Totalförsvarets vara eller icke vara
En komparativ argumentationsanalys av den teoretiska innebörden i ett politiskt argument
Författare: Filip Claesson Handledare: Patric Lindgren Examinator: Emil Uddhammar Termin: VT21
Ämne: Statsvetenskap Nivå: Kandidat Kurskod: 2SK31E
Abstract
During the main part of the 20th century, Swedish security politics was mainly focused on the Soviet Union and the cold war. In case the world was likely to see another large war between the great powers, there was a
frightening chance that Sweden would be involved. This was motivation enough to have a large-scale military organization that could defend the nation. Post 1991 a large part of the threat seemed to be neutralized and the usefulness of a large-scale military organization was examined. The defense decision of year 2000 suggested cutbacks in military spending. In year 2020 another defense decision was determined due to new possible threats to the country’s safety. Through an analysis of arguments, this paper will focus on the realistic and liberal theory to analyze the critique against both of the defense decisions.
Nyckelord
Försvarsbeslut, försvarsproposition, argumentationsanalys, realism, liberalism, teori, säkerhetspolitik, försvarspolitik.
Tack
Jag vill ta möjligheten att tacka min handledare Patric Lindgren som med sin kunskap i ämnet hjälpt mig genom uppsatsen.
Innehåll
1 Inledning 4
1.1 Syfte 4
1.2 Frågeställning 5
1.3 Hypoteser innan uppsatsen 5
1.4 Tidigare forskning 6
1.5 Teori 8
1.5.1 Realism 9
1.5.2 Liberalism 12
1.6 Material 15
1.6.1 Bearbetat material 15
1.6.2 Officiella dokument 16
1.7 Metod 16
1.8 Operationalisering 18
1.8.1 Realism 19
1.8.2 Liberalism 19
2 Historisk bakgrund 20
2.1 Grannländernas säkerhetspolitik 22
2.2 Försvarsbeslut 23
3 Redovisning av material 24
3.1 Regeringsproposition 1999/2000:30 Det nya försvaret 25
3.2 Argument mot nedrustning 25
3.2.1 Framförda argument 26
3.3 Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021-2025 30
3.4 Argument mot upprustning 31
3.4.1 Framförda argument 32
4 Analys, slutsats och diskussion 35
4.1.1 Analys försvarsbeslut år 2000. 36
4.1.2 Analys försvarsbeslutet år 2020 38
4.2 Komparativ analys 39
4.3 Slutsats 40
4.4 Diskussion 45
5 Referenser 50
5.1 Officiella dokument 50
5.2 Bearbetat material 51
5.3 Artiklar och uppslagsverk 53
Figurförteckning
Tabell 1.1 Tre nyckelord 11 Tabell 1.2 Klassisk realism och Nyrealism. 12
Tabell 1.3 Klassisk liberalism och nyliberalism 14 Matris 1.4 Matris sammanfattning teori 20 Tabell 4.1 Sammanfattning argument & teori 45
1 Inledning
Denna uppsats ska undersöka den svenska försvarspolitiken och säkerhetspolitikens förändring över en tjugoårsperiod.
Med avstamp i försvarsbeslutet från år 2000 till försvarsbeslutet år 2020.
Fram till Sovjetunionens sönderfall år 1991, hade Sverige befunnit sig i riskzonen att dras in i en militär konflikt med det militärt övermäktiga
Sovjetunionen, detta krävde att Sverige hade ett starkt totalförsvar som skulle avskräcka ett sovjetiskt anfall och som hade kapacitet att försvara landet i händelse av krig. Sovjetunionen imploderade år 1991 och det överhängande militära hotbilden verkade plötsligt vara borta (Agrell, 2016; 86).
Något som fanns kvar som påminnelse av det tidigare hotet var stor militär organisation som nu saknade ett direkt hot att försvara sig mot, alltså hade totalförsvarets betydelse minskat över en natt. Hotbildens förändring skapade en möjlighet att nedrusta och förändra Sverige i kommande försvarsbeslut, i denna uppsats kommer motståndet till förändring att genomlysas med hjälp av en argumentationsanalys. För att ge uppsatsen en komparativ uppgift så kommer även försvarsbeslutet från år 2020 att undersökas på samma vis.
1.1 Syfte
Syftet med uppsatsen är att undersöka två olika försvarsbeslut som skiljer sig med 20 år i tiden. Försvarsbeslutet från år 2000 och försvarsbeslutet från år 2020. Syftet med uppsatsen är att undersöka om det rådde samförstånd i de politiska blocken för de rekommenderade åtgärderna som presenterades i
respektive försvarsbeslut. Med hjälp av teorierna realism och liberalism kommer det att utföras en argumentationsanalys med målet att undersöka om oppositionens motargument kan motiveras med hjälp av valda teorier.
Uppsatsen skrivs av eget intresse för svensk försvars- och säkerhethetspolitik och för att jag anser att frågan om nedmonteringen av invasionsförsvaret och uppbyggandet av det nya totalförsvaret är väldigt intressant.
1.2 Frågeställning
Vilka argument anfördes inför försvarsbeslutet 2000 mot nedrustning?
Vilka argument anfördes inför försvarsbeslutet 2020 mot upprustning?
Hur väl ter sig de anförda argumenten på teorierna?
1.3 Hypoteser innan uppsatsen
Analytisk hypotes: Risken för framtida invasion av Sverige vid början av 2000-talet då försvarsbeslutet presenterades bedömdes som låg, därför behövdes inte det stora invasionsförsvaret som funnits tidigare, det krävdes reella hot i vårt geografiska närområde för att synen på framtida hot skulle ändras.
Den särskilt viktigaste händelsen är den ryska annekteringen av Krimhalvön 2014 som ändrade synen på att Sverige i framtiden riskerade att involveras i en militärkonflikt i det egna landet eller i vårt direkta närområde. Detta har gjort att försvarsbeslutet 2020 har krävt en anpassning till en ny
säkerhetspolitisk analys.
Teoretisk hypotes: Under kalla kriget så ansågs det ständigt finnas ett militärt överhängande hot över Sverige i form av Sovjetunionen och enligt den
amerikanska statsvetaren Stephen M. Walt så var det den realistiska teorin som dominerade (Walt,1998; 31). Om det skulle bli en större militärkonflikt i Europa där Sovjetunionen var delaktiga så skulle Sverige troligtvis bli
inblandat på grund av Sveriges geografiska läge vid Östersjön, i teoretisk form var detta ett realistiskt hot som ständigt låg och lurpassade i
bakgrunden. Efter att Sovjetunionen upplöstes så kom den liberalistiska teorin att spela större roll, världen skulle globaliseras i större grad än tidigare och länder skulle inte gå i krig med varandra som tidigare i historien. Efter Rysslands agerande i Georgien 2008 och i Ukraina 2014 så har dock
realismen gjort sig påmind på nytt i form av ett potentiellt hot mot Sveriges säkerhet. Ryssland har på nytt visat sig vara kapabla att föra krig och invadera länder.
1.4 Tidigare forskning
Uppsatsämnet och metod har valts av två olika anledningar. Första anledningen är att det finns en mängd forskning att stödja sig på när det kommer till försvarsbeslutet från år 2000 samtidigt som försvarsbeslutet från år 2020 är ett nytt beslut där det ännu inte bedrivits samma mängd forskning.
Anledning nummer två är att den forskning som finns inom ämnet sällan görs med hjälp av teorierna, för att det är svårt att placera in den förda politiken på en viss teori. Med hjälp av en argumentationsanalys är mitt mål att kunna förstå kritiken mot den politik som förespråkas i försvarsbesluten på detaljnivå genom att använda metoden. Forskaren Wilhelm Agrell skriver följande citat i sin bok Det säkra landet? ”Sveriges försvars- och
säkerhetspolitik under de tjugofem åren efter Berlin-murens fall kan inte analyseras utifrån någon enskild teoriansats. Varje försök till en sådan monokausal förklaringsmodell skulle leda till en i bästa fall ofullständig, men förmodligen också missvisande bild av förloppet. Samtidigt skulle en teorilös ansats riskera att leda till ett resultat som i alltför hög grad tog
politikens egen självbild för given, att Sverige med större eller mindre framgång navigerat mellan olika upptäckta eller dolda säkerhetspolitiska blindskär och öppningar” (Wilhelm Agrell, 2016; 17).
