Införandet av det tredje penningtvättsdirektivet kan ses utifrån olika intressenters synvinklar. Författarna har valt att först och främst undersöka hur införandet av direktivet påverkar relationen mellan banker och deras kunder samt banker och deras anställda. Agentteorin menar att det finns en principal och en agent i situationer som dessa, där principalen vill ha någonting utfört av agenten (Akdere & Azewedo, 2006). Teorin menar att agenterna vid beslutsfattande som rör principalerna, ska utgå från principalernas intressen snarare än agenternas. Agentteorin handlar därför mycket om hur principalernas intressen ska kunna skyddas. Dock kan det finnas omständigheter som ligger utanför organisationernas kontroll som kan påverka om principalernas intressen skyddas på bästa möjliga sätt. Ett exempel på det är införandet av nya statliga regler (Hatch, 2002).
(Författarnas egentolkade bild)
I det första fallet ses bankerna som principaler och bankernas anställda som agenter, eftersom banken delegerar arbetsuppgifter till de anställda i utbyte mot lön (Akdere & Azewedo, 2006). De anställda ska arbeta för att bankernas intressen tas tillvara på bästa sätt (Hatch, 2002). För att de anställda ska kunna utföra arbetet på bästa möjliga sätt krävs att bankerna har bra interna utbildningar. I och med intervjuerna har dock författarna upptäckt vissa brister i utbildningarna, eftersom varken Vass, Ståhl eller Sandell tycks vara medvetna om att även de personligen kan dömas till böter. Tetzell berättade att gränsen för att överskridandet visserligen är väldigt hög, men att denna typ av information ska ingå i utbildningarna.
Studien visar att alla respondenter i studien generellt sett är positivt inställda till införandet av det nya direktivet. Enligt Wolrath är bankerna främst positiva till det riskbaserade utgångssättet. Med ett riskbaserat utgångssätt kan regelverket göras mer flexibelt och tillämpningen kan anpassas efter riskerna (SOU 2007:23, 2007). Enligt Wolrath görs kontrollerna vid de situationer där de troligtvis behövs som mest och inte enbart för att de måste göras, vilket skapar en effektivitet. Samtliga respondenter är ense om att bankerna har ett ansvar för att bekämpa penningtvätt och finansiering av terrorism. Tetzell och Sandell anser dock att vissa delar i direktivet kan ses som meningslösa eller att det inte är helt klart hur vissa bitar ska lösas rent praktiskt ute i verksamheterna. Tetzell menar även att det finns situationer där det inte finns något bra sätt alls att agera på. Ett exempel på det är det så kallade meddelandeförbudet som är straffbart ifall det bryts. I vissa fall kan de anställda ställas inför ett val som inte har någon bra utväg. Om en kund frågar om denne är misstänkt för penningtvätt eftersom en transaktion inte genomförts måste den anställde antingen ljuga för kunden eller bryta mot meddelandeförbudet. Tetzell berättade om ytterligare ett exempel på när det är oklart hur parterna ska agera, vilket är i samband med insamlandet av information om kunderna. Han menar att det ska ställas frågor om var pengarna kommer ifrån och vad syftet med transaktionen är. Tetzell menar att bankerna vill efterleva direktivet och samla in denna information. Men eftersom det i vissa fall är oklart hur det rent praktiskt ska
göras riskerar bankerna att det i efterhand kan bedömas som om det har ställts för många frågor till kunderna. Enligt Tetzell har Svenska Bankföreningen varit mycket tveksam till detta och efterlyst att lagen även skulle ha innehållit någon typ av godkännande så att bankerna inte riskerar att bryta mot personuppgiftslagen.
Till principalernas/bankernas intressen hör även att ha nöjda kunder. Det ligger alltså i agenternas/de anställdas intressen att arbeta för att bankens kunder känner sig nöjda. Alla respondenter i studien förutom Vass anser att bankernas anställda ställs inför svårigheter eftersom det har visat sig att kunder kan reagera starkt mot det nya direktivet, vilket kan leda till svåra diskussioner. Wolrath och Tetzell anser att det är viktigt att de anställda erhåller en bra intern utbildning. Wolrath menar att utbildningarna måste omfatta praktiska saker, som vilka frågor som ska ställas och hur de ska ställas. Hon tror att det säkert finns en möjlighet att det i vissa fall inte är frågan i sig som upprör kunder, utan hur frågan ställs.
(Författarnas egentolkade bild)
I det andra fallet ses bankernas kunder som principaler, eftersom bankerna utför diverse arbetsuppgifter till kunderna i form av olika tjänster (Akdere & Azewedo, 2006). Ståhl anser att det tredje penningtvättsdirektivet kan skapa vissa motsägelsefulla situationer, då banken å ena sidan ska försöka sälja in bankens tjänster till kunden, men samtidigt ifrågasätta varför kunden vill ta del av bankens tjänster.
