Analys och teoretisk kontextualisering - Den sociala konstruktionen av ålder i LVM-domar: Inklu

I kapitlet analyseras och diskuteras studiens empiriska resultat från de studerade LVM-domarna i förhållande till tidigare forskning och studiens teoretiska utgångspunkter.

6.1 Begränsandet eller bekämpandet av de socialt konstruerade åldersrelaterade hälsoaspekterna

I de studerade LVM-domarna går det att se en skillnad i antalet domar utifrån de olika åldersgrupperna. I likhet med det Statens institutionsstyrelse (2019) presenterar blir det tydligt att äldre är den grupp som är underrepresenterad när det kommer till tvångsvård med stöd av LVM.

År 2018 var det totalt 999 personer i Sverige som tvångsvårdades i enlighet med LVM. För den yngre gruppen var det 406 personer, jämförelsevis med den äldre gruppen där enbart 86 personer vårdades enligt LVM. För den sistnämnda gruppen framkommer det att missbruk av alkohol är det vanligaste medan yngre personer främst missbrukar narkotika (Statens institutionsstyrelse, 2019).

Vi tänker att det grundas i en prioritering av de yngre utifrån missbrukets karaktär, och att det hänger samman med att den äldre gruppen är underrepresenterad i tvångsvårdsbehandling.

Forskning visar att individer med narkotikamissbruk prioriteras inom LVM-vården av socialarbetare, före personer med alkoholmissbruk (Wallander & Blomqvist, 2005). Vi ser socialkonstruktivistiska tendenser i det. Vi människor ligger bakom prioriteringen på grund av hur vi pratar om, skapar och ser på gruppen äldre. Grupperna tillskrivs olika egenskaper som kan förstås genom det Allwood och Erikson (2017) beskriver som socialkonstruktionism. Yngre gruppen skapas och framhålls som en grupp som behöver omsorg, skydd och stöd för att ändra sitt liv i rätt riktning. Äldre personer skapas och förstås som en grupp som är bortom hjälp där istället skadorna ska begränsas.

Vi ser att det blir tydligt i LVM-domarna att förvaltningsrättens aktörer upprätthåller ett sätt att se på äldre människor. Doron et al. (2018) framhåller att domare kan ha en delad uppfattning om äldre personer där bilden kan vara av såväl positiv som negativ karaktär. Sådana tendenser har synliggjorts i det studerade materialet, förvaltningsrätten visar på skillnader mellan yngre och äldre personer i LVM-bedömningarna. Förvaltningsrätten framhåller för åldersgruppen 21–30 år att den största hälsofaran med missbruket är risk för överdosering. Skillnader blir framträdande när förvaltningsrätten för gruppen 60 år och äldre inte nämner risken för överdosering i samma utsträckning. Inom båda grupperna har samtliga individer ett fortgående och varaktigt missbruk, vilket ter sig intressant att bedömningarna skiljer sig mellan grupperna. För de 60 år och äldre framhåller förvaltningsrätten istället en oro för missbruksrelaterade skador samt risken att de befintliga skadorna ska bli värre, inte risken för deras liv. Enligt vår analys är ålder den faktor som påverkar bedömningarna och således även hur ålder ses på. Allwood och Erikson (2017) menar att det är människor som genom sociala interaktioner och kommunikation skapar och tillskriver olika roller vissa egenskaper. Sammantaget kan narkotikans omfattning, prioriteringarna och de redovisade antalet personer som bereds vård enligt LVM vara en indikation på att narkotikamissbruk anses vara sämre för en individs hälsa än ett alkoholmissbruk. Det finns inte någon sådan formaliserad riktlinje, det är en socialt konstruerad norm som de flesta människor inte ifrågasätter.