Jag håller med Agrell i stort men anser att teorierna liberalism och realism kan vara intressanta verktyg för att undersöka hur det argumenteras för en politik som argumenteras fram med hjälp av teorierna.
Ämnet svensk försvarspolitik är ett stort ämne som infattar många olika delar. Forskning på ämnet bedrivs i olika nivåer. Den mest framstående forskaren inom ämnet är Wilhelm Agrell som idag är historiker och professor i underättelseanalys vid Lunds universitet (Historiska media). Wilhelm Agrell har bedrivit bred forskning inom svensk försvarspolitik samt skrivit ett flertal böcker i ämnet, varav två används som material i denna uppsats.
Som tidigare forskning kommer jag att presentera tre olika verk relevanta till svenskt totalförsvar och nedrustning.
I Fredens illusioner av Wilhelm Agrell, bedrivs forskning på området om hur det svenska försvaret skulle omformas från ett stort invasionsförsvar som fanns under kalla kriget, till att bli ett mer flexibelt försvar under 1990-talet och början av 2000-talet. Agrell menar att beslutet att skala ner försvaret togs på premissen att Sverige nu saknade ett militärt hot efter Sovjetunionens fall och att tiden efter då försvaret skulle moderniseras blev något annat än var det var tänkt. Effektiviteten och de ekonomiska medlen uteblev och
försvarsmakten blev istället stillastående. Agrell bedömer också att svenska politiker fram till Rysslands invasion av Georgien 2008 hade en naiv
inställning om att fred i vårt närområde alltid skulle råda. Han konstaterar att även om invasionen av Georgien var ett uppvaknande så fortsatte
nedläggning av förbanden i försvarsbeslutet 2009 och värnplikten avfördes (Agrell, 2011; 233-239).
Författaren reder ut vilka försvarsbeslut som varit och vilket sätt de påverkat Försvarsmaktens utveckling.
I Det Säkra Landet? Av Wilhelm Agrell bedrivs på det svenska försvarets inriktning. Med bakgrund en historisk överblick från tiden mellan 1933-1989 presenteras Sveriges dåvarande försvarspolitiska förutsättningar och
författarens redovisning av dessa. Agrell undersöker hur väl förberett Sverige var för ett väpnat anfall under det kalla kriget och tiden efter det kalla kriget.
Författaren undersöker resultatet av den nya typen av försvar som mest var tänkt för att verka utomlands som i en del i samarbetet med Förenta
nationerna och Nato.
I Försvarets förfall – konsten att lägga ned försvaret utan att någon bryr sig av Carl Björeman, fokuserar författaren på de försvarsbeslut som avvecklade det tidigare invasionsförsvaret. Likt Wilhelm Agrell studerar Carl Björeman besluten efter det kalla krigets fall, och gör djupgående analyser av dessa.
Författarens tes är att de politiska besluten som ledde till nedskärning av försvaret i olika omgångar mötte föga motstånd och att politikerna i stort sätt var eniga i frågan om att ett starkt försvar av landet numera saknade prioritet då det inte längre fanns några utomstående hot. Författaren redovisar för inblandade aktörers inställning och handlande i processen på ett ingående vis.
1.5 Teori
Eftersom uppsatsen har en teoretisk sida så kommer de valda teorierna realism och liberalism presenteras i detta stycket. Se teorierna som verktyg för att analysera och förstå innebörden i en händelse. En händelse kan beskrivas på ett sätt med hjälp av en teori, på samma sätt kan en teori användas för att tolka en händelse ur ett helt annat perspektiv (Baylis et al,
2016; 4). Teorierna kommer att användas i uppsatsen för att sammankoppla materialet med den valda metoden. Teorierna har valts ut eftersom de
fungerar som goda motpoler till varandra. Liberalismen står för öppenhet och samarbete medans realismen står för misstänksamhet och fokus på den egna staten.
1.5.1 Realism
Realismen är en av de äldsta teorierna och att teorin redan fanns innan den kallades för realism. Grunden i realismen är strävan efter oberoende till andra, makten att klara sig själv. Enligt ett realistiskt tankesätt så går det att titta på historiska stater som skapat makt och ett strategiskt oberoende till andra stater. Varje stat har ett ansvar att skapa detta och garantera sin egen överlevnad. Med hjälp av historiska händelser menar realister att det med historisk kunskap samt teorin går att säga att realismen alltid funnits och är en central teori för att förstå sig på politik. Teorin fanns alltså redan innan den hade ett namn och en akademisk struktur (Baylis et al, 2016; 102).
Enligt författarna Tim Dunne och Brian Schmidt som har skrivit kapitel 6 Realism i boken Globalization of World politics består realismen av tre viktiga element och dessa är statism, överlevnad och självhjälp. Författarna menar att trots att realismen har haft flertalet stora tänkare och olika
riktningar så är dessa tre egenskaper viktiga att poängtera.
(Baylis et al, 2016; 105).
Statism innebär att staten uppfattas som centrerad, den är mittpunkten i landet. Vilket gör staten till en representant för folkets vilja och tycke. Detta kräver också att staten anses rättmätig för att kunna vidhålla sin makt i det egna landet. Om staten inte uppfyller medborgarnas krav kan det uppstå misstro och i förlängningen anarki (Baylis et al, 2016; 105-107). I utbyte är det staten som ansvarar för att medborgarna sköter sig, detta görs med lagar
Överlevnad innebär att i ett realistiskt perspektiv så är världspolitiken anarkistisk och att alla stater står för sig själva, det finns ingen makt ovan dessa som kan kontrollera att en stat håller sig i schack. Detta gör att en stat måste ha förmågan att klara sig själv mot inhemska och utländska hot (Baylis et al, 2016; 105-106).
En väsentlig egenskap hos realitiskt präglade stater har alltid varit en stark militär makt, den militära makten är livsviktig för att värja attacker och kunna hävda den egna statens makt (Baylis et al, 2016; 106).
Självhjälp handlar om att staten måste vara kreativ när hot uppstår. Statens främsta uppgift är att motstå hot i en hotfull omvärld. Rollen för staten blir att hävda sin position som egen stat med alla tillgängliga medel. Här råder misstro till andra aktörer, statliga som överstatliga aktörer. Icke statliga organisationer ses på ett speciellt sätt, nyttan kan förstås av en realist.
Osäkerheten inför dessa organisationer handlar om misstron till motivet för inblandning samt osäkerheten om vem som egentligen kontrollerar en organisation som t.ex. FN (Baylis et al, 2019;8).
För att klara sig på kan många olika alternativ komma väl till hands som militära försvarsallianser och anfall för att förhindra en större konflikt (Baylis et al, 2016; 106).
I debattboken ”Vems fel är Ukrainakrisen” som handlar om konflikten i Ukraina, argumenterar statsvetaren John Mearsheimer att Usa och Nato är att beskylla för krisen i Ukraina. John Mearsheimer argumenterar i linje med den realistiska teorin att Natos utveckling har tvingat Ryssland att agera i sitt närområde för att hindra länder att närma sig väst. Alltså är det ur en
realistisk synvinkel rimligt att använda sig av ”anfall är det bästa försvaret”
(Mearsheimer et al, 2016; 10-13).
Statism Överlevnad Självhjälp
Statscentrerad Militär styrka Hjälp om vid behov Representerar folkets
vilja
Hantera utomstående hot
Krig i förebyggande syfte
Motsats till anarki Konsolidera makten Möjlighet att upprusta Tabell 1.1 Tre nyckelord
Realism är inte endast en inriktning utan det finns idag ett flertal olika
inriktningar som växt fram. Tidigt var det berömda tänkare som blev ansiktet utåt för realismens tankar, tänkare som Niccoló Machiavelli, Thomas Hobbes och Jean-Jacques Rousseau. I sina verk argumenterar de på olika vis om den realistiska teorins viktiga roll som styrelsesätt. De menar att världen är en orolig plats som kräver ett starkt ledarskap för att kontrollera att inte fullständig anarki bryter ut (Baylis et al, 2016; 102-103).
Under 1900-talet har realismen delats i olika inriktningar som har omformulerats av olika statsvetare.
Den klassiska realismen har under 1900-talet till stor del representerats av statsvetaren Hans Morgenthau som framför en väldigt maktcentrerad realism.
