Inledning av analys och resultat
Jag har i denna analys och resultatdel valt att göra en tematisk indelning av den forskning och de teoretiska perspektiv som jag i teoridelen redogjorde för. Detta innebär att jag i varje tema endast kommer att nämna den
forskning och de latenta funktioner som ingår i Jahodas deprivationsteori, som känns relevanta för det enskilda temat. Detta gäller även de vitaminer som ingår i Warrs vitaminmodell, då även dessa kommer att relateras till det som mina intervjupersoner berättar om i varje enskilt tema.
Marie Jahoda som har byggt upp deprivationsteorin, menar som jag
redogjorde för i min teoretiska del, att det finns fem latenta funktioner som är viktiga för människans välbefinnande och för det psykosociala behovet. Hon menar vidare att dessa latenta funktioner är centrerade till lönearbetet. Dessa funktioner menar Jahoda är att vi behöver struktur åt vår vakna tid, att vi behöver erfarenheter och kontakter med människor utanför den egna familjen och att vi har möjlighet till att ha mål och avsikter som är förenade med ett kollektiv. Förutom dessa tre funktioner menar hon vidare att
människan behöver uppleva en känsla av status och identitet samt att arbetet behöver ge människan en regelbunden aktivitet.
Som jag även redogjorde för i min teoretiska del menar Warr att det finns nio vitaminer i vitaminmodellen, som är viktiga för människans välbefinnande och hälsa. Warr menar att en förlust av dessa vitaminer, eller en låg dos av dessa i människans livsmiljö, ökar riskerna för att individen skall drabbas av ohälsa. De vitaminer som jag har valt att studera ur denna vitaminmodell är: att en
aktivitet skall ge möjlighet till inflytande, ge möjlighet till mål att arbeta mot, ge möjlighet till variation i tillvaron, och till att ge möjlighet till feedback på egna handlingar. De tre sista vitaminerna som jag har valt att studera i mina fall är möjlighet till en trygg ekonomisk situation och till att ha sociala
kontakter och en accepterad social position. Utifrån det som mina
intervjupersoner berättar, kommer jag att studera vilka latenta funktioner och vitaminer som individen har, eller inte har tillgång till och se om dessa kan bidra till en förklaring av hur arbetslösa upplever sin situation.
Analys och resultat av tema 1. Mindervärdeskänsla.
I mitt analysmaterial beskriver mina intervjupersoner på olika sätt hur de känner sig mindre värda nu jämfört med när de arbetade. Som jag ser det verkar denna känsla kunna tolkas ur olika synvinklar, då mina intervjupersoner beskriver denna känsla på varierande sätt. Det kommer fram frustration då en av mina intervjupersoner som heter Anna säger:
Det värsta med att vara tvungen att gå hemma är att man inte känner sig behövd. Det är ju ingen som väntar på mig på morgonen och så, utan det känns inte som jag är någon för jag har ju inte någonstans att åka när mina grannar åker till jobbet och så. Det blir i stället att jag får gå in till mig när jag har lämnat barnen, för det är ju ingen som väntar på att jag skall komma. Jag har så mycket att ge i ett jobb och jag är ju pålitlig och så, men det verkar ju inte som om någon vill ha mig. Ibland undrar jag om det är något fel på mig eftersom jag inte får något jobb, men det vet jag ju att det inte är, men ändå känns det så.
Även Pernilla berättar hur hon känner:
Jag har ju jobbat och så i många år förut, men jag känner inte att jag har rätt att gå hemma med a-kasse ersättning, visst har jag ju egentligen rätt till det, men man känner sig inte någonting värd av de pengarna. Hela tiden är arbetsförmedlingen på mig om vad jag måste rätta mig
efter och vilka regler jag måste följa, för att jag inte skall bli utan
ersättning. Jag känner inte att det finns någon som bryr sig om vem jag är, utan jag tycker att både jag och mina barn blir sedda som problem för att jag inte har något jobb. Det känns som att jag är en liten myra som man trampar på hur som helst för jag har inte rätten till något liv och till att tycka något. Man skall hela tiden rätta sig in i ledet och acceptera att bli trampad på. Jag blir ju inte bemött som en människa, utan jag blir behandlad som ett problem som skall lösas, och det är verkligen så som de som jobbar på arbetsförmedlingen ser på mig. Det värsta är att även mina barn blir utsatta och därför känner jag mig även mindre värd som förälder. Sist nu så berättade de för mig att om jag inte skulle få tag på jobb på orten, så måste jag försöka lösa min situation så att jag är flyttbar. Men vad ska jag göra? Lämna mina barn? Flytta från mina barn? Rycka upp hela min och deras identitet? Lämna ifrån mig min vårdnad av barnen? Nej, jag fattar inte hur man kan behandla barn och föräldrar på det sättet. Jag har verkligen lust att skrika, nej lämna för fasen mina barn utanför det här. Dom blir nog drabbade ändå. Jag vill ju ha jobb, vilket som helst, men jag vill inte vara tvungen att flytta bort från mina barn, eller flytta på dem. Nej så vill jag inte leva.
