5 RESULTAT OCH ANALYS
5.4 Analys och tolkning
5.4.1 Att vara handledare
Ingen av handledarna har någon utbildning för att handleda APU-elever. Två av handledarna har tagit emot många elever från gymnasieskolans byggprogram under sina yrkesverksamma år och känner en trygghet i detta. Det framkommer att alla handledarna blivit erbjudna att delta i handledarutbildningar, dels genom företaget, dels genom skolans försorg, något man dock avböjt med motiveringar som tidsbrist och att om man går en utbildning förbinder man sig att ta emot elever och kan då inte säga nej. Vi tolkar detta som handledarutbildning upplevs som en belastning av handledarna och att man anser att erfarenhet är tillräcklig kunskap för att kunna utföra uppdraget, att en trygg yrkesroll är det viktigaste för att lyckas med handledning.
Samtidigt ses handledningen i sig som en belastning då det tar tid att, utöver sitt ordinarie arbete, också instruera en elev. Då byggyrket är styrt av tidsatta mål uttrycker också handledarna att arbetsgivaren måste ha förståelse för att det tar tid att handleda elever och att effektiviteten därmed kan sjunka. Handledarutbildning är en viktig förutsättning för APU. För att handledarutbildningen skall bli effektiv fordras ett lokalt samarbete mellan skolan och arbetslivet så att utbildningen får ett lämpligt innehåll och en utläggning över tid som gör det möjligt för handledarna att delta (SOU 1997:107).
5.4.2 Isärhållande
När vi analyserat intervjuerna med handledarna finner vi att dessa ofta talar om att inte särbehandla. Detta framkommer till exempel när det gäller informationen inför APU-perioden som man upplever inte har skiljt sig från den information man får om det är en manlig elev. Likaså har man inte gjort några särskilda arrangemang på grund av att det är en kvinnlig elev. Det är med stolthet i rösten som handledarna talar om att inte särbehandla så att eleven känner sig utanför.
Samtidigt, och i motsats till ovanstående, finner vi att handledarna lyfter fram olikheter, bland annat fysisk förmåga. Man säger att dagens byggmoment till stora delar är för fysiskt tunga för att kvinnor ska orka med uppgiften. Däremot menar man att mer hjälpmedel, till exempel i form av lyftredskap och annan utrustning, kan kompensera detta och gynna kvinnornas arbetssätt. En annan olikhet som också betonas är ”sättet att tänka”. Handledarna uttrycker att kvinnor tänker ”annorlunda”.
Å ena sidan, ingen särbehandling för då kanske den kvinnliga eleven känner sig utanför, det vill säga ”alla ska behandlas lika” något som Hedlin (2004) menar är ett uttryck för ett omedvetet eller könsblint förhållningssätt. Å andra sidan uppfattar man arbetet som för fysiskt tungt för kvinnan något som vi menar är ett uttryck för värderingar om ”manligt/kvinnligt” och ett sätt att försöka hålla isär, på grundval av vad som anses normalt för man/kvinna (Hirdman, 2001).
Eleverna upplevde inte att man hade gjort några speciella arrangemang i samband med att de skulle komma och vi uppfattar det inte heller som att eleverna hade förväntat sig detta. Deras förväntningar var att komma ut och arbeta ”precis som dom andra”, vi kan alltså se ett likhetstänkande i detta resonemang (Hedlin, 2004). Å andra sidan ger eleverna uttryck för att ”hålla en låg profil” och ”känna av läget” de första dagarna. En elev menar att det är klokt att försöka sätta sig in i hur deras ”tänk” var på arbetsplatsen och på inget sätt utmärka sig den första tiden. Detta olikhetstänkande, denna uppdelning i ”vi och dom” och det resonemang som förs tolkar vi som en strävan att anpassa sig till rådande normer. Man väljer att anpassa sig, smälta in och inte synas.
Kunskap, fakta och information ger trygghet och makt. Två av de kvinnliga APU- eleverna upplevde inte att de fick den information de behövde när de kom till sina respektive arbetsplatser. Detta kan ses som en härskarteknik, ett sätt att undanhålla information, vilket i sin tur kan innebära att den berörda känner sig mer osäker i situationen. Man kan också tolka detta bemötande, att ingen har tid för dig, som ett osynliggörande, ytterligare en härskarteknik, som innebär ett nedvärderande (Ås, 1980). Att inte bli presenterad i arbetsgruppen kan också ses som ett sätt att utestänga från gemenskapen, att bli ”isärhållen” (Hirdman, 2001).
En av eleverna säger med stolthet att ”vi har minsann visat att kvinnor kan bygga”. När kvinnor bryter ishärhållandets princip kan det enligt Hirdman ske med visst beröm: ”Hon jobbar som en hel karl”. När kvinnor går in på traditionellt manliga områden är det inte området i sig som måste förändras, utan kvinnan, så att hon inte framstår som alltför mycket avvikare (Hirdman, 2001).
5.4.3 Språkbruk
Byggföretag är anpassade till en manlig kultur enligt Olofsson (2000). Språkbruket är en del av denna kultur och lyfts fram av samtliga handledare, man talar om ”tuff attityd”, ”rått språk” och ”icke rumsrena skämt”. En av handledarna benämner också kontinuerligt arbetskamraterna för ”gubbar”.
