Lärares bemötande av barn i skilsmässosituationer: - en undersökning ur pedagogers perpektiv

LÄRARUTBILDNINGEN

LÄRARUTBILDNINGEN Examensarbete, 15 hpExamensarbete, 15 hp

Lärares bemötande av Lärares bemötande av

barn i barn i

skilsmässosituationer skilsmässosituationer

– en undersökning ur pedagogers perspektiv

Ansvarig institution:

Ansvarig institution: Institutionen för pedagogik Caroline Földi

LÄRARUTBILDNINGEN

LÄRARUTBILDNINGEN Examensarbete, 15 hpExamensarbete, 15 hp

Handledare:

Handledare: Per-Eric Nilsson Madelene

Olovsson GO 2963 GO 2963 Vt 2009 Vt 2009

Abstract

Caroline Földi & Madelene Olovsson

Lärares bemötande av barn i skilsmässosituationer En undersökning ur pedagogers perspektiv

Teachers approach to children in a divorce situation A research from a pedagogue’s point of view

Antal sidor: 44

Vi har genom studiens gång konstaterat att det i samhället sker en ökning av skilsmässor, vilket innebär att vi som blivande pedagoger kan komma att möta barn som befinner sig i en skilsmässosituation inom vår kommande yrkesprofession. Vi anser att det är viktigt att det finns en beredskap för hur pedagoger på bästa möjliga sätt ska kunna bemöta barn i en skilsmässosituation. Studiens syfte är att bidra med en bredare förståelse om pedagogers roll i förhållande till barn i kris, specifikt i skilsmässosituationer. Vi har undersökt hur pedagoger arbetar i verksamheterna, för att bemöta barn som befinner sig i en skilsmässosituation och fått ta del av pedagogers olika erfarenheter av krishantering. Vi har genomfört en kvalitativ studie med semistrukturerade intervjuer för att få mer djupgående svar av intervjupersonerna. I vår resultatdel har vi fått en inblick i och en bredare förståelse för hur pedagoger bemöter barn i skilsmässosituationer samt hur bemötandet gestaltas genom det pedagogiska arbetet.

Nyckelord: Pedagogers bemötande, krishantering, reaktioner, skilsmässa.

Innehåll

1. Inledning...1

2. Syfte...3

2.1 Frågeställningar...3

3. Tidigare forskning...4

3.1 Barn och skilsmässor...4

3.2 Barn i kris...5

3.2.1 Tidig sorg...5

3.2.2 Intensiv sorg...5

3.2.3 Integrering av förlust och sorg...6

3.3 Pedagogens roll...6

4. Teoretiska utgångspunkter...8

4.1 Krisens fyra olika faser...8

4.1.1 Chockfasen...8

4.1.2 Reaktionsfasen...9

4.1.3 Reparations- och bearbetningsfasen...9

4.1.4 Nyorienteringsfasen...9

4.2 Uppväxtmiljöer...10

5. Metod...13

5.1 Metodval...13

5.1.1 Semistrukturerade intervjuer...14

5.1.2 Urval och genomförande...15

5.1.3 Bearbetning och analys...16

5.2 De fyra etiska principerna...16

5.2.1 Trovärdighet och äkthet...17

5.3 Metodkritik...18

6. Resultat...20

6.1 Pedagogernas synsätt till antalet skilsmässor...20

6.2 Pedagogernas bemötande av barn i en skilsmässosituation...21

6.3 Barns reaktioner...22

6.4 Pedagogisk beredskap...24

6.5 Olika uttrycksmedel utöver talspråket...25

7. Analys...28

7.1 Pedagogernas synsätt till antalet skilsmässor...28

7.2 Pedagogernas bemötande av barn i en skilsmässosituation...28

7.3 Barns reaktioner...30

7.4 Pedagogisk beredskap...32

7.5 Olika uttrycksmedel utöver talspråket...33

8. Diskussion...34

8.1 Relevant fakta och information från pedagogerna...34

8.2 Slutsats...35

8.3 Tidigare forskning och teoretiska utgångspunkter...40

8.4 Vidare forskning...41

Referenser...42

Bilaga...44

1. Inledning

I läroplanen för förskolan, Lpfö 98 framgår det att ”alla som arbetar i förskolan skall visa respekt för föräldrarna och känna ansvar för att det utvecklas en tillitsfull relation mellan förskolans personal och barnens familjer” (Skolverket 2006: 12). I likhet med Lpfö 98 lyfter läroplanen för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet, Lpo 94 fram att ”skolans och vårdnadshavarnas gemensamma ansvar för elevernas skolgång skall skapa de bästa möjliga förutsättningarna för barns och ungdomars utveckling och lärande” (Skolverket 2006:14). Vi anser att pedagoger i verksamheten ska bygga upp en god relation tillsammans med såväl barnet som dess föräldrar, för att skapa ett förtroende mellan parterna. Enligt vår åsikt är det ett förtroende som bygger på en god samverkan med barnets bästa i fokus.

I vårt arbete har vi valt att fokusera på barns sociala förhållande och då specifikt skilsmässor/separationer. Vi anser att en god relation, och ett förtroende mellan verksamheten och hemmet är en förutsättning för att kunna sätta barnets behov i främsta rum. I dagens samhälle har det skett en tydlig ökning av skilsmässor från år 1990 fram till år 2008. Enligt Statistiska centralbyrån har skilsmässor ökat bland den svenska befolkningen med 2020 skilsmässor under de senaste 18 åren. Undersökningen visar att det har skett en ökning med 708 skilsmässor bara mellan åren 2007 och 2008 (www.scb.se 2009), vilket påvisar att skilsmässor är mer vanligt i dag än vad det varit tidigare. Enligt Statistiska centralbyrån innefattar denna undersökning endast skilsmässor och inte separationer mellan två parter.

Denna ökning kan enligt vår uppfattning, betyda att pedagoger i verksamheten kan möta barn i skilsmässosituationer i sitt dagliga arbete. Det är något vi som blivande pedagoger stött på i verksamheterna, där barn, vars föräldrar tidigare eller nyligen har skiljt sig eller separerat. Pia Enochsson och Kristina Wester framhäver att:

När det oväntade sker måste skolans personal vara rustad att ge stöd i sorgearbetet och i undervisningen under en lång tid framåt. Att skapa trygghet och finnas nära barnen och vara förberedd på att möta barns tankar och reaktioner kräver kunskap och förberedelse (2008: 11).

Författarna hävdar att pedagoger på förskolor/skolor förväntas ha en kunskap, om hur de ska kunna bemöta barn när en oväntad händelse sker i deras liv. Vi kommer under olika intervjuer undersöka om pedagogerna har någon utbildning eller förberedelse för att möta barn i skilsmässosituationer.

Enligt vår uppfattning kan en skilsmässa/separation påverka barnet, vilket kan yttra sig genom olika handlingar som en pedagog bör hantera samt uppmärksamma i sitt dagliga arbete. Barn kan i skilsmässosituationer hantera händelsen olika, men ett vanligt förekommande är att han/hon utvecklar en osäkerhet, en osäkerhet som kan förhindras av att barn får känna en delad trygghet tillsammans med en vuxen i dess närhet (Øvreeide 2001). Vi kommer i vårt examensarbete belysa på vilka olika sätt det pedagogiska arbetet kan bedrivas i relationen mellan pedagog och barn, som kan befinna sig i en skilsmässa och separationssituation. Under arbetets gång kommer vi att använda ordet skilsmässa som en benämning för både en skilsmässa och en separation.

2. Syfte

Studiens syfte är att bidra med en bredare förståelse av pedagogers roll i förhållande till barn i kris, specifikt i skilsmässosituationer. Vi vill också undersöka hur pedagoger arbetar i verksamheterna, för att bemöta barn som befinner sig i en skilsmässosituation.

2.1 Frågeställningar

Utifrån syftet har vi följande frågeställningar:

 Vilka erfarenheter har pedagoger i förskola/skola av krishantering i samband med skilsmässor?

 Hur pedagoger bemöter barn som befinner sig i en kris i samband med skilsmässor?

3. Tidigare forskning

I det här kapitlet kommer vi att beskriva den tidigare forskning som vi har tagit del av utifrån vald litteratur. Vi kommer att utveckla vår förståelse kring barn i krissituationer, barn och skilsmässor överlag samt pedagogens roll i en skilsmässosituation. Skiljelinjen mellan tidigare och senare forskning görs enligt vår uppfattning från 1990 – talet och bakåt.