Flera intervjupersoner beskriver just hur de upplever att bemötandet från arbetsförmedlingen sänker dem som människor. De beskriver en känsla av att inte ha några rättigheter över huvud taget och att man riktigt sjunker bara man kliver innanför dörrarna, för då är du inte en människa som får göra några val, utan man skall bara lyda order helt enkelt. Flera beskriver också den känsla av vanmakt som detta ger och att du inte blir sedd som människa och att det inte tas någon hänsyn till din situation. De återkommer många gånger till att det känns som att man har hamnat i ett iskallt samhälle där det inte spelar någon roll, hur man sparkar på arbetslösa och deras familjer. Det som mina intervjupersoner berättar visar att de känner att det är oerhört pressande krav som de skall leva upp till, för att ha rätt till a-kassa och samtliga nämner de förändringar som skett av arbetslöshetsförsäkringen under 2007. Personerna i mina fall beskriver att de upplever att de inte är värda något som människor, eftersom man hela tiden skall bli drabbad av försämringar. Förutom att de tycker att det är fruktansvärt att den ekonomiska ersättningen blir lägre, tycker de också att de nya reglerna om att du skall kunna söka och ta jobb överallt, är oerhört nervärderande. De känner att de inte själva får bestämma över sitt liv, utan om du skall ha rätt till a-kassa skall du vara beredd att gå med på helt inhumana villkor som innebär att du kanske inte ens skall få leva med din egen familj.
Lisa berättar att:
Jag får inte själv bestämma över mitt liv och över att jag vill bo kvar här med mina barn. Jag börjar bli mer och mer pressad över att jag skall kunna flytta på mig om jag skall ha rätt till a-kassa. Jag måste söka jobb i andra delar av Sverige och skulle jag bli erbjuden ett arbete på annan ort, så måste jag tacka ja till det, annars blir jag av med min a-kassa. Det här är en rättighet som alla arbetande har, med att man kan få välja var man vill bo, men jag får höra, totalt hänsynslöst, att jag måste försöka öka min rörlighet. Men jag vill ju att mina barn får växa upp här, där vi har kämpat för att bygga upp vårt nätverk. Jag känner mig ju som en riktig looser när de säger som de gör, både som förälder och som
människa. Jag är ju faktiskt en vuxen person med egna värderingar och mina värderingar är att jag vill få träffa mina barn i vardagen och att vi skall kunna bo kvar här tillsammans, men de värderingarna ryckts bort ifrån mig. De är inte värda någonting. Det är ju inte med stolthet som jag ser på mig själv när jag går därifrån eller när jag kommer hem och tänker på vad de har sagt. Jag får bara en klump i magen och ångest och mår bara fruktansvärt dåligt. Vore det inte för barnen skulle jag nog vissa dagar inte orka ta mig upp ur sängen. Så sänkt och kuvad blir man. Men jag mår också fruktansvärt dåligt för att mina barn ska behöva bli
drabbade av det här. Jag har jobbat i många år innan jag blev arbetslös och betalat in pengar till staten och man har verkligen ingenting för det. I det här landet tar vi inte hand om de våra. Den dagen du förlorar jobbet är du inte värd vatten.
