7. Analys
Vi kommer i det här kapitlet att knyta an våra tidigare rubriker från resultatdelen med tidigare forskning samt de teoretiska utgångspunkterna kring vårt ämnesval.
7.1 Pedagogernas synsätt till antalet skilsmässor
Flertalet av pedagogerna lyfter fram under intervjutillfällena att det idag råder en mycket mer avslappnad och frimodig attityd till skilsmässor och relationer. Majoriteten av intervjupersonerna har sett att det förekommer en ökning av skilsmässor i samhället. Enligt Köhler (1988) utvecklades under 1960 - talet en ny syn på skilsmässor. Studier har påvisat att samhället mer än tidigare har en accepterande attityd till skilsmässor. Flertalet av intervjupersonerna kunde förr i verksamheterna uppleva att det förekom mer maktkamper mellan föräldrarna. I den tidigare forskningen lyfter Jewett Jarratt (1982) fram att barn kan i skilsmässosituationer ställas inför en maktkamp mellan föräldrarna, där barnet tvingas ta ställning till den ena föräldern. Pedagogerna tydliggör att det idag är mer vanligt med delad vårdnad än vad det var förr, och att föräldrarna tänker mer på barnets bästa.
7.2 Pedagogernas bemötande av barn i en skilsmässosituation
Flera av intervjupersonerna använder sig utav språket som ett kommunikationsmedel för att kunna läsa av barnets känslor. Enligt Hwang och Nilsson (2003) har språket en stor betydelse för att barn ska kunna samspela med varandra, då barnet använder språket som ett verktyg.
Fåtalet av pedagogerna anser att kommunikationen och samtalet mellan pedagog och barn ska ske på barnets villkor. Detta resulterar i vad Sommer (2005) hävdar är av stor vikt, att barnet har goda anknytningar till andra personer utöver den närmaste familjen. Enligt författaren är goda anknytningar betydelsefulla för barnet då han/hon kan uppleva en trygghet hos pedagogerna och vågar därför leta efter nya utmaningar i deras sällskap, då de tillsammans utgör en viktig del av verksamheten som i sig är en del i samhället. Detta kan ställas i likhet med vad Haldor Øvreeide (2001) lyfter fram, att barn som genomgår en skilsmässosituation behöver få känna och uppleva trygghet tillsammans med någon vuxen i dess närhet, för att inte utveckla en osäkerhet.
Barnet ska se skolan som en fristad där han/hon ska kunna koppla bort det som sker hemma och därför lyfter flertalet av intervjupersonerna fram att pedagogen inte ska prata mer om skilsmässan än vad barnet själv vill. Flera av intervjupersonerna påpekar att rutiner i barnets vardag är betydelsefulla för att det ska skapas en trygg vardag för barnet. Jewett Jarratt (1982) menar att när barnet befinner sig i den tidiga sorgefasen kan han/hon komma att utveckla en förnekelse som kan betyda att barnet för en stund glömmer bort det inträffade. När barnet har förstått att skilsmässan ägt rum sker barnets rutiner med en automatik.
Ett svar som framkom vid ett av intervjutillfällena var att en skilsmässa är något som äger rum i barnets hemmiljö och inom verksamheten existerar en annan miljö där likartade rutiner förkommer varje dag. Därför poängterar pedagogen att det inte ska förekomma några större förändringar i barnets vardag i förskolan/skolan. I Bronfenbrenners utvecklingsekologiska perspektiv påpekar han att barnets utveckling påverkas av den närmiljö som han/hon lever i.
Vidare benämner Bronfenbrenner i sin utvecklingsekologiska teori att mikrosystemet utgörs av barnets omgivning som innefattar olika intressenter som förskola/skola samt andra vuxna i barnets närhet. Detta för att de olika intressenterna ska samspela med varandra för att skapa en god miljö där barnet kan känna en trygghet (Hwang & Nilsson 2003). Vidare menar Sommer (2005) att barnets uppväxtmiljö kan komma att påverkas av hur personer i barnets närhet väljer att tolka och analysera barnet utifrån det sammanhang som han/hon befinner sig i. Författaren anser att detta kan påverka hur individen kommer att bemötas av de vuxna i dess närhet.
Enligt en av pedagogerna bör pedagoger finnas till hands för barnet samt vara ett stöd för barn som befinner sig i en skilsmässosituation. Vygotskij i Hwang och Nilsson (2003), lyfter fram genom sin teori, det dialogiska samarbetet, att den vuxne i barnets närhet ska ge barnet vägledning och stöd. Detta för att den vuxne på så vis kan skapa en medvetenhet hos barnet som kan resultera i att barnet får en större insikt för hur problemet ska hanteras. I likhet med Vygotskijs teori lyfter Jewett Jarratt (1982) fram att barn som inte får stöd eller tillåtelse till att uttrycka sina känslor i den intensiva sorgen kan uppleva att han/hon inte får tillräckligt med stöd av vuxna i dess närhet.