3.1 Barn och skilsmässor

Eva-Mari Köhler (1988) beskriver att skilsmässor är vanligt förekommande och därför inget nytt i samhället. Författaren har genomfört tidigare studier, då det påvisats att samhället har börjat acceptera och godtagit skilsmässor, något som uppdagades under 1960 – talet.

Människan fokuserar på hur en familjekonstellation bör se ut, istället för att se till vad som föreligger i samhället, då det är allt vanligare att skilsmässor förekommer. I samhället finns det en acceptans för skilsmässor, men samtidigt som denna acceptans finns, betyder det ej att oron inte förekommer för barn och dess hälsa. Skilsmässor kommer aldrig att ses som något smärtfritt, då det ofta är många olika känslor som är inblandade.

Claudia Jewett Jarratt (1982) framhäver att vid en skilsmässa är frågor från barn vanligt förekommande, och oundvikliga. Därför blir frågor lika betydelsefulla för barn vid en skilsmässa som frågor som uppstår exempelvis vid ett dödsfall. Författaren belyser att parallellen mellan ett dödsfall och en skilsmässa innefattar att familjen genomgår en förlust då förväntningarna på livet förändras. Författaren poängterar också att kommunikationen mellan föräldrarna och barnet ska vara öppen. Föräldrarna ska vara ärliga mot barnet och tydliggöra att barnet inte hade någon inverkan på skilsmässan. Enligt Jewett Jarratt kan barn vid en skilsmässosituation tvingas välja sida av någon förälder, vilket kan leda till att barnet ställs mot sin andra förälder. Då en förälder flyttar ifrån barnet till det nya boendet, är det enligt författaren viktigt att kommunikationen är god så att barnet inte upplever övergivenhet, vilket kan leda till att barnet inte känner sig älskad av båda föräldrarna. Jewett Jarratt hävdar att barn är oerhört medvetna om när en situation blivit instabil, vilket kan leda till att barnet förlorar sin trygghet och tillit till sina närstående. Hon säger vidare att kommunikationen mellan föräldrarna och barnet inte får brista, för att tryggheten ska bibehållas hos barnet.

3.2 Barn i kris

Enligt Köhler (1988) kan en skilsmässa komma att påverka barnet och dess ålder har en inverkan för hur barnet kommer att hantera situationen. Vidare menar författaren att barn mellan tre och fem år kan uppvisa olika beteenden vid en situation som berör dem, genom att exempelvis utveckla ångest, sömnsvårigheter, psykisk oro samt svårt att hantera de emotionella känslorna. När barnet är mellan sex och tio år menar Köhler att individen kan reagera på en skilsmässa genom att hamna i en depression, som kan präglas utav sorg. Jewett Jarratt (1982) talar om tre olika sorgefaser i koppling till det sörjande barnet; tidig sorg, intensiv sorg samt integrering av förlust och sorg.

3.2.1 Tidig sorg

Den första fasen som ett barn kan befinna sig i, är en sorgeprocess då individen genomgår olika försvarsmekanismer och den mest förekommande försvarsmekanismen är förnekandet av skilsmässan (Jewett Jarratt 1982). Författaren lyfter fram att förnekandet är en process som drar ut på sorgearbetet, vilket omedvetet eller medvetet görs för att skydda individen från det inträffade. Förnekandet kan i sin tur leda till att barnet glömmer bort det inträffade för en tid, och när han/hon väl har förstått att skilsmässan har ägt rum sker barnets egna rutiner automatiskt och med viss mekanik. Vidare kan barnet uppleva en separationsångest när han/hon väl har förstått att skilsmässan är bestående. Den mest förekommande formen av separationsångest, visar sig enligt Jewett Jarratt då barnet uppvisar en oro i samband med att en förälder lämnar familjen, och eventuellt återvänder av praktiska skäl för att sedan lämna boendet igen.

3.2.2 Intensiv sorg

”Den andra sorgefasen har flera stadier: längtan och saknad; sökande; nedstämdhet, ilska, ängslan, skuldkänslor och skam; känslor av förvirrning och förtvivlan; och slutligen att börja arbetet med att åter bygga upp tillvaron” (Jewett Jarratt 1982: 84). Som närstående till ett barn i sorg är det viktigt att låta barnet uttrycka sina tankar och känslor över den inträffade situationen. Barn som inte har fått stöd eller tillåtelse att uttrycka sina känslor kan påverkas negativt då individen inte känner att han/hon fått det stöd som förväntas att vuxna i dess närhet ska ge. Jewett Jarratt menar vidare att förtvivlan är en vanlig förekommande känsla när

det gäller barn i detta sorgestadium. Barnet kan känna en stor hopplöshet samt tappa motivationen då individen upplever att det inte finns någon mening med tillvaron.

3.2.3 Integrering av förlust och sorg

Jewett Jarratt (1982) påpekar att när barnet har bearbetat förlusten samt sorgen kommer individen i detta stadium att kunna gå vidare och närstående till barnet kommer att se att han/hon uppvisar ett välmående. Skilsmässan påverkar inte längre barnet i lika stor utsträckning som i de tidigare faserna. Individen ser nu istället framåt och lämnar det förgångna bakom sig. Enligt författaren har saknaden och sorgen övergått till att barnet känner en omtänksamhet samt en emotionell känslighet till sina närstående då han/hon gått vidare efter krisen.

3.3 Pedagogens roll

Enligt Jewett Jarratt (1982) kan pedagoger som arbetar i den dagliga verksamheten möta barn som går igenom en sorgeprocess. Författaren menar att på en förskola/skola är det viktigt att pedagoger och övrig personal har en samsyn, för hur arbetet med barn i skilsmässosituationer ska bedrivas. Vidare belyser författaren att alla vuxna bör vara uppmärksamma på om barnets beteende förändras vid en sorgeprocess. Detta för att de vuxna ska kunna känna igen individens beteendeförändringar som kan visa sig under en skilsmässa. Jewett Jarratt menar att pedagoger inte ska utsätta barn för en stress över skilsmässan, då barnet genomgår en sorgeprocess. Pedagogen ska vara tillgänglig samt lyssna på barnet. Det är individen som bestämmer när han/hon vill samtala om det inträffade. Om individen har svårt för att samtala om det inträffade, får pedagogen inte gå för hårt fram, utan det är viktigt att läsa av barnet och efter hand när han/hon känner sig redo börja samtala om situationen. ”Försök inte att skynda på dem för att de skall komma in i ett mer ”produktivt” känslotillstånd eller skynda på deras reaktioner eller tonar ner dem” (s. 85). Författaren lyfter fram att det inte får gå för lång tid in i sorgeprocessen, utan att det sker ett öppet samtal mellan barnet och någon vuxen, vilket är av stor vikt för att inte barnet ska känna eller uppleva en inre förvirring över situationen.

Enligt Jewett Jarratt (1982) kan pedagoger i förskolan/skolan underlätta barns återkomst till verksamheten då han/hon kan ha varit frånvarande efter en inträffad skilsmässa. Det är viktigt

att all personal inom verksamheten är medvetna om att en omställning har skett för barnet.

Övriga barn i verksamheten bör även informeras om det inträffade, vilket skapar gynnsammare förutsättningar för individens återkomst till förskolan/skolan (Jewett Jarratt 1982). Jewett Jarratt lyfter fram att det finns olika böcker som kan hjälpa barnet och barngruppen att bearbeta det inträffade. Författaren menar att böcker kan ses som ett hjälpmedel för barn i sorgeprocesser, då individen kan upptäcka att han/hon inte är ensam om situationen.

4. Teoretiska utgångspunkter

Vi kommer i det här kapitlet ta hjälp av utvald litteratur för att belysa olika teorier. Fyra olika faser som ett barn i en kris kan genomgå vid en skilsmässa lyfts fram. Ytterligare kommer en koppling att göras mellan Urie Bronfenbrenners utvecklingsekologiska perspektiv, Lev Vygotskijs teori om det dialogiska samarbetet samt Dion Sommers teori om barns uppväxtmiljö. Vidare kommer vi att belysa Atle Dyregrovs teori om att barn i en krissituation kan använda olika uttrycksformer utöver det talade språket, för att kunna uttrycka sina känslor över situationen.