Personerna beskriver också att de ständigt känner sig kontrollerade av staten och ett ord som ofta återkommer i berättelserna är bestraffning. De upplever att de blir straffade för att de ofrivilligt är arbetslösa på massor med olika sätt och att det här gör att de känner sig värdelösa som människor. Veronica säger att:
Ja, man straffas hela tiden. Du ska kuva dig och gå med på allt de säger annars blir du av med din a-kassa. Förra sommaren när jag nyss hade avslutat fyra års universitetsstudier så blev jag intvingad i att delta i
städning av parker och detta även om jag hade 200 a-kassedagar kvar. Gick jag inte med på det så skulle jag bli utan a-kassa. Du skall dessutom fylla i papper hit och dit och de skall veta varje steg du går. Jag får inte heller läsa en kvällskurs en kväll i veckan på universitetet, för då får jag ingen a-kassa. Jag får inte göra det på min kvällstid! Nej, det är som att sitta fast i en bur av omänskliga regler och jag längtar så efter att
komma ut ur den här buren och bli fri igen. Få min frihet tillbaka helt enkelt, ja det är så det känns. Man har noll värde som arbetslös och blir konstant straffad. Inte bara ekonomiskt med sänkningar, vilket bara det är helt omänskligt, utan man blir behandlad med straff genom att det ställs krav på en som gör att man får ont i magen för man känner inte att man kan leva upp till kraven. Jag har ju en familj att tänka på och kan inte göra dem ännu mer illa. Dom är redan hårt drabbade som det är. Jag vill inte att mina barn ska lida ännu mer, men det är precis vad som skulle hända om jag skulle tvingas att ta ett jobb på en annan ort. De skulle inte kunna vara hos sin pappa då, och det kan jag inte göra mot dem. Vi har ju gemensam vårdnad. Och jag kan inte heller gå med på att splittras från mina barn. Jag vill vara en del av deras vardag och det borde väl vara någonting bra för samhället, att föräldrar vill få finnas där. Men så är det inte. Dom bokstavligen skiter i hur du löser din situation, bara du står till hela Sveriges förfogande och kan ta arbete överallt. Då är du bra, annars är du ett problem. Du och dina barn.
Anna berättar vidare:
Andra ska hela tiden kontrollera mig att nu ska du tänka så här och göra så här och det finns hela tiden med ett hot om att en avvikelse gör att du blir avstängd från din a-kassa. Att någon ska styra över mig på det sättet får mig att må fruktansvärt dåligt eftersom min familj får lida. Herregud, jag har ju inte bara mig själv att tänka på. Jag vill kunna bestämma över mitt eget liv och styra över det, men det kan jag inte alls. Och att få nej eller inte få svar på jobbansökningar sänker mig
också. Man känner sig helt ouppskattad som person och ringer man runt till arbetsgivare får man bara höra, nej tyvärr det behövs inte just nu. Nej, usch, man har inget värde helt enkelt, det är så det känns. Man tappar lusten och orken för du blir bemött som värsta, ja, jag vet inte vad.
Jag tycker att det som mina intervjupersoner berättar ger en negativ bild av hur arbetslöshet kan upplevas. Utifrån det som de har berättat, tycker att deras upplevelser av mindervärdeskänslor kan förklaras utifrån ett flertal olika saker. Jag tycker att deras känsla av mindervärde kan förklaras av personliga känslor som att man inte känner sig behövd, för du inte har ett arbete som ger dig en identitet. Som Anna säger är det inte någon som väntar på dig och du har därför inte något mål att fylla med dagen, jämfört med när du jobbar. Som jag ser det, verkar det finnas tendenser till att det sker en stigmaprocess i samhället. De beskriver själva hur de av institutioner, känner att de blir
Som Pernilla berättade: ” jag tycker att både jag och mina barn blir sedda som problem för att jag inte har något jobb. Man riktigt krymper när man är där inne hos arbetsförmedlingen”.
Jag tycker utifrån det som mina intervjupersoner har berättat, att Mäkitalos åsikter om att ett konstant bemötande där människan ses som ett problem som skall lösas, riskerar få konsekvensen att individen börjar betrakta sig själv som ett problem. Mäkitalo påtalade i min teoretiska del, att denna process får djupgående konsekvenser då det påverkar individens självbild, vilket även påverkar till att möjligheten att få ett arbete blir mindre. I mina intervjufall visar sig detta klart och tydligt, då de själva beskriver hur bemötandet gör att man blir sänkt och går hem med en känsla av att vara liten och obetydelsefull. Jag tycker att det är en intressant tanke att samhällets sätt att hantera arbetslösa fungerar kontraproduktivt med tanke på politiska mål som full sysselsättning som är högaktuellt i dagens samhälle. Hur lätt är det egentligen för
människan att tro på sig själv i ett jobbsökande om självbilden blir påverkad på ett sådant sätt som den blir. Men Mäkitalo framhäver den intressanta aspekten att det även fungerar produktivt när det gäller den goda viljans effekter, nämligen att problemet arbetslöshet reproduceras och därmed fortgår även kontrollen över de arbetslösa (Mäkitalo 2006:89). Som jag ser det är detta en mycket tänkvärd aspekt eftersom de som arbetar och kommer i kontakt med arbetslösa, har möjlighet att påverka till att människor inte ska känna sig så kategoriserade och nervärderade.
