högstadie- och gymnasieungdomar. Vilma är även hon studie- och yrkesvägledare och anställd av kommunen. Vilma arbetar främst med unga vuxna och vuxna via kommunens vuxenutbildning.
Inledningsvis frågade vi vägledarna vad de hade för tankar om det resultat som vi har fått fram i de tidigare intervjuer vi genomfört. Vanja tycker att delar av resultatet påvisar en negativ bild av ungdomarna som kommer från gymnasiet, vilket hon själv inte håller med om. Hon pekar istället på svenska ungdomars konkurrenskraft i andra länder, såsom Norge, där de är högt eftertraktade.
Vilma tycker å andra sidan att resultatet verkar stämma bra överens med hennes personliga uppfattning, men ställer sig frågande till om det egentligen enbart är skolan som är huvudansvarig för övergången. Hon belyser även föräldrars, jämnårigas samt rådande samhällsklimats påverkan på individen.
6.1. Vägledarnas tankar om begreppen
Vilma beskriver social kompetens som att individen har ögonkontakt, följer med i samtal och annat som händer i omgivningen samt att individen försöker föra en konversation även om den inte är duktig på det. Hon beskriver också att hon har en personlig uppfattning om att social kompetens, för de som arbetar inom service, är något som bör finnas i ryggraden. Helt enkelt ”att förstå innebörden av vad en kundkontakt innebär, inte alla som tänker på det eller förstår det”, beskriver hon. Hon beskriver även att det finns en gråskala av social kompetens och att det delvis är en förmåga som går att träna upp, men att individen i sig själv måste ha med sig en grundläggande förmåga från barnsben för att kunna ytterligare förstärka den.
Anställningsbarhet och konkurrenskraft är begrepp som Vanja upplever går hand i hand till viss del. För att vara den som får jobbet måste individen inte bara vara anställningsbar i arbetsgivarens ögon, det vill säga att inneha de grundförmågor som efterfrågas. Individen måste också ha något som utskiljer sig från de övriga sökandena som uppfyller kriterierna. Både anställningsbarhet och konkurrenskraft blir på det viset även något som kan
variera beroende på vad för typ av jobb det är individen söker, eftersom olika förmågor och spetskompetenser efterfrågas av olika arbetsgivare och branscher.
Nu tänker jag bara ungdomar, hur kan man få dem […] att bli grundanställningsbar. Då skulle jag kunna tänka mig att det borde räcka att man är genuin och ärlig och noggrann och lyhörd.
Ovanstående citat kommer från Vilma och tar upp ett, för oss, nytt begrepp (grundanställningsbar), men som sätter fingret på vad Adam, Annika och Vanja har benämnt som ”hel och ren, ta i hand och ha ögonkontakt vid första mötet”. Det är en grundläggande värdering som utifrån vår undersökning verkar vara genomgående i resultatet.
Vidare konkurrenskraft har individen, enligt Vilma, om denne kan framhäva sina egna styrkor på ett ”lagom” sätt ”eftersom vi i Sverige är medelmåttavis”, men ändå visa framfötterna och vara intresseväckande. En individ får inte vara för mycket, men ska ändå sticka ut på ett ”starkt och positivt sätt”.
6.2. Egenskaper kontra förmågor och färdigheter
Samtliga informanter som vi har intervjuat under vår undersökning är överens om att konsekvenstänk och helhetsförståelse är något som ungdomar överlag saknar. De är även överens om att det är ett svårt område att angripa och göra något åt.
Vilma menar att dialog mellan skola och näringsliv är viktigt för att bidra till elevernas helhetsförståelse av arbetsmarknaden. Skolan bör mer medvetet och aktivt arbeta för att få en röd tråd av vägledning i vid bemärkelse genom hela skolgången och inte bara som punktinsatser när studie- och yrkesvägledarna går in och gör ”sin grej”. Även mer fysiskt, direkt samarbete mellan skolan och näringslivet samt myndigheter såsom Arbetsförmedlingen nämns.
Vanja är även hon inne på den röda tråden, men knyter det framför allt till en metod genom att låta ungdomarna få se mer av arbetslivet under skolgången. Skolan skulle kunna göra mer för att koppla skolan och dess olika ämnen tydligt till arbetslivet. Exempelvis genom att betona i vilka sammanhang som ungdomarna kommer att ha nytta av kunskapen i arbetslivet och på så sätt skapa helhetsförståelse. Att ungdomarna får möjligheten att relatera till att det de lär sig nu kommer de att ha nytta av i framtiden genom att ställa sig
frågan; ”Vad leder skolan till?”. Detta överensstämmer med övriga informanters förslag om att införa mer APL på samtliga gymnasieprogram.
