Mycket kritik som framfördes redan på 1970-talet upprepas åter. Många anser att dagens rörelse inte har lärt sig tillräckligt av rätt och utvecklingsrörelsens misstag och att
organisationerna idag därför gör om samma fel som de gjorde. I uppsatsen har jag tagit upp flera exempel på detta. Nu har det genomförts rättsreformer i fyrtio år och massor av tid och pengar har spenderats på dem. Därför är jag inte ensam om att tycka att de borde ha varit mer lyckosamma och att aktörerna borde ha lärt sig mer av sina tidigare misstag? Bortförklaringen att området är nytt kan inte användas längre.
111 Upham, sid. 7f.
112
A.a. s. 31ff.
113
Garth, Bryant G., What Makes a Successful Legal and Judicial System: Rethinking the Processes and
En del av kritiken som till viss del ser likadan ut idag som för trettio år sedan är den mot användandet av vissa länders rättssystem som modell för andra länders reformer. Trots att man redan på 1970-talet var skeptisk till att ha USA som mall för rättsreformer står landet fortfarande som modell trettio år senare. Det är viktigt att förstå att ett lands
system antagligen inte passar i något annat land. Precis som bland andra Upham och FN:s generalsekreterare anser jag att det är fel att ett land i väst, som till exempel USA, skall stå modell för rättsreformer i utvecklingsländer som inte alls har ett system som liknar USA:s. Reformerna måste anpassas efter det enskilda landets eller områdets behov. Detta kräver mycket arbete innan en reform kan utformas. Men det kräver också flexibilitet hos organisationerna under reformen ifall de märker att något måste ändras. Reformer som inte passar in i ett system kan få negativa konsekvenser då de kan missbrukas av fel personer och mycket kapital satsas på områden som inte kommer de fattiga till del.
Det finns en del som ser tecken på att det fokus på institutioner som funnits ända sedan rätt och utvecklingsrörelsen nu börjar luckras upp. Det är i så fall på tiden eftersom det har kritiserats ända sedan 1970-talet. Bland annat Golub och Carothers kritiserar detta kraftfullt idag. De anser att det är fel att fokusera på till exempel domstolar och tro att de är lösningen till alla problem eftersom de flesta människor inte ens har någon kontakt med domstolsväsendet. Fokus på institutioner kan också leda till att man glömmer bort det viktigaste, att förbättra situationen för de fattiga. Fattigdomsreducering är det som skall vara målet för alla reformer enligt Golub. Ibland kan man tro att målet för projekten är att skapa snygga institutioner istället för bättre förhållanden för människor. Det är viktigt att de förstår att reformerna påverkar människor och att misslyckanden kan få mycket negativa konsekvenser för dem.
Förhoppningsvis lyssnar organisationerna på kritiken och ändrar en del av sitt sätt att arbeta. Ofta låter de olika organisationernas definitioner så bra men ändå verkar reformer misslyckas om man läser kritiken mot dem. Det är detta Kleinfeld-Belton skriver om. Att organisationerna har ett mål inför ett projekt men i själva utförandet blir målet ofta ett annat. Chanserna för att organisationerna kommer ändra på detta har nog blivit större nu
när till och med FN:s generalsekreterare uppmärksammar problemen och utdelar ganska skarp kritik mot en del av dagens rättsreformer.
Kritiken mot organisationerna är omfattande. Bland annat för att de ibland verkar välja den enkla vägen i reformarbeten. Det är enklare för dem att reformera en institution än att verkligen på djupet i ett samhälle och analysera vilka delar som behöver förändras för bästa bestående resultat. Ibland kan man misstänka att organisationer engagerar sig bara för att det ser bra ut och för att de då får positiv publicitet. Detta är inte bra, eftersom det är viktigt att organisationerna har en verklig vilja och tanke bakom engagemanget. Annars tror jag att det märks tydligt genom till exempel felaktigt och halvfärdigt genomförda reformer.
Det är också allvarligt att det finns så olika definitioner av rättsstaten och att det verkar som att målen och handlingarna i rättsreformer ofta skiljer sig åt. Det är viktigt att
definitionerna stämmer ganska bra överens och att organisationerna agerar utifrån de mål de satt upp och inte gör något annat när väl reformarbetet sätter igång.
Men om kritiken nu är så omfattande mot rättsstatsrörelsen varför finns den då kvar och i en sådan ledande position? Med så omfattande kritik som finns borde den väl ha fallit för länge sedan? En anledning kan vara att det inte finns något annat alternativ idag som skulle kunna fylla dess plats. Det är också väldigt många i ledande positioner som verkligen tror på och förespråkar rättsstaten som något mycket viktigt.