Morgenthau menar att makt är den viktiga delen i att förstå internationell politik och att makten är det som får en stat och människor att vilja ha makt över andra stater. Han menar att människan har en medfödd lust att styra över andra (Walt, 1998; 31).
Nyrealismen har en riktning som representerats av statsvetarna Kenneth Waltz och John Mearsheimer som fokuserar mer på anarkismen som grund.
Waltz menar att den anarkistiska världsordningen kräver att stater tar till självhjälp för att vidhålla sin egen säkerhet. Waltz menar även att världspolitiken kräver starka stater som håller världsordningen i balans, svagare stater får underställa sig dessa med sitt stöd och att överstatliga organisationer saknar kapacitet till att styra över stater, balans är viktig i makten, upprustar en stat för mycket kommer motståndaren att rusta lika
Mearsheimer argumenterar för att den anarkistiska grunden tvingar stater att aldrig kunna lita på andra stater vilket gör att de behöver maximera sin makt och sin egen säkerhet. För att vara den mäktigaste måste staten ha fog för detta, alltså måste staten maximera sin egen säkerhet och detta sker då i regel med militär makt. Mearsheimer tycker även att en stat inte ska vara naiv i förhållande till andra stater utan att staten ska vara försiktigt inställd till andra för att minska sin egen sårbarhet (Baylis et al, 2016; 108-109).
Hans J. Morgenthau Kenneth Waltz John Mearsheimer
Klassisk realism Nyrealism Nyrealism
Medfödd lust till makt (Statism)
Maximera sin egen säkerhet
(Överlevnad)
Misstro mot andra stater
(Självhjälp) Tabell 1.2 Klassisk realism och Nyrealism.
1.5.2 Liberalism
Liberalismen har kommit att bli realismens motvikt, speciellt efter att världen på ett sätt återöppnades efter Sovjetunionens fall, flera länder återfick sin öppenhet och kunde ta till sig andra värderingar.
I detta kapitel kommer liberalismen delas in i två olika riktningar, klassisk liberalism och nyliberalism.
Liberalismens är en teori som handlar om samarbete och frihet. I internationella relationer handlar detta om samma värden i ett större perspektiv. Grunden i liberalismen är den klassiska liberalismen med tre prioriterade värden. Frihet, rättvisa och tolerans.
Med dessa värden ska det vara möjligt att forma en världspolitik där stater samspelar med varandra.
Samarbete kan bedrivas direkt mellan stater men också med hjälp av statliga myndigheter samt internationella institutioner som t.ex. Förenta nationerna, internationella handelsorganisationen och Europeiska unionen.
Organisationer som dessa ska garantera att internationella regler efterlevs och att diverse handelsavtal ska främja samarbetet mellan staterna, alltså att skydda de liberala värderingarna (Baylis et al, 2016; 117-118).
En viktig del i liberalismen är internationalismen, som handlar om att stater ska hjälpa varandra, alla länder länkas samman via handel och affärer som tillsammans bygger upp ett gemensamt värde, en form av internationell balans. Likt slutet av andra världskriget där samarbete var en viktig del för att återuppbygga länder som varit delaktiga i kriget. Marshallplanen var ett amerikanskt initiativ som användes i detta syfte, tanken var att länder som fick ordning på sitt lands finanser skulle vara impregnerade mot extrema idéer som hade varit en utlösande faktor till kriget (NE).
Liberalismen och demokrati går hand i hand, för att liberalismen ska frodas behöver den tilltänkta staten ha ett demokratiskt styrelseskick, de liberala värdena som människors lika värde, fri marknad och öppenhet överlever inte i ett land med en auktoritär stat. Liberaler förespråkar därför demokratisering och ökad närvaro av internationella organisationer för internationell stabilitet (Foreign Policy).
Den ökade internationella påverkan kan även kallas för nyliberalism där länder och organisationer med hjälp av sin utrikespolitik arbetar för liberala förändringar i världen.
Klassisk liberalism Nyliberalism
Frihet Samarbete
Rättvisa Internationella institutioner
Tolerans Balans mellan stater
Tabell 1.3 Klassisk liberalism och nyliberalism
En viktig aspekt i den internationella balansen är en försvarspolitisk balans, liberalismen ser på militär makt som ett nödvändigt ont. Den militära makten ska vara noggrant kontrollerad av civila institutioner så att inte den militära makten kan användas mot det egna folket eller för onödiga provokationer mot andra stater, den ska finnas som en bakomliggande kraft som kan användas mot anti-liberala tendenser. För att säkerställa att militära
konflikter kan undvikas så är det den internationella demokratin som måste fungera, då det enligt liberalistisk teori väldigt låg chans att demokratiska stater väljer att föra krig mot varandra, kriget anses vara en förlängning av en misslyckat förd politik. Enligt liberalistisk teori ska militära
påtryckningsmedel endast användas i fall för att skydda liberala värden och människors frihet (E-international Relations).
Realismen handlar till stor del om att en stat ska säkerställa sin egen överlevnad via egna medel, liberalismen blir en motvikt där staterna ska hjälpa varandra att säkerställa sin överlevnad. Militär konflikt är att betrakta som ett stort misslyckande inom liberalismen, om krig har utbrutit så har detta antingen skett för att maktbalansen har misslyckats och demokratin försvagats eller att staters hunger för nya territorium tvingat fram konflikten värderingarna (Baylis et al, 2016; 117).
Unga demokratier med nyfunna liberala värderingar är både ett mål och en akilleshäl inom den liberala teorin. Målet är enligt liberalismen att öppenhet och samarbete är en viktig del som demokratisering kan bidra till att
uppfylla. Svagheten ligger i att nya demokratier kan få det besvärligt att upprätthålla sin nyfunna liberalism. Som tidigare nämnt är både statliga och
överstatliga institutioner en viktig funktion inom liberala stater för att säkerställa att värdena efterlevs. I unga demokratier som lämnat totalitära styrelseskick kan detta vara en svårhet, det finns risk att gamla mönster återkommer, med korruption och inkompetens som istället hämmar och sänker förtroendet för liberaliseringen (Fukuyama, 2011; 24-26). En liberal stat måste alltså vara i ett fungerande skick för att teorin ska fungera, utan fungerande institutioner blir den liberala staten svag och kan vara svag för både inhemska hot i form av demokratins förfall och utländska i form av påtryckningar med maktmedel.
1.6 Material
Materialet är noggrant utvalt efter relevans och källkritiska preferenser.
Det bearbetade materialet är publicerad forskning och välkända läroböcker.
De officiella dokumenten är publicerade av regering och riksdag vilket ger en källkritisk äkthet och trygghet. Artiklar och uppslagsverk är noga kontrollerat.
1.6.1 Bearbetat material
Det säkra landet? författad av Wilhelm Agrell år 2016.
Fredens illusioner: det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988- 2009, författad av Wilhelm Agrell år 2011.
Metodpraktikan, författad av Peter Esaiasson, Mikael Giljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängnerud år 2012.
Komparativ metod: förståelse genom jämförelse, författad av Thomas Denk år 2002.
Textens mening och makt, författad av Kristina Boréus och Göran Bergströmår 2018.
The Globalization of World Politics författad av John Baylis, Steve Smith och Patricia Owens år 2016.
1.6.2 Officiella dokument
Regeringens proposition 1999/2000:30 Det nya försvaret Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021-2015 Riksdagens protokoll 1999/2000:88 Onsdagen den 29 mars Riksdagens protokoll 2020/21:53 Måndagen den 14 december
1.7 Metod
Uppsatsens metod är en komparativ argumentationsanalys, metoden är vald för att kunna redovisa skillnaderna och likheter i de båda
försvarspropositionerna samt debatten runtomkring. Argumenten ska sedan prövas mot de valda teorierna liberalism och realism för att avgöra vilken teoretisk prägel som rådde i debatten angående försvarspropositionen år 2000 respektive försvarspropositionen från 2020.
Grundmaterialet som använts för att välja respektive teori är Textens mening och makt av Bergström och Boréus vilken används för
argumentationsanalysen samt Komparativ Metod av Thomas Denk och Metodpraktikan av Peter Esaiasson, Mikael Giljam, Henrik Oscarsson och Lena Wängnerud som används till att tillföra det komparativa i metoden.
