I Sverige, Norge och Danmark erbjuds fosterdiagnostik till gravida kvinnor, men med reservation för “alla” gravida och för vilken av de olika metoderna det gäller. Danmark är mest generös bland de skandinaviska länderna. Den regelbundna och i praktiken nästintill undantagslösa undersökningen som görs på alla gravida kvinnor är ultraljud. Gällande de senaste fosterdiagnostiska metoder, KUB-test och NIPT, är det bara i Danmark som detta erbjuds, och till och med uppmanas att genomföra testen, till alla kvinnor. Sverige och Norge skiljer sig i det avseendet men tendenser visar att de går åt samma håll. I Sverige skiljer det sig landstingen emellan om vem som erbjuds testerna beroende på ålder eller medicinsk anledning och ibland mot en avgift. Norska gravida kvinnor under 38 års ålder tillåts inga av dessa icke- invasiva metoder om inte genetiska och medicinska skäl finns. Sverige, Norge och Danmark tillhör som känt några av de staterna med högst levnadsstandard enligt olika beräkningar. Efterlevandet av mänskliga rättigheter är en stor bidragande faktor för att mäta levnads- standarden så som vi känner till den. Genom att biotekniska möjligheter är tillgängliga för gravida kvinnor upprätthålls rättigheter i den västerländska delen av världen i den mån som efterfrågas.
Skandinavien har en gemensam attityd till just individers garanti att få ett skäligt liv som framförallt omfattar en god hälsa men även rätt över sin egen kropp och integritet. Staten förväntas bidra med önskade insatser för att till exempel kunna garantera varje människas rätt till liv. Foucaults teori om biopolitik är just till för att garantera hälsan och livet hos befolkningen. “Make live and let die” är den moderna biopolitikens devis och tar sig olika
34
uttryck, inte minst när det kommer till fosterdiagnostik och rätten till abort. Befolkningen som är statskroppens mål och medel sköts idag bäst genom att individer har kapacitet att ta hand om sig själva. För det krävs kunskapen och även rättigheter att ta hand om sig själv. Kunskapen internaliseras genom institutioner och normer ända från barnsben, och rättigheter förses ända sedan en räknas som liv. Rättigheterna gör det möjligt för oss att subjektifiera oss själva och utnyttja den kunskap som vi får till oss. När en kvinna blir gravid i Skandinavien hamnar hon i ett tillstånd där hon har rätt att söka mödravård vilket skapar en styrningsmöjlighet hos staten – totaliserande maktteknik. Barnmorskan eller läkaren erbjuder olika fosterdiagnostiska alternativ vid olika perioder och situationer. Dessa fosterdiagnostiska metoder fungerar som uppfyllande av kvinnans anspråk att som medborgare få den information hon behöver för att säkerställa sin egen bevarelse och sitt eventuella barns hälsa – självteknik. Samtidigt gestaltar sig biomakten genom att den kan reglera en individ och blivande barn genom att samla information och vidare kunna tillförse nya eventuella alternativ för åtgärd om så behövs. Det görs däremot endast om kvinnan väljer att ta hjälp av teknologin som mödrahälsovården erbjuder. Hon har rätten att välja, och det gör henne till just ett subjekt. Paradoxalt nog är hon samtidigt ett objekt på det viset att biomakten springer genom samhällets institutioner och befolkningen själva ända ner till individnivå genom det Foucault benämner som governmentalitet, det vill säga styrandementaliteten, eller det komplexa regerandet – kombinationen av maktteknik och individuell självteknik Den gravida kvinnan styr sig själv genom den kunskap som hon internaliserat vilken baseras på sanningsregimer som ändras enligt diskursen. Det är här den diskursiva makten tar vid, och i denna kontext är det hälsodiskursen som tar favör. Både mammans och barnets hälsa är det frågan om. För en medborgare i en modern välfungerande nationalstat är det mycket på spel trots att samtiden är präglad av neoliberalism och ytterst stor valfrihet. Människors tilltro till vetenskapen ger tillgång till insyn av eventuella anomalier och tillgången att ingripa om kvinnan tillåter. Denna tro till vetenskap ger alltså staten legitimitet för insyn och reglering, och sålunda förhåller sig den gravida kvinnan samtidigt som objekt trots sin egen rätt över sin kropp och sin rätt att välja. En styrd frihet kan uttolkas under besöket hos mödrahälsovården.
