Vi har i vår undersökning intervjuat olika representanter inom skola och näringsliv för att ta reda på hur dessa upplever ungdomars övergång från skola till arbetsliv. Vi har å ena sidan tagit reda på vad i Falkenberg lokala arbetsgivare efterfrågar samt hur skolan i sin tur arbetar för att förbereda eleverna inför detta. Med vår kommande yrkestitel hägrande vill vi även fokusera på hur studie- och yrkesvägledare kan bidra till att göra övergången lättare och bidra till att ett eventuellt glapp mellan skola och näringsliv ska bli mindre.
Utifrån detta syfte har vi tagit reda på hur å ena sidan lokala arbetsgivare och å andra sidan skolan upplever ungdomarnas övergång från skola till arbetsliv samt hur vi som studie- och yrkesvägledare, till exempel med hjälp av karriärteorier, kan arbeta för att göra övergången smidigare.
Vi kommer i det här kapitlet att analysera vårt resultat med hjälp av tidigare nämnda karriärteorier.
7.1. Arbetsgivarperspektivet
Som arbetsgivare var Adam och Annika samstämmiga i mångt och mycket. Med början i samtal kring vad första intrycket har för betydelse för den fortsatta utvecklingen mellan arbetstagare och arbetsplats var de överens om att de små sakerna är det som gör den stora skillnaden. Det kan till exempel vara att man lägger tid på att skicka med en bild med sin ansökan och att man har ett fast handslag, ler och ser personen man hälsar på i ögonen när man kommer till en intervju eller introduktionsträff.
Både HAT och STF skulle kunna förklara fenomenet med första intrycket. STF förklarar varför första intrycket framstår som så viktigt genom att det för med sig konsekvenser som i långa loppet föder en positiv förändring i företagssystemet och därmed för individen själv. Att se glad ut vid första mötet med en arbetsgivare är en sådan där undermedveten grej (som förvisso givetvis även kan vara medveten) som får konsekvensen att den individen framstår som mer representativ och attraktiv för ett arbete än någon som ser allvarlig ut. Positiva erfarenheter av personer som gör ett gott intryck med hjälp av dessa sociala koder föder en cykel som när den upprepas befäster mönster.
Vidare att en individ lägger ner en extra halvtimmes jobb på sin ansökan genom att ta en representativ bild av sig själv då den är hel, ren och har ett leende på läpparna kan vara det som gör att den får komma på intervju istället för en ungdom som antingen inte bifogat en bild alternativt skickat med en festbild med en vinglas i handen till sin ansökan. Denna handling skulle kunna vara ett exempel på en medveten handling, vilket inom HAT kallas för att ”plantera bananskal”. Att göra sitt yttersta för att aktivt påverka alla påverkningsbara faktorer inför och under en anställningsprocess, helt enkelt.
STF förklarar detta som en förändring i en del av systemet (genom att aktivt handla för att gynna möjligheterna till att få en anställning), som senare kan få konsekvensen att individen genom det första jobbet får kontakter som senare leder till karriärmöjligheter som annars inte varit möjliga. En förändring i en del av systemet som med tiden medför förändringar genom fler delar av eller hela systemet.
Medvetenhet om att små gester såsom en representativ bild eller ett leende kan påverka möjligheterna till ett arbete kommer i sin tur ofta av andra påverkansfaktorer i individens uppväxt. En hög grad av karriärmognad och en god yrkespersonlighet (Savickas, 2011) har ofta sitt ursprung i de påverkansfaktorer som STF delar upp i interpersonella-, sociala- samt miljö- och samhällsfaktorer. Värderingar, personlighet, hälsa, familj, vänner och utbildning är faktorer som direkt eller indirekt påverkar individers beteenden, beteendemönster samt livsteman.
