I denna del kommer analysen av försvarspropositionen och förda
motargument göras. Analysen presenteras i kronologisk ordning för att sedan övergå till slutsats och diskussion.
4.1.1 Analys försvarsbeslut år 2000.
Vid en genomgång av regeringens försvarsproposition så framstår det som att det är en ljus tid som står framför dörren. Att det skulle ta nio år från
Sovjetunionens fall visar på att uppvaknandet från den militära eran som var under Kalla kriget tog tid att komma ur. Min tolkning är att det råder en trötthet på militär upprustning och maktbalans som Kalla kriget och realismen innebar. Det rådde en livlig debatt angående försvarsbeslutet, av många olika anledningar. Den mest centrerade anledningen är enligt mig att detta beslut var så pass omvälvande. Den stora nedläggningsprocessen och den nya säkerhetspolitiska analysen var svår begripligt för många.
Försvarspropositionen lades fram av den socialdemokratiska regeringen med stöd av centerpartiet och med gehör hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Här samlades fyra av de sju partierna bakom propositionen. Kvar blev
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet.
De tre partierna var eniga i sitt motstånd mot propositionen och anförde alla argument för att rösta ned den.
Tydligast i sitt motstånd är Moderaterna som traditionellt varit ett försvarsvänligt parti. Argumenten mot är många och flera härrör inrikespolitiska samt lokalpolitiska skäl.
Eftersom fokus har varit på säkerhetspolitiska argument som går att hänvisa till teorierna realism och liberalism har jag valt just de ovan presenterade argument.
De förda argumenten presenteras på sätt som passar in på teorierna i denna kontext. Jag anser att det är intressant att partier som anser sig vara och går till val på traditionellt liberala värderingar samtidigt använder just realistiska argument i debatten kring försvarsbeslutet år 2000.
Grunden till detta är att kritiken till stor del byggs upp på misstänksamhet mot Ryssland och dess utveckling efter Sovjetunionens upplösning och att
därav inte nedrustning i den grad som regeringen förespråkar är en bra väg framåt.
Argument 5 som framförs av Runar Patriksson, FP blir realistiskt av den anledning att han förespråkar ett svenskt medlemskap i den militära alliansen Nato. I ett folkpartistiskt liberalt perspektiv är inte detta tänkt att vara
realistiskt eftersom de förespråkar samarbete i många områden
internationellt, men uppdelat blir argumentet istället realistiskt eftersom det prickar in realismens utrikespolitiska lösning, vilket är allians.
Många av de realistiska argument som används från moderaternas Henrik Landerholm är även de realistiska i just denna kontext. I ett bredare
perspektiv skulle de säkerligen riktas om till att även användas som liberala argument.
Misstänksamhet mot andra stater, överlevnad och maktbalans har under debatten varit de tre fält i matrisen som kunnat användas mest effektivt för att lokalisera realistiska argument.
De liberala argumenten härstammar i stor grad till kriget i Jugoslavien.
Redan 1993 skickade Sverige sin första styrka till att bidra i fredsskapande insatser i Bosnien (Försvarsmakten). De liberala argumenten menar att detta är den utstakade vägen som Sverige ska fortsätta på med det nya mer mobila insatsförsvaret. Det ska kunna sättas in i oroshärdar världen över för att genom samarbete bygga fred och demokrati. De värden som varit viktigast från matrisen som har hjälpt mig att placera argumenten i den liberala skalan har varit samarbete, organisationer, öppenhet och att skydda liberala
värderingar. Hade Sovjetunionen inte raserat tror jag att det vore ett helt annat försvarsbeslut. Försvarsbeslutet och debatten kring är enligt mig baserad på en naiv tro om att världen har blivit bättre, men samtidigt
diskuteras flera orosmoln som potentiella hot mot freden. Men här gäller fred utomlands och inte för svensk räkning. Av den anledningen ansågs det helt
rimligt av flera partier att decimera det svenska försvaret på det sättet som gjordes, kriget skulle aldrig drabba Sverige direkt.
Min uppfattning är att regeringen genom sin proposition önskar att kunna lägga realismens världsuppfattning bakom sig och fokusera på den liberala vägen framåt.
4.1.2 Analys försvarsbeslutet år 2020
Försvarsbeslut 2020 är unikt i många hänseenden under 2000-talet.
Tidigare försvarsbeslut har handlat om minskat säkerhetspolitiskt hot, mindre försvarsbudget, fortsatta nedläggningar. Den stora säkerhetspolitiska
förändringen kom 2008 med Rysslands invasion av Georgien (Sveriges Radio). Detta blev det första uppvaknandet att Ryssland hade en vilja och kapacitet att engagera sig i militär konflikt. Händelsen påverkade dock inte i stort den svenska säkerhetspolitiken.