Den gravida kvinnans position har nu överskådligt analyserats ur ett subjekts-objekts- perspektiv och hur biomakt träder in i detta skeende i livet. “Modern man is an animal whose politics places his existence as a living being in question.” (Foucault 1978; 143) Citatets relevans växer i och med att vi kan uttolka vad det innebär att vara medborgare – besitta politisk egenskap –, subjekt, i en modern västerländsk nationalstat. Kan denna styrda frihet formeras på
35
olika sätt beroende på vem personen i fråga är och hur olika fosterdiagnostiska svar ser ut? Detta är intressant att titta närmare på för att mer djupgående försöka förstå hur kvinnor påverkas under graviditet och deras rätt att välja.
Enligt SBU tyder forskning på att gravida kvinnor löper större risk för att få fosterskador eller andra komplikationer ju äldre kvinnorna är. Downs syndrom och andra kromosomavvikelser räknas också till dessa ålderskorrelerande effekter. I flera landsting i Sverige är det oftast vid 35 års ålder som kvinnor har fördelar gällande möjlighet att få genomgå metoder för att diagnostisera foster. Ur ett biopolitiskt perspektiv placeras dessa kvinnor i en riskzon. Sannolikheten att få ett barn med down syndrom är förhöjd på grund av kvinnans ålder och därmed identifieras själva reproduktionsförmågan enligt en biopolitisk logik överhängande av en governmentalitetsdiskurs. Vad innebär down syndrom ur ett biopolitiskt perspektiv? Det korta svaret är att det är ett liv som inte är förenligt med den produktiva eller reproduktiva förmågan som nationalstaten strävar efter. Down syndrom anses abnormt. Det abnorma är sjukligt och en minimering av det sjuka skapar en friskare och ekonomiskt potentare statskropp. Därför erbjuds alla kvinnor inom denna riskzon att genomgå KUB-test och NIPT för att minimeringen ska kunna möjliggöras, enligt biopolitisk logik. För som sagt, kvinnor är subjekt i detta fall, även de som befinner sig inom riskzonen. Däremot har den diskursiva makten, hälsodiskursen, ett hårdare tillslag eftersom att kunskapen – vetenskapen - har mer att säga till om och präglar rättighetsdiskursen som är magnetiserad till människans rätt till autonomi. Den biopolitiska rationaliteten gör sig påmind i kvinnors rätt att välja. Trenden att allt färre barn med Downs syndrom föds i takt med att allt fler skandinaviska kvinnor har och tar möjligheten att genomgå säkrare och ofarliga fosterdiagnostiska metoder pekar på att gravida kvinnor underkastar sig kunskapen och samtidigt den biopolitiska rationaliteten. Detta är kunskap som experter, såsom forskare, läkare och barnmorskor använder i sin rådgivning och baserar deras professioner. Eftersom att KUB-testet och NIPT möjliggjorts för fler kvinnor och, som det tyder på, även fortsätter utvecklas i den riktningen cementeras biomakten ännu mer hos befolkningen samtidigt som den fria viljan utvidgas även för de yngsta gravida kvinnorna. Paradoxen uppenbarar sig först oundvikligt, men i en diskursiv logik skapas en naturlig koppling dem emellan. Eftersom den tidigare riskzonen som var åldersdefinierad nu är under transformering till en ännu bredare åldersgrupp och pekar mot att bli åldersallomfattande. Fler kvinnor underkastar sig omedvetet biomakten i och med att de hamnar i en kategori där åtkomst och fler valmöjligheter erbjuds. Detta i förhållande till växelverkan av kunskap-makt vilket är en ständig förhandling inom rättighetsdiskursen vilket sätter kvinnor i en position att bestämma
36
över sig själva i större utsträckning. Danmark ligger i framkant vad gäller denna utveckling där alla kvinnor befinner sig inom riskzonen. Sverige är något mer inkluderande av gravida kvinnor under 38 år än Norge. Det innebär att de ytterligare mekanismerna hos biomakten enbart aktiveras när kvinnan är minst 38 år i Norge. Mindre kontroll över befolkningen och i synnerhet när rätten till fri abort endast sträcker sig fram till vecka 12 ger det färre chanser att abortera avvikande foster i en biopolitisk agenda.