26 För gruppen 60 år och äldre ser vi i LVM-domarna att den fysiska hälsan är mest framträdande i förvaltningsrättens bedömningar. Det som tas med i resonemangen handlar till störst del om fysiska skador på grund av alkoholmissbrukets omfattning. Gunnarsson och Karlssons (2018) studie pekar i samma riktning där det framkommer att alkoholkonsumtionen bland äldre människor ökar och således även skador till följd av konsumtionen. Vi ser gällande den yngre gruppen att alkoholrelaterade skador inte är framträdande i förvaltningsrättens resonemang eller i tidigare forskning. I förarbeten till LVM presenteras att yngre personer oftast inte har hunnit få missbruksrelaterade skador då missbruket inte pågått under en längre tid på grund av den ringa åldern (prop. 1987/88:147). I LVM-domarna är enligt vår observation förvaltningsrättens argumentation om alkoholens mängd obefintlig, trots att det framkommer i Seddons et al. (2019) studie att alkohol är mer skadligt för äldre personer då förbränningen är långsammare. Det innebär att en liten mängd alkohol kan försämra äldre personers förmågor. Det går att koppla till det redovisade resultatet från statens institutionsstyrelse (2019) med siffror på att äldre människor i mindre utsträckning bereds vård enligt LVM. Förvaltningsrätten uppmärksammar missbrukets omfattning men inte mängden som missbrukas. Om mängden skulle uppmärksammas ställer vi oss frågan om det skulle bidra till fler LVM-domar för äldre personer då mindre mängder alkohol kan vara skadligt för dem.

I LVM-domarna uppmärksammar vi att alkoholmissbruk och alkoholrelaterade skador är det vanligaste för gruppen äldre. Tidigare forskning visar att en liten mängd alkohol kan vara mer skadligt för den äldre individen än för den yngre. Det går trots det att läsa i tidigare forskning och de studerade LVM-domarna att äldre människor är den grupp som i lägst utsträckning bereds vård med stöd av LVM. Det går att förstås med studiens teoretiska utgångspunkt i ålderism som grund.

Äldre människor är en grupp som inte får tillgång till samhällets resurser i samma utsträckning som yngre får (Andersson, 2012), något som i relation till studien kan innebära resurser i form av LVM-vård. Genom vår analys av förvaltningsrättens bedömningar synliggörs skillnader baserat på en individs ålder. Vi finner det anmärkningsvärt att äldre personer inte omfattas av LVM i samma utsträckning som övriga ålderskategorier. Jemberie et al. (2020) presenterar att personer 60 år och äldre som har ett skadligt alkoholbruk totalt omfattar 540 personer, medan Statens institutionsstyrelse (2019) presenterar att enbart 86 personer tvångsvårdades i enlighet med LVM år 2019. I och med att omfattningen av det skadliga alkoholbruket presenterat av Jemberie et al.

(2020) är en självrapporterad siffra kan det antas att den faktiska alkoholrelaterade problematiken är långt mer utbredd. Det går vidare att anta att en exkludering av äldre personer inom LVM-vården grundar sig i hur vi människor förstår och har skapat föreställningar om ålder och synen på äldre människor. Äldre människor tillskrivs inte lika högt värderade egenskaper vilket bidrar till att gruppen äldre ofta inte tas hänsyn till i samma utsträckning som andra åldersgrupper.

Sammanfattningsvis går det att se tendenser av ålderism i de ovannämnda resonemangen kring gruppen äldre och deras exkludering från LVM-vård. Exkluderingen är något som Socialstyrelsen (2019) uppmärksammat inom missbruksvården generellt när det kommer till äldre människor. Det visar att yngre människor prioriteras inom missbruksvård vilket också går i enlighet med ålderismen samt tendenser av terapeutisk nihilism. O’connell et al. (2003) påvisar att terapeutisk nihilism är när äldre personer exkluderas från behandling, i det här fallet missbruksbehandling.

