Min diskursanalys avslutas med att undersöka den sista ”rutan” i Faircloughs modell, den sociala praktiken. Min slutsats är att om ”tillgänglighet” ses som en nodalpunkt kan man inte tydligt urskilja Värmlandsarkivs eller de andra studerade aktörernas dokuments tillgänglighetsdiskurs. För Värmlandsarkiv som helhet, institutionen, finns ingen uttalad tillgänglighetsdiskurs. Av de av personalen som intervjuades kunde jag i denna grupp se att det fanns flera av de anställda som hade liknande perspektiv och räknade upp ett flertal verksamhetsdelar som tillsammans bildar deras tillgänglighetsdiskurs likt Figur 3 samt att för några respondenter innebar ”tillgänglighet” enbart verksamhetsdelen ”Tillgängliggöra” likt Figur 4. I de få delar av dokumenttexterna som är Värmlandsarkivs egna formuleringar och inte rapportsvar åt uppdragsgivare går det inte att utläsa en enhetlig tillgänglighetsdiskurs.
34
En jämförande analys av Värmlandsarkivs tillgänglighetsdiskurs och Riksarkivet, Region Värmland och nationell kulturpolitiks dokument har inte varit möjlig eftersom Värmlandsarkiv inte har någon gemensam tillgänglighetsdiskurs för institutionen. Flera diskurser används och konkurrerar som flytande signifikanter om tillgänglighetstolkningen och diskursordningen hos Värmlandsarkiv. De andra aktörernas tillgänglighetsdiskurs går generellt ut på att kulturen och kulturlivet ska vara tillgängligt, öppet och användbart för ”alla” människor med ett
demokratiperspektiv om allas rätt till information och delaktighet i samhället. Riksarkivet har dock ett annat fokus i sitt tillgänglighetsperspektiv där de beskriver sin verksamhetsprocess ”Göra arkiv tillgängliga” genom att redovisa, registrera och digitalisera arkiv.
I den sociala praktiken ingår även ett samspel med andra aktörer. För Värmlandsarkivs del både användare, besökare, myndigheter och aktörer i det kulturella systemet som sätter lagar,
riktlinjer, ger ekonomisk offentlig finansiering osv. Jag har i denna undersökning ställt
intervjufrågor kring vilka användargrupper som Värmlandsarkivs verksamhet riktar sig till idag och som beskrivits på sid 21-22. Detta är intressant för att se hur de uppfyller det kulturpolitiska målet om att vara tillgängligt för alla. Respondenterna fick titta på Åström Ikos modell över Riksarkivets tänkta användargrupper, se Bilaga 2, och beskrev att de försöker ha en verksamhet som vänder sig till alla och att det är deras målsättning att vara så tillgängliga som det går med de ekonomiska, personella och lokalmässiga förutsättningar som finns. De såg även att de hade fler användargrupper än i Åström Ikos modell, med ett tillägg av: företag, media och
universitetsstudenter.
Jag analyserar inte maktförhållanden som Fairclough brukar göra, då jag inte har haft med det som en undersökningsfråga. Exempelvis genom att analysera om den diskursiva praktiken förstärker och döljer vissa ojämlika maktförhållanden i samhället eller om den diskursiva praktiken sätter maktpositionerna i fråga genom att framställa verkligheten och de sociala relationerna på ett nytt sätt.71 Diskursiv praktik formas av sociala strukturer och maktrelationer och bidrar även till att forma och förändra dem, dvs. diskurser är både konstituerad och
konstituerande.72 Jag kan ändå göra en ytlig analys av vems eller vilkens begreppstolkning och innebörd som har tolkningsföreträde för Värmlandsarkiv. Det verkar vara Riksarkivet som har hegemoni. Deras termer för verksamhetsprocesser och dess innebörd används ofta i
Värmlandsarkivs texter med samma innebörd. När arkivinstitutionen Värmlandsarkiv titulerar
71 Winther Jörgensen och Phillips, Diskursanalys, s. 90.
35
sig och sin verksamhet används endast uppdragsdelen gentemot Riksarkivet ”Värmlandsarkiv – Landsarkiv för Värmlands län”. Deras organisation är strukturerat i arbetslag och process-grupper, som tidigare nämnt på sid 20, med tydlig ansvarsfördelning kring uppdragsdelarna gentemot Riksarkivet.
