I detta avsnitt analyseras domstolsfallen utifrån begreppen bevisbörda, välgrundat skäl och verklig risk, samt om den ekonomiska och allmänna säkerheten har vägts in från det som redovisats i det tidigare avsnittet. I analysen avser jag att lyfta fram de argument som Sverige har fört gällande dessa begrepp för att kunna se hur Sverige utifrån Battjes, Lehtos och de Wecks perspektiv har argumenterats.
Beviskrav
Som tidigare nämnt ligger bevisbördan på klagande att bevisa att hen riskerar att utsättas för behandling som strider mot artikel 3. Om klagande är kapabel att ta fram en sådan bevisning är det upp till den ansvariga staten att skingra tvivel om det. Enligt Lehto och Battje tenderar stater i sin argumentation att försöka skifta beviskravet till den klagande i sin argumentation, trots att välgrundat skäl ansetts varit uppfyllt. I M.T. mot Sverige, F.G. mot Sverige, J.K. et al mot Sverige ifrågasatte inte Sverige den bevisning som klagande hade framfört i sina fall, utan fann att de hade gjort sannolikt i M.T:s fall att hans hälsa var i ett allvarligt tillstånd, att F.G. hade konverterat och varit aktiv inom oppositionen, samt att J.K. et al hade hotats av al-Qaida.
Sverige ifrågasatte inte med andra ord att M.T., F.G. och J.K. et al hade kunnat bevisa att de vid en utvisning fanns risker att utsättas för illa behandling, och beviskravet ligger därmed på Sverige att skingra tvivel.
Sverige har i M.T:s, F.G:s och J.K. et al:s inte bemött centralt åberopad bevisning när Sverige varit ansvariga att skingra tvivel. I exempelvis M.T. bemöttes inte intyget från chefläkaren på karolinska universitetssjukhusets njurklinik att det är orimligt att utvisa klagande utan att försäkra sig om att han vid ett återvändande får dialys, vilket Sverige argumenterar bort med ett obekräftat antagande om att M.T. skall ha flyttats upp på väntelistan över dialys. I F.G:s fall hade Sverige inte utrett konversionen, och på så sätt inte heller kunnat argumentera gällande bevisningen för de eventuella risker F.G. riskerade utsättas för av iranska myndigheter. I J.K et al bemötte Sverige inte argumentet om att irakiska myndigheter inte skulle kunna skydda dem, utan Sverige menade mer generellt att det fanns tillfredställande myndighetsskydd för klagande om det skulle behövas.
I R.H. mot Sverige och X. mot Sverige bedömde Sverige att R.H. och X inte kunnat bevisa att de vid en utvisning skulle riskera illa behandling, detta då Sverige bedömde att R.H. inte lyckats bevisa att hon saknade manligt nätverk eftersom hon lämnat motstridiga uppgifter i centrala
delar av hennes berättelse, och att X inte kunnat bevisa att han riskerade tortyr eftersom han endast var misstänkt för terrorism. Även här har Sverige inte bemött central bevisning som åberopats, exempelvis i X:s fall där Sverige inte tog fram viktig och relevant information gällande riskerna att utvisa X till Marocko.
Det man sammantaget kan konstatera från beviskraven är att när Sverige försökt att skingra tvivel om att klagandes bevisning eller åberopade bevisning inte är stämmer, så har Sverige, oavsett om de funnit att klagande kunnat styrka sin bevisning eller inte, inte bemött viktiga delar av åberopad bevisning. Detta visar på att det finns tendenser av att Sverige försökt att skifta ansvaret för bevisbördan tillbaka på klagande. Detta då Sverige i vissa fall inte utrett åberopat skäl, bemött och tagit fram relevant information eller bemött åberopat intyg.