Handledarna menar att när man tagit emot en kvinnlig APU-elev används inledningsvis ett mer ”normalt” språk än vad som är vanligt. Skämten blir mer rumsrena och språket ”dämpas” något. En av handledarna upplever detta som väldigt positivt eftersom man arbetar på en arbetsplats där det finns beställare/hyresgäster, en annan menar att efter några dagar återgår allt till det vanliga. Eleverna upplevde första tiden med arbetslagen som lite dämpad och stel. Man kände av varandra både när det gäller samtalston och uppträdande. Efter en tid övergick detta till ett för arbetsplatsen mer vanligt beteende då skämten om att kvinnor skall koka kaffe och städa återkom.
Hur tänker man om språkbruket ute på arbetsplatserna? Det finns uppenbarligen en medvetenhet hos handledarna om att ett grovt språkbruk kan upplevas som kränkande samtidigt som man menar att detta är en ”jargong” och inget att hänga upp sig på. På en av arbetsplatserna kallade en arbetare eleven kärring ”lite skämtsamt”. Eleven upplevde detta kränkande och sa ifrån att hon inte ville kallas så och fick då en förklaring att ”det var ju bara på skämt” och att man absolut inte menade något illa med det. Eleverna upplevde att man fick bita tillbaka för att upprätthålla någon sorts balans där man visade att det inte gick att köra med dem hur som helst.
Hån, sarkasmer och skämt kan vara tecken på förlöjligande, en av de fem härskarteknikerna som Ås (1980) formulerade för att beskriva maktförhållanden mellan män och kvinnor. Personer som blir utsatta för förlöjligande väljer ofta att smälta in och inte synas. Flickor/kvinnor uppmanas ofta att säga ifrån vilket också eleverna i studien gjorde. Enligt Ås (a.a.) riskerar man då det som kallas dubbelbestraffning som i kombination med förlöjligande leder till ytterligare en annan härskarteknik, påförande av skuld och skam.
5.4.4 Framtiden för kvinnliga träarbetare
Eleverna har utfört alla de moment som förekommit på arbetsplatserna. En del av dessa moment har varit fysiskt tunga att utföra. I möjligaste mån har man själva försökt lösa dessa tunga moment genom att använda sig av, som man själv uttrycker det, nya sätt att tänka och att utföra momenten på. Man använder också sig av sin kunskap i ergonomi som man lärt sig i skolan och om detta inte är tillräckligt ber man om hjälp från någon arbetskamrat. Eleverna har då inte känt sig mindre dugliga eller uppfattat att arbetskamraten tyckt att man varit för svag för uppgiften utan ser det som en självklarhet att man hjälps åt. Handledarna säger också att arbetslagen varit positiva till de kvinnliga eleverna och en av dem menar att det är viktigt att inte betrakta dessa kvinnliga elever som en engångsföreteelse.
Det behövs fler kvinnliga yrkesarbetare på byggarbetsplatserna säger eleverna. Detta motiveras med att ”tänket” på arbetsplatserna behöver ändras, män och kvinnor tänker olika menar de. Man måste förändra arbetsmetoderna mot ett mer ergonomiskt arbetssätt vilket skulle gynna både män och kvinnor, alla män är inte så starka som dom tror, säger eleverna och menar att det skulle innebära en bättre arbetsmiljö för alla. Dessa åtgärder skulle sedan öppna upp för fler kvinnor i byggbranschen menar man. Det skulle också göra att fler byggnadsarbetare, oavsett kön, når pensionsåldern utan yrkesskador.
Traditionen ses som ett hinder för kvinnor att lyckas etablera sig inom byggyrket enligt handledarna. Samtidigt säger man att man måste acceptera kvinnor i arbetslagen framöver. De uttrycker att det är mycket upp till kvinnornas tålamod och
envishet om de skall lyckas etablera sig som byggnadsarbetare. En av handledarna anser inte alls att kvinnor passar för byggyrket, medan övriga två är mer öppna för detta och tror att byggyrket kommer förändras genom att kvinnorna etablerar sig inom byggindustrin. Den förändring man då talar om är införandet av mer hjälpmedel och nya arbetsmetoder.
En fjärdedel av männen menar att kvinnliga byggnadsarbetare inte fysiskt klarar de arbetsuppgifter som männen har medan endast 6 % av kvinnorna själva har den uppfattningen säger Olofsson (2000). Detta framträder också i vår studie då vi kan se att de kvinnliga APU-eleverna är mer positiva till en framtid för kvinnliga träarbetare än vad de manliga handledarna är. För eleverna verkar det naturligt att hjälpmedel av olika slag ska användas, inte enbart för att underlätta för kvinnor, utan för samtliga arbetstagare. När handledarna talar om hjälpmedel tolkar vi det som ett kompensatoriskt synsätt på så sätt att dessa hjälpmedel ska kompensera kvinnorna för den fysiska styrka som de enligt männen saknar. Hirdman (2001) beskriver detta som principen om hierarki med mannen som norm. Kvinnan avviker, men kan eventuellt med stöd av kompensatoriska hjälpmedel närma sig normen.
Vi menar också att handledarna till viss del frånsäger sig sitt eget ansvar för att möjliggöra för kvinnor att träda in i byggyrket. De säger att det är upp till kvinnornas tålamod och envishet om detta skall lyckas. Hur mycket tålamod och envishet en kvinna än visar måste dörren till arbetsplatsen öppnas och detta är menar vi, är handledarens ansvar. Det rådande genussystemet som Hirdman (2001) beskriver, de osynliga regler kring kvinnligt och manligt som råder, kräver två parter för att förändras.