Adam beskriver att många av ungdomarna som kommer och blir nyanställda på hans företag har värderingar och tankar kring arbete som sammanfaller till en initialt dålig yrkespersonlighet. Men Adam ser att denna ofta utvecklas under tiden de är anställda på hans företag och att när de framöver söker sig vidare till andra karriärmöjligheter har utvecklats som personer och har en bättre yrkespersonlighet och anställningsbarhet än när de började.
Många moderna karriärutvecklingsteorier, bland annnat de som vi har tagit upp, präglas helt eller till viss del av konstruktivism, det vill säga ett holistiskt synsätt där individen är i centrum och aktivt bidrar till byggandet av sin egen omgivning, tillika karriär. Detta synsätt rymmer även förmågan att själv vara en aktiv agent i formandet av sin karriär.
Det konstruktivismen vill betona är att en individ kan lära sig olika förmågor utifrån hur denne vill forma sin karriär. Är det individens önskan att arbeta på företaget så kommer
denne att lära sig de färdigheter som behövs för att arbeta där. Det kan exempelvis handla om noggrannhet, att komma i tid och att sätta laget före självet. Men för att kunna vara en aktiv agent i sin karriärkonstruktion krävs kunskap om att den möjligheten finns, vilket återanknyter till SCCT och dess intressemodell, samt det existentiella axiomet, det vill säga att en individ inte kan vara intresserad av någonting som den inte känner till. Individen måste vara medveten om sin förmåga att påverka både sin arbetsinsats och sin karriär för att kunna handla på det.
7.2. Skolperspektivet
Skolan är i sig själv en av de sociala påverkansfaktorer som STF tar upp som avgörande för individens karriärval. Lärare och annan personal tillika kunskapen de förmedlar (eller inte förmedlar) påverkar hur individen väljer att forma sin karriär både i nutid och framtid. Även klasskamrater och händelser inom skolan är en del av denna påverkansfaktor.
Skolans representanter förmedlar brister hos ungdomarna som kommer ytterligare ett steg djupare in i det system som kretsar kring varje individ; föräldrarna. Förmågan att skilja på sak och person saknas hos många ungdomar, vilket tros bero på att många fått höra att de, som de är just nu och alltid kommer att vara, är bäst i hela världen på precis allting. Denna del av systemet påverkar i sin tur skolan eftersom det medför att de elever som har den självbilden gång på gång möter misslyckanden då de inser att de inte kan allting på en gång från början. De är inte alltid bäst bara för att de går in med en hög självförmåga till det.
Ovanstående för oss vidare in på SCCT som betonar att individen utöver tilltro på sin egen förmåga behöver ha talang för området. Det säger sig självt att alla inte kan ha talang för allting, alltså kan inte alla göra alla saker lika bra, men möjligheten att utveckla färdigheten att göra det efter bästa förmåga finns alltid. (Återigen det existentiella axiomet.) Vidare ger Sara bilden av att skolan, liksom samhället i stort, blir allt mer fyrkantigt och akademiskt. Vad detta kommer att innebära för skolans närmande eller distanserande till arbetsmarknaden är ännu okänt, men Sara ger uttryck för att det finns en risk med att träna enbart vissa kompetenser istället för den mångfald som finns, och tidigare har funnits i ännu större utsträckning. Även detta knyter an till SCCT i och med att det reproducerar dess intressemodell i form utav att en lägre grad av mångfald inom möjligheter att läsa
olika kurser och anpassa sin gymnasieutbildning även medför en lägre grad av insikt kring intressen och förmågor hos eleverna.
Intressemodellen kan vidare vara till nytta för skolan då både Stefan och Sara pratar om vikten av mer APL. Under det arbetsplatsförlagda lärandet får eleverna en mer realistisk bild av eventuella framtida yrken vilket bidrar till att de ska kunna bilda sig en uppfattning kring om aktuellt yrke är vidare attraktivt inför framtiden. Antingen utvecklas ett intresse för yrket, eller så gör det inte det och då kan eleven istället gå vidare med en insikt kring vilka miljöer och arbetsplatser som denne trivs alternativt inte trivs på. Detta bidrar till att, som det kallas inom vägledning, ”tratta ner” alternativen.