Den stora förändringen blev istället år 2014 då Ryssland annekterade Krimhalvön och kriget i Ukraina.
Dessa händelser prioriteras i försvarsbeslutet 2020 och debatten runt.
Riksdagspartierna är eniga i att det ryska hotet bör tas på allvar och att situationen är allvarlig för svensk del. Regeringen, Centerpartiet och Liberalerna formar står bakom propositionen som handlar om att förstärka det svenska försvaret och ändra inriktning till ett nytt totalförsvar.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är eniga i att en upprustning är välbehövd och bestrider inte regeringen i detta.
Det parti som är tydligast negativt mot en upprustning är Vänsterpartiet, trots att de är eniga i att Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar har försämrats i och med Rysslands agerande.
Vänsterpartiet är eniga med övriga partier att Rysslands agerande utgör ett
möjligt hot mot Sverige, men är inte eniga i att Sverige behöver upprusta i panik. Detta är ett realistiskt argument eftersom det menar på att en svensk upprustning kan försämra en maktbalans mellan de båda länderna. Samtidigt går deras agerande mot realismen efter som upprustning och överlevnad är statens mål enligt realismen.
Vänsterpartiet positionerar sig även mot samarbete med Nato. Detta blir problematiskt för matrisen, då realismens syn på utrikespolitik är allians.
Men min tolkning av deras syn är att motståndet ligger i att detta är ett närmande till USA. Detta i sin tur kan rubba maktbalansen vilken är realismens fredslösning. Vänsterpartiet använder motståndet mot USA flertalet gånger i sin argumentation i den nya säkerhetspolitiska linjen. Ett exempel som bjuds på är ett fall där USA ska ha spionerat på svensk
försvarsindustri och att en stat som ägnar sig åt detta inte går att kalla för en framtida pålitlig allierad. Här blir realismen återigen aktuell då det handlar om misstänksamhet mot andra stater.
Vänsterpartiet gör enligt mig en smart övervägning i sitt motstånd mot upprustning, här har de en möjlighet att locka över försvarskritiska väljare från andra partier som ställt sig bakom försvarsbeslutet. Det andra typiskt försvarskritiska Miljöpartiet som delvis är grundat ur fredsrörelsen, står i denna debatt bundet till regeringens proposition. Väljare som har nedrustning och försvarskritik som hjärtefrågor har här endast ett parti som passar deras agenda. För den försvarsvänliga finns desto fler alternativ och då går det att välja utifrån mindre sakfrågor.
4.2 Komparativ analys
Det valda materialet är två helt olika försvarsbeslut som det skiljer 20 år mellan. Båda propositioner presenterades av två olika Socialdemokratiska regeringar fast med olika mål. Tidsandan är det som skiljer de båda mest,
beslut 1 kommer efter 1990-talet finanskris, ett kallt krig. Beslut 2 från en tid med positiv ekonomisk utveckling fast med ett sämre säkerhetspolitiskt läge.
År 2000 var samtliga överens om att försvarsorganisationen var i behov av en uppdatering och att tiden för detta var perfekt. Punkten de var oense om var i vilken grad detta skulle göras och hur säkerhetsläget faktiskt såg ut. År 2020 är samtliga eniga att hotet mot Sverige är större än på länge och att Sverige behöver en upprustning.
År 2020 är det istället hur en upprustning ska se ut och vilka samarbeten som ska finnas. Nato-optionen är en stor följetong genom debatten år 2020.
Teoretiskt sätt finns både realistiska och liberala argument i båda debatter, men mest representerade i år 2000 eftersom det finns fler kritiker där.
Eftersom Vänsterpartiet är den mest högljudda kritikern har deras argument varit de som blivit mest relevanta för uppsatsen.
Komparativt går det med argumentationsanalysen se att liknande argument används i båda försvarsbeslut, fast för olika saker. I debatten runt
försvarsbeslutet år 2000 så argumenterar oppositionen för att hotbilden finns kvar, i försvarsbeslutet från 2020 så är det regeringen som för samma
argument fast att hotet finns på nytt. Moderaterna som är tydligast mot nedrustning år 2000, är eniga med regeringen i att en upprustning krävs. De håller alltså en konsekvent linje i sitt stöd till försvaret. Vänsterpartiet som är det parti som är tydligast i sitt motstånd mot upprustning 2020, är starka i sitt stöd för nedrustningen år 2000 och stod då bakom regeringens proposition.
