Analys och framställning

Ambitionen var således att fånga upp berättelser om hur saker och ting hängde ihop; betydde och påverkade, hur aktörerna konstruerade sina världar. En del saker krävde en längre historisk tillbakablick, andra händelser kanske bara

67

förklarades med en kortare retrospektion, en del händelser förstods och gavs en innebörd i stunden.¹⁵ Som närvarande, nyfiken och frågvis påverkade jag inte direkt de institutionaliserade händelserna, däremot påverkade jag sannolikt vissa tanke- och handlingsmönster i egenskap av att vara doktorand med frågor och kommentarer och en del speglingar av den vardag jag såg.¹⁶ Hur som helst var intentionen att tillfredsställa en förhärskande undran som baserades på frågor som: Vad gör de? Vad händer här? Hur skapas mening kring dessa händelser? Vilka effekter har detta på individen, på gruppen, på organisationen?

Ett kvalitativt tillvägagångssätt skapar tidvis osäkerhet över vad ens material egentligen är för något, vad det representerar? Finns det överhuvudtaget några poänger? Om så, hur ska jag utvinna dessa och skapa en förståelse för och mening kring textmassan, vilka är mina verktyg? Textmassan som i någon mån representerar fältet har även för vana att växa ganska rejält och från och till kommer upplevelsen av att man drunknar i material. Ett verktyg för att förstå berättelsen är att använda sig av en ganska strukturerad tolknings/analysmodell från litteraturteorin – (se t ex. Coffey och Atkinson, 1996; Czarniawska, 1999).

Enligt dessa författare karaktäriseras en berättelse av några fundament¹⁷ – Tillstånd – Händelse/Handling – Komplikation – och eventuellt en Sensmoral.

Detta kan på ett mer pedagogiskt vis förklaras. ”Personalen på arbetsplats X mådde väldigt dåligt” och ”Personalen på arbetsplats X mår mycket bättre”.

Två tillstånd som inte har någon intrig, det finns inget som knyter samman dessa två situationer. För att lösa detta, skapa en intrig, behövs något som sammanbinder dessa två. Sättet att meningsfullt binda ihop de två händelserna och skapa en sammanvävd helhet är vad vi kallar för intrig. ”Personalen mådde ganska dåligt, så jag i egenskap av chef anlitade en hälsoinspiratör som träffade personalen, sen mådde alla mycket bättre.” Ett exempel på hur två tillstånd knyts samman och genererar en mikroberättelse. Tillståndet (T1): Personalen på en arbetsplats mår dåligt av någon anledning. Handling (Hg1): Chefen anlitar en hälsoinspiratör. Tillstånd (T2): Personalen mår nu mycket bättre. Oftast är inte

15 Med referens till Weick (1995), är i och för sig all förståelse, även den i stunden, retrospektiv.

16 Jag vill här hänvisa läsaren till både den del av föreliggande kapitel som diskuterade interaktiv forskning och delen om konstruktionism. Jag blir såklart i sammanhanget också en aktör som deltar och omskapar sammanhanget.

17 Detta är enligt både Czarniawska och Coffey och Atkinson ett sätt att karaktärisera delarna i en berättelse.

68

praktikens berättelser lika enkla, utan innehåller en eller ett par vändningar och kanske någon form av komplikation eller hinder – i ovanstående kanske det skulle kunna vara som så att ”den första hälsoinspiratören var oduglig – Komplikation (K1) -, så vi fick anlita en annan som gjorde susen för personalen”. Denna analys- och tolkningsform har legat till grund för arbetet att identifiera berättelser från fältet samt att jämföra olika aktörers berättelser med varandra. Av intresse är således: vilka var tillstånden som genererade olika händelser eller handlingar? Vilka komplikationer uppstod på vägen? Hur kan handlingarna och händelsekedjorna förstås? Har berättelserna/berättelsen en sensmoral eller är det upp till uttolkaren att ”välja”? Avsikten med denna analysform är att relatera dessa olika sekvenser och inbördes förhållanden till min teoretiska referensram, teorier om regenerativt arbete, organisering och meningsskapande.