Andersson (2012) hävdar att yngre personer har ett helt liv framför sig och anses därför vara mer

27 betydelsefulla. Rådande lagstiftning, riktlinjer och rutiner ter sig utdaterade. Vi ställer oss frågan huruvida det kan vara faktorer som bidrar till att äldre människor ses som “förbrukade” och således inte inkluderas inom missbruksbehandling på lika villkor som andra åldersgrupper. LVM-lagstiftningen är från år 1989 och samhället har utvecklats sedan den tidpunkten. Vi tänker att verksamheter som baserar sin praktik på LVM-lagstiftningen, som förvaltningsrätten gör, således också utgår från en lag som inte i alla avseenden tar hänsyn till det samhälle och kontext som vi nu befinner oss i. SCB (2020) påvisar att äldre personer idag lever i snitt 6 år längre än vad en gjorde år 1989. Det har med andra ord skett en märkbar demografisk förändring under den trettioåriga period sedan LVM lagstiftningen introducerades. I jämförelse med situationen år 1989 finns nu i snitt 6 år mera liv som de facto kan förstöras. Det innebär att förvaltningsrätten bygger sina beslut på uppgifter som idag kan ses ur tid.

Människor idag lever längre liv och deras framtid tas inte hänsyn till i samma avseenden som för den yngre åldersgruppen. Vi ser genom sådana resonemang tendenser av terapeutisk nihilism, vilket O’connell et al. (2003) beskriver handlar om att äldre människor inte kommer ifråga för specifika behandlingsmetoder. I förvaltningsrättens bedömningar för de olika åldersgrupperna uppmärksammar vi att äldres framtid inte är något som tas hänsyn till, medan stor vikt läggs vid den yngre åldersgruppens framtid. Äldre personers hälsorisker ska begränsas medan yngre människors hälsorisker ska bekämpas. I LVM-domarna resonerar förvaltningsrätten kring att äldre personers hälsa inte ska försämras. Det framhålls däremot inte som en viktig aspekt att deras missbruk - som medför hälsoriskerna - behöver avbrytas, utan begränsas. För den yngre åldersgruppen diskuteras det istället i termer att missbruket behöver stoppas för att undvika dödlig utgång. Vi kopplar det till ålderism och något som är socialt konstruerat med en tanke att samhället skapar skillnader mellan olika åldersgrupper. Krekulas (2009) beskrivning av socialkonstruktionism stärker våra tankar. Författaren skriver att det är människan som ligger bakom konstruerandet av ålder. I LVM-domarna blir liknande resonemang framträdande när förvaltningsrätter uppenbarligen gör skillnad mellan åldersgrupperna. Människor tillskrivs olika egenskaper och olika faktorer lyfts fram som viktiga i avseenden baserat på ålder. För den äldre åldersgruppen framhålls inte framtiden, medan det är högst centralt för den yngre åldersgruppen.

6.2 De sociala- och skadeaspekternas osynliggörande för äldre personer

Från de studerade LVM-domarna går det att utläsa att den sociala aspekten är något som är framträdande för den yngre åldersgruppen. I 12 av 16 domar tas den sociala aspekten med som en central del i förvaltningsrättens bedömningar. Argumentationen handlar till stor del om bostad, nätverk, relationer, arbete och försörjning samt att missbruket tar över hela individens liv. Det går i linje med vad som framkommer i förarbeten till LVM, att den sociala aspekten främst gäller yngre människor. Genom att ta hänsyn till social påverkan kan konsekvenserna av missbruket begränsas för den unges utveckling (Prop. 1987/88:147). I LVM-domarna framhålls för den yngre gruppen ofta social utsatthet i förhållande till individens “ringa ålder”. Det innebär att förvaltningsrätten tar hänsyn till vissa faktorer baserat på att individen är ung. För gruppen 60 år och äldre tas däremot inte åldern explicit med som en faktor i sociala bedömningen. Här ser vi att det går att dra paralleller till ålderism. Det framhålls tydligt att åldern är en faktor som behöver tas med i bedömningen, men bara när det gäller yngre personer. För den äldre gruppen framhålls inte åldern som någon “risk”

28 eller en faktor som gör ett tvångsomhändertagande av särskild vikt. Vi tolkar det som att framhållandet av individers “ringa ålder” pekar på att yngre personer anses särskilt viktiga att skydda och som en grupp som behöver tas om hand, just på grund av deras unga ålder ses det som särskilt viktigt. Det är tendenser som vi menar pekar i riktning mot ålder i LVM-domar som socialt konstruerat. Äldre personer ses här inte som en grupp som behöver skyddas särskilt, trots att tidigare forskning (Seddon et al., 2019) pekar i riktning mot att äldre personer är särskilt sårbara för exempelvis alkohol. Det ter sig intressant att åldern för äldre personer således bortses ifrån gällande bedömningar kring tvångsvård, när det är en faktor som lyfts fram särskilt i förhållande till en yngre person.