Med hälsodiskursen som central aspekt för denna tidsepoks drivande styrmedel för staten och individen blir Rose beskrivning av etopolitik relevant att applicera för ytterligare analys. Vi ställs inför val, den etikiserade politik som värdesätter olika liv eller kanske blott potentiella risker och sannolikheter kan först framstå bygga helt och hållet på individuella drömmar som råkar se likadana ut hos den stora majoriteten. Idag kan en kvinna i 20-års åldern i Stockholm genomgå ett kostnadsfritt KUB-test som måhända påvisar hög sannolikhet för kromo- somavvikelse hos fostret. Kvinnan kan därefter besluta om hon vill fortsätta graviditeten, säkerställa med ett NIPT, eller ett hundraprocentsäkert moderkaksprov/fostervattenstest - som däremot kan riskera att döda fostret – eller göra abort och avbryta graviditeten. Kvinnan har givetvis sista ordet huruvida hon vill gå vidare. Genetisk rådgivning erbjuds med information om till exempel Downs syndrom. Biomaktens tentakler är sålunda ytterst aktiva. Genom institutioner och i ett patientmöte informeras den gravida medborgaren om vad eventuella val skulle innebära. Det är just dessa val som Rose betonar och menar illustrerar etopolitik och vår samtida livssyn. Etopolitik präglas av etik som anspelar på människors beteende genom att beröra känslor, tro och värderingar. Detta görs just med Foucaults diskursiva makt. Etopolitik omfattar självtekniker som människor, subjekten får tillgång till för att optimera sig själva. Hälsoidealen är en del av etopolitikens uppkomst men genererar även etopolitikens själv- bevarelse. På redan angivet sätt internaliseras människor genom samhälleliga organ och instrument med kunskap om den vitala vikten av att ta hand om sin kropp och hälsan. Det gör vi inte direkt påtvingat. Istället normaliseras dessa beteenden och attityder baserade på etiska principer vilket skapar en kultur som, med hjälp av makt-kunskapsförhållandet, disciplinerar människan att optimera sin biologiska kvalité. Intersektionen av socialisering och individualisering runt hälsoideal och hur livet bör ledas, hävdar Rose, tar sig uttryck genom ångest, rädsla och även fruktan över vad sin egen biologiska framtid har att säga till om. Dessa känslor som framkallats via den etopolitik, etoset, är tänkta att utlösas i exempelvis väntan på svar från ett fosterdiagnostiskt prov eller under mötet med genterapeuten. Därigenom tas ett beslut baserat på ett rationaliserat tankesätt kännetecknat av strävan att optimera sitt liv men
37
även sitt framtida barns liv. Det är den flytande makten som genomtränger kvinnans rätt att välja samtidigt som det bygger på ett självständigt val. Governmentaliteten är på så vis åskådliggjord i den gravida kvinnans rätt att välja och fostrets framtid via en etopolitisk aspekt av biomakten. Den identifierade hälsodiskursen bevisas vara närvarande under kvinnors gra- viditet. Eftersom etopolitiska bekymmer tvingar oss att ta ansvar för vår framtid ställs vi inför bestämmandet av värdet av livet självt, i synnerhet när det gäller ett potentiellt framtida liv.
Med Agambens infallsvinkel gällande en identifierad avvikelse hos fostret är “liv som inte är värt att leva” högst lämpligt att applicera. I Norge och Danmark är inte den fria aborten tillgänglig efter graviditetsvecka 12 men kan likt den svenska lagstiftningen beviljas om synnerliga skäl föreligger fram till och med sjätte dagen i den 22e graviditetsveckan. Enligt socialstyrelsen som tar dessa beslut innefattar synnerliga skäl bland annat Downs syndrom, en avvikelsekategori i biopolitiska ögon. Det finns alltså en gråzon mellan dessa tio veckor, och i Sverige är det fyra veckor, huruvida fostret anses vara livsdugligt eller värt att leva i matchning med den gravida kvinnans önskningar och omständigheter. Vid ingången av vecka 23 anses alla foster vara mänskligt liv, barn, och insatser för att tillförsäkra dess överlevnad görs då.