4.1 Krisens fyra olika faser

”En skilsmässa kan i många fall utlösa en kris” (Öberg & Öberg 1994: 87). Författarna lyfter fram att barn som blir berörda av eller befinner sig i en skilsmässosituation upplever en kris, då olika förändringar kommer att ske i barnets liv. Vidare hävdar Per Sandberg (2001) att en kris kan yttra sig i fyra olika skeenden, oavsett vilken kris ett barn går igenom bearbetas krisen genom de fyra faserna. De fyra faserna är chockfasen, reaktionsfasen, reparations- och bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

4.1.1 Chockfasen

Sandberg (2001) påpekar att under chockfasen kan barnet komma att förtränga det inträffade för att skydda sig själv, detta för att anpassa sig efter situationen. Barnet kan även i chockfasen förneka den inträffade situationen (Öberg & Öberg 1994). Om barnet skulle anpassa sig till den direkta situationen utan att genomgå förnekandet, skulle detta kunna leda till att lugnet som han/hon uppvisar utåt i själva verket innefattas av ett inre kaos. I chockfasen är det enligt Sandberg vanligt att barnet glömmer bort detaljer gällande krisen.

”En del kan under chockfasen reagera stark och mycket avvikande. Vissa människor drabbas av ett panikliknande tillstånd och springer omkring, skriker och talar mycket förvirrat. Andra blir helt paralyserade, ibland helt tysta och orörliga” (s. 26). Det är mycket ovanligt, att det ovanstående inträffar vid en kris, då barnet i de flesta fall klarar av att hanterar situationen.

Alla reagerar olika på en krissituation, vilket författaren påpekar är viktigt att tänka på, då

något sådant inträffar. Chockfasen kan kvarstå allt från en kort stund efter det inträffade upp till en sjudagarsperiod.

4.1.2 Reaktionsfasen

Enligt Sandberg (2001) passerar barnet chockfasen för att sedan befinna sig i reaktionsfasen, som kan fortlöpa från en vecka fram till ett år. Barnet blir i reaktionsfasen medveten om det inträffade och börjar efter hand att ta till sig verkligheten. Det medför att barnet kan frambringa ”känslor av ångest, rädsla, skuld, skam och sorg” (s. 27). Barn som varit med om en krissituation ifrågasätter ofta i reaktionsfasen det inträffade samt upplever stark orättvisa gentemot sig själv. Individen söker en förståelse för situationen. Chockfasen samt reaktionsfasen innefattar gemensamt den akuta fasen.

4.1.3 Reparations- och bearbetningsfasen

Efter reaktionsfasen skriver Sandberg (2001) att individen går in i en reparations- och bearbetningsfas, denna fas innebär att den drabbade börjar bearbeta sin livssituation. Barnet börjar i denna fas att återfå sin motivation till att göra olika aktiviteter igen, hantera situationen samt gå vidare efter krisen. Enligt författaren präglas nu barnets tillvaro utav nya möjligheter i dess närhet och individen kan för en stund komma att koppla bort krissituationen. Enligt Bente Öberg och Gunnar Öberg (1994) innefattar reparations- och bearbetningsfasen att barnet som blivit drabbat av en skilsmässa börjar inrikta sig mer på framtiden samt skapar en fungerande vardag som fokuserar på nuet.

4.1.4 Nyorienteringsfasen

När barnet har upplevt en krissituation och gått igenom dem tre ovanstående faserna, återstår den sistnämnda fasen, nyorienteringsfasen. ”Man lever med det som har hänt som ett minne och börjar leva allt mer normalt” (Sandberg 2001:29). Från att barnet tidigare under reparations- och bearbetningsfasen endast har haft möjlighet att koppla bort krissituationen, ser nu barnet situationen som en del av dess tillvaro och det får inte glömmas bort. Barnet kan komma att se det positiva i förändringen. Enligt Öberg och Öberg (1994) är personer i barnets närhet viktiga för hur han/hon kan bearbeta chock, reaktions, reparations- och bearbetnings samt nyorienteringsfasen.

4.2 Uppväxtmiljöer

Philip Hwang och Björn Nilsson (2003) lyfter fram Bronfenbrenners utvecklingsekologiska perspektiv, han hävdar där att individens utveckling påverkas av dess närmiljö.

Bronfenbrenner skapade den utvecklingsekologiska modellen, för att tydligare kunna se förbindelsen mellan samhälle och individ. Den utvecklingsekologiska modellen är indelad i fyra system som beskriver olika uppväxtmiljöer som mikrosystemet, mesosystemet, exosystemet samt makrosystemet. Mikrosystemet innefattar individens omgivning och dess närhet i relation till familjen och övriga intressenter. Mikrosystemet omfattas även av olika miljöer som är viktiga för barnet exempelvis förskola, skola, kompisar samt andra vuxna i barnets närhet. I mikrosystemet är det väsentligt att det råder ett samspel mellan de olika parterna inom systemet, för att bibehålla en god balans och för att barnet ska känna en trygghet och ett välbefinnande.

”Mesosystemet utgörs av kopplingar och förhållanden mellan de olika mikrosystemen, det är alltså ett system av delsystem” (Hwang & Nilsson 2003:53). I den utvecklingsekologiska modellen utgörs mesosystemet av mikrosystemet då de olika intressenterna integreras med varandra.

I Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell, utgörs det tredje systemet av exosystemet.

Exosystemet innehåller olika miljöer där barnet inte kan påverka eller förändra en situation, men där situationen ändå har en inverkan på barnet exempelvis via massmedia eller familjens bekanta (Hwang & Nilsson 2003).

Det sistnämnda systemet är makrosystemet som innefattar normer och värderingar som finns i samhället och som har en inverkan på individen exempelvis ”levnadsstandard, familjepolitik, skolpolitik och andra kulturella faktorer” (Hwang & Nilsson 2003:54).

Kronosystemet är ytterligare ett perspektiv som framhävs i Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell, men som är ett system utöver mikro-, meso-, exo- samt makrosystemet. Detta system utgörs av tiden och dess förändringar, vilka i sig är påverkande faktorer på individen och dess miljö. Vidare menar Bronfenbrenner att det är av stor vikt att

ha en förståelse för förändringar i samhället utifrån de ovanstående systemen och dess inverkan på individen och dess utveckling (Hwang & Nilsson 2003).

Sammanfattningsvis lyfter Bronfenbrenners utvecklingsekologiska modell fram förbindelserna mellan de olika systemen. De olika systemen har en inverkan på individen och de går hand i hand med varandra samt förändringar inom dem som påverkar individen.

Bronfenbrenner förtydligar genom den utvecklingsekologiska modellen att individen ingår i ett kulturellt sammanhang där betoningen ligger på individens samspel med dess omgivning (Hwang & Nilsson 2003).

Hwang och Nilsson (2003) lyfter även fram att Vygotskij har likasinnade tankar som Bronfenbrenner, vad gällande individens samspel med samhället. I likhet med Bronfenbrenner anser Vygotskij att barnet ingår i en social kontext, där individens utveckling påverkas av den kulturella kontexten som han/hon lever i. Barnets utveckling utgörs av dess relationer till olika intressenter exempelvis familjen samt pedagoger. Vygotskij hävdar utifrån ovanstående mening att den sociokulturella kontext som en individ ingår i, är av stor vikt för dess utveckling. Individen kan endast gå vidare med en individuell utveckling genom att det först skett ett socialt samspel med andra individer, vilket Vygotskij framhåller i Oddbjørn Evenshaug och Dag Hallen (2001) som det dialogiska samarbetet.

Det dialogiska samarbetet innefattar även att den vuxne bör skapa en god sammansättning där barnet ges vägledning samt stöd så barnet blir medveten och kan få en större insikt för hur ett problem ska hanteras (Evenshaug & Hallen 2001). ”För att lära sig att hantera problem som hon möter, och att tolka och hantera sin omgivning, utvecklar människan psykologiska verktyg, först och främst språket” (Hwang & Nilsson 2003:49). Språket har en stor betydelse för barnet i den omfattning där språket är viktigt för den sociala kontexten samt barnets samspel med andra.

Dyregrov (2007) framhäver att det finns ytterligare verktyg utöver språket som går att använda, då ett barn befinner sig i en krissituation, exempelvis de estetiska ämnena; bild, drama samt musik. Genom de tre olika estetiska ämnena får barnet andra möjligheter till att bearbeta och uttrycka den krissituation som han/hon varit med om, vilket ”gör det lättare för barnen att förmedla sina upplevelser, intryck, tankar och reaktioner” (s. 119). Enligt Dyregrov

kan pedagogen underlätta barnets sorgeprocess genom att använda skönlitterära och passande böcker i högläsningen för barnet samt barngruppen, vilket kan utgöra en grund för diskussion och samtal mellan pedagog och barn samt mellan barn och barn.