Syftet med en komparativ jämförelse är att se skillnaderna och olikheterna från materialet. Att se hur en period över 20 år har förändrat tänkandet hos
politikerna. Eftersom uppsatsen tillämpar teori där ämnet förklaras med hjälp av teori är det intressant att göra detta komparativt för att även se
skillnaderna på detta området (Esaiasson et al, 2012; 41).
En argumentationsanalys innebär att forskaren noga granskar förda argument och retorik för att identifiera varför och hur ett argument förs fram. Kristina Boréus identifierar tre olika syften för en argumentationsanalys i boken Textens mening och makt av Helena Boréus och Göran Bergström. Dessa är deskriptivt, preskriptivt och värderande. Deskriptivt innebär att forskaren själv får leta fram och identifiera förda argument i en text.
Det värderande syftet innebär att forskarens uppgift är att identifiera varför förda argument används och vad som vill uppnås med argumentet. Det preskriptiva syftet handlar om att identifiera om argumenten är relevanta för diskussionen. (Bergström och Boréus, 2018; 94-95).
För att utföra en korrekt argumentationsanalys finns det två nyckelord att förhålla sig till:
Hållbarhet – Innebär att forskaren undersöker om argumentet är bärkraftigt, det kan vara att ifrågasätta fakta som förs fram som ett argument. Ett
argument som framförs på ett sätt att folk ska bilda emotionell koppling bör också i ifrågasättas med hjälp av hållbarhet, varför ska vi känna på detta vis?
(Bergström och Boréus, 2018; 119-120).
Relevans handlar om att kunna identifiera om argument är relevanta för den förda diskussionen, för att ett argument ska fylla en funktion i en debatt måste det ligga i samma kategori som övriga argument (Bergström och Boréus, 2018;121).
Metoden blir komparativ i hänseende att den ska urskilja likheter och skillnader i materialet, vilket kännetecknar en komparativ studie (Denk, 2002; 7). Nyckelord inom en argumentationsanalys är hållbarhet, relevans, tolkning och precisering.
1.8 Operationalisering
För att utföra argumentationsanalysen så kommer ett urval förda argument från materialet att identifieras och analyseras för att sedan kunna dra en teoretisk slutsats kopplat till uppsatsens frågeställning. För att underlätta arbetet att identifiera förda argument och knyta argumenten till teorierna realism och liberalism så kommer en fokuserad sammanfattning av de båda teorierna att användas i en matris för att förklara de centrala värdena i respektive teori. Med matrisen ska sedan teorierna appliceras på de framförda argumenten i de båda försvarspropositionerna och
riksdagsdebatterna som hölls i samband med respektive förslag för att analysera vilken teori anförda argument representerar. De olika
inriktningarna i respektive teori kommer inte att kommenteras enskilt utan teorierna beskrivs i sin helhet.
Det valda materialet för detta består i försvarspropositionerna, utvalda motioner och debatten i samband med försvarspropositionerna som finns i riksdagens protokoll.
Argumenten kommer deskriptivt väljas ut från materialet och presenteras, därefter kommer det skrivas en förklaring till vilken teori det tillhör och varför. De valda argumenten har värderats som relevanta som för eller mot upprustning/nedrustning beroende på vilken försvarsproposition de tillhör.
Komparativt kommer försvarspropositionerna och debatten att sammanfattas och jämföras i analysen.
I avsnittet teori avhandlades teorierna realism och liberalism som kommer att användas i uppsatsen. I detta stycket kommer det återfinnas en kort
sammanfattning av teorierna för att ge en skriftlig koppling till matrisen.
1.8.1 Realism
Klassiska realismen är grunden, världen är ett anarkistiskt system där den starke måste vara tongivande för att stärka sin makt och där människan har en medfödd lust till att styra. Nyrealismen är en vidareutveckling med större fokus på det anarkistiska systemet och vikten i att staten kan agera i
självförsvar för att hävda sin position. Staten är den maktfaktor som behövs, till skillnad från liberalismen där det är överstatliga organisationer och samarbeten som ska vara den internationella maktfaktorn.
Självhjälp, statism och överlevnad är tre pelare som realismen vilar på.
Krig kan förklaras på olika vis enligt realismen, krig behöver inte
nödvändigtvis vara i syfte av anfall utan ett syfte av anfall genom att själv försvara sig innan motståndaren hinner först. Målet är att maximera sin egen säkerhet och en förutsättning för detta är att vara misstänksam mot andra stater.
1.8.2 Liberalism
Liberalismen är också den indelad i klassisk och nyliberalism. Grundvärdena i teorin handlar om frihet, rättvisa och samarbete. Dessa värden ska speglas från lokal nivå i den klassiska liberalismen till den globala nivån som internationalismen har fört fram i internationalismen.
Det innebär att världen inte ska bestå av olika maktkoncentrerade stater som endast maximerar sin egen nytta, utan nyttan ska delas på samtliga aktörer.
Den internationella balansen är essentiell och uppnås av demokratisering, global handel och samarbete. Balansen kontrolleras av överstatliga organisationer som ska hindra att stater tar till onödigt våld mot varandra.
Den militära makten ska endast användas om stater använder sig av anti- liberala tendenser samt hotar människors frihet och militären ska vara noga kontrollerad av den civila makten.
Realism Liberalism
Mål: Överlevnad Mål: Utveckling
Maktcentrum: Staten Maktcentrum: Organisationer Syn på andra
stater:
Misstänksamhet Syn på andra stater:
Öppenhet
Utrikespolitik: Allians Utrikespolitik: Samarbete Militärkonflikt: Säkra statens liv Militär konflikt Skydda lib
värden Fredsmodell: Maktbalans Fredsmodell: Ömsesidighet Matris 1.4 Matris sammanfattning teori
2 Historisk bakgrund
Sverige har fört en alliansfri säkerhetspolitik under lång tid, landet har valt att stå utanför Nato och andra försvarspakter tillskillnad mot flertalet länder i vår geografiska närhet.
En viktig premiss för denna politiken har länge varit att Sverige ska visa ett trovärdigt och avskräckande försvar. Trovärdigt i den mening att Sverige
faktiskt inte förväntar sig stöd av annan makt utan att vi ska ensamma försvara landet och avskräckande i den form att det skulle vara stort och tillräckligt kompetent för att få en eventuell fiende att tänka om.
Alliansfriheten som Sverige hade valt är en lösning som innebär att vid konflikt som inte rör Sverige, står vi neutrala. Skulle situationen vara omvänd och vi blev attackerade så förväntar vi oss hjälp från västmakterna (Agrell, 2016; 41).
I början av andra världskriget var den svenska försvarsmakten illa rustad att möta en invasion. Under mellankrigstiden hade försvarsfrågan varit brett diskuterad och en upprustning hade påbörjats innan krigsutbrottet. Det tog fram till krigets slut innan Sverige hade en krigsmakt som bedömdes tillräckligt stark för att möta en invasion (Agrell, 2016; 31-33).
År 1947 utbröt det Kalla kriget, som återigen satte världen i ny gungning med två stora aktörer i centrum, Sovjetunionen och USA. Sverige fortsatte sin neutrala hållning och i motsats till mellankrigstiden så fick försvaret större fokus. I svenskt vidkommande så oroade man sig inte så mycket för ett separat anfall mot Sverige utan ett nytt världskrig där Sverige skulle dras in.
Upprustningen pågick och Sverige hade under 1950-1960 talet ett eget kärnvapenprogram som sedan lades ner efter att USA hade garanterat Sverige skydd vid ett kärnvapenanfall. (Agrell, 2016; 42-44).
1948-års försvarsbeslut och försvarsplanering är värt att nämna i ämnet, här togs beslut som skulle påverka försvarsinriktningen fram till 1990-talet. Det bestämdes att försvaret skulle ha en kapacitet som skulle ha möjlighet att hindra en fiende att få fast fot i Sverige, ingen terräng skulle ges bort utan strid. Förseningsstrid blev den nya devisen, detta var när planerna om ett svenskt kärnvapen fanns. Så antingen skulle striden drygas ut tills Sverige kunde sätta in kärnvapen på fiendens territorium eller tills hjälp kunde tas emot utifrån. Kärnvapenprogrammet skrotades som tidigare nämnt men hoppet om hjälp från andra övergavs aldrig och försvarsmakten gjorde logistiska förberedelser för detta. Under denna period övervägdes ett
Skandinaviskt försvarsförbund som sedan skrotades då Nato blev en betydande kraft (Agrell, 2011; 23-26).