Ett annat svar av en annan pedagog var att öppna frågor bör förekomma, och att pedagogen inte bör ställa för många frågor till barnet utan att han/hon avvaktar och läser av barnets ansiktsuttryck. Enligt Jewett Jarratt (1982) är frågor från barn vanligt i skilsmässosituationer och därför inte ofrånkomliga. Vidare menar författaren att frågor från barn vid skilsmässor är lika förekommande som vid exempelvis ett dödsfall och detta för att familjen går igenom en förlust vid båda händelserna samt att förväntningar på livet blir annorlunda genom en förlust.
Pedagogen ska lyssna in barnet och finnas tillgänglig när han/hon vill samtala om det inträffade. Barnets känslor ska inte tvingas eller stressas fram, utan barnets sorgeprocess ska få ske på barnets villkor. Samtidigt som Jewett Jarratt lyfter fram att sorgeprocessen inte får bli för utdragen och att öppna samtal bör förekomma mellan barnet och någon vuxen. Detta för att undvika att barnet ska känna eller uppleva en inre förvirring över det inträffade.
Fåtalet av pedagogerna framhäver att de skulle synliggöra för barn i en skilsmässosituation att det finns andra barn som är i samma situation och förklara att han/hon inte är ensamma om att befinna sig i en sådan situation. Enligt Jewett Jarratt (1982) kan böcker ha en betydelse och användas som ett hjälpmedel för barn som går igenom en sorgeprocess, då barnet genom litteratur kan upptäcka att han/hon inte är ensam om en sådan situation.
7.3 Barns reaktioner
Majoriteten av intervjupersonerna är överrens om att barn i en skilsmässosituation påvisar olika reaktioner. Enligt Sandberg (2001) reagerar alla människor olika i en krissituation, vilket författaren anser är av stor vikt att alla tänker på när en individ drabbas av en sådan händelse. Ett flertal av intervjupersonerna har sett olika reaktioner hos barn som varit med om en skilsmässosituation såsom ilska, nedstämdhet, fundersamhet, att barnen blir slutna, utåtagerande, oroliga samt känsliga. Barn kan även upplevas som lite grubblande och koppla bort omgivningen för en stund samt söka uppmärksamhet från pedagogerna genom olika handlingar. Köhler (1988) hävdar att barn som berörs av en krissituation kan uppvisa olika beteenden genom att exempelvis utveckla ångest eller får svårigheter med att hantera känslor, vilket Jewett Jarratt (1982) lyfter fram som den intensiva sorgefasen.
Fåtalet pedagoger har uppmärksammat att barns ålder har en betydelse för hur de kommer att hantera situationen samt hur de kommer att reagera i en skilsmässosituation. En av
pedagogerna har observerat att sexåringar har mycket tankar och funderingar om livet. Enligt Köhler (1988) har barnets ålder en betydelse för hur han/hon kommer att hantera situationen samt hur skilsmässan kommer att påverka barnet.
Ett svar som framkom under ett intervjutillfälle var att det är viktigt att informera den övriga barngruppen, samt barnens föräldrar om det är ett barn i gruppen som har varit med om en händelse som kan göra att barnet uppvisar olika reaktioner. Detta för att skapa en förståelse för vad barnet i fråga går igenom förtydligar intervjupersonen. Jewett Jarratt (1982) påpekar att pedagoger kan underlätta barnets återkomst till förskolan/skolan då barnet inte har varit närvarande i verksamheten i samband med en skilsmässa. Författaren lyfter fram i likhet med pedagogen att övriga barn i verksamheten bör informeras om det som skett för att underlätta för barnet att komma tillbaka till verksamheten.
Ett annat svar som en annan pedagog gav, var att det kan förekomma att barn som har föräldrar som ska skiljas inte i alla situationer sörjer, utan deras sorgeprocess kan gå i vågor.
Pedagogen har uppmärksammat att barn i en sådan situation fått skuldkänslor när han/hon för en stund kopplat bort det inträffade. Sandberg (2001) förtydligar att under själva reparations-och bearbetningsfasen kan barnet börja få tillbaka motivationen till att utföra olika aktiviteter och att hantera själva situationen samt att gå vidare efter krisen. Under denna fas påpekar författaren att barnets tillvaro utmärks av nya möjligheter och att barnet för en stund helt kan koppla bort situationen.