Sommer (2005) hävdar, likt Bronfenbrenners utvecklingsekologiska perspektiv, att barns uppväxtmiljö samt hur vuxna i barnets närhet tolkar och analyserar barnet utifrån ett sammanhang, har en betydelse för hur barnet kommer att bemötas. Författaren menar att om vuxna i barnets närhet inte tar hänsyn till den kontext barnet befinner sig i, utan enbart ser till barnet utanför sitt sammanhang påverkar det hur barnet kommer att bemötas. Vidare menar Sommer att ”det kulturella makroplanet” (s. 78) påverkar barnet och de närstående som befinner sig i barnets uppväxtmiljö, då barnet påverkas av de normer och värderingar som existerar i både uppväxtmiljön och i samhället som helhet. Sommer lyfter fram betydelsen av att barnet har en nära kontakt och goda anknytningar till personer utöver den närmsta familjen, detta för att barnet ska kunna integreras och vara en del i samhället. Författaren menar att goda anknytningar innefattar att barnet får fler ”personer som det kan söka både skydd och utmaningar hos” (s. 200), då pedagoger och barn inom förskola/skola utgör en viktig del.

5. Metod

Vi kommer i detta kapitel att belysa valet av metod, en kvalitativ undersökning, som ställs i relation till den hermeneutiska forskningstraditionen där vi som forskare gör tolkningar av det empiriska materialet. Vidare kommer vi att ge en beskrivning av varför vi har valt att göra semistrukturerade intervjuer. Urval och genomförande med pedagogerna samt en beskrivning av studiens bearbetning och analys kommer att ges. Vidare kommer vi att belysa de fyra etiska principer, som forskare ska ta hänsyn till vid en forskningsstudie. I kapitlet lyfts studiens trovärdighet och äkthet fram. Avslutningsvis ges en metodkritik av studiens gång.

5.1 Metodval

Enligt Alan Bryman (2002) bygger en kvalitativ forskning på ett tillvägagångssätt då forskaren lägger tyngden vid att fokusera på ord och tolkning av det empiriska material som lyfts fram. Vidare menar författaren att det som tolkas bygger på en grund av den förståelse som skapas då intervjupersonen delger forskaren sin syn på verkligheten i dess miljö, kopplat till forskningsfrågan. Magne Idar Holme och Bernt Krohn Solvang (1997) belyser balansgången mellan att vara objektiv och subjektiv i en kvalitativ undersökning. Författarna lyfter fram vikten av att forskaren skapar en närhet till personen som ska intervjuas, detta för att forskaren ska få en möjlighet till att kunna förstå intervjupersonens förhållande gentemot ämnesvalet.

Begreppet närhet menar Holme och Krohn Solvang (1997) innefattar att under intervjutillfället har forskaren och intervjupersonen en direkt fysisk kontakt eller närhet med varandra. Syftet med att använda den kvalitativa metoden är att få en djupare insikt i olika sociala förhållanden, för att forskaren då ska kunna bilda sig en förståelse av helheten. Vi valde att göra en kvalitativ studie för att kunna tolka vårt empiriska material. Vidare ställde vi under de kvalitativa intervjutillfällena med pedagogerna, djupare och färre frågor för att möjligheten till mer ingående svar skulle kunna ges. För att intervjupersonerna skulle kunna ge oss mer ingående svar använde vi oss av didaktiska följdfrågor under samtliga intervjutillfällen. Vårt empiriska material har vi analyserat och jämfört med vår tidigare forskning och de teoretiska utgångspunkterna.

Bryman (2002) framhäver att när en tolkning görs av en text eller ett empiriskt material, sker en hermeneutisk process. ”Den centrala idé som ligger till grund för hermeneutiken är att en forskare som analyserar en text ska försöka få fram textens mening utifrån det perspektiv som dess upphovsman haft” (s. 370). Vi anser att hermeneutiken är en forskningsmetod som kan kopplas till en kvalitativ studie, där hermeneutiken likaså som en kvalitativ studie utgår ifrån att det görs tolkningar av det empiriska materialet från de kvalitativa intervjuerna. Vidare menar vi att det skapas en förståelse för den kontext som det empiriska materialet grundas på, vilket innefattar att pedagogernas svar under de kvalitativa intervjuerna grundas på deras erfarenheter av skilsmässor.

5.1.1 Semistrukturerade intervjuer

Vi använde oss utav semistrukturerade intervjuer som är en del i en kvalitativ studie. Enligt Bryman (2002) är en semistrukturerad intervju upplagda genom att forskaren har bestämt frågorna och dess utformning innan intervjutillfället ägde rum. Forskaren vet vad han/hon vill få fram utav frågorna, men intervjupersonen har en möjlighet att själv formulera sina svar efter eget tycke. Under intervjutillfället behöver inte forskaren ställa frågorna i en kronologisk ordning, utan frågorna kan ställas i den ordning som anses vara lämplig utifrån tillfället.

Vidare menar författaren att vid semistrukturerade intervjuer finns det ett stort utrymme för att följdfrågor kan ställas från forskaren till intervjupersonen för att vidareutveckla frågan och svaret.

Före intervjutillfällena sammanställdes lämpliga frågor till pedagogerna som hade en tydlig koppling till våra frågeställningar. Detta för att vi visste vad vi ville få ut av frågorna. Vid några av intervjutillfällena besvarade inte pedagogerna våra frågeställningar i den kronologiska ordning som vi skrivit ut frågorna i. Bryman (2002) lyfter fram att forskaren ställer frågor i den ordning som han/hon anser vara lämplig och för att enligt vår mening inte upprepa en redan ställd fråga till intervjupersonen. Vidare använde vi oss av mycket didaktiska följdfrågor, exempelvis hur – frågor för att få mer ingående svar av pedagogerna.

5.1.2 Urval och genomförande

Vi valde att intervjua pedagoger i en förskola och en skola i Småland. Anledningen till att vi valde att intervjua pedagoger i en förskola och i en skola beror på att det är den verksamhet som vi båda, som blivande pedagoger kommer att vara verksamma inom i vår kommande yrkesprofession. För att få en så bred syn på ämnesområdet som möjligt intervjuades både pedagoger i en förskola samt i en skola för att få ta del av deras olika erfarenheter. Vår ambition var att genomföra totalt nio intervjuer, men en pedagog tackade nej på grund av egen tidsbrist. Åtta intervjuer genomfördes, varav fyra i en förskola och resterande i en skola.

Vi kontaktade intervjupersonerna genom att besöka respektive verksamhet, för att skapa ett förtroende och en god kontakt mellan oss och intervjupersonerna.

Vid besöken frågade vi respektive pedagog om godkännande för huruvida vi båda fick vara närvarande vid intervjutillfället, vilket inte var några problem för någon av pedagogerna. Pål Repstad (2007) hävdar att det finns olika möjligheter med att vara två personer som intervjuar under ett intervjutillfälle. Detta innefattar att de som intervjuar tillsammans kan föra ett ömsesidigt samspel då den ena kan föra anteckningar och ansvara för det tekniska, så den andra kan ha fokus på samtalet med intervjupersonen. Det kan medföra att de båda personerna som intervjuar och medverkar under intervjutillfället har möjlighet att samtala kring ”sina tolkningar och uppfattningar av intervjun” (s. 11). Vi såg en tydlig fördel med att vara två som medverkade under intervjutillfällena. En fördel var att en av oss förde anteckningar under tiden som den andre koncentrerade sig på själva intervjun med pedagogerna, vilket även gav oss en möjlighet att delges dubbelt material ifall någon komplikation med tekniken skulle uppstå. En annan fördel upplevde vi var att efter samtliga intervjutillfällen fick vi som intervjuare möjlighet tillsammans med intervjupersonerna att tolka och samtala kring vad som framkommit under intervjutillfället.

Intervjupersonerna fick vid besökstillfället information om att en inspelning eventuellt skulle ske vid intervjutillfället, och där igenom en möjlighet att godkänna eller icke godkänna om en inspelning av intervjuerna var möjlig. Alla åtta intervjupersonerna godkände att en inspelning fick ske. Under intervjutillfället valde vi att använda oss av en mikrofon kopplad till en bärbar dator. Repstad (2007) anser att inspelningar av intervjuer består av många fördelar, eftersom intervjuaren då får en möjlighet till att kunna koncentrera sig på samtalet mer och blir inte

distraherad av att samtidigt föra anteckningar. Allt inspelat material påpekar Repstad ska förstöras efter att studien ägt rum, vilket även bör meddelas till intervjupersonerna under intervjutillfället. Detta för att undvika att materialet hamnar i orätta händer. Vi anser att det är något som bör respekteras, och som våra intervjupersoner har informerats om för att bevara deras anonymitet och integritet.