36
5 Slutdiskussion
Svaret på min problemfråga kring tolkningar av begreppet ”tillgänglighet” är att det finns en diskrepans, främst inom arkivinstitutionen Värmlandsarkiv som saknar en enhetlig gemensam tillgänglighetsdiskurs. Värmlandsarkivs tolkning av de tre tillgänglighetsbegreppen varierar bland personalen avseende hur arkivet och dess tjänster ska vara tillgängligt och vad
”tillgänglighet” innebär i arkivsammanhang. Antingen genom flera verksamhetsdelar som att arkivet ska synliggöras, byggnaden lokalanpassas, ge målgruppsanpassade aktiviteter, arkiven bevaras, personlig service, digitalisera arkivbestånd och införande av uppgifter i digitala databaser för arkivsökning eller med fokus på den sistnämnda verksamhetsdelen benämnd ”Tillgängliggöra”.
För Riksarkivet, Region Värmland och nationell kulturpolitiks dokument finns inte vid en analys så stor variation av tillgänglighetstolkning. Deras tillgänglighetsdiskurs går generellt ut på att kulturen och kulturlivet ska vara tillgängligt, öppet och användbart för ”alla” människor. Enligt intervjusamtalen hade Riksarkivet, Värmlandsarkiv och andra kulturarvsinstitutioner mer av en bevarandediskurs förr i tiden där besökare till arkiv och museer knappt fick ta i materialet men en användardiskurs råder nu alltmer. I Riksarkivets kvalitativa resultataspekter återfinns ett fokus på digitaliseringsförtecknande där de beskriver att ”tillgängligheten till arkiv” innebär i vilken grad arkiven är ordnade, förtecknade och sökbara i arkivinformationssystemen Arkis och NAD samt att Riksarkivets service till användare av arkivmaterial är beroende av verksamhetsdelen ”Tillgänggliggöra”, oavsett personalens servicenivå.73 Denna tolkning delar Värmlandsarkivs respondenter i resultat 2 beskriven i Figur 4 som såg denna verksamhetsdel som en bas för all övrig arkivverksamhet och för ”tillgänglighet”.
Avseende frågan kring Värmlandsarkivs tolkning av det nationella kulturpolitiska målet om tillgänglighet beskrev jag på sid 22 respondenternas låga medvetenhet om kulturpolitiska mål. Under intervjuerna, personalmöten och samtal med övrig personal har det framkommit att
Värmlandsarkiv inte känner sig involverade i arbete med kulturpolitiska mål, att det är något som kulturchefen på Region Värmland får handskas med och att Värmlandsarkivs personal dagligen förhåller sig till andra styrdokument i egenskap av deras myndighetsuppdrag gentemot
Riksarkivet exempelvis förvaltningslagen och sekretesslagen. En av tillfrågad personal för
37
intervju till denna uppsats nekade då den ansåg att Värmlandsarkiv inte följer kulturpolitiska styrdokument som kulturpropositionen, samt att den likt en annan tillfrågad kände att de inte arbetar med tillgänglighet och därför inte var lämpliga som intervjupersoner. Att
medvetandegraden är låg för de kulturpolitiska målen är inte specifikt för Värmlandsarkiv. Har uppmärksammat detta vid flera tillfällen och inom olika arkivformer i sektorn, exempelvis under min medverkan på Riksarkivets interna konferens för ”Öka-personal” i december 2014. Där hade vi en heldags workshop gällande att koppla arkivverksamhet till kulturpolitiska mål och andra styrdokument, och även där var medvetandegraden låg om Tid för kulturs kulturpolitiska mål.
Konsekvenserna av ovan nämnda diskrepans i tillgänglighetstolkning kan vara flera som jag ser det. Fokus och vilket perspektiv som tas i beaktande vid verksamhetsplanering, informations-hantering och i det praktiska arbetet kan då variera beroende av vem som utför det. Det kan bli olika resultat och inriktning beroende av vilken personal eller arbetsgrupp som skriver texten, ger information, gör en handlingsplan, utformar lokaler, färdigställer en skärmutställning,
rapporterar om verksamheten, ger service och utför tjänster mot kunder och besökare, sätter ihop ett föreläsningsprogram etcetera. Hur blir kommunikationen ifall en person exempelvis anser att begreppet ”tillgänglighet” innebär fysisk tillgänglighetsanpassning av lokaler och ger
instruktioner till en annan som har begreppstolkningen att det handlar om digitalisering av arkivalier?