Välgrundat skäl
Gällande hur Sverige har argumenterat om klagande anses haft välgrundat skäl att behöva skydd har Sverige fokuserat på två större punkter. Dels har de fokuserat på situationen i klagandes hemland, samt klagandes personliga situation. Genom bevisningen har Sverige i de flesta fallen, bortsett från R.H. mot Sverige, inte ifrågasatt delar av klagandes välgrundade skäl. Klagande har i fallen åberopat flera skäl, exempelvis i M.T. mot Sverige där både tillskriven politisk förföljelse och hälsa åberopades. Det är i Europadomstolen som Sverige har valt att fokusera på att argumentera och bemöta delar av vad klagande har åberopat, som i exempelvis F.G. mot Sverige, där Sverige fann att F.G. lämnat tillförlitliga uppgifter om att han varit politiskt aktiv i oppositionen i Iran, men att det inte varit på en sådan nivå att han skulle vara av intresse för de iranska myndigheterna, medan Sverige istället lagt mer fokus att argumentera att han inte skulle riskera att utsättas för illa behandling på grund av att han konverterat.
Det Sverige har gjort i samtliga fall, förutom i R.H. mot Sverige, är att Sverige funnit, åtminstone på ett av de åberopade skälen, och att klagandes uppgifter inte stridit mot den information som Sverige har om klagandes hemland, exempelvis i J.K. et al mot Sverige där klagandes uppgifter stämde överens med att al-Qaida hotar och dödar personer i Irak som arbetat tillsammans med amerikanska styrkorna. I det fallet som Sverige inte funnit att det funnits välgrundat skäl, det vill säga i R.H. mot Sverige, var på grund av att Sverige inte ifrågasatt att kvinnor utan manligt nätverk riskerade illa behandling i Somalia, fann de dock att klagande lämnat motstridiga uppgifter om att hon vid ett återvändande skulle sakna ett manligt nätverk.
Sverige har på så sätt varit inkonsekventa i sin argumentation, inte minst i F.G. mot Sverige och X mot Sverige, där Sverige inte har ifrågasatt att F.G. konverterat eller att X är terrormisstänkt, men har valt att inte vidare utreda vad F.G. och X skulle riskera vid ett utvisande. Det är anmärkningsvärt att Sverige inte utrett F.G:s konversion, men ändå valt att inte ifrågasätta han konversion, men menat på att eftersom F.G. inte åberopat konversionen som ett asylskäl, därför inte kan riskera förföljelse på grund av det skälet.
Verklig risk
I alla de rättsfall där klagande har åberopat att det finns en verklig risk att vid en utvisning riskera att utsättas för behandling som står i strid med artikel 3, har Sverige argumenterat emot.
Sverige har i sin motargumentation dels anfört att klagande inte kunnat bevis att de skulle riskera illa behandling, eller så har Sverige försökt att skiftat tillbaka bevisbördan på klagande.
Det gemensamma är att Sverige genomgående inte bemött, eller argumenterat bort, klagandes åberopade skäl och argument. Exempelvis i M.T. mot Sverige bemötte Sverige argumentationen gällande att M.T:s hälsa var så pass allvarlig att enbart utvisningen skulle led till illa behandling, med att Sverige skulle göra sitt yttersta för att se till att både resan och ankomsten till Kirgizistan skulle förses med sjukvård. Sverige har här inte kunnat bevisa på att M.T. skulle kunna få den sjukvård som är behövligt för att kunna överleva i hemlandet.
I F.G. mot Sverige bemötte inte Sverige F.G:s åberopade skäl om konvertering, utan menade på att det gick att leva som konvertit i Iran och att eftersom F.G. själv uppgett att han inte skulle berätta om sin konversion för någon, fanns det heller inte någon verklig risk för honom att utsättas för illa behandling. Sverige har inte kunnat visa på att just F.G. inte skulle riskera dödsstraff för sin konversion, eller kunnat visa på att F.G. i en framåtsyftande bedömning inte skulle leva öppet som kristen i Iran, då F.G. efter avslag från Migrationsverket ångrat sig och valt att åberopa sin konversion som skäl i sin överklagan.
I J.K.et al argumenterade Sverige för att det inte i en framåtsyftande bedömning fanns verklig risk för att de klagande skulle utsättas för illa behandling, detta då Sverige ansåg att det i Irak fanns tillfredställande myndighetsskydd i Irak. Vad Sverige dock inte bemötte, är om det fanns tillfredställande myndighetskydd för personer i utsatta grupper, det vill säga personer som mottagit hot från al-Qaida på grund av att de har samarbetat med amerikanska militären.