Intervjufrågorna sammanställdes utifrån våra egna tankar och funderingar samt med en tydlig koppling till den inlästa litteratur som berört vårt ämnesval. Intervjufrågorna godkändes av vår handledare och delades sedan ut till intervjupersonerna cirka en vecka innan intervjutillfällena. Detta för att vi ville ge dem en möjlighet att kunna reflektera över frågorna så att deras svar skulle vara väl genomtänkta till intervjutillfället. Under tre dagar ägde intervjuerna rum.

5.1.3 Bearbetning och analys

Genomförandet av transkriberingarna gjordes efter respektive intervjudag. Vi valde att dela upp intervjuerna mellan oss och transkribera dem var och en för sig. För att undvika att feltolkningar kan ha skett under transkriberingen gick vi tillsammans igenom varje transkriberad intervju för att på så vis få ” en ordagrann återgivning av intervjun” (Repstad 2007:93). Intervjuutsagorna tematiserades och sammanställdes i arbetets resultatdel med en koppling till analysdelen, med rubriker utifrån intervjufrågorna, detta för att skapa en tydlig struktur genom studiens gång. Vi gick tillsammans igenom vad varje intervjuperson svarat, för att få fram vad pedagogerna hade gemensamt, vad som skiljde dem åt och ifall de hade några likasinnade tankar.

5.2 De fyra etiska principerna

Vetenskapliga rådet (www.vr.se 2002) framhåller att en forskare ska ta hänsyn till de fyra etiska principerna vid en forskningsstudie. Enligt Vetenskapliga rådet är det viktigt att som forskare visa respekt och följa informationskravet, vilket innebär att forskaren visar deltagarna hänsyn, så att studien inte kan innebära eller leda till någon skada. En forskare ska visa hänsyn genom att förhindra och inte medvetet skada deltagaren på något sätt, fysiskt eller psykiskt. Forskaren ska även se till att deltagarna förblir anonyma för att skydda deras

identitet samt olika miljöer som kan förknippas med intervjupersonen. Under intervjutillfällena samt genom arbetets gång har det ägt rum ett ömsesidigt hänsynstagande mellan oss och intervjupersonerna. För att skydda deltagarnas identiteter har vi under arbetets gång använt oss av fiktiva namn samt inte uppgett några miljöer som kan förknippas med pedagogerna. En forskare ska förhålla sig till samtyckeskravet, vilket ”innebär […] att de personer som ombeds deltaga i en undersökning ska få full information om undersökningens syfte och uppläggning” (Bryman 2002:446). Vetenskapliga rådet lyfter fram att samtyckeskravet kan ställas i relation till informationskravet genom att deltagaren har gett sitt samtyckte och kan då vara delaktiga och påverka sin medverkan under studiens gång.

Pedagogerna hade innan intervjutillfället informerats om studiens syfte, upplägg samt deras möjlighet att påverka studiens innehåll.

Det tredje huvudkravet i de etiska principerna är att forskaren ska förhålla sig yrkesetiskt genom att inte ställa frågor som intervjupersonen anser går emot konfidentialitetskravet. I likhet med den etiska principen informationskravet, har intervjupersonen rätt till anonymitet och forskaren bör därför varsamt förvara material som kan förknippas med deltagarna i studien samt se över vad som bör förvaras, skyddas eller förstöras. Materialet som samlades in användes endast för vårt forskningsändamål och har under studiens gång förvarats väl samt kom att förstöras då studien slutfördes. Nyttjandekravet handlar om att ”de uppgifter som samlas in om enskilda personer får endast användas för forskningsändamålet” (Bryman 2002:441). Intervjupersonerna har själva fått bestämma om de någon gång under studien har velat avstå från att delta.

5.2.1 Trovärdighet och äkthet

Enligt Bryman (2002) finns det två begrepp inom den kvalitativa forskningen, trovärdighet och äkthet, vilket är två alternativ gentemot de begrepp som finns inom den kvantitativa forskningen nämligen reliabilitet och validitet. I en kvantitativ studie är forskaren noggrann med att studera det han/hon har mätt och ifall mätningen har frambringat det forskaren vill få svar på, samt om det insamlade materialet är pålitligt (Holme & Krohn Solvang 1997). Inom en kvalitativ studie lägger inte forskaren fokus på att genomföra en statistisk undersökning, eftersom det anses vara en omöjlighet att utföra detta i kombination med en studie där forskaren vill undersöka sociala förhållanden på ett mer djupgående plan. Eftersom vi genom

studiens gång har utfört en kvalitativ undersökning, använder vi oss av begreppen trovärdighet och äkthet istället för deras motsvarigheter reliabilitet och validitet som används i en kvantitativ studie.

I vår kvalitativa studie anser vi att trovärdigheten sänkts en aning, då det blev svårt att bedöma ifall undersökningarna var korrekt gjorda, vilket blir svårt att bortse ifrån eftersom tolkningar sker. Det blev i studien svårt att förhålla sig objektiv då informationen skulle analyseras. Vidare anser vi att det kan uppstå en svårighet i att bortse från de egna värderingarna i en studie. Enligt vår bedömning blir studiens äkthet hög. Detta eftersom vi genomförde våra samtliga intervjuer enskilt och intervjupersonerna hade då ingen möjlighet att påverka varandras svar. Vidare anser vi att under intervjuernas gång ökade äktheten ännu mer eftersom ett ömsesidigt förtroende byggdes upp mellan pedagogerna och oss som intervjuare. Vi har under intervjutillfällena med pedagogerna ställt didaktiska följdfrågor, exempelvis hur - frågor utifrån de svar de gav oss. För att vi ville få mer ingående svar av pedagogerna vilket vi anser ökade äktheten för studien.

5.3 Metodkritik

Vi valde att genomföra en kvalitativ undersökning med semistrukturerade intervjuer, vilket var en självklarhet för oss då vi ansåg att våra tolkningar av det empiriska materialet grundades på pedagogernas erfarenheter kring skilsmässor. Enligt Bryman (2002) är semistrukturerade intervjuer betydelsefulla i den utsträckning intervjuarna vill använda sig av följdfrågor. Under samtliga intervjutillfällen använde vi oss av didaktiska följdfrågor, exempelvis hur – frågor för att få mer ingående svar utav pedagogerna. Under det första intervjutillfället var vi tvungna att förtydliga fråga tre (se bilaga) för pedagogen, då det inte framkom om vi syftade på kris eller skilsmässa. Vi tog lärdom av det första intervjutillfället och valde fortsättningsvis att berätta för pedagogerna innan frågan lästes, att vi genom läst litteratur hade kunnat konstatera att barn som befinner sig i en skilsmässosituation kan genomgå en kris.

Vi upplevde att alla pedagoger uppskattade att de fick frågorna innan intervjutillfället samt att deras svar blev mer ingående eftersom de fått möjlighet till att fördjupa sig kring frågorna innan. Vi kan även ställa oss kritiska till vår utdelning av frågorna innan intervjutillfällena.

Hade pedagogerna inte fått ut frågorna innan intervjutillfället hade de inte haft samma möjlighet till att vara lika förberedda till intervjutillfället. De skulle därför inte heller kunna tillrättalägga svaren, vilket då gör att svaren inte kommer spontant från pedagogerna. Enligt vår uppfattning kunde ytterligare en negativ påverkan vara att pedagogerna då ge oss de svar som de tror att vi förväntas få av dem. Vi anser att pedagogerna då inte ger oss sina egna kunskaper och erfarenheter. För att deras svar inte skulle kunna vändas negativt emot dem.

6. Resultat

Vi kommer i det här kapitlet att kategorisera de svar intervjuerna gett. Vi har delat in rubrikerna efter våra olika frågeställningar som vi använde vid intervjutillfällena. Vi kommer att ge en redogörelse för pedagogernas synsätt till antalet skilsmässor i verksamheterna samt deras bemötande av barn i en skilsmässosituation. Barns olika reaktioner, vilken pedagogisk beredskap pedagogerna besitter samt vilka olika uttrycksmedel pedagogerna har använt för att möjliggöra för ett barn att uttrycka sina känslor utöver talspråket kommer att benämnas.