4.3 Slutsats
Det är svårt att entydigt placera ett parti, politiker och till viss mån ett argument att till fullo passa in på en av de valda teorierna.
Argumentationsanalys anser jag vara den metod som enklast kunde göra detta i och med att debatten och motargumenten skulle vara med i uppsatsen.
Det som jag ser som mest intressant är att det går att ta ett argument från en person som i företräder en viss linje, men uppdelat så anför personen ett
argument för den andra linjen utan att egentligen mena det. Exempelvis när företrädare för liberala partier anför realistiska argument för att komma fram till en liberalistisk lösning på problemet. Det kan vara att argumentet bygger på realismens misstänksamhet mot andra stater för att komma fram till att ökat samarbete är enda vägen framåt för att uppnå fred. Metoden är bra för att på detaljnivå analysera vad företrädare egentligen säger med ett
argumenten, men kan vara vilseledande i ett helhetsperspektiv. Eftersom målet med argumentationsanalysen var att studera teorins koppling på förda argument, så anser jag att metoden har fungerat väldigt väl. Om uppsatsen istället skulle vara en mer generellt och överblickande så anser jag att metoden möjligtvis blir för liten för uppdraget. Då är det möjligt att en textanalys eller idéanalys kan vara bra alternativ.
I försvarsbeslutet 2000 var det svårt för oppositionen att motverka nedrustningen utan att nämna att det fortfarande finns ett hot genom
Rysslands agerande mot andra stater, så det var svårt att undvika realistiska argument. I samma debatt förespråkade Folkpartiet realismens väg i att försvarsallians var det bästa alternativet, men i det stora hela så tolkar jag det som att de ständigt är för utökat samarbete, inte bara i Nato utan även andra organisationer. Alltså är det svårt att endast från enskilda argument avgöra om politiken har en viss teoretisk koppling, men möjligt att placera enskilda argument på någon av de valda teorierna.
Försvarsbeslutet år 2020 är även det speciellt och detta är för att det råder ett brett samförstånd om att upprustningen behövs. Det finns en utstickare här och det är Vänsterpartiet, deras position tror jag är gynnsam för dem eftersom de kan locka försvarskritiker från olika partier.
Komparativt skiljer försvarsbesluten sig i att det första förespråkar en
nedrustning och det senare en upprustning. Debatten runt om har en tydligare
opposition i det första än i det senare beslutet. Det råder större konsensus för upprustning än vad det rådde konsensus för nedrustning. Detta beror enligt mig på tidsandan och att tydligheten är en nu annan än då. Runt 2000 var osäkerheten stor i om Ryssland ens hade kapacitet att starta en större militär konflikt utanför dess närområde. Händelserna 2008 och 2014 har visat att de har möjlighet för större invasionsföretag och att även Sverige kan ligga i riskzonen för ett sådant.
Frågeställningen för uppsatsen var följande:
Vilka argument anfördes inför försvarsbeslutet 2000, för och mot nedskärningar?
Ett urval av argumenten presenteras i kapitel 3.2.1.
Många av argumenten som anfördes mot nedrustningen handlade om inrikespolitiska motsättningar istället för säkerhetspolitiska, dessa har jag valt att inte ta med i uppsatsen eftersom det är de säkerhetspolitiska argumenten som är relevanta. Dessa handlar i stort om att det är fel att nedrusta i en osäker tid, att Sverige behöver ett försvar av tillräcklig styrka att kunna bidra till fredsbevaring utanför landets gränser. Vikten ligger som tidigare nämnt i osäkerheten i omvärlden, speciellt i att Ryssland fortfarande är svårt att bedöma i hur det utvecklas. Det är också argument som handlar om vägen framåt för att undvika en ny era av krig. Detta är argument som handlar om ökat samarbete i världen, gemensam kamp för fred runt om i världen.
De hypoteser som fanns innan uppsatsen anser jag har bekräftats genom uppsatsens skrivande. Teoretiskt via försvarsbeslutet år 2000 då realismens hot i stort sätt stryks och liberalismens positivism skiner igenom. Den analytiska hypotesen håller även den. I försvarsbeslutet år 2000 bedömdes risken för en kommande invasion av Sverige som väldigt låg och det skulle
dröja fram till händelserna innan år 2008 och 2014 innan hotet bedömdes som förändrat. Frågan är då om realismen är på återtåg och detta är lite osäkert. Liberalismen har varit stark en lång period och de internationella organisationerna och globala samarbetena står starkt. Ämnet förtjänar än mer forskning.