Under 1998 presenterades resultatet av Försvarsmaktsutredning 88, som handlade om försvarets framtid i en tid av fred. Utredningen visade att det saknades stora ekonomiska medel, att material var utdaterat och fel-
prioriterad. Under 1980-talet kunde försvarsmakten med hjälp av värnplikten frambringa en styrka om 700 000 man. Detta ansågs nu vara ett överdrivet antal och blicken vändes mot försvarets stora organisation (Agrell, 2011; 43- 46).
Vid försvarsbeslutet år 1996 konstaterades att Sverige inte riskerade en militär invasion på minst 10 år och denna tiden skulle ge möjlighet till en omorganisering från det stora dyra försvaret till ett mindre och mer
kostnadseffektivt med en minskande budget. Resultatet skulle bli ett försvar som kunde möta mindre anfall och inte stora konflikter. Försvaret skulle bantas och moderniseras, organisationen skulle vara mindre i fredstid för att sedan kunna skalas upp vid ett ökat hot. Vid försvarsbeslutet 1992 hade bantningen av regementen och brigader påbörjats och avvecklingarna fortsatte även i försvarsbeslutet 1996.
(Agrell, 2011; 89-95).
2.1 Grannländernas säkerhetspolitik
För att ge en bild av våra grannländers säkerhetspolitik behövs en återblick till slutet av andra världskriget. Danmark och Norge blev år 1940 invaderade och ockuperade av Tyskland. Länderna hade stått oförberedda för ett anfall och kapitulerade båda kort in på invasionen. Detta gjorde att Sverige blev
avskuret från västligt stöd genom de båda länderna. Finland blev år 1939 invaderat av Sovjetunionen i den del av andra världskriget som kallas finska vinterkriget. Efter hårda strider slöts en fred mellan de båda krigförande länderna. 1941 påbörjades fortsättningskriget, vilket slutade i att Finland fick göra stora eftergifter i freden som kom med andra världskrigets slut. Detta ledde till att Finland och Sovjetunionen efter krigen ingick i VSB-pakten, som var en samarbetes och biståndspakt. Pakten förband länderna att ge varandra hjälp vid ett tyskt anfall och annat stöd. Pakten varade fram till Sovjetunionens upplösning 1991.
Efter andravärldskriget diskuterades en skandinavisk försvarsallians, vilken uteblev då Danmark och Norge istället valde att söka medlemskap i Nato där de än idag är medlemmar (Agrell, 2016, 31-37). Finland har likt Sverige efter Sovjetunionens fall fört en alliansfri säkerhetspolitik, men har i riksdagen röstat genom en Natomotion, vilken innebär att landet har folkligt stöd att söka medlemskap i Nato (Landguiden).
2.2 Försvarsbeslut
Ett försvarsbeslut är det styrdokument som bestämmer riktningen för försvarspolitiken de kommande åren. Från 1968 och framåt har denna perioden för beslutets giltighet varit fem år.
I beslutet ska det ingå en säkerhetspolitisk analys som tydliggör vilka potentiella hot eller risker landet står inför och i vilken mån dessa kan behöva mötas av försvarsmakten.
försvarsmakten under perioden samt vilka förändringar som ska tas. Det kan innebära förändringar som nedläggning eller inrättning av nya regementen och införskaffande av nytt material.
Kronologiskt går det till att försvarsberedningen på uppdrag av regeringen och försvarsdepartementen utför utredningar och överläggningar som sedan ligger till grund för regeringens försvarsproposition som sedan
riksdagspartierna debatterar, anför motioner mot och voterar om.
3 Redovisning av material
I detta kapitel kommer respektive försvarsproposition presenteras. Här kommer även ett urval av argument för respektive mot de båda
försvarspropositionerna.
Tillhörande argumenten presenteras en teoretisk koppling och en förklaring om varför argumentet tillhör teorin.
3.1 Regeringsproposition 1999/2000:30 Det nya försvaret
Försvarspropositionen presenterades under hösten 1999 av dåvarande försvarsminister Björn von Sydow i den Socialdemokratiska regeringen Persson med stöd av Centerpartiet (Björeman, 2011; 37-39).
Propositionen handlar i stort om skifte i organisationen från invasionsförsvar till insatsförsvar. Detta ska uppnås genom att nedbanta den nuvarande organisationen genom nedläggningar och sammanslagningar av befintliga brigader och regementen. Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde bedöms så positivt att något stort invasionsförsvar inte längre fyller någon funktion. Målet ska istället vara ett mindre modernt försvar som ska ha kapacitet att avvisa hot och kunna sättas in i mindre skala (Regeringens proposition 1999/2000; 1-2).
Försvarsministern menar att efter Sovjetunionens fall, så är inte Ryssland i närheten så starkt militärt som det var ett decennium tidigare. Björn von Sydow menar att Sverige inte står riskfritt i den nya världsordningen, men att situationen inte heller kräver det stora kostsamma invasionsförsvar som Sverige hade under kalla kriget, även om att Ryssland för väpnad strid i Tjetjenien. Behoven som nu finns är att ha ett försvar som kan svara på mindre aggressioner mot Sverige och kunna bistå i insatser utomlands för att främja fred och demokrati (Regeringens proposition 1999/2000:30; 10-13).
3.2 Argument mot nedrustning
I motionerna och den sammanhängande debatten framförs flertalet olika argument av främst oppositionen som är mot nivån av nedrustning som regeringen förespråkar.
Olika typer av motiv för argumenten finns, det kan vara historiska motiv, geografiskt motiverade motiv rörande olika förbands hemvist, ekonomiska
motiv och det som är viktigast för denna uppsats, de säkerhetspolitiska motiven som går att koppla till teorierna realism och liberalism.
Oppositionen som på denna tiden inte var eniga med regeringen i att nedrustningen behövdes i denna grad var Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet.
3.2.1 Framförda argument
1. ”Den eviga freden är inte här. Europa har just upplevt ett decennium av krig och mänskligt lidande som saknar motstycke under det senaste
halvseklet, och detta på̊ vår egen kontinent. Krigets verklighet – i Bosnien och Kosovo men också̊ i Tjetjenien – är närmare i tid och rum än på mycket länge. Rysslands militära styrka – den eviga x-faktorn i varje svensk
säkerhetspolitisk ekvation – är mindre än tidigare under samma halvsekel.”
(Henrik Landerholm, Riksdagens protokoll 1999/2000:88; 8).
Argumentet är realistiskt för att det passar in på realismens misstänksamhet mot andra stater.
Argumentet är relevant och hållbart eftersom det bygger på en faktabaserad bakgrund och att diskussionen rör säkerhetsläget i Europa.
Emotionellt mål med argumentet är att mottagaren ska känna en oro över säkerhetsläget i Europa och ifrågasätta om nedrustning är rätt väg att gå.
2. ”Vi moderater motsätter oss de förslag som har lagts fram därför att de ger oss en otillräcklig militär förmåga. Vi delar inte den ensidigt hoppfulla förhoppningen om att den eviga freden utbrutit på̊ andra sidan Östersjön.
Utvecklingen i Ryssland är, som jag tidigare pekat på̊, genuint osäker. Vår bedömning är att det kräver en bredare säkerhetsmarginal i form av militära styrkor på̊ olika beredskapsnivåer.” (Henrik Landerholm, Riksdagens
protokoll 1999/2000:88; 11).
Argumentet stämmer in här på misstänksamhet men även vikten av att kunna
säkra den egna statens överlevnad. Det handlar även om statens överlevnad igenom att kunna säkra statens liv när Sverige nedrustar.
Argumentet är relevant till debatten, eftersom diskussionen rör Ryssland.
Emotionellt mål med argumentet är att mottagaren ska känna en oro över utvecklingen i Ryssland och ifrågasätta om detta är rätt tid att omkonstruera försvarsmakten.
3. ”Det säkerhetspolitiska läget med den ovisshet som råder vad gäller den framtida utvecklingen i Ryssland, talar för att Sverige inte kan dra ned det svenska försvaret så att det i stort sett halveras. Regeringens stora
reducering av antalet infanteribrigader begränsar Sveriges förmåga att försvara sitt territorium.” (Per-Rickard Molén, Motion 1999/2000:Fö15).