6.1 Pedagogernas synsätt till antalet skilsmässor

Majoriteten av pedagogerna som arbetar inom förskola/skola berättar att de har erfarit en ökning av skilsmässor. Fåtalet av intervjupersonerna berättar att de inte sett någon ökning vad gällande skilsmässor, i de barngrupper de arbetat i. Däremot har Julia observerat utifrån de barngrupper hon haft, att skilsmässor förekommit i vågor, därför kan hon inte yttra sig om ifall, det har skett någon ökning eller inte.

Några av intervjupersonerna uttrycker att delad vårdnad är mer vanligt idag än vad det var för några år sedan. Enligt Lisa och Stina är det mer vanligt idag att barnet bor varannan vecka hos vardera föräldern. Båda lyfter fram att det förr var ganska givet att barnet bodde hos sin mamma permanent, och träffade pappan på helgerna. Catarina poängterar att:

Föräldrar är mycket klokare i dag, man tänker mer på barnets bästa, det har ju med att göra att man har mycket delad vårdnad idag, det hänger ju ihop med det. Och det är klart att det blir bådas ansvar. Förut var det mer maktkamper tycker jag, mellan föräldrarna. Och det tycker jag att det inte är idag. Man klara det mycket bättre, och man hanterar situationen, man tänker mycket mer på barnen, och det är ju det jag tycker är viktigt då.

Ester och Vera upplever att föräldrar numera inte kämpar utan de skaffar barn och sedan delar de på sig i ett tidigt stadium av förhållandet. Enligt Vera är detta tydligt förekommande bland unga föräldrar, de kämpar inte i sitt nuvarande förhållande utan de ger upp för tidigt och går snabbt in i ett nytt förhållande:

Det är bara så skrämmande att det gäller fler och fler, det är ju mer och mer vanligt så är det ju.

Iris säger att det i dag råder en mer frimodighet och att det är en mer avslappnad attityd till att skilja sig, i de familjesituationer hon har stött på.

6.2 Pedagogernas bemötande av barn i en skilsmässosituation

Alla intervjupersoner har vid något tillfälle varit med om att det har varit barn i verksamheten som har haft föräldrar som har skiljt sig. Flertalet använde sig utav språket och kommunikationen med barnet vid detta tillfälle för att kunna läsa av barnets känslor. Julia och Lisa menar att samtalet ska ske på barnets villkor samt att pedagogen inte pratar om skilsmässan mer än vad barnet själv väljer att göra. Julia poängterar att om ett barn skulle komma till henne och berätta att hans/hennes föräldrar ska skilja sig så skulle hon ställa öppna frågor till barnet, exempelvis; Hur menar du nu?

Sen skulle jag nog inte börja att ösa över det med massa frågor, utan att man avvaktar och berättar det och ser och får läsa av lite av ansiktsuttryck om det vill berätta eller inte.

Ester berättar att de yngre barnen kan ha svårt att uttrycka sig verbalt, och att det är av stor vikt att pedagogen är uppmärksam på barnets kroppsspråk och att pedagogen finns till hands för barnet. Vidare lyfter hon fram att det är viktigt att ge barnet värme, omvårdnad samt att ta hand om barnet mer. Ett fåtal av pedagogerna berättar att om barnet själv skulle söka kontakten med någon av dem och berätta om skilsmässan, skulle de agera genom att föra en öppen dialog med barnet. De skulle förklara att det finns andra barn som är i samma situation och poängtera att de inte är ensamma om en sådan händelse.

Enligt flera av intervjupersonerna är rutinerna i förskolan/skolan en viktig del av barnets vardag då han/hon har föräldrar som ska skiljas. Lisa säger:

Det är ju den platsen där det ändå är likadant trots att mamma och pappa har delat på sig, trots att mamma och pappa grälar, så att komma hit är ju en fristad… och då ska man nog inte prata om det mer än vad barnet själv vill.

Iris uttrycker att om hon inte ser att barnet är i behov av att prata med henne om skilsmässan, så har kanske barnet valt att prata med någon annan vuxen i dess närhet. Enligt Iris ska pedagogen inte pressa barnet till att prata, utan bara finnas där som stöd:

Då tycker jag inte att jag har rättighet till att tränga mig på liksom ”hur går det nu?” eller ”hur känns det?” eller så, utan då låter jag dem va, då får dem hellre, då måste dem få komma till mig, så att jag känner att, nu är det nått.

Enligt Sigrid är skilsmässan något som sker i barnets hemmiljö, och på förskolan har dem en annan miljö där det inte sker några större förändringar på samma sätt som det kan gör i hemmiljön. Vidare hävdar Sigrid betydelsen av att förskolans dagsrutiner blir en trygghet i barnets vardag.

Vera framhäver att hon som pedagog tycker att det är hennes jobb att se utifrån barnets bästa i den pedagogiska verksamheten. Hon anser att vid en skilsmässa får inte pedagoger ta ställning för eller mot någon förälder för att undvika en intressekonflikt mellan de båda parterna, eftersom hon menar att barnet har rätt till båda sina föräldrar vid en skilsmässa.

6.3 Barns reaktioner

Majoriteten av intervjupersonerna upplever att barn vid en skilsmässosituation uppvisar olika reaktioner. Flertalet av pedagogerna har sett tydliga tecken på reaktioner som ilska, nedstämdhet, fundersamhet, barnen blir inåtvända, utåtagerande, oroliga samt känsliga. Lisa lyfter fram att i den åldersgrupp hon arbetar i, är barnen sex år och har mycket funderingar kring existentiella frågor. Hon berättar att sexåringar befinner sig i en känslig period som består av mycket funderingar. Iris påpekar att barnens ålder kan ha betydelse för hur deras reaktioner yttrar sig, då hon även framhäver barnets fundersamhet över skilsmässosituationen:

Jag skulle nästan tycka att… det här att dem blir disträ, näe det är väl kanske dumt utryck men, mer det här att… lite grubblande, lite koppla bort det som händer runt omkring dem… de är inte här och nu, utan tankarna kan nog vandra lite för att sen komma tillbaka och vara med i verkligheten igen.

Ett flertal intervjupersoner poängterar att barn i en skilsmässosituation kan söka efter uppmärksamhet från pedagogerna och de anser att uppmärksamheten kan uttryckas på olika sätt. Sigrid och Julia lyfter fram att barn kan komma att söka uppmärksamhet genom att exempelvis göra dumma saker, vara högljudda samt gå ner på en lägre utvecklingsnivå för att söka vuxen kontakt.

Enligt Catarina bör pedagoger informera hela barngruppen om att det finns ett barn i gruppen som har det lite jobbigt nu, då hon berättar för den övriga barngruppen:

Så har man lättare för att bli arg, och kanske blir lättare väldigt ledsen, hon kanske börjar gråta väldigt lätt, att ni andra tänker på det här, blir hon väldigt arg för en väldigt liten sak, som ni tycker är en liten sak, så är det för att hon tycker att det är väldigt jobbigt nu.

Catarina berättar att genom att hon har en öppen dialog med barnen i gruppen samt med deras föräldrar så kan detta skapa en annan förståelse:

Vet jag inte vad det handlar om så kan jag inte ha en förståelse.

Vidare lyfter Catarina fram att sekretessen är något som pedagoger måste förhålla sig till och hon påpekar vikten av att alltid fråga föräldrar om dess godkännande innan hon berättar om skilsmässan för den övriga gruppen.

Enligt Iris kan barn ibland som har föräldrar som ska skiljas få skuldkänslor över att de inte alltid i alla situationer sörjer, utan att sorgeprocessen går upp och ner. Iris har kunnat uppmärksamma att barn påvisat och fått dåligt samvete för att han/hon för ett ögonblick glömt bort situationen och har roligt, eller att barnet får påpekningar från dess kamrater om att barnet inte är ledsen över situationen:

Asså dem är ju inte ledsna hela tiden, det är ju likadant som när man förlorar ett syskon eller en förälder eller att man sörjer ju, men inte hela tiden och framförallt inte hos barn där går ju liksom sorg upp och ner, och det handlar det nog också om i en skilsmässa.