I förarbeten till LVM står det att målet med missbruksbehandling är att äldre personer med missbruksproblematik ska präglas av ett liv med mindre risker, därav bör de ges stödjande insatser.

För yngre med missbruksproblematik pekar behandlingen istället mot att bryta missbruket i ett tidigt skede för att inte hamna i socialt utanförskap, som ett missbruk ofta medför (Prop.

1987/88:147). Det blir enligt vår tolkning tydligt i LVM-domarna i och med att det sociala inte tas hänsyn till för den äldre gruppen, och för att bedömningarna för de yngre till stor del handlar om att bryta missbruket och få en fungerande vardag med bland annat sysselsättning, bostad och icke missbruksrelaterade relationer. De skillnaderna i förvaltningsrättens bedömning som vi uppmärksammat för åldersgrupperna gällande den sociala aspekten kan ställas i relation till teoretisering om ålderism. Andersson (2012) hävdar att föreställningar finns att yngre människor har en lång framtid framför sig och bör därför prioriteras inom vården. Författaren skriver att äldre människor bör räkna med sämre livsvillkor med åldrandet, då de anses levt färdigt deras liv. Enligt vår uppfattning kan sociala aspekter i relation med ålderismen kopplas till varför bland annat relationer och sysselsättning inte anses lika betydelsefulla i förvaltningsrättens bedömningar för den äldre gruppen. En syn och värdering som samhället skapat genom socialkonstruktionism och som återkommer i LVM-sammanhanget är att unga människor tillskrivs högre värderade egenskaper än äldre människor. Genom interaktion och kommunikation menar Wenneberg (2010) att vi lär varandra hur vi ska se på olika fenomen, i det här fallet åldersgrupper.

I LVM-domarna och förvaltningsrättens bedömningar beträffande de båda åldersgrupperna ser vi tydligt att unga människor tillskrivs högre egenskaper. Det argumenteras för att unga personer behöver räddas, deras framtid säkras och de ska skyddas från ett liv i utanförskap som missbruket medför. De ska återföras till samhället och få ta del av samtliga samhälleliga arenor såsom arbete.

Äldre personers framtid framhålls inte som en faktor i bedömningen. Trots att flera av de äldre personerna är i arbetsför ålder diskuteras inte bristande sysselsättning som en risk eller något som tas med i bedömningen, det kan på sin höjd nämnas. Det ter sig intressant att förvaltningsrätten räknar bort äldre personer från samhällets sociala arenor, när propositionen (1987/88:147) för LVM framhåller att äldre personer inte kan ses som en homogen grupp med stort socialt utanförskap.

Enligt vår tolkning går här att se sådana tendenser i LVM-domarna. Äldre personer har redan räknats bort från de sociala arenorna och det ter sig inte viktigt att återföra de. Istället fokuseras på hälsoeffekter som behöver begränsas.

Enligt vår tolkning blir tydligt i LVM-domarna att bedömningen om att skada sig själv genom sitt missbruk är mer framträdande för den yngre gruppen 21–30 år. Förvaltningsrätten tar hänsyn till

29 medveten överdosering och om individen har ett fortgående missbruksproblem med risk för dödlig utgång. Endast en LVM-dom i gruppen 60 år och äldre har med skadeaspekter i bedömningen, där risken för att skada sig själv finns. I andra domar nämns risk för medveten överdosering av förvaltningsrätten, men tas trots det inte med i slutbedömningen. I det här avseendet blir det synligt att skillnader mellan grupperna görs och således framträder ålderistiska socialt konstruerade föreställningar gentemot äldre individer. I förhållande till LVM-domarna går det att tolka det som att äldre personer inte har något liv kvar att skydda, att deras liv är förbrukat. Här ser vi att förvaltningsrättens resonemang och bristande hänsyn till äldres framtid grundar sig i socialt konstruerade föreställningar, skapat av samhället i generell mening och upprätthållen av förvaltningsrätter specifikt.

