Vi har tidigare exemplifierat resultat från Odelfors undersökningar. Hennes undersökningar är gjorda på tre olika daghem där det skiljer sig markant i hur pedagogernas roller delas upp och vilken effekt det har på barnen. På ett daghem fanns det under en samling en manlig och en kvinnlig pedagog närvarande. Det är den manliga pedagogen som leder samlingen på ett ”auktoritativt, högröstat och tydligt sätt” (1996:220) och den kvinnliga pedagogen är tystlåten och mestadels passiv. Denna bild som författaren visar stämmer inte överens med våra observationer utan vi har märkt att den manliga pedagogen har en tillbakadragen roll jämfört med den kvinnliga. Han ger få tillsägelser till både pojkar och flickor och när han gör det så gör han det oftast nära och direkt till barnet till skillnad från den kvinnliga pedagogen som säger till enskilda barn över rummet vilket gör att hon hörs mest. Men vissa situationer som den kvinnliga pedagogen inte anser sig klara av att lösa överlåter hon åt den manliga pedagogen.
Under våra observationer har det vid två tillfällen hänt att barn har slagit sig och båda gångerna var det Anita som gick till barnet och tröstade, även om båda pedagogerna såg händelsen och var på lika avstånd ifrån barnet. Detta visar tydligt kvinnans roll som den omhändertagande.
Vi har märkt att Jörgen har en högre toleransnivå mot pojkar än vad han har mot flickor. Han låter pojkarna prova sig fram även vid ”riskfyllda” aktiviteter där de kan skada sig. Mot flickorna däremot visar han först själv hur de ska göra för att de ska göra rätt direkt, de har inte lika stort utrymme till att prova sig fram till olika lösningar. Den kvinnliga pedagogen däremot vidtar försiktighetsåtgärder både mot flickor och pojkar och gör alltså, vad vi kunnat se, ingen skillnad beroende på barnens kön.
5.6.2 Fritidspedagogernas bemötande av flickor och pojkar i form av ordval, tonläge och tillsägelser
Anita verkar vara mer avslappnad när hon är med flickgruppen, då har hon närmare till skratt och skämtar mer. Hon använder även fler tillsägelser till pojkarna och det verkar som att hon eftersträvar ordning och reda och eftersom Jörgen är mer tillbakadragen krävs det att den kvinnliga pedagogen säger till pojkarna många gånger för att upprätta ordning och reda.
Intressant är att Anita säger till pojkarna vid ett tillfälle att sluta bråka men vid en liknande situation under flickidrotten säger hon till flickorna att slutas kivas. Nationalencyklopedin definierar kivas såhär ”smågräla (om ngt i huvudsak oväsentligt) särsk. om barn: småbarnen kivades i sandlådan; flickorna ~ om platsen vid fönstret; syskonen kivades” (www.ne.se). Enligt oss är kivas något man kopplar ihop med flickornas smågräl medan bråk är mer relaterat till pojkar och där bråk har en mer våldsam och högljudd betydelse. En annan sak vi har observerat i vår studie är den kvinnliga pedagogens något högre toleransnivå gentemot flickorna. Det här utdraget utspelar sig när flickorna är utplacerade vid stationerna och de väntar på signal för att få sätta igång.
Flickorna klättrar och hoppar i mattorna. När pojkarna gjorde det innan blev de direkt tillrättavisade. När flickorna gör det säger den kvinnliga pedagogen ”är detta en hönsagård” men ingen direkt tillsägelse utan flickorna fortsätter en stund till innan kvinnliga pedagogen säger till på skarpen. (Utdrag ur observationsprotokoll 061115)
Vid ett par tillfällen när flickorna nästan har klarat en uppgift eller beklagar sig bemöter Jörgen det med en ljus röst och säger ”ahh tussi nusse” och ”naw, vad synd”. Hultman och Einarsson (1985) anser att man omedvetet anpassar ”… sitt sätt att tala efter sin föreställning om samtalspartnern”. Vi tolkar det som att den manliga pedagogen ändrar sin röst just för att det är flickor han talar med. Även den kvinnliga pedagogen talar till flickor på ett sätt och till pojkar på ett annat. Exempelvis använder hon smeknamn som ”fjompan” och ”lilla vän” till flickorna men pojkarnas smeknamn är förkortningar på eller har anknytning till deras namn såsom ”Kalle” och ”Jocke”. Pedagogernas föreställningar om hur pojkar och flickor är återspeglas i deras sätt att tala till respektive kön.
5.6.3 Fritidspedagogernas föreställningar om pojkar och flickor
Vid ett tillfälle skojade den manliga pedagogen med flickorna och sa ”idag ska vi spela fotboll” fast gymnastiksalen var full med olika redskap. Här menar vi att pedagogen förväntar sig att flickorna inte vill spela fotboll och gensvaret från flickorna blir då ett unisont ”neeej!” och den kvinnliga pedagogen frågar istället ”ska vi ha redskap?” och då blir svaret ”Ja!!”.
En kommentar som vi finner intressant uppstår vid en situation då en flicka kommer till pedagogen och säger att en annan flicka har slagit henne. Då svarar den kvinnliga pedagogen med att säga ”flickor slåss väl inte?”. Här menar vi att pedagogens föreställningar om flickor
som skötsamma, lugna och snälla framkommer tydligt och hon förmedlar dessa föreställningar vidare till barnet. Detta är ett tydligt exempel på den sociala inlärningsteorin som menar att barnets omgivning aktivt förmedlar stereotypa föreställningar till det passiva barnet (Evenshaug & Hallen, 2001). Vi anser att barnet är passivt i situationen eftersom denna inte är ute efter att veta hur flickor ska bete sig utan bara ville berätta för pedagogen om konflikten med den andra flickan. Rithander beskriver den sociala inlärningsteorin utifrån ett mer konkret exempel som motsvarar exemplet från vår studie. Författaren menar att barn ”…uppmuntras till eller avskräcks från ett visst beteende och vissa egenskaper beroende på om de anses vara det korrekta eller det felaktiga för barnets kön” , vidare menar författaren att pojkar kan möta kommentarer som ”Inte ska du gråta, stora pojken” (1991:11). Vid ett annat tillfälle skämtade pedagogen med flickorna innan idrottslektionen hade börjat genom att ta på sig de smycken som hon samlar in från flickorna såsom örhänge, diadem och halsband och gick fram till den samlade flicktruppen och sa något i stil med ”visst har jag fina smycken idag?” med en tillgjord röst. Genom detta får barnen återigen ta del av pedagogens föreställningar om att flickor är fina och söta med smycken.