Flera av våra respondenter uttalar sig om ungdomarnas oförmåga att se sig själva i ett större sammanhang, avsaknad av helhetsförståelse av sin omgivning. Denna förmåga är något som i flera av de konstruktivistiska karriärteorierna förväntas finnas som en grund för att kunna gå vidare. Exempelvis HAT tar upp förmågan att placera ut bananskal på lämpliga ställen för att kunna utnyttja vid framtida behov. Men för att faktiskt kunna applicera denna teknik i praktiken krävs det en helhetsförståelse som många ungdomar, enligt de personer i deras närhet som vi har intervjuat, uttalat saknar. Det Krumboltz teori tillför sammanhanget är ett sätt att kunna undersöka individens anställningsbarhet genom samtal om hur denne skapar möjligheter för sig själv, alltså att placera ut bananskal.
Savickas (TCC) är en av de teoretiker inom karriärteorin som fokuserar på individens berättelser om sig själv och sina erfarenheter. Detta skulle kunna vara en metod för att ta reda på individens anställningsbarhet, eller karriärmognad, genom berättelser om sig själv samt hur den tillämpar eller inte tillämpar möjlighetstänket genom ”bananskalandet”. Efter dessa berättelser kan sedan vi som studie- och yrkesvägledare, lärare, arbetsförmedlare, med flera, vända samtalet till att handla om, vid exempel på tillfällen där det gått snett, att fokusera på vad individen kunde ha gjort annorlunda. Om det istället gått i önskad riktning kan samtal föras kring vilka faktorer det var som möjliggjorde att det gick som det gick. Även STF tar upp individens berättelser. Om individen berättar och återberättar sina erfarenheter kan detta tillföra mening och genom att ge berättelserna olika innebörd bidra till individens förståelse för dem. Men det kan även ge insikt i vad det har inneburit för konsekvenser och bidrag till att individen befinner sig där den gör idag.
7.3. Sammanfattning
Arbetsgivarnas berättelser i relation till skolans visar tydligt på att det finns ett glapp bestående av missförstånd hos unga kring övergången från en individualistisk skola till en kollektivistisk arbetsmarknad. Arbetsgivarna förväntar sig att arbetstagarna ska sätta laget före jaget, vilket är ett tankesätt och en värdering som de under sin skoltid varken haft tillfälle eller anledning att ta till sig.
Huruvida det verkligen är skolans ansvar att lära ut detta tankesätt är nu, med facit i hand, tveksamt. Snarare handlar ett sådant tankesätt om uppväxtmiljö och inlärda värderingar från hemmet. Däremot finns det arbetssätt och metoder som skulle kunna genomföras inom ramen för skolans uppdrag för att göra övergången lättare. Till dessa hör mer medveten och tydligt integrerad vägledning genom skolan som en röd tråd. Även fler möjligheter för eleverna att komma ut och prova på och få se hur olika arbetsplatser faktiskt ser ut och vad som förväntas av dem i framtiden, exempelvis genom APL, är ett sådant exempel.
8. Diskussion
Vårt syfte med den här undersökningen har varit att ta reda på vad lokala arbetsgivare efterfrågar vid rekrytering samt hur skolan arbetar för att förbereda eleverna för arbetslivet. Vi har även undersökt studie- och yrkesvägledares tankar om övergången från skola till arbetsliv och analyserat resultatet både tillsammans med yrkesverksamma vägledare samt utifrån fyra karriärteorier. Därpå följer nu en diskussion med tankar som har uppstått hos oss under arbetets gång och även reflektioner kring resultatet.
8.1. Resultatdiskussion
Vi ville i denna undersökning svara på frågor som berör olika aktörers tankar om ungdomars övergång från skola till arbetsliv och har i vårt resultat tagit upp exempel både på saker som görs bra och på saker som kan göras bättre.
