Nu har vi sett vilka mål och prioriteringar som Sida och Afrikagrupperna gör i sitt arbete med hiv och aids. Vi har också sett hur de teoretiserar sitt arbete gällande de tre teman vi har valt.
123
Afrikagruppernas långtidsplan 2004, s 2.
124
Investing for future generations, Sweden’s international response to HIV/AIDS, s. 21.
125
Ibid., s. 47.
126
Genom våra intervjuer har vi fått mer information om hur informanterna ser på sitt arbete och nu ska vi se hur dokumenten samspelar med informanternas uppgifter genom att sammanföra dem med vårt teoretiska ramverk.
I Sida och Afrikagruppernas respektive styrdokument framhåller de vikten av att deras personal är förtrogna med dessa. Trots det framkom det under intervjuerna att anställda på Afrikagrupperna inte hade dessa kunskaper. Anmärkningsvärt är att Afrikagruppernas dokument inte finns tillgängliga på engelska, vilket således har gjort det omöjligt för engelsktalande anställda och samarbetsorganisationer att tillgodogöra sig dessa. Vi blev förvånade över att Afrikagrupperna, som arbetat så länge i Sydafrika, inte tidigare har gjort sina styrdokument språkligt tillgängliga för sina alla sina anställda samt sina samarbetspartners. Inte förrän nu, då de har anställt en sydafrikan, är en översättning på väg.
Särskilt när vi pratade om målsättningar och strategier kände vi att flera av informanternas kunskaper var knapphändiga, ofta kunde de inte på rak arm säga vilka målsättningar och strategier som Sida respektive Afrikagrupperna enligt dokumenten ska arbeta utifrån. När vi ändå bad dem berätta om hur de arbetar var det många som uppgav olika saker. Att ha kunskaper om de grundläggande målen och strategierna i styrdokumenten, utan att för den skull kunna dem utantill, tycker vi borde vara viktig för att personalen ska kunna arbeta unisont mot ett gemensamt mål. Man kan därför ifrågasätta vilken funktion styrdokumenten har, om de enbart är en formalitet eller om de fyller ett syfte i det dagliga arbetet? Trots den bristande kunskapen är det ändå relevant att analysera dessa dokument eftersom de visar på hur Sida och Afrikagrupperna teoretiserar sitt arbete. Dokumenten ligger ju till grund för hur de anställda inom organisationen arbetar och ser på sitt arbete.
Partnerskapet
Våra informanter från Sida visade sig vara mycket väl medvetna om de problematiker kring partnerskapet som vi beskrivit genom Maria Eriksson Baaz tidigare forskning. Däremot stämmer deras beskrivning inte överens med den definition av partnerskapet som man kan läsa på Sidas hemsida. Där fokuserar man på att det är samarbetsländerna som ska ta ansvar för sin egen utveckling och att det är givarländerna som ska skapa möjligheter för dem att göra detta. Informanterna fokuserar istället på att skapa en jämbördig relation där givare och mottagare får ut någonting av samarbetet. Detta kan exemplifieras genom den beskrivning
Sidaanställda Anders Rönqvist, landsstrateg för Sydafrika gör av partnerskapet. Han ser partnerskapet som en strävan att bygga upp en jämbördig samarbetsrelation där två parter har respekt för varandra och ser ömsesidigheten i samarbetet, att ”snälla Sverige ska inte bara hjälpa stackars Sydafrika”. Då, fortsätter Rönqvist, blir det ett paternaliskt synsätt som har sitt ursprung i kolonisationen då Europas stater ”härskade” i världen och ansåg sig veta vad som var bäst för Afrika. De konflikter som funnits under åren visar att vi har inte alltid vetat bäst, säger han. Han menar att det därför vore förmätet av Sida att gå in med det synsättet igen. Detta präglade dock det tidiga biståndet strax efter andra världskriget under 1940-1970-talet.