Vilka argument anfördes för argument mot upprustning i försvarsbeslutet 2020?
Ett urval av argumenten presenteras i kapitel 3.4.1.
Försvarsbeslutet i sig är unikt i att det egentligen är det första på lång tid som en storskalig upprustning förespråkas. Det säkerhetspolitiska läget för
Sverige har försämrats markant efter händelserna 2014 och spänningarna som det lämnat. Samtliga riksdagspartier är överens om detta, det parti som sticker ut med att bestrida delar i upprustningen är Vänsterpartiet. Partiet är eniga i bedömning av hot, men inte sättet att möta det. De använder sig av argument som handlar om att upprustning riskerar att skada maktbalans, att Sverige ska undvika att alliera sig med USA med mera. Vänsterpartiet använder sig av argument som handlar om att inte förstöra en världslig maktbalans. Om Sverige upprustar och väljer att helhjärtat stå bakom USA och Nato så missgynnar detta maktbalansen och kan istället leda till ökad risk för konflikt.
Hur väl ter sig de anförda argumenten på teorierna?
En teoretisk koppling finns under varje utvalt argument i kapitel 3.2.1 respektive 3.4.1.
Med hjälp av matrisen som presenterades i kapitel 1.8, så har det gått att koppla argumenten till de båda olika teorierna. I försvarsbeslutet år 2000, fanns det fler tydliga liberala argument än i försvarsbeslutet år 2020. Detta beror även på att det i stort sätt bara var en kritisk part i försvarsbeslutet
2020, tillskillnad mot år 2000 där det var flera partier som argumenterade mot.
Teorierna ter sig väl på utvalda argument, men kan tappa i betydelse när ett helt anförande presenteras i stort, men de ter sig väl när argumenten studeras på detaljnivå. Argumenten som framförs går att placera in på teorierna. De argument som har valts ut till uppsatsen är sådana som representerar en stor majoritet av argumenten som finns för eller mot. Min tolkning av
användandet av teorierna beror på vilket scenario talaren vill måla upp.
Liberala argument används mer och mer när ett positivt scenario ska målas upp och realismen när läget ser mörkare ut.
I försvarsbeslutet har Moderaternas företrädare fått representera de flesta argumenten och detta är för att de är väldigt tydliga i sin argumentation, medans andra menar samma saker men framför mindre snärtiga argument.
Vänsterpartiets företrädare är den som representerar argumenten i beslutet från år 2020. Detta är för att de är tydligast i opposition av samtliga riksdagspartier.
Det är intressant att se att politikerna som är för nedrustning år 2000 är mot upprustning. Samt de som är mot nedrustning år 2000 är för upprustning år 2020.
Argumenten som valts ut i materialet finns numrerade för att kunna refereras till sammanfattningen som finns nedan i figurenI tabellen nedan har
kärnvärdena från matris 1.4 använts som grund för att sammankoppla teorierna med argumenten. A
Realism
Henrik Landerholm ,M – 2, Per-Rickard Molén, M- 3.
Henrik Landerholm, M- 4
Henrik Landerholm, M- 1,2, Per-Rickard Molén, M- 3. Håkan Svenneling, V- 11,13
Henrik Landerholm, M- 4, Runar Patriksson, FP- 5.
Henrik Landerholm, M- 2. Per-Rickard Molén, M- 3.
Henrik Landerholm, M- 2. Per-Rickard Molén, M, 3. Håkan Svenneling, V- 10,12,13
Runar Patriksson, FP-8, Håkan Svenneling, V- 15.
Bo Lundgren, M- 7, Runar Patriksson, FP-6,9.
Runar Patriksson, FP-9, Håkan Svenneling, V- 15.
Henrik Landerholm, M- 6, Bo Lundgren, M- 7, Runar Patriksson, FP, 8. Håkan Svenneling, V- 14, 15, 16.
Runar Patriksson, FP- 8,9
Bo Lundgren, M- 7, Runar Patriksson, FP, 8. Håkan Svenneling, V- 15.
Tabell 4.1 Sammanfattning argument & teori
4.4 Diskussion
Detta har varit ett intressant ämne att undersöka med hjälp av metoden komparativ argumentationsanalys. Min första tanke med arbetet var att göra en komparativ textanalys för att undersöka skillnaderna mellan
Argument
Argument
propositionerna. Men valet föll på en argumentationsanalys av olika anledningar. Först och främst för att jag ansåg det vara nyttigt i ett
forskningssyfte att undersöka vilken av teorierna som faktiskt används som anledning i försvarspolitiskt viktiga beslut och på vilket sätt de används. Det har varit särskilt intressant att undersöka realistiska argument vid de olika försvarsbesluten. Min tanke innan arbetet var att liberalistiska argument skulle vara de som flitigast användes med tanke på Sveriges historiska alliansfria försvarspolitik och att realistiska argument skulle hamna i skymundan.