Det går att gestalta aktörernas berättelser på en mängd olika vis. Mitt val föll på att fortsätta i berättelsens anda. Med utgångspunkt i min vistelse, aktörernas berättelser så konstruerade jag ”min” egen berättelse.¹⁸ En huvudanledning till detta val har varit det faktum att när man först och främst ställs inför en komplex praktik och senare sitter framför ett komplext textmaterial så står man inför ett pedagogiskt problem. Detta ska förmedlas på något vis. Men hur? Att studera en specifik plats, vare sig det är i ett land långt bort eller om det är på ett sjukhus som nås med hjälp av regionaltåget på lite drygt en timme, i mitt fall det sistnämnda, är en sak. Att sen omvandla detta till något som är tillgängligt för en tredje person är något helt annat. Röster, rörelser, handlingar och händelser omvandlades till texter, i form av observationsanteckningar och transkriberade intervjuer. Skisser, tolkningar och analyser gjorde stora mängder text mer överskådliga. En del texter har lagts undan (kanske till en annan gång), andra texter kändes mer angelägna att ägna större uppmärksamhet åt. I fältpresentationerna kommer extrakt från aktörernas utsagor att användas, de vävs samman med den löpande texten.

18 Jag vill uppmärksamma läsaren på att med ”min berättelse” menar jag framförallt ett ansvarstagande för texten. Mer eller mindre medvetet förenklas intriger för attgöra dessa tillgängliga, antingengenom attvissa saker accentueras mer än andra eller att en del saker utesluts och inte kommer fram. En sådan förenkling har skett i relationen mellan aktörerna på avdelningarna och mig, och det har också skett i min bearbetning för att göra berättelserna tillgängliga för en läsare.

69

De berättelser, som kommer att presenteras i senare kapitel av avhandlingen, kan kategoriseras som två överlappande delar: Om en ny arbetsmodell – PNV, som i stora stycken handlar om underskötterskornas och sjuksköterskornas försök att förmedla hur införandet av denna arbetsmodell har sett ut och vilka förändringar detta har medfört. De andra berättelserna går under den övergripande rubriken Scener ur ett chefskap¹⁹ och är, till skillnad från Om en ny arbetsmodell (som är en längre berättelse), korta berättelser om vardagslivet som avdelningschef. Dessa delar är självklart överlappandes. Avdelningscheferna är i allra högsta grad involverade i införandet av PNV (PatientNärmre Vård), men berättelsens fokus kopplat till avhandlingens syfte ligger på undersköterskor och sjuksköterskor. I de kortare berättelserna om avdelningschefernas vardag har självklart både undersköterskor och sjuksköterskor viktiga roller, men precis som ovan fast tvärtom, ligger fokus istället på gruppen avdelningschefer.

Jag kommer inte att tona ner min egen roll i dessa berättelser, utan snarare är min framställningsstrategi den motsatta, att istället visa hur jag själv är ett aktivt subjekt i den praktik i vilken jag genererat material. Detta är enligt min uppfattning också ett mer fruktbart sätt att åskådliggöra och ge läsaren möjlighet att förhålla sig till min förförståelse och hur den förändras under projektets gång (se Ödman 1979/2007 för en diskussion om förförståelse och vikten av att förhålla sig till och redogöra för den). Jag vill även hävda att ett sådant val styrker studiens trovärdighet. I och med att mina val, reflektioner och grubblerier till viss del redovisas i textframställningen, kan också läsaren fundera över och värdera dessa och vidare kanske någon gång nicka instämmande, ibland le överraskande men också med rynkande panna skaka på huvudet och undra vad jag håller på med. Oavsett har läsaren givits viss tillgång till min tolknings- och förståelseprocess.