Även Ann Ljung, på Sida i Pretoria, tycker att biståndet har förändrats enormt. Från början, berättar hon, byggde man vägar och skolor och idag arbetar de istället med kompetensutveckling, rådgivning och expertkunskaper. Hon menar att detta arbetssätt är det enda möjliga för att skapa en hållbar utveckling. Hos informanterna från Afrikagrupperna kan vi se samma typer av reflektioner kring partnerskapet och de påpekar också att de tycker att de har ett långt gånget partnerskap. De menar att deras långtgående samarbetsrelationer möjliggör ett bra partnerskap. Karin Linvall som är handläggare för Sydafrika hos Afrikagrupperna säger:
Jag tror faktiskt att vi har en lite klarare analys kring partnerskap och är ganska medvetna om att vi inte har partnerskap till hundra procent och det tror jag är förutsättningen för att man ska kunna ha ett partnerskap.
Afrikagrupperna reflekterar kring svårigheterna i partnerskapet och menar att hålla en öppen dialog, med alla partners, är inte alltid så lätt. Bengt Persson, som arbetar som koordinator på plats i Sydafrika för Afrikagrupperna är övertygad om att samarbetsorganisationerna ibland undanhåller information, lindar in eller mörkar för att de till exempel är rädda för att visa negativa resultat som kan få ekonomiska konsekvenser. Maria Eriksson Baaz talar om att det finns en risk att denna typ av beteende kan leda till ytterligare stereotypiseringar och rekonstruktioner inom biståndsdiskursen. Afrikagrupperna uppger att de brukar lösa problembilden genom att ta upp den till en öppen diskussion med partnern, och säga att man föredrar att få informationen direkt, istället för på omvägar. Det är bättre för förhållandet på lång sikt, säger Persson, som också påpekar att det är en stor fördel att man har ett kontor på plats i landet för att kunna arbeta på det här sättet. Här kan man se tendenser att skulden för det inte helt fungerande partnerskapet läggs på mottagaren. Det är samarbetsorganisationerna
som inte uppfyller kraven på det partnerskap som Afrikagrupperna definierat genom att inte är helt ärliga. Att orsaken till detta kan ligga i en omedveten obalans i partnerrelationen reflekterar man inte över. Maktförhållandet organisationerna emellan föder säkerligen en rädsla och prestationskrav hos de sydafrikanska organisationerna. Att man inte till fullo kan ha en öppen dialog med varandra tyder på att man inte har riktigt samma mål och förväntningar och det är ju detta som måste uppfyllas för ett fungerande partnerskap.
Inom postkolonialismen fann vi teorier om hur Afrika jämförs med västvärden och placeras på en lägre utvecklingsnivå jämfört med makthavarna i de rikare länderna. Västvärlden ses ofta som förebilden för Afrikas utveckling, men Anders Rönqvist tycker inte att det går att jämföra Sveriges och Sydafrikas utveckling. Sydafrika har gjort en fantastisk utveckling, säger han, från att ha varit nästan bankrutt och odemokratiskt till en fungerande demokrati och en ekonomisk utveckling som går framåt. Trots att Rönqvist är införstådd med den här problematiken visar detta uttalande på hur svårt det är att komma ifrån det synsätt som härstammar från kolonialtiden. I samma andetag som han avvisar det som Baaz kallar för en evolutionär utveckling använder han uttryck som står i kontrast till sitt uttalande. Genom att tala om en fungerade demokrati och en utveckling som går framåt hamnar han i vad som är en viktigt del i den postkoloniala kritiken, nämligen hur vårt sätt att tala om den afrikanska kontinenten påverkar och reproducerar vårt sätt att förstå den delen av världen.
Även om våra informanter anser att de har ett väl fungerande partnerskap med sina samarbetsorganisationer betyder inte det att de inte kan se problem i den här typen av relation. Den kanske tydligaste motsättningen i partnerskapet är den ojämnlika maktfördelningen länderna emellan men Lena Ekroth, på Sidas hiv/aidssekretariat i Stockholm, menar att Sida har lärt sig mycket under alla år. Idag arbetar man mestadels på regeringsnivå. Ju mer man kommer till övergripande sektorfrågor, fortsätter hon, desto större genomslag har man i politiken:
Jag tycker man kan ha det här på olika nivåer därför att den som har pengar har alltid makten, och om man säger något annat så ljuger man. Men sen kan man ju utöva denna makt på väldigt olika sätt, och där har väl kanske Sida lärt sig att det inte alltid är så effektivt att utnyttja makten på det sättet vi kanske gjorde en gång, utan att det är bättre att se till att vi är överens, även om vi får ge avkall på vissa principer så ska vi ändå vara tillsammans.