Jag tycker därför att upplevelser av mindervärdeskänsla, går att förklaras av att det sker en stigmaprocess från institutioner i samhället. Utifrån det som mina intervjupersoner berättar verkar denna känsla göra att de mår väldigt dåligt. De känner att de blir betraktade som negativa problem och mer som en sak som är utan rättigheter, än som en människa som är värd ett
respektfullt bemötande. De upplever att det är andra som styr och bestämmer över hur de skall leva och hur de skall få tänka. Som Anna
berättade upplever hon att: ”andra ska hela tiden kontrollera mig att nu ska du tänka så här och göra så här och det finns hela tiden med ett hot om att en avvikelse gör att du blir avstängd från din a-kassa. Att någon ska styra över mig på det sättet får mig att må fruktansvärt dåligt eftersom min familj får lida”. Även Veronica upplevde likande känslor när hon sade att: ”både jag och mina barn är bara problem för dem och de struntar totalt i hur jag löser min situation”.
Det som mina intervjupersoner berättar om, angående förändringarna av arbetslöshetsförsäkringen känns också mycket nervärderande för den som blir
utsatt för det. Jag tycker även att denna förändring kan förklara att arbetslösa upplever mindervärdeskänsla. Samtliga mina intervjupersoner personer berättar om hur de konstant blir utsatta för försämringar och
hårdnade krav av staten. De känner inte att de har något värde i samhället eftersom de hela tiden blir drabbade av försämrad ekonomi då
a-kasseersättningen sänks.
De känner inte heller att deras värde som förälder är värt något eftersom arbetsförmedlingen kräver att de skall söka jobb i hela landet och därmed vara flyttbara. Jag tycker att det framkommer en stor ilska, oro och förakt runt just det här. Människor vill inte behöva lämna hem, barn och eventuell man, för att bo ensam och jobba på annan ort långt hemifrån. Då mannen kanske har jobb på hemorten, kanske det inte är realistiskt att hela familjen skall bryta sig loss från det som man har byggt upp. Det finns även de som i mina fall är skilda och separerade och dessa personer ser det här kravet som helt
orealistiskt. Då de har gemensam vårdnad om sina barn, är det inte realistiskt för dem att de skall kunna ta med sig barnen långt bort till en annan stad, så att inte pappan har möjlighet till umgänge med dem. De vill själva inte heller tvingas att leva utan sina barn, för att de måste flytta till annan ort. Mina intervjupersoner visar tydligt att de vill jobba, men inte till det priset att barnen skall förlora umgänget med en förälder.
Att ständigt utsätta individen för påtryckningar om att man måste kunna öka sin rörlighet och vara flyttbar för att få a-kassa, verkar som jag ser det, vara ett krav som känns mycket kränkande att leva upp till i dagens samhälle,
speciellt för barnfamiljer. Som Pernilla berättade: ”Jag vill inte att mina barn ska lida ännu mer, men det är precis vad som skulle hända om jag skulle tvingas att ta ett jobb på en annan ort. De skulle inte kunna vara hos sin
pappa då, och det kan jag inte göra mot dem. Vi har ju gemensam vårdnad. Och jag kan inte heller gå med på att splittras från mina barn. Jag vill vara en del av deras vardag och det borde väl vara någonting bra för samhället”. Det som Pernilla och mina andra intervjupersoner berättar, gör att man inte kan låta bli att undra om det meningen att människan med tvång skall vara beredd att skiljas åt från sina barn och eventuella andra familjemedlemmar för att ha rätt till a-kassa? Skall människan betala sin arbetslöshet med priset, att inte kunna få vara en del av sin egen familj?
Det som mina intervjupersoner uttrycker om dessa krav, förklarar också varför de känner sig mindre värda som arbetslösa, jämfört med de som har arbete. De som har ett arbete har rätten att kunna bestämma sådana
som är arbetslösa upplever att alla dessa grundläggande rättigheter tas ifrån dem, vilket sänker deras värde som människa i samhället. Men även värdet och rättigheten av att kunna ge sina barn tillgång till båda föräldrarna, tas ifrån dem, vilket gör att de känner att de får ett mindre värde, även som förälder.
Jag tycker också att det går att relatera det som mina intervjupersoner berättar till Jahodas latenta funktioner och Warrs vitaminmodell. Det som jag tycker är specifikt för detta tema, är att mina intervjupersoner beskriver hur de inte känner sig behövda och sedda för den de är, och att de därför upplever