Argumentationen är realistisk då den innefattar misstänksamhet, överlevnad, maktbalans samt vikten av att säkra statens liv.
Ett hållbart argument eftersom avsändaren drar en logisk slutsats i styrka respektive geografiska avstånd infanteriet ska verka vid invasion.
Emotionellt mål är att väcka tvivel hos mottagaren. Argumentet är relevant då diskussionen handlar om nödvändig storlek på försvaret.
4. ”Dagens försvarsbeslut innebär att Sverige backar in i framtiden. Den innebär att idén om det självständiga nationella försvaret slutligen uppges.
Men att välja Natos trygga famn borde inte vara ett val som tvingas fram av Sveriges svaghet. Då backar vi också̊ in i alliansen. Ett val av
säkerhetspolitisk gemenskap borde ske med positiva förtecken och utifrån en styrkeposition. Nu riskerar det att bli tvärtom.” (Henrik Landerholm,
Riksdagens protokoll 1999/2000:88; 11).
Argumentet passar in på realism då det framgår att den utrikespolitiska lösningen ska vara ett medlemskap i försvarsalliansen Nato. Maktcentrum är alltså en starkt rustad stat. Alternativet till detta är att söka hjälp i en
försvarsallians. Argumentet är inte hållbart då det inte i sig grundar sig på fakta, presenteras det med siffror över budget som motsvarar Natos krav på försvarsbudget vid medlemskap är det hållbart. Emotionellt anser jag det inte ge någon koppling. Det är relevant då diskussionen rör ett potentiellt
medlemskap i Nato.
5. ”Därför bör Sverige också̊ söka medlemskap i Nato, det militära benet i Europas säkerhetsstruktur. Europa och Sverige behöver stå på samtliga ben för att det europeiska freds- och säkerhetsbygget ska stå så stabilt som möjligt. Svenskt medlemskap i Nato bör därför också̊ utgöra grunden för den nya framtida försvarspolitiken. Det anser Folkpartiet liberalerna” (Runar Patriksson, Riksdagens protokoll 1999/2000:88; 24).
Folkpartiets Runar Patriksson anser också att realismens anpassning till utrikespolitik bör inkludera medlemskap i den militära alliansen.
Faktamässigt saknar det hållbarhet, det är antaganden från avsändarens.
Emotionellt ska argumentet skapa oro och rädsla över framtiden.
Argumentet är relevant då det rör debatt om Nato.
6. ”Försvarets redovisningar visar tydligt att Sverige bara klarar av hälften av den ambition som Försvarsberedningen hade i sin rapport i januari förra året. Det är tragiskt. Det försvagar Sverige i allmänhet och Sverige i EU- samarbetet i synnerhet.” (Henrik Landerholm, Riksdagens protokoll 1999/2000:88; 10).
Argumentet lyfter fram Sveriges utrikespolitiska roll i form av samarbete och är därför liberalt eftersom avsändaren nämner Sveriges roll i EU, som är en internationell organisation.
Argumentet är hållbart om mottagaren presenteras nämnda rapport.
Emotionellt vill avsändaren väcka en oro över att försvaret inte ska klara sina uppdrag i framtiden. Argumentet är relevant då det härrör debatten om försvarsmaktens kapacitet.
Citat från Bo Lundgren i motion 1999/2000:Fö15
7. ”Det viktigaste steget nu är att Sverige driver på den säkerhets- och för- svarspolitiska dimensionen i EU, där ett första steg tas vid toppmötet i Helsingfors den 10-11 december 1999. I det fortsatta arbetet under år 2000 måste Sverige fullt ut medverka för att stärka Europas militära kapacitet och dess förmåga att ta ett ökat ansvar för den europeiska säkerheten.
Med regeringens förslag till försvarsbeslut blir Sverige svagare. Vårt nationella försvar, som är vårt allra viktigaste bidrag till stabiliteten i närområdet, urholkas.” (Motion 1999/2000:Fö15 Bo Lundgren et al).
Argumentet är liberalistiskt då det lyfter fram samarbete då storleken på Sveriges försvar spelar en viktig roll i den sammanhängande europeiska säkerheten och bygger på ömsesidighet. Maktcentrum är alltså organisationer och inte staten i sig.
Hållbart argument inför toppmötet. Emotionellt vill det skapa en misstro och oro för nedrustningen och relevant då detta var en motion om
försvarspropositionen.
8. ”Folkpartiet liberalerna menar att försvaret redan i närtid, i nutid, bör kunna medverka i fredsbevarande aktioner i upp till tre gånger större omfattning än vad som sker för närvarande och med medverkan av alla de tre vapenslagen armé, marin och flygstridskrafter.” (Runar Patriksson, Riksdagens protokoll 1999/2000:88; 22).
Argumentet syftar till utveckling, samarbete och skydd av liberala värden i form av att medverka i fredsaktioner.
Argumentet saknar faktamässig hållbarhet och emotionell koppling. Det är relevant då debatten handlar om försvarsmaktens kapacitet.
9. ”Sveriges säkerhet är ett fredsbygge som vi bygger tillsammans med andra demokratier i Europa och genom ett aktivt deltagande i alla befintliga demokratiska samverkansformer för fred och säkerhet.” (Runar Patriksson, Riksdagens protokoll 1999/2000:88; 24).
Detta argument är liberalistiskt eftersom det grundas i samarbete och ömsesidighet. Tillsammans ska demokratierna samarbeta för att skydda liberala värden och skapa fred. Öppenhet och organisationer blir en nyckel för att samarbetet ska kunna fungera. Argumentet är ideologiskt hållbart till liberalismen, men saknar faktamässig hållbarhet. Relevant för debatten och emotionell koppling är framtidstro och positivism.
3.3 Regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021-2025
Den senaste försvarspropositionen presenterades i oktober 2020 av Stefan Löfvens regering med Peter Hultqvist som försvarsminister.
Försvarspropositionen har ett fokus på att Sverige befinner sig i en betydligt oroligare omvärld än under de senaste åren. Skälen för oron är i mångt och mycket Rysslands agerande i Ukraina och annekteringen av Krimhalvön 2014.
Tonläget i försvarspropositionen är allvarligt och det finns ett tydligt budskap om att militär upprustning är av högsta vikt efter det förändrade
säkerhetsläget i Europa.
Del 4 Politikens inriktning inleds med följande citat ” Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och i Europa har över tid försämrats. Ett väpnat
angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige” (Regeringens proposition 2020/21:30; 26).
Det är ett tydligt budskap och ett väldigt starkt argument för att Sverige är i stort behov av att upprusta.
Upprustningen handlar i mångt och mycket om material, nya förband återskapande av totalförsvaret och ökning av resurser till försvarsmakten generellt, men det handlar också om Sveriges förbindelser med Nato, Finland och EU länder. Propositionen är tydlig med att Sverige är ett alliansfritt land, men den lyfter även fram att Sverige gärna samverkar med andra nationer för att behålla vår fred och även organisationer som EU och Nato (Regeringens proposition 2020/21:30;28).
Ett tydligt exempel som lyfts fram är Finland och Sveriges nära samarbete inom övningar.
En annan aspekt som lyfts fram är solidaritet mot andra EU-länder.
”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på̊ samma sätt om Sverige drabbas.
Sverige ska därför kunna ge och ta emot civilt och militärt stöd.”
(Regeringens proposition 2020/21:30; 27).
3.4 Argument mot upprustning
Propositionen påminner i viss grad om propositionen från år 2000 i det avseende att den kräver mycket och i det här fallet upprustning tillskillnad från år 2000 då det gällde nedrustning. Det parti som i vanliga fall kan vara mot militär upprustning är Miljöpartiet, men år 2020 sitter de i
regeringsställning och är delaktiga i försvarspropositionen. Detta lämnar ett parti öppet för viss kritik mot upprustningen, Vänsterpartiet.
3.4.1 Framförda argument
10. ”Regeringens ställningstagande riskerar att skapa onödig oro och trissa upp hotbilden på̊ ett sätt som inte stämmer med verkligheten” (Håkan Svenneling, Riksdagens protokoll 2020/21:53; 15).