När det gäller maktförhållandet framkom det tydligt att våra informanter ser det ojämnlika maktförhållandet i partnerskapsrelationen som ett problem, men vi kan se att de har en föreställning om att de själva som representanter för ett större organ har undvikit att utnyttja och utöva den makten. Ovanstående citat är ett bra exempel och vi kan se att samtliga Sidaanställda anser att det arbete de gör inte är för styrande. De menar att de undviker detta genom att arbeta tillsammans med sydafrikanska organisationer och lita till deras kunskaper. Rönqvist menar att Sida försöker värna om de lokala, kulturella och etniska särdragen. De vill verka lokalt, tänka lokalt och utgå från de lokala behoven. Detta är något som de försöker tänka på hela tiden och poängterar det i policys och styrdokument.
Att man i styrdokumenten framhåller att man ska bedöma konsekvenser, analysera de insatser som samarbetsländerna vill genomföra och avgöra vilka insatser som kan ge resultat, talar emot våra informanters uppfattning om att de inte utövar makt eftersom dessa punkter i sig innebär ett indirekt maktutövande. Det här ett stort dilemma i utvecklingssamarbetet, eftersom maktpositionerna hela tiden återskapas genom kontrollen över pengarna. Det land som hjälper ett land som har det sämre hamnar oundvikligen i en position där makt ingår. Hela förhållandet mellan dessa två länder präglas av att utvecklingslandet hamnar i en beroendesituation där det blir svårt att ställa egna krav och ta kontroll.
Representanterna för Afrikagrupperna framhåller samma typ av argument som talar för en jämlik maktrelation. Åsa Eriksson, informationsvolontär för Afrikagrupperna i East London, menar att tilliten för samarbetsorganisationernas kunskaper och kompetens är stor. Varje år har de ett möte med sina partners där Afrikagruppernas arbete diskuteras och de åsikter som kommer upp tar de väldigt allvarligt på, enligt Eriksson. Det är en självklarhet, fortsätter hon, att de sydafrikanska organisationerna vet mer om vad som pågår i Sydafrika än vad Afrikagrupperna gör. Genom att ha ett långtgående partnerskap vågar man vara öppna och lita mer på varandra.
Inom Afrikagrupperna kunde vi se att våra informanter, trots att de tycker att de hanterar maktförhållandet bra, ändå kan se en risk att man blir för kontrollerande. Som ett exempel på detta nämner Bengt Persson arbetet med hiv/aids och att man där satsat väldigt hårt på att mainstreama detta, det vill säga att alla partnerorganisationer ska inkludera hiv/aids i sitt arbete, även om det inte är deras primära verksamhet. Persson uppger att det har varit väldigt svårt att få organisationerna att förstå vikten av detta och att det dessutom kan bli en
belastning i en redan ansträngd organisation. Eriksson upplever att Afrikagrupperna verkligen har tryckt på och satt upp hiv/aidsaspekten som ett krav, och att det därmed finns en risk att de lagt sig i för mycket. Hon uttrycker att det är svårt att förhålla sig till maktförhållandet samtidigt som hon också tycker att detta är ett mycket viktigt och nödvändigt arbete. Hon känner att Afrikagruppernas ord väger väldigt tungt, trots att de försöker att inte styra för mycket. ”Vi har en makt som är obehaglig på ett sätt, det är någonting jag tänker på varje dag.”