En fråga som har funnits med oss under en stor del av undersökningen är ”vad upplever studenter att skolan leder till?”. Vår uppfattning är att många ungdomar, som hör ungdomen till, lever för dagen och reflekterar förhållandevis lite över att skolan faktiskt syftar till att skicka med dem kunskaper som kommer att vara dem till nytta i resten av livet. Missförstå oss rätt, vi påstår inte att detta är något vi som samhälle måste råda bot på för att ”rädda” våra ungdomar. Vi menar snarare att en medvetenhet om detta, hos de som möter ungdomarna i början av deras karriär, kanske behöver ha den tanken med sig. Om inte annat så för att, när de väl står där på Arbetsförmedlingen eller på första sommarjobbet, ska kunna förmedla vad som förväntas av dem på ett sätt som inte framstår som nedsättande. Att de är unga är något som hör livet till. Ingen av oss tänker som vi gjorde när vi var 18 som när vi blir 25, 30 eller 50. Och det kan vi inte heller förvänta oss av de ungdomar som kommer efter oss.
Återkommande, framför allt i intervjuerna med skolans olika representanter, lärare samt vägledare, har varit ungdomars psykiska hälsa och dess koppling till de förväntningar som ställs på dem av skolan, arbetsgivare och samhället i stort. Sara kopplade detta till att det har skett en förändring i samhället med en allt mer individualistisk inriktning, vilket vi tror kan ha medfört en annorlunda självbild hos många unga idag jämfört med för ett par
decennier sedan. Betoningen ligger idag på hur jag är som person, snarare än vad jag kan och vill.
Vi har i samband med att vi behandlat undersökningens empiri, samt att vi själva dessutom är i processen av att söka jobb inför examen, tagit fram och granskat flera platsannonser där önskemålen från arbetsgivaren formuleras i likhet med följande ”vi söker en pigg och glad tjej eller kille som är social och flexibel…” och ”vi lägger stor vikt vid personliga egenskaper”. Vi har ställt oss frågan hur detta påverkar individens självkänsla när den blir nekad ett sådant jobb i relation till hur det hade påverkat samma persons självkänsla om arbetsgivaren istället hade sökt en ”person som brinner för service och har förmågan att möta varje kund utifrån dennes behov” och ”vi lägger stor vikt vid personlig lämplighet”.
Det vi vill betona med de båda exemplen är att i den första formuleringen betonas något som ska finnas och som är konstant, oföränderligt. I den andra formuleringen uppmanas till utveckling och vidareutveckling av förmågor till det positiva. Personlig lämplighet är någonting en individ aktivt kan utveckla genom att träna upp förmågor, medan personliga egenskaper är något som är mer trögflytande och som förvisso kan förändras över tid, men i så fall till följd av långvariga, övergripande processer snarare än genom inställning.
Denna snedfördelade syn trodde Sara kan vara en av anledningarna till att ungdomar idag mår så dåligt som de gör. För redan innan de kommer så långt som till att söka ett jobb får de höra att de ”måste vara lite mer framåt” och ”visa att du kan” i skolan. De måste prestera och vara på ett visst sätt för att kunna få de betyg som de upplever förväntas av dem. Att gå från skolan, efter att äntligen ha lärt sig knepen för att ta sig igenom den, till att komma ut på arbetsmarknaden, kan leda till en identitetskris. Eftersom att komma ut och inse att det arbetsgivarna i första hand efterfrågar inte är detsamma som efterfrågats i skolan, att vara framåt och att visa att man kan.
Istället önskar arbetsgivarna att ungdomarna ska ta ett steg tillbaka och utnyttja sin förmåga att ta in ny information, som de åtminstone hoppas att de innehar efter 12-13 år i skolan, samt att sätta laget före sig själv från dag ett när de träder in på en ny arbetsplats. I en omvärld där team och arbetslag blir allt viktigare, även inom arbeten som tidigare har varit ensamyrken, läkare och lärare som exempel, blir kollektivistiskt tänkande allt
viktigare. Detta är något som skolan, utifrån vårt resultat, inte hittills helt har lyckats förmedla till ungdomarna.