En lösning kan vara att institutionen genom all personals deltagande (inte enbart via en arbetsgrupp) är med och skapar en gemensam tillgänglighetspolicy för Värmlandsarkiv. På så sätt skulle tillgänglighetsfrågorna och olika perspektiv diskuteras, alla skulle bli medvetna om frågorna, lagstiftning och riktlinjer, för att sedan enas om en gemensam strategi att följa.
En annan aspekt är att olika begreppsanvändning och begreppsinnebörd kan resultera i missförstånd internt mellan personal och externt mellan den externa aktören och
Värmlandsarkiv. Ett konkret exempel i denna undersökning var när jag läste Värmlandsarkivs rapportering till Region Värmland att ”Tillgänglighetsmålen för personer med funktionshinder är tillgodosedda” och undrade vad som menades med det, vilka var målen och vad menades med att de var tillgodosedda.74 Termen funktionshinder förstod jag eftersom det stod ihop med
substantivet personer att det egentligen betydde personer med funktionsnedsättning, annars hade jag tolkat funktionshinder som hinder i den fysiska miljön. Men för att få klarhet i vilka
38
tillgänglighetsmål som åsyftades och ansågs vara tillgodosedda frågade jag författaren av formuleringen, arkivchefen.75 Denne förklarade att det var de tre tillgänglighetsmålen som regeringen beslutat om.76 Egentligen var ”tillgänglighetsmålen” i plural endast ett mål, att Värmlandsarkiv varit delaktiga i Region Värmlands författande av en gemensam handlingsplan för tillgänglighetsarbete som lämnats in till Kulturrådet och att det var det målet som var tillgodosett. Min uppfattning är att ”tillgänglighetsmålen” betyder de nationella kulturpolitiska tillgänglighetsmålen om det inte preciseras som något annat, och de tre delmålen som
Kulturrådet driver skulle jag benämna ”Kulturrådets tre tillgänglighetsmål”.
En annan konsekvens av olika begreppsanvändning och begreppsinnebörd kan vara att
effektiviteten drabbas, att arbetsmomenten tar längre tid att utföra. Har olika användargrupper olika språkbruk och terminologi? Ja, förmodligen, precis som det inom arkivsektorns
institutioner förekommer en speciell terminologi. Jag kan utifrån mitt användarperspektiv ifrån en av arkivens största användargrupper, släktforskare, se att vår genealogiska (släktforsknings) terminologi är intern inom gruppen, men att vi utgår ifrån att arkivpersonalen ska känna till och förstå dess innebörd när vi begär handlingar eller beställer tjänster, vilket inte alltid är fallet. Utifrån ett tillgänglighetsperspektiv kan även olika begreppsanvändning- och innebörd betyda att vissa grupper känner sig välkomnade och att information är riktad till dem medan andra grupper eller personer kan känna sig exkluderade från verksamheten. Exempelvis benämns
personen/företaget/myndigheten med olika begrepp: forskare, brukare, användare, kund, besökare osv. Känner sig alla inräknade och tilltalade för ett besök vid en arkivinstitution om webbinformation och skyltar annonserar var ”forskarna” ska bege sig för att ”forska”, var ”pausrum för forskare” finns, att begära ut arkivhandlingar från personalen i en
”forskarexpedition” för att levereras till en ”forskarsal”. Används istället begreppet ”kund” kanske de antar att tjänsterna kostar pengar och är riktade till företagare eftersom en ekonomisk term används. På Värmlandsarkiv benämns besöksdisken, i byggnaden Arkivcentrum där arkivhandlingar beställs, som ”expedition/information” och internt ”expeditionen” och salen där arkivhandlingarna studeras och läses i benämns ”forskarsal”. Att enas om en gemensam
begreppsanvändning inom hela arkivsektorn är svårt, även inom en del av sektorn. Riksarkivet
75 Samtal med arkivchef Anders Lund 2015-04-29.
76 Min kommentar: egentligen Kulturrådet som driver detta arbete på uppdrag av Kulturdepartementet att kulturinstitutionerna och det fria kulturlivet ska uppfylla de tre delmålen före 2016. Det är inte Kulturrådet som exempelvis har ställt kravet på det andra nu pågående delmålet med att ta bort enkelt avhjälpta hinder i den fysiska miljön, den lagformuleringen för offentliga lokaler har funnits i Bygglagen sedan 2001, men Kulturrådet vill uppmärksamma kulturlivet på att följa gällande lagstiftning.