Förutom problemen som kan uppstå i maktförhållandet i partnerskapet måste man också tackla frågor om vems intressen det är som råder. Ytterligare ett problem med partnerskapet, som också beskrivs i teoridelen i denna undersökning, är att givarländernas villkor ibland styr över mottagarländernas behov. Det har under intervjuerna framkommit att våra informanter tror att partnerorganisationerna tenderar att anpassa sina styrdokument så att de passar in inom områden där man lätt kan få pengar från utländska givare. När vi frågar om detta berättar Berit Wiklund, Afrikagruppernas samordnare för Afrikaverksamheten i Stockholm, att det är helt uppenbart att många organisationer börjar arbeta med hiv/aids för att man vet att det då är lättare att få pengar. Hon tror också att detta kan ske på bekostnad av andra organisationer som arbetar med andra viktiga frågor. Persson uppger att ett sätt att lösa detta är att ha en öppen diskussion om obalansen i partnerskapet, att tala om att det är en maktfaktor, att de aldrig kan ha en jämställd relation så länge det finns pengar med i bilden. Persson tycker också det är viktigt att partnerna kan lyssna på deras kompetenser och kunskaper eftersom de inte vill undanhålla sig från att ge synpunkter på hur man kan jobba.
Mycket av den kritik som riktats mot biståndet handlar om vem som tjänar på utvecklingssamarbetet och att givarländernas ekonomiska självintressen skulle vara ett motiv för att gå in i ett samarbete. Detta har avvisats från givarnas sida men i nedanstående citat uttrycker Rönqvist att det är först när man vågar erkänna detta självintresse, inte bara för samarbetspartnerna utan även för sig själva, som biståndet kan ta en ny vändning.
Nästa revolution inom biståndet det är när vi vågar på något sätt säga ändå att vi gör det här också för vår egen del, vi gör det inte bara för att hjälpa. När folk verkligen börjar inse, när polletten trillar ner, och den kommer att trilla ner på olika tidpunkter i olika delar av vårt samhälle, då tror jag att vi också kan få ett bättre och mer hållbart utvecklingssamarbete. Då tror jag att vi verkligen kan börja förstå varför vi gör det här.
När våra informanter talar om begreppet partnerskap indikerar de att biståndet inte bara ska vara ett givande och ett tagande utan att båda parterna ska ha rätt att ställa krav på varandra. Förutsättningen för att samarbetet ska fungera är att båda parter gynnas av samarbetet. Men detta är något som vi inte kan urskilja i styrdokumenten. Där beskrivs partnerskapet som något som ska möjliggöra för Sydafrika att ansvara för sin egen utveckling och leda till ett minskat biståndsberoende. Vi får inte intrycket att varken Afrikagrupperna eller Sida uttalar att de själva ska tjäna på samarbetet.
En av de förutsättningar som våra informanter nämner för ett fungerande partnerskap är att kunna föra en dialog på lika villkor och ha ett utbyte av tankar och erfarenheter. För att kunna göra detta krävs att man upphäver obalansen i maktförhållandet och samtliga informanter inom Afrikagrupperna talar om utbyte som väldigt viktigt för relationen inom partnerskapet. Persson tror att det krävs möten mellan människor med olika geografisk och kulturell bakgrund för att ändra människors världsuppfattning:
Det skulle vara så att befolkningen här nere också skulle få möjlighet att få komma upp till Sverige och leva med oss, se hur vi har det och tänker, och påverka oss på det sättet också. Men det är…[suckar uppgivet] fruktansvärt svårt. Det är långt fram men det måste ske. Annars kommer vi aldrig ifrån obalansen, aldrig.
Han tror att detta i allmänhet skulle ge en bättre förståelse och större respekt för andras olikheter och att detta skulle ge en bättre utvecklingsbas i världen. Detta är något som även Sida och Afrikagruppernas partnerorganisationer har önskat. Afrikagrupperna bjöd för första gången alla sina partnerorganisationer till Sverige år 2004. I analysen av styrdokumenten visade vi att utbytet till stor del handlar om att genom engagemang och medvetandegörande om södra Afrika öka de insamlade medlen i Sverige. I slutändan innebär detta att utbytet endast gynnar samarbetsorganisationerna genom ekonomiska medlen och att det som våra informanter talar om som viktigast med utbytet, nämligen att komma varandra nära och utbyta erfarenheter, hamnar i skymundan. Vi kan också se att utbytet inte realiserades för samarbetsorganisationernas del, förrän år 2004 vilket indikerar att det är just de svenska erfarenheterna av Södra Afrika som får utrymme. Dean Van Droy, som är sydafrikan och jobbar för Afrikagrupperna i East London, menar att det också är viktigt att Afrikagrupperna delar med sig mer av sig själva. Precis lika viktigt som det är att partnerorganisationerna är öppna med hur de arbetar och känner, är det att Afrikagrupperna gör det samma tillbaka. Det
är så man uppnår ett riktigt partnerskap och går emot den gällande paradigmen med Nord och Syd, menar hon. Vi får genom hennes uttalande uppfattningen att man vill att partnerorganisationerna ska vara öppna och dela med sig av sina tankar medan givarorganisationerna själva inte bidrar till detta i lika hög grad och därför tycker vi att man kan ifrågasätta i vilken riktning detta partnerskap går.
