Arbetets innehåll, mångtydighet och självorganisering

Det kan vara slitsamt att i sitt arbete ständigt exponeras för andra människor och att dagligen möta ett stort antal människor. Speciellt om resultat av mötet kan ha stor betydelse för kunderna. Socialarbetare, läkare, [undersköterskor, sjuksköterskor,]⁴² apotekare, försäkringskassearbetare och banktjänstemän är exempel på personalkategorier där kvalitet på kundmötet kan ha avgörande betydelse för kundens framtid. Sådana personalkategorier kan behöva extra uppmärksamhet när det gäller arbetssituation så att de kan uppnå och behålla hög kvalitet på mötet utan att bränna ut sig (Backström och Söderberg, 2008:1).

41 De aktörer som inte i någon nämnvärd betydelse är aktiva i detta sammanhang är läkarna. Det är också de som till viss del ifrågasätter detta nya sätt att arbeta på avdelningarna.

42 Mitt tillägg

190

Det faktum att ovanstående yrkeskategorier har som arbete att hela tiden möta nya människor och där kvaliteten i detta möte kan ha avgörande betydelse för kundens, klientens eller patientens framtid, är antagligen en orubblig utgångspunkt. Om mötet skulle vara ”problemet”, dvs. anledningen till att människor inom sådana yrken blev sjuka, upplevde långvarig stress eller brände ut sig, skulle det vara tämligen svårlöst. Mötet med människor som en huvudsaklig del i arbetets innehåll för personalen inom hälso- och sjukvården är en grundförutsättning för arbetets utförande. Likväl har denna interaktion troligtvis en avgörande betydelse för att exempelvis upplevelser av otillräcklighet i en del (eller flera) fall infinner sig, där de egna kraven och tolkade förväntningarna är svåra att tillfredsställa. Det investeras följaktligen mycket emotionell energi i arbeten av sådan karaktär (Lindgren och Olsson, 2008). Det ofta komplexa mötet är självklart ett viktigt särdrag i betraktandet av sådana arbeten, då det ställer höga hanteringskrav på den anställde. Sådana arbetssituationer är mångtydiga och svårtolkade. Men om inte perspektivet vidgas och går bortom själva interaktionen individ - arbetsuppgift, fastnar resonemanget i att se denna interaktion utifrån att svåra arbetsuppgifter genererar sjuka människor (Morén, 1992). Det tentativa motdraget kunde sålunda varit att göra arbetsuppgifterna enklare. Att förenkla mellanmänskliga möten kan, om fokus ligger på individ - arbetsuppgift, generera ett förhållningssätt där det komplexa mötet betraktas som komplicerat. Detta kan jämföras med hur Karl Weick diskuterar ”equivoka”, eller mångtydiga, situationer. Han menar, att i sådana sammanhang är det oftast inte mer information som är det angelägna. Något förutbestämt korrekt svar på hur någon ska handla är inte fullt ut möjligt att förutspå. Mer information skulle endast öka förvirringen och mångtydigheten. Hanteringen återfinns istället i vad Weick benämner som berikade medier, i förhandlingen och den gemensamma konstruktionen av vad det är som händer och vad som ska göras. Det som måste tillfogas perspektivet utöver relationen individ - arbetsuppgift, för en ökad förståelse, är således organisering.

En sådan utvidgning handlar, inte endast om den mer formella arbetsdelningen, utan även om aktörernas ständiga åstadkommanden och organisationens ständiga tillblivelse. Om inte minnet sviker, handlade införandet av PNV inte om att reducera antalet möten med patienterna eller att plocka bort dessa, snarare tvärtom. Införandet handlade istället mer om att ge

191

dessa möten större plats och mer tid, byta ut ”innearbete” mot ”utearbete” (för ssk). Med en logik där det mellanmänskliga mötet fick motsvara svåra arbetsuppgifter och där endast interaktionen individ och arbetsuppgifter placerades i förgrunden, skulle en sådan förändring upplevas som mindre positiv, rent av potentiellt riskfylld för individen. Några sådana upplevelser återgavs emellertid inte från fälten. Istället redovisades en annan mer positiv skildring, där otillräcklighet ersattes med känslan av att räcka till, olust med lust och skuld med stolthet.

Av berättelserna om införandet av PNV och vad förändringen bestod av framgick, att en stor del av detta innebar en förändring av arbetsfördelningen samt en fysisk/rumslig förändring på avdelningarna. Vårdexpeditionen ersattes med vårdnära moduler, vilket innebar att den plats där sjuksköterskorna oftast samlades, inte längre fanns tillgänglig. Om förändringens effekter endast hade förklarats genom en hänvisning till detta hade vi hamnat i en begränsad beskrivning, som Leif Borgert (1992) hade anmärkt tillhörde ett funktionalistiskt betraktelsesätt på organisation och organisering. Ett mer vidsträckt synsätt kan framträda genom att även förhålla sig till (och i detta fall framförallt) handling, process, konstruktion och ständiga åstadkommanden.

Borgert diskuterar Vardagens Reflekterande Samtal och Backström och Söderberg diskuterar Organiseringens samtal. Borgert vill med sitt begrepp införa en produktiv metafor för konstruktionen av den vardagliga organiseringen.

Backström och Söderberg problematiserar hur detta sätt att förstå organisering förhåller sig till hållbara arbetssystem.

De framhåller att organiseringens samtal är en avgörande funktion för organisationsmedlemmarnas välbefinnande och utveckling.

Med organiseringens samtal menar vi samtal och annan interaktion under arbetet mellan personerna i verksamheten (till exempel anställda, stab och ledning) och med externa personer (till exempel kunder, leverantörer, partners) som leder till en löpande utveckling av allt det i arbetet som inte är förutbestämt (till exempel arbetssätt, samarbetsformer, kompetens, föreställningar och språkbruk) (Backström och Söderberg, 2008:1).

En (min) läsning och vidgning av Backström och Söderberg, som relaterar till den tidigare diskussionen, är att betrakta deras ”organiseringens samtal” som

192

ett bidrag till Antonovskys (med fleras) undran om ordning ur kaos. Bidraget framträder genom deras hänsynstagande för samtalet och dialogen. De ser interaktionen som central, för att aktörerna ska kunna hantera en komplex praktik. Med fokus på interaktionen lyfter de fram en aktiv konstruktionsprocess och inte enbart en passiv, fortlöpande anpassning till omgivningen. Samtidigt som ett sådant fokus lämnar både en systemcentrering och en individcentrering och placerar interaktionen och relationen i centrum, ställer detta paradoxalt nog större krav på individen. Kraven blir större eftersom upprätthållandet av välfungerande ”organiseringens samtal”, är avhängigt aktörernas ständiga åstadkommanden (Garfinkel, 1967/1996;

Coulon, 1995; Stacey, 2001). Något sådant medför en påtaglig skörhet i upprätthållandet och underhåll, därför att det inte kan föreskrivas, vilket också visade sig i återgivningen från fältet. Mot denna bakgrund ligger delvis premisserna för det regenerativa arbetet, att i en komplex praktik, skapa förutsättningar för vad som övergripande kan benämnas som självorganisering (Stacey, 2001) genom intersubjektivt meningsskapande (Weick, 1995).