39
har exempelvis under flera år diskuterat behovet av ett byte av begreppen forskare, forskarsal och forskarexpedition, utan att enas och komma fram till nya begrepp.77
Jag har analyserat intervjuernas resultat utifrån kriterier att respondenterna tillhör samma arbets- och projektgrupper, samma kön samt liknande ålder för att se om detta skapade skillnader i begreppstolkning och syn på arbetet med tillgänglighet. Ingen av dessa kriterier har inverkat och skapat skillnader.
Min personliga inställning till tillgänglighetsperspektiv är att tänka på hela kedjan av aktiviteter och utifrån olika perspektiv, intressen och användartyper/grupper för att skapa en så stor
tillgänglighet och användbarhet som möjligt, att det är viktigt att inte handla utifrån endast ett perspektiv utan att växla mellan ”olika glasögon” och att ha förmåga till perspektivskifte vid planering och utövande av verksamhet, utgå från olika parametrar, synvinklar, lagar och styrdokument, använda sunt förnuft och att inte krångla till det.
För arkivverksamheten gäller det att inte tro att tillgänglighetsperspektiv endast handlar om fysisk tillgänglighetsanpassning av lokaler och att inte se användarna som personer i egenskap av sin funktionsnedsättning i första hand. Viktigt är även att inte glömma bort användare som inte har synbara funktionsnedsättningar eller användare som inte tillhör de stora vanligt
förekommande användargrupperna.
Det räcker inte heller att digitalisera arkivmaterial och vara nöjd med det utifrån en
tillgänglighetsaspekt, att det är digitalt bevarat och tillgängligt för framtiden samt att användare kan se på materialet digitalt hemifrån. Det måste till mer för att hela kedjan av arkivmaterialet ska bli tillgängligt och därmed användbart, som jag sätter likamedtecken för i begreppet
”tillgängligt”. Denna inställning att personer måste kunna använda arkivmaterialet delar jag med Kulturrådets ansvarige handläggare för tillgänglighetsarbete som säger: ”Översatt till
arkivverksamhet så gör inte enbart ökad digitalisering att allt material automatiskt blir
tillgängligt. Man måste se till att de digitala tjänster man erbjuder är tillgängliga, dvs användbara för så många som möjligt”78. Exempelvis kanske användarna behöver service ifrån arkivpersonal med hjälp och instruktioner hur informationen de söker hittas och hur man går tillväga med arkivforskning. Exempelvis kan textmanualer med steg-för-steg instruktioner finnas på arkivets
77 Telefonsamtal med Riksarkivets kommunikationschef Ingela Bäckström, 2015-05-04.
78 E-postkonversation med Kulturrådets ansvariga kontaktperson för deras tillgänglighetsarbete Karin Westling, 2015-02-18.
40
webbplats och videofilmer kan finnas som service att öka arkivförståelsen och tillgängligheten. Många tror att det mesta arkivmaterialet nuförtiden är digitaliserat och tillgängligt att beskåda från annan plats än det fysiska arkivet där originalkällorna finns. Det är långt ifrån verkligheten. Endast en bråkdel av det statliga arkivmaterialet hos Riksarkivet är digitaliserat.79
Digitaliseringsgraden för Värmlandsarkivs statliga arkivbestånd antas av personalen vara storleksmässigt densamma som för Riksarkivet, cirka 4 procent. Det digitaliserade materialet är tillgängligt för användare som köper ett abonnemang för en webbaserad forskningstjänst
hemifrån, alternativt genom att besöka en offentlig institution som arkiv eller bibliotek och gratis få tillgång till tjänsten ifall den erhålls i deras datorer.