Nazitysklands eutanasiprogram grundades på idén om att det fanns liv som inte var värt att leva. Människor som var så pass sjuka eller skadade ansågs på grund av sitt livstillstånd inte som fullvärdiga människor. Fram till idag finns flera dokumenterade foster i vecka 21 som har varit kapabla till att leva utanför livmorden efter avbruten graviditet. Trots det sträcker sig aborträtten med synnerliga skäl fram till och med vecka 22. Detta kan tolkas, utifrån ett biopolitiskt perspektiv, att rätten till sen abort är avsedd endast för att få en sista chans att göra sig av med eventuella liv med Downs syndrom. Sålunda görs skillnad mellan liv.
Vetenskapliga framsteg ställer oss inför nya dilemman och får oss att ifrågasätta utgångna perspektiv på liv. Här demonstreras rätten för sen abort som en illustrering av biomaktens extra legitima utrymme att få avsluta ett potentiellt liv. Om skälen till sen abort inte skulle godtas, alltså om fostret anses friskt, saknar anomalier det vill säga, fastslås fostret som subjekt i mening att den innehar rätt till liv. Oavsett är det biomaktens mekanismer, och enligt Agamben även den legislativa makten, i form av tekniska medel, läkare och socialstyrelsen som avgör om det räknas som livsdugligt, eller värt att leva i Agambens teoretiska begrepp. Här ställs avvikande emot icke-avvikande, och en normaliseringsprocess ligger till grund för detta rättsliga utrymme att utföra abort på dessa grunder. Emellertid då fostret inte räknas som legalt
38
liv förrän sista dagen i vecka 22, omsluter statsapparaten detta ofullständiga liv och exkluderar från vad mänskligt liv innebär fram till vecka 22. Det är just i relation till avskiljandet av det nakna livet och dess konsekvenser som vittnar om det liv biopolitiken riktar sig mot. Liv som inte är värt att leva är det som uttrycks vid den punkt där det inte är distinkt för biopolitiken att skilja mellan en människa och en icke-människa. Foucaults ”to make live and let die”-biopolitik är enligt Agambens teori transformerad till dess latenta alter ego; tanatopolitik eller dödspolitik, vid detta laget då makten över vem som ska dö trumfar politiken över livet.
Vid fall då vi ställs inför när ett foster som fastställs ha Downs syndrom efter vecka 18, när rätten till den fria aborten är utgången, hamnar fostret genast i ett ingenmansland. Agamben anser att det är en ytterst politisk fråga och inte etisk. Den underliggande oron som paradoxalt ständigt täcker över biomakten angående avvikelser aktiveras i en synligare grad genom biopolitiska mekanismer i form av att ytterligare institutionell kunskap erbjuds, den gravida kvinnans självbestämmande övervägs i en process av governmentalitet. Som tidigare konstaterat i enlighet med Foucault och Rose är människor fyllda med en individualism och som subjekt strävar efter rättigheter och möjligheter att få fullkomliggöra sig själva – på grund av neoliberalismens avtryck. Detta krav av frihet ställer individer i situationer att göra val, val angående ens hälsa, biologiska konstitution och arvsmassa. Kvinnans reproduktiva förmåga blir som sagt väsentlig och fosterdiagnostik relevant på så vis i relation till en neoliberal biopolitik. Rose omformulering och begrepp om samtidens kännetecknande metamorfos av den neoliberala biopolitiken – etopolitik – är etikisering av politik i synnerhet på individnivå vilket ger ett alternativt perspektiv av Agambens ståndpunkt att valoriseringen av liv är en fråga om politik och inte etik. Agamben tar ett perspektiv på biomakt med direkt politisk koppling till den legislativa makten som utelämnar kvinnan att med sin självbestämmanderätt att besluta om hon vill att fostret ska få leva eller ej, med reservation att ansökan om sen abort kräver godkännande. Således reglerar de juridiska bestämmelserna när något erkänns som ett liv och inte gör det. Åldersbestämmelser av fostret skiljer uppenbarligen beroende på fostrets eller moderns tillstånd. Moderns rätt till hälsa och autonomi som regleras i de mänskliga rättigheterna angående artiklarna om rätten till hälsa som direkt berör rätten till liv. I den
Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna, artikel 6, statueras vikten av att stater tillförser mödrar med