Vidare får ungdomar så småningom insikt kring att de, trots alla år i skolan, inte är fullärda. Dessutom har de från uppväxten med sig en undermedveten vetskap om att endast ett fåtal arbetsgivare i kommunen efterfrågar högre utbildning, vilket Urbas et al. (2014) styrker. Vi tror att dessa faktorer i kombination kan medföra att ungdomarna i Falkenberg spenderar mer tid på att försöka lista ut och ”bli” det egenskaper som arbetsgivarna efterfrågar istället för att vidareutbilda sig. Därmed speglas mentaliteten av att de ”väntar på sin tur att få jobb” som vi uppmärksammat under vår utbildning och framför allt VFU i staden.
Även kritiskt tänkande och förhållningssätt, att individen har ett konsensustänk kring sina handlingar, är något som skolan upplever sig ha svårt att förmedla. Det får också konsekvenser ute på arbetsplatserna. Att utvärdera sin egen insats i förhållande till lagets prestation är en viktig förmåga som ofta hamnar i skymundan inom skolan då det inte är gruppen som får betyg, utan individen.
Att egenskaper är något som av arbetsgivare anses viktigt styrks även i vår tidigare forskning, men vi vill utifrån vårt resultat och våra intervjuer påstå att det oftast rör sig om förmågor som omtalas. Okunskap om skillnaden mellan egenskaper och förmågor tror vi mycket väl kan vara ett missförstånd som lett till att reflektion kring skillnad mellan sak och person ofta upplevs som svår av ungdomar.
Kvar står arbetsgivarnas ansvar för individen och sina anställda. De arbetsledare vi har träffat talar om ungdomarnas ansvar gentemot företaget och att göra ett gott arbete som anställd där. Vi funderar på om det inte, sett till hela samhällssystemet, till viss del kan vara dessa arbetsgivares roll att fostra ungdomar in i team-tänk och kollektiv utgångspunkt gentemot sin arbetsplats. Vår personliga upplevelse, som relativt unga själva, är att det ofta tar tid att bli ”en i gänget”. Många ungdomar arbetar helt enkelt sällan tillräckligt länge på en och samma arbetsplats för att komma in i gemenskapen. Men de som kommer så långt får med sig en förmåga som de har nytta av resten av livet. Då, tror vi, kommer nog helhets- och kvalitetstänk per automatik när man vill lagets och företagets bästa. Kanske är det inte skolans fel?
En annan faktor som bidragit till våra reflektioner under undersökningens gång är elevernas föräldrars påverkan. Skolan ger mellan raderna uttryck för att det är omöjligt att leva upp till de många och olika krav som ställs på dem. Både från politiker, föräldrar och eleverna själva kommer förväntningar, direktiv och önskemål som står så långt ifrån varandra att det helt enkelt inte går att göra alla nöjda. Alltså är det kanske bättre att överföra ansvaret för ungdomars förmåga att tänka kollektivt på någon annan? Och varför inte i så fall på föräldrarna?
Att lägga tillbaka en större del av ansvaret på föräldrarna för uppfostran och låta skolan inrikta sig på att utbilda skulle i så fall bli en reaktion som påvisar samhällets recursiveness, eller återupprepning. Utifrån systemteorin (STF) kan vi anta att inte heller samhällssystemet är linjärt, utan cirkulärt, och därför tror vi att det i så fall bör vara en naturlig reaktion på detta glapp att mer ansvar för ungdomarna återigen läggs tillbaka på föräldrarna och inte på skolan.
Med det är det inte sagt att skolan inte ska fortsätta verka för att förbättra samarbetet mellan ungdomars skolgång och arbetslivet. Kanske är det där vi som studie- och yrkesvägledare kan spela en framträdande roll. Eftersom vi har kompetens kring vad som