I detta kapitel ställer vi våra resultat mot den tidigare forskningen som presenterats och våra teoretiska begrepp genuskontrakt, hegemonisk maskulinitet och karriär.
6.1 Manligt/kvinnligt?
De resultat som presenterades under hypotes ett visar att indikatorer för maskulina attribut anses mer viktiga än indikatorerna för feminina attribut. Detta resultat stämmer överens med McPhails (2004) påstående om att socialt arbete är en mansdominerad profession på grund av att de attribut som kännetecknar professionen är maskulina. Attributen härstammar ur den hegemoniska maskuliniteten och består då av att inneha auktoritet (Messerschmidt 2000, i Kullberg, Skillmark, Herz, Fäldt & Wallroth 2012, s. 61), vara rationell, inneha teknisk kunskap och ha en emotionell distans till klienter (Pease 2011; Dahlkild-Öhman & Eriksson 2013).
De maskulina attributen återfinns hos både män och kvinnor (Forsberg 1997; Connell & Pearse 2015) och vår tolkning är att attributen även går att koppla till de yrken män respektive kvinnor har som långsiktigt mål. 20% av kvinnorna ville främst bli kurator vilket av oss tolkas som ett mer “hjälpande” eller “omhändertagande” yrke, där de typiskt maskulina attributen (auktoritet, rationalitet och emotionell distans) inte passar in. Att kvinnor har ett långsiktigt mål att arbeta som kurator kan tolkas som att de vill ha en yrkesroll med mer klassiskt feminina attribut. I jämförelse mellan de yrken som är i topp 5 för båda grupperna, vill kvinnor till 38% arbeta klientnära (kurator, utredare barn och unga samt familjestöd), jämfört med siffran för män där endast 24% vill jobba klientnära (utredare barn och unga samt kurator). Män vill främst bli förvaltnings-, avdelnings- och enhetschef inom socialtjänsten (45%) vilket kan tolkas som yrken kodade av klassiskt maskulina attribut. Av kvinnorna är det endast 20% som vill arbeta som chef (förvaltnings-, avdelnings-, och enhetschef; inom socialtjänsten) i topp 5-listan. Att män i högre utsträckning än kvinnor vill bli chef talar för att våra resultat liknar Karaca, Gökçek Karaca och Dziegielewski’s (2016) resultat där det framkom att män i Turkiet som studerar socialt arbete främst önskar ha administrativa yrkesroller i yrkeslivet. Att yrket kurator även förekommer som ett långsiktigt mål i männens “topplista” och förvaltningschef förekom som ett långsiktigt mål hos kvinnorna visar dock att attributen återfinns hos båda könen (jfr Forsberg 1997; Connell & Pearse 2015).
Fortsättningsvis när vi kollar på de yrken män och kvinnor valt som långsiktigt
framtida yrkesmål och yrken de inte önskade bli är yrket “utredare för barn
och unga” intressant då det förekommer både på mäns och kvinnors mest respektive minst önskade yrken (se tabell 7). Många studenter motiverar valet att inte vilja bli utredare för barn och unga med att de skulle bli för känslomässigt påverkade av yrket eller att det är känslomässigt tungt. Att bli för känslomässigt påverkad är ett feminint kodat attribut (Dahlkild-Öhman &
Eriksson 2013) vilket här påverkar studenterna till den grad att individen inte vill arbeta med yrket.
6.2 Kontrakten och det maskulina
Att män och kvinnor har valt relativt lika yrken kan vara ett tecken på att de genuskontrakten (se Hirdman 1988) för vad män och kvinnor “ska” arbeta med inom professionen inte är så framträdande. Inte heller könsfördelningen på arbetsmarknaden visar något utmärkande för att det skulle finnas manliga eller kvinnliga yrken inom professionen. Detta talar för att de genuskontrakt som finns mellan socionomstudenter inte är kopplade till föreställningar om manliga och kvinnliga yrkesval.