tillgänglighet för att kunna åtnjuta besvarade behov för att få den vård och omsorg som krävs. Myndigheter och institutioner åläggs uppfölja dessa krav och försäkra alla mödrar den vård de
39
önskar och behöver. Den åsyftade vården inbegriper, som den generella kommentaren nummer 36 till artikel 6 i Konventionen om de medborgerliga och politiska rättigheterna föreskriver, ”States parties must provide safe access to abortion to protect the life and health of pregnant women” (2017). Den gravida kvinnans hälsotillstånd och liv, subjektet i fråga, blir – därmed – subjekt i denna rättighetsdiskurs. Fostrets koordinering i denna generella kommentar i förhållande till modern blir av lägre vikt eftersom att kvinnan utgås vilja avbryta graviditeten, alltså fostrets liv, på eget begär. Fostret objektifieras därmed och en skillnad av värde mellan fosterlivet och kvinnans liv görs. Enligt Agamben kommer denna juridiska åtskillnad mellan liv aldrig kunna undvikas, vilket hans teori om den biopolitiska nationalstaten bygger på. Eftersom att undvika en gråzon för vad som särskiljer människor och icke-människor är omöjligt i ett biopolitiskt system som bygger på subjektslogik. Den gravida kvinnans självbestämmanderätt förkroppsligas hos fostret med Downs syndrom. Foster som påvisas ha Downs syndrom kläs av sin rätt till politisk egenskap fullständigt i kontrast till ett foster som inte tyder på en identifierad avvikelse. Självbestämmanderätt över ens egen kropp genom rätt till hälsa legitimerar en gråzon för vad som ska värderas som liv som inte är värt att leva. Som fastslagits av Socialstyrelsen pågår en trend av allt fler foster med Down syndrom som aborteras på grund av en mer utvecklad och riskfri fosterdiagnostik som gjorts tillgängligare för en större målgrupp i Sverige. Tillika i Danmark har man under en längre tid kunnat tyda samma trend, och även på senare tid i Norge. Fler kvinnor har således under tidigare stadie av graviditeten kunnat ta reda på om deras foster har kromosomförändringar vilket resulterat i ett färre antal födda barn med Downs syndrom i proportion till det förväntade antalet. Oviedokonventionen vars syfte är att skydda de mänskliga rättigheterna och människans värdighet inom den biomedicinska disciplinen och dess framfart. Som Rose hävdar, tar biomedicinen en allt större roll i vår vardag där allt fler verksamhetsområden erövrats av denna vetenskapsdisciplin. I artikel 11 i Oviedokonventionen under kapitlet ”Mänskligt genom” stipuleras vikten av att diskriminering av personer med genetiskt arv är totalt förbjuden. (1997) I kontext till det nyligen föregående exemplet av en pågående trend som, är en diskriminering mot liv med Downs syndrom av relevans sett till artikel 11 och hela syftet med Oviedo-konventionen.
Det Rose erbjuder i en analys av en uppstådd gråzon – alltså en situation då kvinnan som informerats om att hennes, mellan 18 till 22 veckor gamla, foster har Downs syndrom – är ett etopolitiskt angripande som blir alltmer väsentlig i dagens snabbt utvecklande samtid. Tekniken, såsom fosterdiagnostiska metoder, utvecklas och en fullständigare kartläggning av foster och arvsmassa går att göra. Lagen för när sen abort kan göras blir etiskt knuffad av denna
40
framväxande teknik. Foster kan idag överleva utanför livmodern tidigare jämfört med under den föregångna teknikens tid. Med det i beaktning för Roses tankegång om det neoliberalt samhälle där människor kräver fler möjligheter att bestämma hur sina liv i termer av hälsa och arvsmassa ska se ut i respekt av vetenskapen. De etopolitiska valen inbegriper de självtekniker baserade på grundval av att optimera sig själv inom en bioetisk kultur med värdedrivna debatter angående reproduktiva teknologier, såsom fosterdiagnostik, som befinner sig under moralisk osäkerhet och är sammankopplade med krav på rättigheter till hälsa. En etik baserad på biologiskt ansvar och ett hälsoideal som styr var och ens sätt att leda sitt liv, och framtida liv, görs värdet upp kring livet självt. Governmentaliteten präglas således av detta ansvar och värdeomdömet ingjuts i vardagsomdömen, vokabulär, tekniker och handlingar av läkare,