Stina uttrycker att barn som reagerar aggressivt eller blir inåtvända och deprimerade inte behöver ha gått igenom en skilsmässosituation. Vidare menar hon att det ibland kan vara svårt att veta om dessa rektioner hos ett barn som går igenom en skilsmässosituation kan beror på skilsmässan i sig, eller om det kan vara något annat. Stina påpekar att hon inte alltid ser några direkta reaktioner hos ett barn, och att det lika väl kan vara ett barn i en kris då en närstående kan ha gått bort. Enligt Stina har det förekommit större reaktioner hos ett barn som befunnit sig i ett annat läge, än i en skilsmässosituation, och att hon upplever det som att barnen ändå har tagit en skilsmässosituation ganska bra:

Jag tror att barnen ganska länge har känt på sig det här innan det har blivit uppenbart för dem. Det är nog ingen blixt från en klar himmel, utan kanske lite tvärtom. Nu äntligen är det bestämt och jag får det bekräftat det jag har känt, att något är på gång och nu vet jag hur det blir. Att det kanske är en lättnad för barnet mer än att just det skapar en massa oro och ångest. Faktiskt!

Enligt Stina kan detta få barnen som går igenom en skilsmässosituation att må bättre, genom att de nu vet hur situationen kommer att bli, vem som flyttar vart och var han/hon själv ska bo.

6.4 Pedagogisk beredskap

Ingen av intervjupersonerna har genom sin arbetsplats fått någon utbildning i krishantering, vad gällande barn i en skilsmässosituation. Lisa lyfter fram att under några tillfällen har hon blivit erbjuden några föreläsningar om krishantering i relation till om barnet förlorar någon anhörig:

Men visst behöver man det, för har man inte själv varit i situationen så behöver man ju alltid få aha – upplevelser att det kan vara så då och som all sorg tror jag, att det är jätteviktigt att veta att din reaktion är inte samma som min reaktion, att det kan vara, det kan visa sig på så många olika sätt.

Flera av intervjupersonerna anser att de som pedagoger relaterar sina egna erfarenheter och kunskaper till barn som har föräldrar som ska skiljas. Men ett fåtal av dessa pedagoger tycker att deras erfarenheter väger tyngre än en utbildning i krishantering. Enligt Catarina och Sigrid har erfarenheten en stor betydelse, därför poängterar de vikten av att nyexaminerade studenter

bör ha fått kunskap i krishantering inom utbildningen. Vidare lyfter Catarina fram att unga nyexaminerade studenter kanske inte har erfarenheten med sig kring krishantering sedan tidigare och hon poängterar att utformningen av utbildningen har en stor betydelse. Detta för att studenten ska kunna utveckla en större säkerhet och trygghet som pedagog, berättar Catarina.

Julia säger att hon som pedagog inte behöver någon utbildning i krishantering. Hon lyfter fram att hon tycker att pedagoger ska erbjudas föreläsningar om ämnet lite då och då, men att det på hennes arbetsplats inte finns någon handlingsplan eller liknande för barn i skilsmässosituationer.

Ett flertal av intervjupersonerna har utav intresse eller personliga skäl, själva valt att gå på fortbildningskurser, föreläsningar samt inläsning av litteratur berörande ämnet, krishantering.

Fåtalet av pedagogerna önskar bli erbjudna en utbildning i krishantering. De poängterar att detta är något som de saknar på sin arbetsplats:

Vi är ju så nära barnen så att säga, och allting, det är ju mycket som kan hända i familjer och dödsfall, det behöver ju inte, nu var det ju skilsmässa, men det behöver ju inte bara vara det. […] Så visst skulle det behövas, absolut (Ester).

6.5 Olika uttrycksmedel utöver talspråket

Majoriteten av intervjupersonerna har vid något tillfälle använt andra uttrycksmedel utöver talspråket vid en krissituation, för att hjälpa barn att uttrycka sina känslor. De flesta av pedagogerna har använt sig av vald och passande litteratur, för att tillsammans med barngruppen kunna skildra hur barn i liknande situationer känner.

Sigrid lyfter fram att hon inte medvetet har använt sig av något annat uttrycksmedel utöver talspråket, för att hjälpa ett barn att bearbeta en krissituation. Vidare berättar Sigrid att hon vid ett fåtal tillfällen har uppmärksammat barns olika kroppsspråk eller att barnet uttryckt sig genom att rita, som då befunnit sig i en kris. Sigrid berättar vidare att:

Känner man att barnet har sådana problem att, i så fall får man ju slussa vidare.

Däremot kanske man kan se att barn uttrycker sig genom att rita eller att kroppsligt så, men jag menar att skulle det vara väldigt… får man gå vidare med det i så fall.

Sigrid lyfter fram vikten av verksamhetens rutiner om det uppstår en skilsmässosituation som drabbar ett barn i verksamheten. Hon skulle inte välja att läsa en bok som handlar om skilsmässor. Detta för att hon anser att barnet inte ska gå ifrån rutinerna, som Sigrid uttrycker är viktiga för barn i svåra situationer.

Flertalet av intervjupersonerna har utöver vald litteratur använt bild som ett uttrycksmedel för att hjälpa barnet att uttrycka sina känslor i en krissituation. Julia lyfter fram att barnet kan rita sin familj, och då kan pedagogen få en bild av hur barnet ser på situationen. Iris säger att hon som pedagog har tagit hjälp av en speciallärare i skolan för att hjälpa ett barn som har behov av att uttrycka sig bildmässigt. Enligt Iris har då ett samtal mellan specialläraren och ett barn i en krissituation ägt rum, och barnet har då fått chans till att rita ett händelseförlopp för att tydliggöra sina känslor och upplevelser. Vera berättar, genom att låta barn rita och måla kan det vara ett bra sätt för barn att uttrycka sina känslor i en krissituation:

Men kan där inte känna att det har varit någon, men även om barnet har varit aggressivt i sig har det inte varit någon aggressiv teckning, det kan jag liksom inte tycka.

Ett fåtal av intervjupersonerna anser att rollekar är ett uttryckssätt utöver talspråket för att uttrycka sina känslor och upplevelser kring en krissituation. Ester poängterar att hon inte har sett att yngre barn använder sig av rollekar för att uttrycka sina känslor och upplevelser vid en krissituation, men hon tror att det förekommer i de äldre åldrarna. Enligt Catarina bearbetar barn en händelse som han/hon varit med om genom att använda lek och rollek, men hon tror framförallt att det är de yngre barnen som använder sig av lek och rollek för att bearbeta en händelse:

Vi har köpt in lite hästar hos oss och där använder man ju det mycket och där hör man ju ibland att det är sånt här som barnen, man förstår att det gäller, egentligen handlar det om barnet fast de för över det till hästarna. Kanske lite svårigheter att komma överrens, då får hästarna dem svårigheterna också, så visst använder barn det dem har lite problem med så att säga i leken. Det ser man ju om man lyssnar

noga så att säga och studerar det mera. Det är inte bara lek som vi vuxna säger ibland.

Vidare lyfter Catarina fram att hon känner barnen så väl i sin grupp och hon upplever att hon kommer barnen väldigt nära samt att barnen känner henne väl. Hon påpekar att, om det är något barn i gruppen som tänker på något, så ser hon ofta det i ögonen på barnet och då brukar hon prata med barnet och krama om han/hon lite extra, för att visa barnet att hon förstått att något har hänt.

7. Analys

Vi kommer i det här kapitlet att knyta an våra tidigare rubriker från resultatdelen med tidigare forskning samt de teoretiska utgångspunkterna kring vårt ämnesval.

7.1 Pedagogernas synsätt till antalet skilsmässor

Flertalet av pedagogerna lyfter fram under intervjutillfällena att det idag råder en mycket mer avslappnad och frimodig attityd till skilsmässor och relationer. Majoriteten av intervjupersonerna har sett att det förekommer en ökning av skilsmässor i samhället. Enligt Köhler (1988) utvecklades under 1960 - talet en ny syn på skilsmässor. Studier har påvisat att samhället mer än tidigare har en accepterande attityd till skilsmässor. Flertalet av intervjupersonerna kunde förr i verksamheterna uppleva att det förekom mer maktkamper mellan föräldrarna. I den tidigare forskningen lyfter Jewett Jarratt (1982) fram att barn kan i skilsmässosituationer ställas inför en maktkamp mellan föräldrarna, där barnet tvingas ta ställning till den ena föräldern. Pedagogerna tydliggör att det idag är mer vanligt med delad vårdnad än vad det var förr, och att föräldrarna tänker mer på barnets bästa.

7.2 Pedagogernas bemötande av barn i en skilsmässosituation

Flera av intervjupersonerna använder sig utav språket som ett kommunikationsmedel för att kunna läsa av barnets känslor. Enligt Hwang och Nilsson (2003) har språket en stor betydelse för att barn ska kunna samspela med varandra, då barnet använder språket som ett verktyg.