Däremot kan man tydligare se konsekvenser av genuskontrakt (och hegemonisk maskulinitet) i hur socionomstudenter blir ifrågasatta kopplat till sitt studieval. Det är som hypotesprövningen av vår tredje hypotes visade, vanligare att män blir ifrågasatta än kvinnor i studievalet. Detta resultat kan kopplas till vad Pease (2011) skriver gällande att en man som väljer att studera socionom anses utmana könsrollerna. Vi sammankopplar denna utmaning av könsroller till genuskontraktet som enligt Hirdman (1988) genomsyrar allt och då även genomsyrar bilden av vad män respektive kvinnor ska och inte ska arbeta med. Eftersom socionomprofessionen anses vara en kvinnligt kodad profession med kvinnor i majoritet (Pease 2011) bryter män som väljer att studera till socionom mot genuskontraktet (som säger att socionom är ett
kvinnligt yrke). När männen bryter mot genuskontraktet gör de även sig själv
mindre hegemoniskt maskulina – eftersom de inte väljer ett hegemoniskt maskulint yrke – vilket möjliggör att de i större utsträckning bli ifrågasatta i sina studieval (i likhet med Dahlkild-Öhman & Erikssons 2013 resultat). Av de undersökta anledningarna för nuvarande socionomstudenter att söka sig till socionomprogrammet fanns det ickesignifikanta skillnader mellan män och
att de vill bli ett specifikt yrke (27%, jämfört med 17% av kvinnorna). Det är vanligare för kvinnor att ha motivet att de vill jobba med människor (61%, jämfört med 50% av männen). Även om detta resultat stämmer överens med Karaca, Gökçek Karaca och Dziegielewski (2016) resultat – att kvinnliga socionomstudenter sökt till programmet av inre motiv – talar våra ickesignifikanta resultat för att andra faktorer än kön påverkar om man har inre eller yttre motiv att söka till socionomprogrammet.
6.3 Önskade karriärvägar
Vår studie visar att manliga socionomstudenter inte önskar göra en horisontell karriär i högre utsträckning än en vertikal karriär, vilket överensstämmer med den internationella forskningen som säger att män är överrepresenterade på chefspositioner (McLean 2003; Newberry-Koroluk 2018; Pease 2011). Detta skiljer sig från Kullbergs (2006, 2011) resultat där män istället för att vilja bli chefer söker sig till de attraktivaste delarna inom det sociala arbetet (enligt dem själva) och gör på så sätt en horisontell karriär. Det vår studie inte undersöker är hur de manliga socionomstudenterna vill göra sin karriär, vilket gör att vi inte kan uttala oss om önskan att göra en vertikal karriär sker helt och hållet inom samma organisation. Det vi testade var om männen och kvinnorna ville arbeta klientnära både kortsiktigt och långsiktigt eller om de ville göra ett kliv uppåt (vertikalt).
Tester kom fram till att män hellre satsar på en vertikal karriär och att kvinnliga socionomstudenter främst önskar göra en horisontell karriär vilket även det talar emot vad Kullberg (2013) beskriver om att kvinnor börjar synas mer och mer på chefspositioner. Våra resultat om önskad karriär från socionom-studenter går därför emot vad Kullberg (2006; 2011; 2013) kommit fram till genom hennes studier. Vi kan dock inte uttala oss om studenternas önskan faktiskt kommer vara detsamma som utfallet i framtiden.
Kullberg (2013) visar även att män inte vill göra en vertikal karriär om de har familj eftersom chefspositioner bland annat innebär att arbeta mycket övertid. Våra resultat visar att män som har barn i större utsträckning vill ha en chefsposition än män som inte har barn.
Med tanke på hur männen i vår studie vill göra karriär och deras framtida yrkesmål var vi i analysen av arbetsgivarenkäten beredda på en snedfördelad arbetsmarknad, men efter analysen av den enkäten kunde det antagandet dementeras. Sammanlagt var det av de enkätsvar vi erhållit 16% män inom socionomprofessionen. För utredare barn och unga, (vilket var ett yrke som både män och kvinnor angett att de vill arbeta med i framtiden och inte vill arbeta med i framtiden) var det ungefär 10% män. Som enhetschef för
exempelvis äldreboende var det 12% män, vilket visar att skillnaden mellan
dessa två yrken inte är stor. Hur könsfördelningen ser ut för kuratorer inom den kommunala sektorn (vilket är det yrket som kvinnor helst vill arbeta med långsiktigt) är dock okänt då vi inte fått in svar från kunskapsförvaltningen eller enheter/avdelningar där det arbetar kuratorer. Det enda yrket som det sker en snedfördelning utefter kön, är för förvaltningschefer där samtliga är kvinnor, vilket talar emot Pease (2011) påstående om att kvinnor är mindre benägna att ta chefspositioner.
Andelen män som innehar positionen enhetschefer är 14% vilket även det är lägre andel än genomsnittet män för professionen. Att andelen män på chefspositioner är lägre än inom professionen i stort talar emot McPhail (2004), Pease (2011) samt Newberry-Koroluk (2018) påståenden att det är män som styr professionen. Samtidigt talar resultaten för det Kullberg (2011) säger om att män har gjort en reträtt från chefspositionerna och att det är därför fler kvinnor som innehar positionerna.