barns motoriska och psykosociala utveckling (Lindblad, 1993) och betydelsefull för hemkänsla, identitet och spegling av den egna kulturen (Lindholm, Paget & Åkerblom, 2001). Särskilt betydelsefull för aktivitetsnivåerna hos elever verkar förekomsten av gröna ytor, skogsområden och ytor fria från utrustning avsedda för förutbestämda aktiviteter (Lindholm, 1995). Däremot har det visat sig att en nybyggd eller ombyggd skolgård med många aktivitetsmöjligheter inte automatiskt leder till mer eller fler aktiviteter hos eleverna (Lindholm, 2001). I de fall sådana effekter uppnåtts är det fråga om skolor där aktiviteten varit hög redan innan. När det gäller förändringar av det slag som en skolgårdombyggnad utgör har små skolor med goda naturliga förutsättningar störst chans att lyckas med en höjning av aktivitetsgraden och detta med små medel. De stora skolorna som kräver stora och omfattande om- och tillbygg-nader har däremot minst chans att åstadkomma förändringar i aktivitetsgraden på skolgården. Bidragande till detta fenomen är förmodligen det faktum att de små skolorna oftare är belägna på landsbygden och i mindre samhällen med närhet
till naturen och där stora fria ytor delas av ett litet antal elever (Ibid.).
Om eleverna själva tillfrågas om möjligheterna och deras förhållningssätt till fysisk aktivitet utomhus på skolan på raster och håltimmar anser ca. en fjärdedel av eleverna att de har goda eller mycket goda möjligheter (Strandell, Bergendahl & Kallings, 2002) där pojkarna i grundskolan är mest positiva och flickorna i grundskolan är minst positiva. Däremot är det 9 av 10 gymna-sieelever och grundskoleflickor som sällan eller aldrig är fysiskt aktiva på raster eller håltimmar. Andelen för pojkarna i grundskolan är 6 av 10. Knappt var femte pojke i grundskolan anger att han är fysiskt aktiv på raster och håltimmar varje dag och ytterligare en femtedel är det varje vecka. Endast en av tjugo flickor i grundsko-lan och var tjugonde gymnasieelev är aktiva i motsvarande omfattning (Ibid.). Det vanligaste eleverna uppger att de istället sysselsätter sig med är prata med kompisar, spela kort, använda Inter-net, sitta i cafeterian, biblioteket, rasthallen eller fritidsgården. Men när eleverna får ange vad som skulle kunna få dem mer fysiskt aktiva önskas mer tillgång till skolans idrottshall, mer rastak-tiviteter på skolgården och fler anläggningar för aktiviteter (Ibid.). Generellt har skolans vuxna en betydligt mer positiv syn på elevernas möjlighe-ter till fysisk aktivitet på skolan än vad eleverna själva har.
I forskning om ungdomar och det offentliga uterummet visar det sig att det offentliga uterum-met erbjuder viktiga arenor för många grupper ungdomar i dagens samhälle (Nilsson, 1994). Bostadsområdet och stadens eller samhällets centrum är viktiga platser för ungdomar i identi-tetsskapande och meningsskapande. Särskilt den grupp ungdomar som inte är engagerade i före- ningslivet använder närområdet, centrumområ-den och fritidsgårdar särskilt mycket för um-gänge och fritidsaktiviteter. De utrymmen som visar sig nyttjas särskilt mycket är så kallade ”neutrala” utrymmen (Lindblad, 1993). Dessa utrymmen är inte funktionsmässigt definierade utan befinner sig istället ofta mellan funktions-mässigt väldefinierade platser såsom exempelvis skolan, hemmet, fritidsgården och förenings-lokalen. Förklaringen som ges till detta är att barn och ungdomar behöver tillgång till egna utrymmen, fria från vuxnas signaler där de får utrymme att fylla sin tid med innehåll de själva skapar. Därigenom blir även paradoxen att barn leker vid sidan om lekplatsen eller med kartongen som leksaken kom i lättare att förstå. Med det resonemanget skulle alltså exempelvis
