I det här kapitlet kommer det inhämtande underlaget att analyseras utifrån det teoretiska ramverket för liberal demokrati och digital auktoritärism. Det ska förtydligas att analysen täcker området för interaktionen mellan myndighet och medarbetare. Den kommer inte behandla den svenska statsapparaten som sådan, även om det är områden som går in i varandra naturligt. Analysen söker inte att ge svar på om Sverige som stat följer definitionen av digital auktoritärism eller liberal demokrati, utan enbart hur den svenska förvaltningen förhåller sig till enskilda medarbetares agerande på sociala medier.
De variabler som därmed är aktuella för att besvara uppsatsens frågeställning är; repressalier mot medborgare för uttryckta åsikter på internet, diffusa begränsningar samt censurering av såväl åsikter som webbplatser (även självcensurering). Det går att argumentera för att även att övervakning av medborgares aktivitet skulle vara användbar som mätvärde. Då övervakning kan te sig olika beroende på vem som utför den, och i vilket syfte, skulle det kunna tänkas att en chef (eller annan av denne utsedd individ) kontinuerligt följer en annan anställd på sociala medier och rapporterar dennes aktivitet skulle det definieras som övervakning. Däremot ska variabeln förstås utifrån en systematisk övervakning på statlig nivå mot en större grupp medborgare (Freedom house 2019). Således utifrån den tidigare nämnda avgränsningen i analysen faller den faktorn bort. Det framgår inte heller i något av de fall som utgör underlaget att det skulle pågå någon systematisk övervakning av de anställdas förehavanden på sociala medier. Istället förefaller det vara att enskilda tips eller liknande till arbetsgivaren har gjort denne uppmärksam på medarbetarens aktiviteter. Först därefter har åtgärder vidtagits för att hantera situationen.
39 Vad som däremot förefaller hamna inom definition är censurering av åsikter (inklusive självcensurering). I några fall uppmanas den anställde av företrädare för myndigheten att ta bort sitt inlägg, samt att i ett fall uttalar sig en företrädare för en myndighet att den anställde inte kommer göra liknande uttalanden igen. Något som av JO anses vara ett kraftfullt ingrepp på individens yttrandefrihet, och därmed ses som en form av censurering. Vidare förekommer det formuleringar i riktlinjer som direkt eller indirekt uppmanar anställda att inte uttrycka visa åsikter på internet, trots att det samtidigt framgår att det ligger väl innanför individens rättighet som svensk medborgare. Det här kan i sig innebära diffusa begräsningar som medarbetaren får svårt att förhålla sig till, vilket i sin tur möjligen kan leda till självcensur om individen tror sig riskera sitt arbete eller andra repressalier trots att personen har ett starkt grundlagsskydd och därmed rätt att ventilera sina tankar i olika frågor.
Samtidigt som offentligt anställda åtnjuter ett starkt rättsligt skydd visar besluten från JO att det även här finns diffusa begräsningar som öppnar för tolkning i vilken utsträckning det kan vara påkallat att vidta åtgärder baserat på individens åsikter. Här kan det skönjas en viss uppluckring från 2009 där yttrandefriheten framstår som mer eller mindre absolut, medan beslutet från 2019 för den försvarsmaktsanställde kaptenen lyfter att i de fall där andra lagstadgade bestämmelser står i strid med yttrandefriheten kan individens rättigheter få stå tillbaka. Därmed kan även åtgärder som normal skulle ses som repressalier vara inte bara rimliga, utan fullt tillåtna. I praktiken kan innebära att en offentlig anställd inte bara kan begränsas i sin yttrandefrihet, denne kan även begränsas preventivt om tillförlitligheten kan ifrågasättas.
Antalet anmälningar samt beslut pekar på att med den ökade användningen av internet hos befolkningen även påverkar svensk förvaltning i en högre utsträckning. Det syns dels genom att antalet anmälningar mot olika förvaltningsaktörers och deras användning av sociala medier, dels genom antalet anmälningar mot förvaltningsaktörer i deras hantering av de anställda. Det ökade kravet på information och en vilja att kommunicera förefaller ha ökat antalet fel som svensk förvaltning begår under ett år. Samtidigt kan den ökande mängden anmälningar också bero på att fler medborgare har möjlighet att läsa sig till om vilka rättigheter de har och den fysiska distansen till exempelvis JO är numera icke-existerande tack vare internet.
40
Vad som däremot förefaller vara tydligt, är att statlig förvaltning fortsatt kämpar med hur den ska förhålla sig till internet som informationsdomän. Det räcker helt enkelt inte att enbart se till juridiken, eller för den delen enbart ur ett kommunikationsperspektiv. Området är tvärvetenskapligt och kräver kunskap inom flera områden för att verka främjande för demokratin och kunna följa de lagar som åligger förvaltningen.
I de fall där det finns riktlinjer för personalen och användandet av sociala medier återfinns det till del motstridiga stycken. Samtidigt som individens rätt till yttrandefrihet anges som viktig och skyddad i lag, påpekas det att det kan finnas tillfällen då det är olämpligt att framföra åsikter eller att den anställde har en lojalitetsplikt mot arbetsgivaren, vilket JO bestridit i ett flertal fall. Det går inte att uttyda ur underlaget huruvida beslut från JO påverkat en myndighet eller kommun att skriva om sina riktlinjer. Lund universitet säger sig ha jobbat aktivt med skrivningen kring personalens yttrandefrihet, och i fallet med Försvarsmakten har JO rekommenderat myndigheten att helt revidera sina riktlinjer för att bättre kunna stödja personalen.