Argumentet är realistiskt i den mån att det påstås att maktbalansen kan hamna i obalans om Sverige för en säkerhetspolitik som gör att landet upprustar och i så fall riskerar att skapa en onödig oro i närområdet. Att signalerna i regeringens proposition är helt fel mot andra länder.
Argumentet saknar faktamässig hållbarhet. Det är relevant i debatten och saknar emotionell koppling.
11.”Vänsterpartiet delar inte heller regeringens syn i propositionen på
vikten av att stärka det militära samarbetet med USA och att amerikanskt engagemang är avgörande för Europas, och därmed Sveriges, säkerhet och stabilitet. Bara en sådan sak som avslöjandet om att USA har bedrivit
spionage på̊ svensk försvarsindustri visar att vi knappast kan räkna USA som en allierad som alltid kommer att ha samma intressen som vi.” (Håkan Svenneling, Riksdagens protokoll 2020/21:53; 15).
Argumentet är realistiskt, eftersom det handlar om misstänksamhet mot andra stater. I propositionen lyfts samarbetet med USA fram på ett positivt sätt, detta är Håkan Svenneling inte enig i. Argumentet är delvis hållbart om bevis skulle presenteras för USAs spioneri, annars är det faktalöst. Det är relevant då det tillhör debatten om Nato. Emotionellt vill avsändaren skapa en osäkerhet och oro över samarbete med USA och Nato.
12. ”Visst finns det en hotbild från Ryssland, men Sverige bidrar inte till ökad avspänning i området genom den politik regeringen för.” (Håkan
Svenneling, Riksdagens protokoll 2020/21:53; 34).
Även detta argument är realistiskt i den mån att Håkan Svenneling än en gång framför vikten att inte störa maktbalansen genom att rusta upp militärt och att utöka samarbetet med andra nationer.
Argumentet saknar faktamässig hållbarhet men det är relevant i avsändarens inlägg i debatten. Emotionellt ska argumenten få mottagare att minska sin oro över ökat hot från Ryssland.
13. ”Men att som regeringen bara skylla på̊ Ryssland är en uppenbar förenkling av en betydligt mer komplex situation, inte minst då Natos upprustning och utvidgning i Europa också̊ har bidragit till att öka spänningen i vårt närområde.” (Håkan Svenneling, Riksdagens protokoll 2020/21:53; 16).
Argumentet är realistiskt av ett par anledningar. Det handlar om
misstänksamhet i den mån att han vidhåller en ökad spänning. Det handlar också om maktbalans då han menar att det inte endast är Ryssland som är att beskylla för rubbningen i maktbalansen utan även Nato.
Argumentet består av ohållbara antaganden, men är relevant då det är en del av anförandet i debatten. Emotionellt vill avsändaren även här tona ner oron inför Rysslands agerande.
14. ”Vänsterpartiet delar inte regeringens syn på̊ det svenska samarbetet med Nato. Sverige ska vara militärt alliansfritt.” (Håkan Svenneling, Riksdagens protokoll 2020/21:53; 16).
Argumentet är liberalt i den mån att militära allianser inte är ett liberalt värde utan ett realistiskt. Detta gäller då debatten avser Nato. Hade han istället talat om samarbeten inom Eu eller andra organisationer vore argumentet istället
liberalt. Faktafritt argument därför inte relevant för hållbarhet, relevant i debatten utan emotionell koppling för mottagaren.
15. ”Vänsterpartiet motsätter sig att Sverige blir en bricka i stormaktsspelet.
Sverige ska verka för avspänning och nedrustning. Som en militärt alliansfri stat har Sverige tidigare haft ett stort internationellt förtroende i
fredsförhandlingar.” (Håkan Svenneling, Riksdagens protokoll 2020/21:53;
16).
Argumentet är liberalt för att det bygger på samarbete, öppenhet,
ömsesidighet och utveckling. Utrikespolitiken ska handla om samarbete, fredsmodellen är ömsesidighet, synen på andra stater ska vara öppenhet istället för misstänksamhet och målet med att kunna delta i förhandlingar är en utveckla.
Faktamässigt hållbartom det kan presenteras i vilka fredsförhandlingar som Sverige haft stort förtroende i, vilket inte presenteras i debatten. Relevant i debatten och saknar emotionell koppling för mottagaren.
16. ”Sverige ska inte delta i Natoledda övningar då dessa urholkar den svenska militära alliansfriheten. Natoledda övningar som äger rum på̊
svensk mark, i vårt luftrum och på̊ vårt territorialvatten ska upphöra, och Nato ska inte tillåtas att öva eller testa vapensystem inom Sveriges gränser.
Sverige måste därför riva upp samförståndsavtalet om värdlandsstöd med Nato.” (Håkan Svenneling, Riksdagens protokoll 2020/21:53; 17).
Argumentet kan anses vara liberalt eftersom Nato är en militärallians. Den utrikespolitiska modellen för realism handlar om allians. Hade argumentet varit mot en annan organisation eller ett annat samarbete som inte är av samma militära karaktär anser jag att det istället skulle vara ett realistiskt argument. Argumentet blir då istället liberalt eftersom liberalismen motsvarighet till allians är samarbete.
Faktamässigt hållbart då det nämner allmänt kända övningar och relevant i debatten rörande Nato-samarbetet. Saknar emotionell koppling för
mottagaren.
4 Analys, slutsats och diskussion
I denna del kommer analysen av försvarspropositionen och förda
motargument göras. Analysen presenteras i kronologisk ordning för att sedan övergå till slutsats och diskussion.
4.1.1 Analys försvarsbeslut år 2000.
Vid en genomgång av regeringens försvarsproposition så framstår det som att det är en ljus tid som står framför dörren. Att det skulle ta nio år från
Sovjetunionens fall visar på att uppvaknandet från den militära eran som var under Kalla kriget tog tid att komma ur. Min tolkning är att det råder en trötthet på militär upprustning och maktbalans som Kalla kriget och realismen innebar. Det rådde en livlig debatt angående försvarsbeslutet, av många olika anledningar. Den mest centrerade anledningen är enligt mig att detta beslut var så pass omvälvande. Den stora nedläggningsprocessen och den nya säkerhetspolitiska analysen var svår begripligt för många.
Försvarspropositionen lades fram av den socialdemokratiska regeringen med stöd av centerpartiet och med gehör hos Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Här samlades fyra av de sju partierna bakom propositionen. Kvar blev
Moderaterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet.
De tre partierna var eniga i sitt motstånd mot propositionen och anförde alla argument för att rösta ned den.
Tydligast i sitt motstånd är Moderaterna som traditionellt varit ett försvarsvänligt parti. Argumenten mot är många och flera härrör inrikespolitiska samt lokalpolitiska skäl.
Eftersom fokus har varit på säkerhetspolitiska argument som går att hänvisa till teorierna realism och liberalism har jag valt just de ovan presenterade argument.
De förda argumenten presenteras på sätt som passar in på teorierna i denna kontext. Jag anser att det är intressant att partier som anser sig vara och går till val på traditionellt liberala värderingar samtidigt använder just realistiska argument i debatten kring försvarsbeslutet år 2000.
Grunden till detta är att kritiken till stor del byggs upp på misstänksamhet mot Ryssland och dess utveckling efter Sovjetunionens upplösning och att
därav inte nedrustning i den grad som regeringen förespråkar är en bra väg framåt.
Argument 5 som framförs av Runar Patriksson, FP blir realistiskt av den anledning att han förespråkar ett svenskt medlemskap i den militära alliansen Nato. I ett folkpartistiskt liberalt perspektiv är inte detta tänkt att vara
realistiskt eftersom de förespråkar samarbete i många områden
internationellt, men uppdelat blir argumentet istället realistiskt eftersom det prickar in realismens utrikespolitiska lösning, vilket är allians.
Många av de realistiska argument som används från moderaternas Henrik Landerholm är även de realistiska i just denna kontext. I ett bredare
perspektiv skulle de säkerligen riktas om till att även användas som liberala argument.
Misstänksamhet mot andra stater, överlevnad och maktbalans har under debatten varit de tre fält i matrisen som kunnat användas mest effektivt för att lokalisera realistiska argument.
De liberala argumenten härstammar i stor grad till kriget i Jugoslavien.