I uppsatsen har jag redogjort för både dagens rättsstatsrörelse och rätt och utvecklings- rörelsen. När jag har gjort det har jag funnit både likheter och olikheter dem emellan. Dagens rörelse är mycket större, bredare och mer sammanhållen än rätt och utvecklings- rörelsen. Därför är det också mindre troligt att den kommer att möta samma öde som den tidigare. Idag finns det en mycket större samstämmighet kring sambandet mellan rätt och utveckling än vad det gjorde för trettio år sedan. Ett starkt och självständigt domstols- väsende ses som ett ideal i utvecklingsarbetet, nästan som ett måste för lyckad
accepterat att ekonomisk utveckling och kapitalistiska marknader inte fungerar utan ett stabilt juridiskt system. Även politiska forskare förstår vikten av ett väl fungerande rättssystem i en demokrati när det till exempel gäller arbetet för mänskliga rättigheter. Rätt och utvecklingsrörelsen föll till stor del på grund av en kritisk artikel, jag tror att det krävs mycket mer för att få dagens rörelse på fall.
En viktig skillnad är de olika rörelsernas fokus. Det går tydligt att se att fokuset gått igenom flera skiften under de senaste fyrtio åren. På 1960- och 70-talen koncentrerade man sig främst på politiska och ekonomiska frågor. Sedan gick det över till institutioner. Detta finns fortfarande kvar men enligt en del kan man se att koncentrationen börjat skifta till att mer ligga på de fattigas situation. Även om kritiken mot de båda rörelserna liknar varandra finns det dock skillnader. På 1970-talet gick kritiken ut på att det var fel att överhuvudtaget använda juridik i reformer. Nu förstår de flesta det positiva i att juridik ingår i reformerna, istället kritiseras metoderna för genomförandet av dem.
Samtidigt som det är viktigt att inte tro på allt som organisationerna skriver utan kritisera dem är det också viktigt att inte tro på allt kritikerna skriver. Det finns ett behov av att kritisera kritiken också. Ibland kanske den kan vara lite väl kritisk och ofta ifrågasätter den en mängd saker hos något utan att ge förslag eller lösningar på hur det skulle kunna bli bättre. Ett exempel på detta är att det är viktigt att komma ihåg att rättsliga reformer kanske inte kan ske lika snabbt som andra reformer utan ta flera generationer innan de får effekt. Detta tycker jag inte diskuteras tillräckligt mycket idag. Det finns kritiker som verkar anse att en reform är helt misslyckad om den inte visar positiva resultat direkt. Det kanske är rätt att en del reformer skall göra det, men andra måste få ta mycket längre tid. Reformer är lyckade först när medborgarna tagit dem till sig och använder sig av dem. Detta kan ta mycket lång tid eftersom det är svårt att ändra människors sätt att tänka och leva på. Detta diskuterar Jensen i sin bok. Han anser att vi måste minska förväntningarna på rättsstatsreformerna och inte tro att de skall ske snabbt och bli stora framgångar. Målet måste också vara att genomföra reformer som består även om till exempel tjugo år.
I mitt skrivande har jag haft svårt att hitta svensk kritik. Den enda kritiska artikeln jag har hittat på svenska är den av Zamboni där han granskar hur svenska organisationer
använder sig av rättsstaten. Jag vet inte om det beror på att intresset för området ännu inte är så stort i vårt land. Rättsstaten är väldigt viktig även i Sverige och för Sveriges
utvecklingssamarbeten. Jag anser att det behövs mer forskning och diskussion kring hur Sverige använder rättsstaten och vilka värden vi för ut i rättsreformer. Det kan också behövas en diskussion i samhället eftersom det nog är många som inte vet vad rättsstaten innebär.
Mitt svar på frågan i rubriken, om vi ser slutet för rättsstatsrörelsen, blir nej. Jag tror inte att vi inom den närmsta tiden kommer se slutet för rättsstatsrörelsen, men det finns samtidigt mycket som behöver göras för att resultatet skall bli bättre i framtiden än det är idag. Om inte dessa förändringar görs finns det en stor risk att rörelsen kommer dö ut. Kritiken är idag minst lika allvarlig som den var på 1970-talet, men rättsstatsrörelsen har idag mer stöd och är starkare. I min slutsats skall jag diskutera vad som behöver göras för att rättsstatsrörelsen skall fortsätta leva.