Min tolkning av användandet av de olika teorierna i argument är att liberala argument används mer och mer när ett positivt scenario ska målas upp och realismen när läget ser mörkare ut till exempel som efter händelserna i Ukraina 2014. Hotet blir överväldigande och behovet av statens överlevnad prioriteras mycket högre än till exempel aktioner i andra länder för att bidra till fred.
Försvarsbeslutet från år 2000, är särskilt intressant för att detta ger en känsla av att Sverige aldrig mer skulle stå hotat efter Sovjetunionens fall och att vi därför kunde kosta på oss att skala ner försvarsmakten ordentligt. Sverige hade investerat väldigt stora belopp i försvaret av riket under många
decennier men detta kändes plötsligt irrelevant och kunde bortses. Många av argumenten nämner just dessa ekonomiska perspektiv, men jag har valt att inte ha med de i ovan presenterade material för att det inte är har varit relevant för teorierna. Men det ger en intressant inblick på tidsandan, där pengarna skulle sparas in och hotet var borta. Under 1990-talet hade Sverige genomgått en finanskris som är viktig att komma ihåg när man studerar ämnet. Det fanns därför ett stort intresse att spara in på statligt spenderande och eftersom hotet från Sovjetunionen hade försvunnit var Försvarsmakten ett område där det kunde sparas in på.
Mycket av debatten kring beslutet från år 2000 handlar även om lokal politik, vilka förband som ska eller inte ska läggas ner. Det går tydligt se att
riksdagspolitiker argumenterar för att säkra överlevnaden för den delen av försvarsmakten som geografiskt påverkar ens egna väljare. Det finns inlägg i debatten som kommer från en försvarskritisk vänsterpartist, som samtidigt inte vill se det egna regementet läggas ner i hänvisning till antal
arbetstillfällen på orten.
Säkerhetspolitiskt är det Moderaterna som leder motståndet till
nedrustningen. De anför både realistiska och liberala argument. Min tolkning är att de realistiska argumenten används i de hänseenden där det behövs piskas upp en allmän opinion mot nedrustningen, här spelas det delvis på rädsla och ovisshet.
De liberala argumenten tolkar jag att de präglas av framtidstro, samarbete är nyckeln till framgång. Tillsammans ska Sverige med andra organisationer och länder bygga upp en global trygghet som ska motverka framtida konflikter.
Nato används även i debatten av olika borgliga debattörer. Det används som en möjlig väg framåt för att kunna bidra internationellt och även säkra
landets försvar. Argument mot nedrustningen används även i Nato frågan, att Sverige inte kan skära ner för mycket för då är vi inte längre intressanta i Natos hänsyn.
Försvarsbeslutet från år 2020 har varit särskilt intressant att undersöka.
Beslutet är så pass färskt att det inte finns den mängd av forskning som i det äldre beslutet. Försvarspropositionen förespråkar upprustning, vilket är en frisk fläkt bland tidigare försvarsbeslut. Den naiva synen på att Sverige inte på nytt kan stå inför en risk av krig är bortblåst och detta är samtliga partier eniga i. Tillskillnad från tidigare försvarsbeslut så är nu nästan Vänsterpartiet ensamma i att vara tydligast negativa mot en upprustning. Ett parti som var
väldigt positiva till nedrustningen år 2000 är Miljöpartiet. År 2020 sitter Miljöpartiet i regeringsställning med Socialdemokraterna och är därför till stor del låsta i öppen kritik mot upprustningen.
Debatten är därför inte så hetlevrad kring upprustningen eftersom majoriteten är för att rusta upp det svenska försvaret.
Debatten kom därför att i stor del handla om synen på Nato och en möjlig Nato-option som den Finland har röstat genom i sin riksdag. Detta innebär att oppositionen var för att rösta för att ställningstagande i riksdagen för att i framtiden kunna söka medlemskap i Nato. Här debatterar Vänsterpartiet flitigt mot, och menar att det inte finns ett folkligt stöd för detta.
Att Sverige behöver ett nytt totalförsvar är alltså inte så kontroversiellt som
Att Sverige behöver ett nytt totalförsvar är alltså inte så kontroversiellt som