8.1 Sammanfattning
Jag har undersökt hur specialpedagogiken organiseras i mångkulturella om- råden samt vilken förhållningssätt skolledarna har till interkulturell peda- gogik.
Undersökningen visar att specialpedagogiken i mångkulturella områ- den är organiserad efter de normer och rekommendationer som finns inom de olika styrdokumenten som råder i den svenska skolan. Specialpedagogi- ken uppfattas däremot ofta som specialundervisning avsedd för barn som inte når målen.
När det gäller den interkulturella pedagogikens perspektiv visar under- sökningen att några skolor saknar de metoder som behövs för att inkludera elevernas nya resurser i skolan.
8.2 Är skolan en skola för alla
Läroplanen för grundskolan 1980 fastslog att en skola ska vara indelad i arbetsenheter dvs. mindre enheter med möjligheter till stöd och samverkan mellan personal och elever. Här skulle stödet till elever med svårigheter diskuteras och planeras. Elever i behov av särskilt stöd ska inkluderas i verksamheten så långt det är möjligt. Skolan måste utveckla sin förmåga att anpassa undervisningen till varje enskild elev. Detta ställer krav på en flex- ibel resursanvändning och organisation, ökad samverkan mellan lärare med olika kompetenser samt samarbete mellan lärare och andra yrkeskategorier inom och utom skolan.
Den specialpedagogiska utbildningen har fram till HT 2001 inneburit någon form av specialisering. Specialpedagogen har kunnat välja en inrikt- ning som motsvarar arbetsmarknadens behov av olika experter inom olika kunskapsområden, som komplicerad inlärning, döv- och hörselhandikapp, synhandikapp och utvecklingsstörning. I dagens specialpedagogiska exa- men är denna specialisering borttagen och utbildningen är mera inriktad på utredning – utvecklingsarbete och har en tydligare vetenskaplig forsknings- anknytning. Man kan säga att det finns två linjer i det nuvarande specialpe- dagogiska arbetet, den ena är närheten till eleven som ska åtgärdas, behand-
las och den andra är den centralt organiserade och konsultativa specialpe- dagogiska arbete som utvecklats under de olika personalkategorierna i sko- lan.
I skolorna jag besökte finns det en struktur för hur barn av behov av särskilt stöd ska se ut. Elevvårdsteamets olika medlemmar samarbetar stän- digt för att hitta olika lösningar för de elever som på grund av olika skäl hamnar utanför den ordinarie undervisningen. Man lägger fokus på indivi- den inte på gruppen eller pedagogiken, ”skolans personal sätter likhetsteck- en mellan specialpedagogik och specialundervisning och att det är just den praktiska aktiviteten, handlandet som är primärt”. (Persson 2004, s.33) Barn med behov av särskilt stöd behöver kontinuitet och helhet.
I skolan är det många krafter som styr. Specialpedagogerna och skol- ledarna tänker väldigt mycket specialpedagogisk undervisning, dvs. skol- undervisning enskilt. Det går inte att bemöta de barnen på det viset. Vi måste ha ett helhetstänkande runt de här barnen. Det är inte så att svårighe- ter enbart finns hos eleven. Mycket tyder på organisationen och brister hos pedagogerna och deras strävan efter resultat. ”Åtgärder i skolan måste bott- na i ömsesidig respekt för olika synpunkter om vilka behov, intressen och ämnen som har värde. Det innebär att man blir accepterad och att man själv kan acceptera andra och bidra till det gemensamma, men efter förmåga”. (Haug, 1998 s.18)
Vi borde ha ett pedagogisk helhetstänkande. Vad är det som gör att så många i skolan enbart tänker att kunskap gör att människan mår bra, upp- når resultat? Kanske kravet i samhället har blivit hårdare och vi idag har ledare som konkurrerar mycket eller är tvungna att visa resultat för att kun- na sitta där de är. Resultat är inte fel i sig men man borde fråga sig hur man uppnår dem och vilka resultat man når.
Skolans formella organisation bör ses över och strukturerna ändras, så att de här eleverna blir mer inkluderande i den dagliga verksamheten. Vissa skolor lyckas bra med det, andra inte. Personalens arbetsgrupper borde struktureras om så att de som jobbar närmast har ett bredare samarbete. Varje arbetsgrupp bör ledas av en pedagogisk ansvarig specialpedagog.