En utav intervjupersonerna lyfter fram att barn som påvisar olika reaktioner inte behöver ha genomgått en skilsmässosituation utan att det kan föreligga andra orsaker bakom reaktionerna. Vidare poängterar Öberg och Öberg (1994) att en skilsmässosituation kan frambringa en kris då olika förändringar kommer att ske i barnets liv då Sandberg (2001) lyfter fram att alla reagerar olika vid en krissituation. Samma intervjuperson har upplevt att barn i en skilsmässosituation har hanterat situationen ganska bra, då han/hon har haft föraningar om vad som ska ske mellan föräldrarna och vet nu istället hur situationen kommer att bli. Enligt Sandberg kommer barnet i nyorienteringsfasen att kunna se det positiva i förändringen som skett. Detta är även något som Jewett Jarratt (1982) belyser då barnet i stadiet integrering av förlust och sorg, ser framåt och lämnar det förgångna bakom sig.
7.4 Pedagogisk beredskap
Ingen av pedagogerna har genom sina år i verksamheterna fått någon utbildning i krishantering samt inte heller beträffande barn i skilsmässosituationer. Pedagogerna har olika erfarenheter kring krishantering även om de inte fått någon utbildning i ämnet. Flertalet intervjupersoner har bildat sig en kunskap utifrån sina egna erfarenheter av krishantering och på så sätt anser de sig kunna hantera sådana situationer. Fåtalet av dessa pedagoger poängterar att deras erfarenheter samt kunskaper ses som en större betydelse istället för att de skulle besitta en utbildning i krishantering. En orsak till att ett flertal pedagoger själva valt att gå på olika kurser, föreläsningar samt att läsa lämplig litteratur, är att pedagogerna själva har ett intresse eller har utav privata skäl kommit i kontakt med krishantering. Enochsson och Wester (2008) lyfter fram att när ett barn hamnar i en oväntad situation är det av stor vikt att verksamhetens personal är väl förberedda för att hantera situationen tillsammans med barnet.
Denna förberedelse innefattar enligt författarna att pedagoger ska erhålla goda kunskaper och förberedande åtgärder för att möta barn som varit med om olika händelser.
Däremot påpekar en utav pedagogerna att hon inte anser sig behöva gå på någon utbildning i krishantering eller att det på hennes arbetsplats inte finns någon handlingsplan eller liknande för barn i skilsmässosituationer. Det resulterar i att pedagogen inte upplevs ha en likasinnad syn som de andra pedagogerna, vad gäller krishantering. Men trots att pedagogen inte tycker att hon behöver någon utbildning i krishantering tycker hon ändå att pedagoger ska erbjudas föreläsningar rörande ämnet med jämna mellanrum. En pedagog har däremot blivit erbjuden några föreläsningar vid ett fåtal tillfällen, beträffande barn som förlorat någon närstående.
Vidare påpekar samma pedagog att oavsett om något barn i verksamheten förlorat någon anhörig eller befinner sig i en krissituation, påpekar hon att pedagoger behöver en utbildning i krishantering. Detta för att pedagogen ska kunna bilda sig en uppfattning om han/hon själv inte har befunnit sig i en sådan situation. Det lyfts även fram att nyexaminerade studenter ofta saknar en utbildning i krishantering. Det är endast ett fåtal av pedagogerna som vill ha en utbildning i krishantering, för att de upplever att pedagoger är så nära barnen varje dag i verksamheterna och att det kan hända mycket i barns liv.
7.5 Olika uttrycksmedel utöver talspråket
De flesta av pedagogerna har vid något tillfälle, då något barn befunnit sig i en krissituation använt andra uttrycksmedel utöver talspråket för att kunna kommunicera med barnet.
Pedagogerna har använt sig av lämplig litteratur för att konkretisera en händelse för barnet och barngruppen och som kan ge en skildring av hur barn i liknande situationer kan tänka och känna. Ett svar som framkom under intervjutillfället var att en pedagog inte använt sig av någon metod medvetet utöver talspråket för att hjälpa ett barn med att kunna uttrycka sina känslor. Hon anser att verksamhetens rutiner är betydelsefulla och skulle inte välja böcker som skildrar skilsmässosituationer för att på så vis bibehålla barnets rutiner. Dyregrov (2007) lyfter fram att pedagoger bör finnas till hands och underlätta barns sorgeprocesser genom högläsning av skönlitterära och utvalda böcker utefter situation.
Flertalet av intervjupersonerna har utöver skönlitterära och utvalda böcker valt att använda sig utav andra uttrycksmedel såsom bild, lek samt rollek. Vidare anser ett fåtal av pedagogerna att de olika uttrycksmedlen kan vara åldersrelaterade. Dyregrov (2007) framhäver att pedagoger kan använda sig utav olika verktyg då språket inte räcker till när ett barn befinner sig i en krissituation. Författaren menar att barnet då kan få möjlighet till att bearbeta och uttrycka sina känslor om den krissituation han/hon varit med om.