Vägledarna reagerade på det som kommit upp kring relationen egenskaper och förmågor. De tycker att det lyser igenom en efterfrågan av förmågor hos arbetsgivarna, snarare än egenskaper. Men gränslandet där är hårfint och vad som är en egenskap och vad som är en förmåga, eller kanske framför allt vad som krävs för att utveckla en förmåga, är oklart. Social kompetens tas av Vilma upp som ett exempel. Hon uttrycker att för att vara socialt kompetent måste man ha förmågan att hänga med i det som händer i omgivningen samt att se och följa vissa normer som det sociala samspelet bygger på, exempelvis ögonkontakt. Men för att utveckla den förmågan under skoltiden tror hon att det krävs att individen har fått möjlighet att börja bygga grunden för den redan under tidig barndom och uppväxt.
Om vi antar att social kompetens är något som behöver grundas redan de första åren i ett barns liv – kan då skolan verkligen ställas som ansvariga för att utveckla denna kompetens? Så länge förskolan är frivillig och föräldrarna, vare sig de vill eller inte, spelar en avgörande roll för barnets tillvaro är det kanske snarare i hemmet som det grundläggande ansvaret ligger, menar Vilma.
6.3. Vägledning i vid bemärkelse
Vanja belyser vikten av att ha förebilder, och att vara en förebild. Hon tar upp Zlatans bok som ett exempel på detta och säger att hon har träffat flera unga, framför allt, killar som inte säger sig läsa mycket på fritiden annars, men Zlatans bok (Ibrahimović & Lagercrantz, 2013) har de läst och uppskattat. Att vara en förebild för ungdomarna är kanske till viss del studie- och yrkesvägledningens uppdrag, eller åtminstone möjlighet, men framför allt hela samhällets ansvar. Vanja upplever att många unga saknar en tydlig förebild, och då kanske framför allt en förebild som står så pass nära dem att de har möjlighet att se hela livet, även motgångarna. För att fortsätta med Zlatan-exemplet så ser många bara hans framgångar, medan boken ger läsaren möjlighet att följa hans karriär från början till dags läge. Vanja tar även upp syskon som en förebild som kan stå nära nog för att göra ett realistiskt intryck.
Zlatan ger hopp. Han har ju haft en bakgrund, inte samma sak att alla lyckas, men det är bra att ha fler Zlatan. Jag försöker hitta… [och] berätta om elever jag haft som lyckats bra, i
skolan är det väldigt skoltrötta, men så med tiden hittar det rätt. Nu har jag en del goda exempel att inge lite hopp.
Vanja förvånas nästan över hur stort förtroende elever visar henne inom ramen för deras samtal. Hon har ett gott förtroende till att även den uppväxande generationen kommer att ha samma förmåga att ta över ansvaret för vår omvärld som tidigare generationer har haft innan dem.
Vilma hade gärna fört in mer vägledning genom hela skolgången. Gärna från tidigare åldrar, men åtminstone mer integrerat under alla tre gymnasieåren.
Det är nog många gymnasieelever som aldrig träffar studie- och yrkesvägledaren mer än de kommer in i klassen och informerar om någonting eller åker iväg på mässa. Men just att få den här vägledningen, det räcker ju inte med bara en gång om man ska göra bra påverkan, kan behövas både i ettan, tvåan och trean egentligen. Men det är ju i de bästa av världar.
Vilma uttrycker också behovet av mer integration mellan lärare och vägledarna samt att övrig skolpersonal får insikt i vad vägledning är, samt att lärarna ibland själva är delaktiga i den, exempelvis när de skriver Cv:n i svenskan. På så vis kunde vägledarna ta del av vad som har gjorts i klasserna och under de enskilda samtalen ta upp dessa faktorer som grund för att bygga vidare på samtalet. ”Det är hela skolans ansvar med studie- och yrkesvägledning”, som det heter. ”Sett i det långa loppet kanske det är en vinning ändå.” Ändå ger Vilma uttryck för att många av de elever som hon träffat för fem år sedan när hon möter dem idag inte verkar relatera alls till att de har träffats och haft samtal tidigare. Vanja ger uttryck för att många ungdomar idag inte verkar vilja växa upp på samma sätt som hon gjorde när hon var liten. Det är ”inte så kul att vara vuxen, tydligen […] Det är lite skrämmande att man inte vill bli vuxen”. Detta är den största skillnaden som Vanja kan se mellan ungdomar förr och ungdomar nu.