Ytterligare en, enligt Eriksson Baaz, förutsättning för att ett partnerskap ska fungera på lika villkor är att man arbetar nära det sydafrikanska samhället. Afrikagrupperna menar att de har en nära kontakt genom att de har en relativt låg levnadsstandard och har en nära relation med sina partners. Eftersom de är en liten organisation och har ett kontor i landet kan de bygga bra kontakter menar Bengt Persson. Afrikagruppernas utsända har också en låg lönesättning, eftersom man jobbar på volontärsavtal. Detta är något som skiljer sig mycket från Sida där de utsända har höga löner och många löneförmåner. De bor under mycket bra förhållanden och så är det i allmänhet med alla utsända på de olika ambassaderna. Ria Schoerman, själv sydafrikan och hiv/aidsrådgivare i Pretoria, tror att detta påverkar hur sydafrikaner ser på utländska biståndsarbetare. Eriksson Baaz menar att de olika ekonomiska förutsättningarna mellan givare och mottagare kan skapa känslor av främlingskap och detta ser vi i intervju med Lulu Boxoza, verksamhetsansvarig på den sydafrikanska NGO:n Temba Community Development Services. Hon anser att utländska givare ofta inte har en tillräcklig uppfattning om vad som pågår på gräsrotsnivå och hur man jobbar med detta på bästa sätt. ”People who sit in air-conditioned offices don´t know what is working on the ground.” Hon menar att detta inte bara handlar om Afrikagrupperna, som stöder Temba, utan om givare i allmänhet. Vi tror att detta främlingskap mellan biståndsarbetare och lokalbefolkning kan leda till ytterligare komplikationer i partnerskapet då ingen av partnerna har full inblick i vilken kontext den andre verkar. Att efterleva de punkter i partnerskapet som handlar om att möjliggöra för sydafrikanerna att ta ansvar för sin egen utveckling och att samtidigt avgöra vilka insatser som kan ge resultat blir svårt under dessa förhållanden. Det omvända förhållandet borde också finnas på gräsrotsnivå där lokalbefolkningen kanske tar avstånd från partnerskapstanken då man inte kan identifiera sig med eller förstå biståndsarbetarens roll.
Sida ska, som tidigare nämnts, fasa ut sitt stöd till Sydafrika år 2008. Schoerman känner oro inför det faktum att Sida planerar att fasa ut stödet till Sydafrika, och helt upphöra med detta inom ett par år. Ria Schoerman, som har startat upp hiv/aidsprogrammet i Pretoria anser att det arbete hon gör är mycket viktigt, men hon är orolig för hur det ska gå efter 2008. Hon
menar att det är alldeles för tidigt att fasa ut, och att man inte kan jobba långsiktigt fullt ut samtidigt som man planerar att dra sig ur. Hon tycker att det är problematiskt att hon inte kan starta samarbeten och ge ekonomiska medel till sydafrikanska hiv/aidsorganisationer eftersom hon måste väga in möjligheten att detta kan skapa problem då pengarna också orsakar förväntningar och ett beroendeförhållande. En förutsättning för att Sida ska kunna fasa ut är alltså att deras samarbetsorganisationer ska kunna arbeta vidare på egen hand, utan att vara beroende av Sidas stöd. Det kan ta flera år för en organisation att arbeta sig fram till en position, från vilken de kan lösa sin finansiering, utan stöd från en större organisation eller