Agenternas uppgift är att skydda principalernas intressen i organisationen (Hatch, 2002). Enligt Vass är bankens kunder positiva eller likgiltiga till det nya direktivet och att direktivet inte kommer påverka kundrelationerna i negativ bemärkning. Svensson, Sandell och Respondent A tror inte kundrelationerna kommer påverkas negativt på lång sikt men att vissa kunder kommer bli irriterade till en början. Övriga respondenter anser att direktivet kommer påverka kundrelationerna på grund av att det ställs frågor som kunderna upplever som kränkande och för personliga. Wolrath menar därmed att frågorna måste utformas och ställas på ett sådant sätt att de inte känns kränkande för kunderna.
Om agenterna tjänar sina egna intressen istället för principalernas föreligger ett så kallat agentproblem. Ofta finns det omständigheter utanför organisationen som försvårar att principalernas intressen skyddas, som till exempel ändrade statliga regler (Hatch, 2002). Tetzell berättade att det nya direktivet är en följd av ändrade statliga regler, vilket bankernas kunder inte tycks vara medvetna om. De tror att det är bankerna själva som har infört de nya reglerna, eftersom staten inte har informerat allmänheten om förändringen. I Svenska Bankföreningens remiss framgår att föreningen anser att penningtvätt i första hand är en
uppgift för de rättsvårdande instanserna att bekämpa. Statsmakter och myndigheter måste på ett tydligare sätt upplysa allmänheten om det nya direktivet, eftersom många kunder antar att det är bankerna själva som vidtar de nya åtgärderna. ”Det politiska systemet måste utåt ta ansvar för de beslut som påverkar integriteten för många invånare”.
Enligt Tetzell läggs det ett stort ansvar på de finansiella företagen i kampen mot penningtvätt. Samtliga respondenter är överrens om att bankerna har en skyldighet att förhindra att de utnyttjas för penningtvätt för att skydda både sig själva och deras kunder. Tetzell anser dock att om en striktare lagstiftning ska vara meningsfull måste hela kedjan vara fullständig. Banker och finansiella företag måste kunna se ett resultat av de anmälningar de lämnar till finanspolisen för att känna en motivation att förbli observanta. I dagsläget leder ett ytterst få antal anmälningar till fällande domar. Sverige har till skillnad från många andra länder valt att inte kriminalisera självtvätt som ett eget brott, vilket innebär att gärningsmannen tvättar sina egna pengar. Det krävs således att någon annan än den som försöker tvätta pengar har utfört förbrottet. Tetzell menar därmed att en av de mest effektiva åtgärderna mot penningtvätt skulle vara att även kriminalisera självtvätt som ett självständigt brott.
Banker och de andra verksamhetsutövarna måste ta ett större ansvar i bekämpningen av penningtvätt, men enligt Tetzell får inte bankerna alltid de rätta verktygen för att kunna genomföra ändringarna. Direktivet kan i vissa hänseenden ses som både otydligt och meningslöst. En av de nya bestämmelserna är att så kallade politically exposed persons (PEP) klassas som högriskkunder, vilket innebär en skärpt kontroll för de som omfattas (§ 2:6 Penningtvättslagen, 2009). Enligt Sandell och Tetzell råder det oklarheter om hur bankerna faktiskt ska gå till väga för att kunna kontrollera PEP. Det finns diverse databaser med listor över vilka som klassas inom denna kategori, men det är oklart om det är okej att använda sig av de databaserna för kontrollerna. Bestämmelsen innebär att alla utomlandsboende kunder tillfrågas om de innehar en politisk befattning. Sandell och Tetzell anser att bestämmelsen är ganska meningslös och troligtvis inte fångar mycket, eftersom det är en liten del av de kunderna som faktiskt är korrupta. Tetzell anser även att kontrollerna av den verkliga huvudmannen är meningslös, eftersom det inte finns resurser eller möjlighet att följa bestämmelserna fullt ut. I och med det nya direktivet ska den verkliga huvudmannen kontrolleras, det vill säga de som äger mer än 25 procent av ett företag (Tetzell, 2009). Tetzell berättade att det inte finns några samlade register förutom för de registrerade aktiebolagen, vilket gör att bankerna helt enkelt får lita på att det kunderna säger är sant.
Wolrath menar att trots att vissa delar i direktivet kan ses som oklara och onödiga får det inte glömmas bort vad syftet med bestämmelserna faktiskt är. Förutom bekämpning av penningtvätt och finansiering av terrorism syftar direktivet även till att bryta de brottskedjor som ligger till grund för penningtvätten. För att kunna dömas för penningtvätt krävs att det föreligger ett så kallat förbrott som till exempel droghandel, barnsexhandel, trafficking eller liknande. Det är ännu en anledning och motivation till att banker med flera måste se till att de inte utnyttjas för penningtvätt.
Ett brott begås → Någon tjänar pengar på detta → Pengarna kommer in i det finansiella systemet → Brottslingen kan leva gott på pengarna → Brottslingen kan sedan investera i nya brott.
(Författarnas egen bild utifrån Wolraths svar)