Fåtalet av pedagogerna anser att kommunikationen och samtalet mellan pedagog och barn ska ske på barnets villkor. Detta resulterar i vad Sommer (2005) hävdar är av stor vikt, att barnet har goda anknytningar till andra personer utöver den närmaste familjen. Enligt författaren är goda anknytningar betydelsefulla för barnet då han/hon kan uppleva en trygghet hos pedagogerna och vågar därför leta efter nya utmaningar i deras sällskap, då de tillsammans utgör en viktig del av verksamheten som i sig är en del i samhället. Detta kan ställas i likhet med vad Haldor Øvreeide (2001) lyfter fram, att barn som genomgår en skilsmässosituation behöver få känna och uppleva trygghet tillsammans med någon vuxen i dess närhet, för att inte utveckla en osäkerhet.

Barnet ska se skolan som en fristad där han/hon ska kunna koppla bort det som sker hemma och därför lyfter flertalet av intervjupersonerna fram att pedagogen inte ska prata mer om skilsmässan än vad barnet själv vill. Flera av intervjupersonerna påpekar att rutiner i barnets vardag är betydelsefulla för att det ska skapas en trygg vardag för barnet. Jewett Jarratt (1982) menar att när barnet befinner sig i den tidiga sorgefasen kan han/hon komma att utveckla en förnekelse som kan betyda att barnet för en stund glömmer bort det inträffade. När barnet har förstått att skilsmässan ägt rum sker barnets rutiner med en automatik.

Ett svar som framkom vid ett av intervjutillfällena var att en skilsmässa är något som äger rum i barnets hemmiljö och inom verksamheten existerar en annan miljö där likartade rutiner förkommer varje dag. Därför poängterar pedagogen att det inte ska förekomma några större förändringar i barnets vardag i förskolan/skolan. I Bronfenbrenners utvecklingsekologiska perspektiv påpekar han att barnets utveckling påverkas av den närmiljö som han/hon lever i.

Vidare benämner Bronfenbrenner i sin utvecklingsekologiska teori att mikrosystemet utgörs av barnets omgivning som innefattar olika intressenter som förskola/skola samt andra vuxna i barnets närhet. Detta för att de olika intressenterna ska samspela med varandra för att skapa en god miljö där barnet kan känna en trygghet (Hwang & Nilsson 2003). Vidare menar Sommer (2005) att barnets uppväxtmiljö kan komma att påverkas av hur personer i barnets närhet väljer att tolka och analysera barnet utifrån det sammanhang som han/hon befinner sig i. Författaren anser att detta kan påverka hur individen kommer att bemötas av de vuxna i dess närhet.

Enligt en av pedagogerna bör pedagoger finnas till hands för barnet samt vara ett stöd för barn som befinner sig i en skilsmässosituation. Vygotskij i Hwang och Nilsson (2003), lyfter fram genom sin teori, det dialogiska samarbetet, att den vuxne i barnets närhet ska ge barnet vägledning och stöd. Detta för att den vuxne på så vis kan skapa en medvetenhet hos barnet som kan resultera i att barnet får en större insikt för hur problemet ska hanteras. I likhet med Vygotskijs teori lyfter Jewett Jarratt (1982) fram att barn som inte får stöd eller tillåtelse till att uttrycka sina känslor i den intensiva sorgen kan uppleva att han/hon inte får tillräckligt med stöd av vuxna i dess närhet.

Ett annat svar av en annan pedagog var att öppna frågor bör förekomma, och att pedagogen inte bör ställa för många frågor till barnet utan att han/hon avvaktar och läser av barnets ansiktsuttryck. Enligt Jewett Jarratt (1982) är frågor från barn vanligt i skilsmässosituationer och därför inte ofrånkomliga. Vidare menar författaren att frågor från barn vid skilsmässor är lika förekommande som vid exempelvis ett dödsfall och detta för att familjen går igenom en förlust vid båda händelserna samt att förväntningar på livet blir annorlunda genom en förlust.

Pedagogen ska lyssna in barnet och finnas tillgänglig när han/hon vill samtala om det inträffade. Barnets känslor ska inte tvingas eller stressas fram, utan barnets sorgeprocess ska få ske på barnets villkor. Samtidigt som Jewett Jarratt lyfter fram att sorgeprocessen inte får bli för utdragen och att öppna samtal bör förekomma mellan barnet och någon vuxen. Detta för att undvika att barnet ska känna eller uppleva en inre förvirring över det inträffade.

Fåtalet av pedagogerna framhäver att de skulle synliggöra för barn i en skilsmässosituation att det finns andra barn som är i samma situation och förklara att han/hon inte är ensamma om att befinna sig i en sådan situation. Enligt Jewett Jarratt (1982) kan böcker ha en betydelse och användas som ett hjälpmedel för barn som går igenom en sorgeprocess, då barnet genom litteratur kan upptäcka att han/hon inte är ensam om en sådan situation.

7.3 Barns reaktioner

Majoriteten av intervjupersonerna är överrens om att barn i en skilsmässosituation påvisar olika reaktioner. Enligt Sandberg (2001) reagerar alla människor olika i en krissituation, vilket författaren anser är av stor vikt att alla tänker på när en individ drabbas av en sådan händelse. Ett flertal av intervjupersonerna har sett olika reaktioner hos barn som varit med om en skilsmässosituation såsom ilska, nedstämdhet, fundersamhet, att barnen blir slutna, utåtagerande, oroliga samt känsliga. Barn kan även upplevas som lite grubblande och koppla bort omgivningen för en stund samt söka uppmärksamhet från pedagogerna genom olika handlingar. Köhler (1988) hävdar att barn som berörs av en krissituation kan uppvisa olika beteenden genom att exempelvis utveckla ångest eller får svårigheter med att hantera känslor, vilket Jewett Jarratt (1982) lyfter fram som den intensiva sorgefasen.

Fåtalet pedagoger har uppmärksammat att barns ålder har en betydelse för hur de kommer att hantera situationen samt hur de kommer att reagera i en skilsmässosituation. En av

pedagogerna har observerat att sexåringar har mycket tankar och funderingar om livet. Enligt Köhler (1988) har barnets ålder en betydelse för hur han/hon kommer att hantera situationen samt hur skilsmässan kommer att påverka barnet.

Ett svar som framkom under ett intervjutillfälle var att det är viktigt att informera den övriga barngruppen, samt barnens föräldrar om det är ett barn i gruppen som har varit med om en händelse som kan göra att barnet uppvisar olika reaktioner. Detta för att skapa en förståelse för vad barnet i fråga går igenom förtydligar intervjupersonen. Jewett Jarratt (1982) påpekar att pedagoger kan underlätta barnets återkomst till förskolan/skolan då barnet inte har varit närvarande i verksamheten i samband med en skilsmässa. Författaren lyfter fram i likhet med pedagogen att övriga barn i verksamheten bör informeras om det som skett för att underlätta för barnet att komma tillbaka till verksamheten.

Ett annat svar som en annan pedagog gav, var att det kan förekomma att barn som har föräldrar som ska skiljas inte i alla situationer sörjer, utan deras sorgeprocess kan gå i vågor.

Pedagogen har uppmärksammat att barn i en sådan situation fått skuldkänslor när han/hon för en stund kopplat bort det inträffade. Sandberg (2001) förtydligar att under själva reparations- och bearbetningsfasen kan barnet börja få tillbaka motivationen till att utföra olika aktiviteter och att hantera själva situationen samt att gå vidare efter krisen. Under denna fas påpekar författaren att barnets tillvaro utmärks av nya möjligheter och att barnet för en stund helt kan koppla bort situationen.

En utav intervjupersonerna lyfter fram att barn som påvisar olika reaktioner inte behöver ha genomgått en skilsmässosituation utan att det kan föreligga andra orsaker bakom reaktionerna. Vidare poängterar Öberg och Öberg (1994) att en skilsmässosituation kan frambringa en kris då olika förändringar kommer att ske i barnets liv då Sandberg (2001) lyfter fram att alla reagerar olika vid en krissituation. Samma intervjuperson har upplevt att barn i en skilsmässosituation har hanterat situationen ganska bra, då han/hon har haft föraningar om vad som ska ske mellan föräldrarna och vet nu istället hur situationen kommer att bli. Enligt Sandberg kommer barnet i nyorienteringsfasen att kunna se det positiva i förändringen som skett. Detta är även något som Jewett Jarratt (1982) belyser då barnet i stadiet integrering av förlust och sorg, ser framåt och lämnar det förgångna bakom sig.