7.1.Om specialpedagogik
Efter att jag har pratat med fem skolrektorer i det mångkulturella området har det kommit fram att de vill förmedla att skolan de jobbar i är en skola för alla. Här ser man olikheter som en tillgång och alla barn är välkomna. Barn i behov av särskilt stöd är i de flesta skolor inkluderade men när svå- righeterna hos eleven är/anses för stora behövs då ytterligare insatser.
Skola nr 1 och 3 verkar ha en inkluderande verksamhet där barn i be- hov av särskilt stöd finns i den reguljära verksamheten. Fördelning av re- surserna anses här som en självklarhet. Personalgrupperna verkar ha en ständig diskussion om vilka resurser som ska sättas i verksamheten för att hjälpa de elever som hamnar ”utanför” klassrummet. Små undervisnings- grupper finns inte och bör inte finnas, säger skolledarna men att exkludera eleven under en viss period under dagen verkar vara mer tillåtet. Skolan nr 1 har ett ”trevligt rum, inredd och anpassad efter elevernas behov”.
Skolan nr 2 har outbildade elevassistenter som ”hjälper” elever som inte klarar av den vardagliga verksamheten. Detta för att underlätta den ekonomiska budgeten eftersom skolan inte har råd att anställa personal med de kvalifikationer som behövs för att hjälpa dessa barn. Den anställda spe- cialpedagogen i skolan har en övergripande roll som skolans förmedlare av speciella insatserna för elever. Hög personaltäthet framstår här vara red- skapet för att hjälpa varje barn i behov av stöd.
EVT verkar ha den avgörande rollen i skolornas fördelning av de extra insatserna. Här pratas om individen som ”har svårigheten” inte barngrup- pen eller arbetsgruppen. Då blir de specialpedagogiska insatserna som finns tillgängliga i skolorna till viss del segregerade. Skolledarna försöker att un- derlätta för lärare som har en eller flera elever som inte passar inom under- visningens ramar, t ex i skolan nr 4.
Rent organisatoriskt verkar de flesta skolledare jag har pratat med, följa de föreskrifter och rekommendationer som finns. Genom att vissa skolors undervisning bygger på åldershomogena klasser hamnar elever lätt i den disjunktiv att bara ett antal elever, de som presterar flitigast, är de som kommer längst.
I skola nr 5 verkar specialpedagogiken inte vara förankrad i verksam- heten. De insatserna som görs är segregerande och individfokuserad. Sko-
lans personalförändringar har bidragit till försämring av verksamheten. Kompensatoriska lösningar används för de elever som hamnar utanför. En av specialpedagogernas uppgifter, som förekom i intervjuerna, är att upprätta åtgärdsprogram. Det är en omfattande verksamhet som berör många och den gäller om eleven inte nått skolans mål. Föräldrarna och ele- ver har ofta inget inflytande på vad som ska skrivas i åtgärdsprogrammet. Skolans personal har oftast kommit överens om programmets innehåll in- nan föräldrarna och elever ges möjligheter till inflytande.
7.2 Om interkulturell pedagogik
Det finns en levande diskussion om den interkulturella pedagogiken i de skolorna jag besökte. Diskussionerna handlar ofta om värdegrunden och förhållningssätt men användningen av elevernas resurser leder inte till om- fattande förändrad pedagogik. I skola nr 1 tror rektorn att allt kan göras mycket bättre och mera organiserat men tillägger att all energi hos skolans personal går att bedriva ”den dagliga verksamheten”. I de flesta skolor finns det heltidsanställda modersmållärare som bedriver sina lektioner i segregerade former utanför den så kallad ”ordinära verksamheten”. Mo- dersmållärarna verkar inte finnas med i arbetsgrupperna. Stävan efter en aktiv tvåspråkighet och stolthet över att ha en dubbel identitet finns enbart i de fristående skolorna, trots att man i skola nr 1 vill uppmuntra till ett aktiv modersmål. Frågan är hur dessa elever kan uppfatta den uppmuntran till ett aktiv modersmål när den är just en isolerad företeelse i skolans verksamhet. I skolornas profilering nämns ofta satsningen på språk, frågan är vilket språk?
I två av skolorna (1 och 2) uppmärksammas olika kulturella högtider och det sjungs sånger på diverse språk och i en av dem klär personalen sig i folkdräkt vid skolavslutning. Detta för att markera mångfalden som finns representerad bland personalen. I en av skolorna skickas det hälsningar till föräldrarna i form av vykort när någon högtid inträffar. På så sätt anser skolledningen kunna närma sig till familjerna och visa respekt för deras kultur.
Den interkulturella pedagogiken i praktiken visar sig tydligast när man pratar om olika länder i So- ämnen, där försöker läraren att utgå efter ele- vernas härkomst och ursprung. I skolan 3 har det funnits ett etiksråd. Det bestod av en imam, en buddistisk munk och skolans rektor. Detta var en sätt att skapa det gemensamma rummet, säger rektorn. Elevernas erfarenhet plockas fram i geografi, So lektioner. Vid olika högtider skickas fina kort som eleverna gjort tillsammans med personalen. Skola nr 2 har ett eget pro-
filämne som heter interkulturell So. Lärarna jobbar med att titta på och ta reda på varje elevs ursprung: var de kommer ifrån, vad de representerar och använder detta som utgångspunkt för att planera arbetet med eleverna. De intervjuar föräldrarna och på detta sätt kan det göras interkulturella jämfö- relser inom barngruppen. Man börjar redan vid årskurs 1 och fortsätter hela vägen upp till klass 9.
Diskussionen om en mer interkulturell pedagogik finns svagt i skolan 4. Det har hänt att de får elever som inte kan prata finska och då måste per- sonalen tänka på nya sätt att bemöta eleven. Därför har skolan börjat köpa en del material på andra språk. Ändå anser en del lärarna att de inte har tid att ta hänsyn till all elevens ursprung eftersom de måste koncentrera sig på finskan och svenskan.
I skola nr 5 har det funnits olika interkulturella projekt för att förbättra skolans resultat, nämligen föräldrarsamarbete och matematik på moders- mål. Här saknas viljan och strävan efter pedagogiska förändringar.
Elevernas och föräldrarnas bakgrund utgör inte i de här fem skolorna en orsak för att ändra pedagogiken där deras resurser kan användas i ett pe- dagogiskt syfte. Uppfattningar om läroplanen begränsar skolledarna att an- vända interkulturell pedagogik i mer omfattande former än folkdräkt och traditioner.
Det kan finnas en rädsla att skolans verksamhet skulle kunna försämras med en förnyad pedagogik, i detta fall den interkulturella. Skolledarna talar om att det krävs tid och engagemang för att kunna ta hänsyn till mångfal- den.