Specialpedagogen bör ha det genomgripande pedagogiska ansvaret i varje arbetslag. Denna blir den sammanhållande länken i skolans pedago- giska ledning. Specialpedagogens arbete ska inte längre enbart inriktas mot elevens undervisningsaktiviteter, utan specialpedagogen ska även dels fun- gera som utredare, undervisare, dels även som handledare och rådgivare för vuxna kollegor.
Kompetensen finns hos många av dem som jobbar i skolan i dag, men fortfarande saknar jag i förorten ett för området adekvat arbetssätt.
Eftersom olika barn, olika personligheter finns här, är det lätt för oss att förneka de olika sociala miljöer som vi inte känner som vår egen kultur. Enligt ett socialkonstruktivistiskt perspektiv strider detta mot värdegrund- principerna som borde råda i ett område som detta. Olikheterna borde vara grunden för att tillämpa dem nya pedagogiska insatserna, i det här fallet specialpedagogiska, som borde vara inkluderande och inte segregerande. ”Samtidigt som skolan skall vara likvärdig och målen lika för alla skall den vara öppen för och stödja mångfald och variation. Å ena sidan är vi männi- skor lika varandra i en rad avseenden vilket motiverar att vi är tillsammans. Å andra sidan är vi olika varandra vilket också motiverar att vi lever till- sammans för att ta del av de erfarenheter som variation och mångfald kan ge”. (Persson 2004, s.141)
För att ett barn ska kunna utveckla en inre trygghet och en tillräcklig god självkänsla, krävs en stadig och kontinuerlig relation mellan vuxna och barn. En förutsättning är att de vuxna är känslomässigt tillgängliga, empa- tiska och samstämda med barnets behov och känslotillstånd. Mänskliga re- lationer är viktigt för lärande och interaktionen mellan lärare och elever är nyckeln till lärande. Det är alltså barnen själva som är aktiva och skapande. Det som behövs för att de ska utvecklas är att det finns intresserade männi- skor i omgivningen, som de har ett behov av att kommunicera med. Barn som blir bekräftade och respekterade, kommer själva att förhålla sig på samma sätt mot andra barn och vuxna. Det är det centrala i både Vygotskijs och Cummins teorier där de betonar dialogen och relationer mellan elever- na och de vuxna i skolan.
Enligt min mening skulle kanske ett bättre sampel mellan elever och vuxna skapa en ny kunskap i interaktion där båda parter skulle vinna kun- skapsmässigt. För att det positiva kulturmötet ska kunna äga rum krävs att vi alla finner nya gemensamma referensramar och en ömsesidig respekt för det interkulturella. Interkulturell är en term som antyder process, ett gräns- överskridande, interaktion och ömsesidighet och samtidigt sätter kvalitativa och värdemässiga aspekter på kulturmöten.
Ett mångkulturellt samhälle kan utvecklas när det finns möjligheter för den enskilda individen att behålla och utveckla olika kulturer, såväl hem- kulturen som de kulturer den lever i. Därmed finns möjligheter att utveckla en flerkulturell identitet som nästan är ett krav i dagens globaliserade värld. Skolan påverkas av rådande värderingar i samhället och ger samtidigt vi- sioner och tro på det samhälle som man vill åstadkomma.
I ett demokratiskt samhälle bör alla enskilda medborgare och grupper föra kontinuerliga och öppna diskussioner om vilka traditioner, värde och värderingar som ska gälla och föras vidare i landet. Speciellt bör man in-
kludera de numera underprivilegierade grupper i de segregerade bostads- områdena.
Klassrummet är, enligt Cummins (Rodell, 1999 s.76) världen i minia- tyr. Om eleverna känner att deras identitet bekräftas och deras bidrag vär- deras i klassrummet, är sannolikheten mycket större att de också kommer att känna samhörighet med och engagemang i samhället i stort, som klass- rummet och läraren representerar. Detta i sin tur kan innebära att de kom- mer att ha bättre möjligheter att i framtiden kritiskt ifrågasätta rådande so- ciala förhållanden. På så sätt ges en större chans att ta kontrollen över sitt eget liv och att kunna påverka och förbättra inte bara minoriteternas utan allas livsvillkor i samhället.
Inklusion blir mer nyanserad och verklig om institutioner som skolan kunde spegla mångfalden där. Det finns många sätt att gå tillväga på i sko- lan men man får aldrig tro att man kan fortsätta att undervisa som man all- tid har gjort. Omvärlden förändras hela tiden och vi förändras med den. Det är det som är att växa. I skolans korridorer borde finnas plats för alla.