Redan 1993 skickade Sverige sin första styrka till att bidra i fredsskapande insatser i Bosnien (Försvarsmakten). De liberala argumenten menar att detta är den utstakade vägen som Sverige ska fortsätta på med det nya mer mobila insatsförsvaret. Det ska kunna sättas in i oroshärdar världen över för att genom samarbete bygga fred och demokrati. De värden som varit viktigast från matrisen som har hjälpt mig att placera argumenten i den liberala skalan har varit samarbete, organisationer, öppenhet och att skydda liberala
värderingar. Hade Sovjetunionen inte raserat tror jag att det vore ett helt annat försvarsbeslut. Försvarsbeslutet och debatten kring är enligt mig baserad på en naiv tro om att världen har blivit bättre, men samtidigt
diskuteras flera orosmoln som potentiella hot mot freden. Men här gäller fred utomlands och inte för svensk räkning. Av den anledningen ansågs det helt
rimligt av flera partier att decimera det svenska försvaret på det sättet som gjordes, kriget skulle aldrig drabba Sverige direkt.
Min uppfattning är att regeringen genom sin proposition önskar att kunna lägga realismens världsuppfattning bakom sig och fokusera på den liberala vägen framåt.
4.1.2 Analys försvarsbeslutet år 2020
Försvarsbeslut 2020 är unikt i många hänseenden under 2000-talet.
Tidigare försvarsbeslut har handlat om minskat säkerhetspolitiskt hot, mindre försvarsbudget, fortsatta nedläggningar. Den stora säkerhetspolitiska
förändringen kom 2008 med Rysslands invasion av Georgien (Sveriges Radio). Detta blev det första uppvaknandet att Ryssland hade en vilja och kapacitet att engagera sig i militär konflikt. Händelsen påverkade dock inte i stort den svenska säkerhetspolitiken.
Den stora förändringen blev istället år 2014 då Ryssland annekterade Krimhalvön och kriget i Ukraina.
Dessa händelser prioriteras i försvarsbeslutet 2020 och debatten runt.
Riksdagspartierna är eniga i att det ryska hotet bör tas på allvar och att situationen är allvarlig för svensk del. Regeringen, Centerpartiet och Liberalerna formar står bakom propositionen som handlar om att förstärka det svenska försvaret och ändra inriktning till ett nytt totalförsvar.
Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna är eniga i att en upprustning är välbehövd och bestrider inte regeringen i detta.
Det parti som är tydligast negativt mot en upprustning är Vänsterpartiet, trots att de är eniga i att Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar har försämrats i och med Rysslands agerande.
Vänsterpartiet är eniga med övriga partier att Rysslands agerande utgör ett
möjligt hot mot Sverige, men är inte eniga i att Sverige behöver upprusta i panik. Detta är ett realistiskt argument eftersom det menar på att en svensk upprustning kan försämra en maktbalans mellan de båda länderna. Samtidigt går deras agerande mot realismen efter som upprustning och överlevnad är statens mål enligt realismen.
Vänsterpartiet positionerar sig även mot samarbete med Nato. Detta blir problematiskt för matrisen, då realismens syn på utrikespolitik är allians.
Men min tolkning av deras syn är att motståndet ligger i att detta är ett närmande till USA. Detta i sin tur kan rubba maktbalansen vilken är realismens fredslösning. Vänsterpartiet använder motståndet mot USA flertalet gånger i sin argumentation i den nya säkerhetspolitiska linjen. Ett exempel som bjuds på är ett fall där USA ska ha spionerat på svensk
försvarsindustri och att en stat som ägnar sig åt detta inte går att kalla för en framtida pålitlig allierad. Här blir realismen återigen aktuell då det handlar om misstänksamhet mot andra stater.
Vänsterpartiet gör enligt mig en smart övervägning i sitt motstånd mot upprustning, här har de en möjlighet att locka över försvarskritiska väljare från andra partier som ställt sig bakom försvarsbeslutet. Det andra typiskt försvarskritiska Miljöpartiet som delvis är grundat ur fredsrörelsen, står i denna debatt bundet till regeringens proposition. Väljare som har nedrustning och försvarskritik som hjärtefrågor har här endast ett parti som passar deras agenda. För den försvarsvänliga finns desto fler alternativ och då går det att välja utifrån mindre sakfrågor.
4.2 Komparativ analys
Det valda materialet är två helt olika försvarsbeslut som det skiljer 20 år mellan. Båda propositioner presenterades av två olika Socialdemokratiska regeringar fast med olika mål. Tidsandan är det som skiljer de båda mest,
beslut 1 kommer efter 1990-talet finanskris, ett kallt krig. Beslut 2 från en tid med positiv ekonomisk utveckling fast med ett sämre säkerhetspolitiskt läge.
År 2000 var samtliga överens om att försvarsorganisationen var i behov av en uppdatering och att tiden för detta var perfekt. Punkten de var oense om var i vilken grad detta skulle göras och hur säkerhetsläget faktiskt såg ut. År 2020 är samtliga eniga att hotet mot Sverige är större än på länge och att Sverige behöver en upprustning.
År 2020 är det istället hur en upprustning ska se ut och vilka samarbeten som ska finnas. Nato-optionen är en stor följetong genom debatten år 2020.
Teoretiskt sätt finns både realistiska och liberala argument i båda debatter, men mest representerade i år 2000 eftersom det finns fler kritiker där.
Eftersom Vänsterpartiet är den mest högljudda kritikern har deras argument varit de som blivit mest relevanta för uppsatsen.
Komparativt går det med argumentationsanalysen se att liknande argument används i båda försvarsbeslut, fast för olika saker. I debatten runt
försvarsbeslutet år 2000 så argumenterar oppositionen för att hotbilden finns kvar, i försvarsbeslutet från 2020 så är det regeringen som för samma
argument fast att hotet finns på nytt. Moderaterna som är tydligast mot nedrustning år 2000, är eniga med regeringen i att en upprustning krävs. De håller alltså en konsekvent linje i sitt stöd till försvaret. Vänsterpartiet som är det parti som är tydligast i sitt motstånd mot upprustning 2020, är starka i sitt stöd för nedrustningen år 2000 och stod då bakom regeringens proposition.
4.3 Slutsats
Det är svårt att entydigt placera ett parti, politiker och till viss mån ett argument att till fullo passa in på en av de valda teorierna.
Argumentationsanalys anser jag vara den metod som enklast kunde göra detta i och med att debatten och motargumenten skulle vara med i uppsatsen.
Det som jag ser som mest intressant är att det går att ta ett argument från en person som i företräder en viss linje, men uppdelat så anför personen ett
argument för den andra linjen utan att egentligen mena det. Exempelvis när företrädare för liberala partier anför realistiska argument för att komma fram till en liberalistisk lösning på problemet. Det kan vara att argumentet bygger på realismens misstänksamhet mot andra stater för att komma fram till att ökat samarbete är enda vägen framåt för att uppnå fred. Metoden är bra för att på detaljnivå analysera vad företrädare egentligen säger med ett
argumenten, men kan vara vilseledande i ett helhetsperspektiv. Eftersom målet med argumentationsanalysen var att studera teorins koppling på förda argument, så anser jag att metoden har fungerat väldigt väl. Om uppsatsen istället skulle vara en mer generellt och överblickande så anser jag att metoden möjligtvis blir för liten för uppdraget. Då är det möjligt att en textanalys eller idéanalys kan vara bra alternativ.
I försvarsbeslutet 2000 var det svårt för oppositionen att motverka nedrustningen utan att nämna att det fortfarande finns ett hot genom
Rysslands agerande mot andra stater, så det var svårt att undvika realistiska argument. I samma debatt förespråkade Folkpartiet realismens väg i att försvarsallians var det bästa alternativet, men i det stora hela så tolkar jag det som att de ständigt är för utökat samarbete, inte bara i Nato utan även andra organisationer. Alltså är det svårt att endast från enskilda argument avgöra om politiken har en viss teoretisk koppling, men möjligt att placera enskilda argument på någon av de valda teorierna.
Försvarsbeslutet år 2020 är även det speciellt och detta är för att det råder ett brett samförstånd om att upprustningen behövs. Det finns en utstickare här och det är Vänsterpartiet, deras position tror jag är gynnsam för dem eftersom de kan locka försvarskritiker från olika partier.
Komparativt skiljer försvarsbesluten sig i att det första förespråkar en
nedrustning och det senare en upprustning. Debatten runt om har en tydligare