I X mot Sverige fann Sverige att X inte riskerade illa behandling då Sverige inte ansåg att X var av intresse för marockanska myndigheter. Sverige ifrågasatte inte att terrorister riskerade illa behandling som står i strid mot artikel 3, men eftersom Sverige anser att de förklarat för marockanska myndigheterna att X inte är dömd för terrorbrott i Sverige utan endast misstänkt, fanns det därför inte någon verklig risk. Sverige har här inte kunnat visa på att Sverige skulle vidta åtgärder för att försäkra sig om att X vid en utvisning till Marocko skulle riskera illa behandling, då Sverige ansett att det inte varit nödvändigt eftersom X inte blivit dömd för något brott. Inte heller har Sverige tagit fram information eller försäkran från de marockanska myndigheterna gällande om att X inte skulle risker illa behandling vid ett återvändande.
Dock i R.H. mot Sverige så bemötte Sverige alla de åberopade skälen R.H. hade framfört, vilket var tvångsgifte, misshandel av nära manliga släktningar samt avsaknad av manligt nätverk.
Sverige argumenterade för att R.H. lämnat motstridiga uppgifter om sina åberopade skäl och argumenterade för att till skillnad från de andra fallen att R.H. varken genom bevisbörda, välgrundat skäl eller verklig risk kunnat visa på att hon riskerade illa behandling. På så sätt avviker denna argumentation från de andra fallen där Sverige i viss mån inte ifrågasatt klagandes välgrundade skäl eller bevisning.
Ekonomiska intressen och allmänna säkerhet
I vissa av fallen kan man utläsa drag av att Sverige i sin argumentation har haft ekonomiska intresse i åtanke när det kommer till bedömningen av artikel 3. Tydligast framgår det i M.T.
mot Sverige, där Sverige uppgav att M.T. har möjlighet till befintlig sjukvård i Kirgizistan. Att Sverige argumenterade för att hälsovård inte är lika enkelt, snabbt tillgängligt och kostsamt, är enligt de Wecks perspektiv ett förekommande argument stater brukar för att inte behöva förse flyktningar med sjukvård. Argumentet om att klagande kan anses ha familjemedlemmar som kan hjälpa till ekonomiskt med sjukvård, kan också utläsas som ett argument från Sveriges sida att inte behöva bekosta klagandes sjukvård, även om det i M.T. framgick att hans familjemedlemmar inte ekonomiskt kunde behjälpa.
Vidare kan man även se drag av denna argumentation i J.K. et al mot Sverige samt i R.H. mot Sverige. I J.K. et al. åberopade första klagande, det vill säga fadern, skador som efter att ha blivit skjuten i magen. Även här argumenterade Sverige för att det fanns befintligt sjukvård i Irak och som enligt Sverige kan anses tillfredställande. I R.H. mot Sverige åberopade R.H. att hennes höfter var skadade efter att ha misshandlats av familjemedlemmar. Sverige ifrågasatte
inte att R.H. hade skadade höfter, men ifrågasatte hur skadorna hade uppkommit samt att det fanns tillfredställande sjukvård i Somalia. Sverige har dock inte utvecklat på vilket sätt det finns tillfredställande vård att ges för varken R.H. eller J.K.
Gällande att Sverige skulle ha vägt in den allmänna säkerheten i sin argumentation framgår endast drag av i fallet X mot Sverige. Enligt de Weck försöker stater att höja tröskeln i bevisbördan för att staten anser att deras egna allmänna säkerhet hotas om inte en utvisning sker av den terrormisstänkta. Det Sverige argumenterade för i X mot Sverige är att eftersom Sverige själva hade uppgett att X var terrormisstänkt, fanns det därför ett välgrundat skäl för att X skulle riskera tortyr vid en utvisning till Marocko. När Sverige hade bevisbördan att skingra tvivel om detta, argumenterade Sverige att X inte kunnat bevisa att han sedan tidigare varit av intresse av de marockanska myndigheterna samt att Sverige har informerat de marockanska myndigheterna. Sverige har inte med andra ord försökt att höja tröskeln för klagandes bevisbörda, utan har istället skiftat tillbaka bevisbördan när Sverige argumenterat för att det inte föreligger någon verklig risk att X skulle utsättas för tortyr vid en utvisning.