Förarbeten framhåller att medicinska faktorer är vad som i första hand ska tas hänsyn till hos äldre människor före de sociala faktorerna, på grund av att de ofta redan anses vara i ett socialt utanförskap (Prop. 1987/88:147). I LVM-domarnas bedömningar resonerar förvaltningsrätten i störst utsträckning för hälsan när det kommer till gruppen äldre. I resonemangen ser vi att sociala faktorer såsom bostadslöshet nämns utan att det tas med i slutbedömningen. I den yngre gruppen framhåller förvaltningsrätten liknande faktorer som mycket allvarliga och tas därför med i slutbedömningen, vilket är utmanande att tolka på något annat sätt än att skillnad görs enbart baserat på individens ålder. I förarbetena framgår att sociala faktorer såsom avsaknad av boende och sysselsättning kan påverka individens hälsa negativt, och därför bör tas hänsyn till i bedömningen kring tvångsvård (Prop. 1987/88:147). I de studerade LVM-domarna för åldersgruppen 60 år och äldre är det tydligt att förvaltningsrätten fokuserar på hälsan i relation till missbruket. Den sociala utsattheten och de hälsorisker som förarbetena framhåller tas inte hänsyn till inom gruppen. För de yngre individerna görs bedömningen att socialt utanförskap och missbrukets hälsorisker är av allvarlig karaktär och tas därför stor hänsyn till i förvaltningsrättens bedömningar beträffande LVM. I förarbeten framkommer det att samtliga individer ska omfattas av sociala aspekter i bedömningar, oavsett ålder (Prop. 1987/88:147). Vi har i LVM-domarna noterat att äldre personer trots det inte omfattas av de sociala aspekterna. Det finns därför skäl att i högre utsträckning börja tänka att äldre människor har ett liv som kan förstöras, att det finns sociala aspekter som bör tillskrivas större normativ betydelse.

6.3 Det skulle gå att tänka annorlunda gällande målet med LVM-vård

Det framhålls i LVM-domarna att målet med LVM-vård för den yngre gruppen är ett nyktert, värdigt och tryggt liv. Vi ser att nykterhet inte är något som framhålls för gruppen 60 år och äldre.

Istället för att ta med ett nyktert liv i bedömningen är det framträdande ett värdigt liv, genom att minska missbrukets omfattning. Enligt vår analys går det här inte i linje med vad det egentliga målet med LVM-vården är. Det framhålls enligt Alfvengren (2014) och Storbjörk (2010) att målet med vården på lång sikt ska vara att individen uppnår ett nyktert leverne, oavsett ålder. Palm (2009) skriver att svårigheter finns när det kommer till att uppnå total nykterhet för äldre människor med missbruksproblematik. Det råder en föreställning om att gruppen inte kan nå målet att vara helt nykter. Målet sänks istället till att nå ett någorlunda drägligt liv oavsett nykterhet eller inte.

Tvångsvård enligt LVM blir därigenom en insats för yngre personer (a.a). I och med att målen för gruppen äldre sänks och kvarstår för den yngre gruppen, synliggörs ett ålderistiskt synsätt där

30 skillnader framhävs. Det här är ett exempel på hur förvaltningsrätten bortser från äldre människors framtid. Enligt vår tolkning går det att anta att förvaltningsrätten sänker kraven på total nykterhet för gruppen äldre baserat på föreställningen att de inte har någon framtid att ta hänsyn till, trots att SCB (2020) redovisar siffror på att människor idag lever i snitt 6 år längre än år 1989 då LVM lagstiftningen introducerades.

Avslutningsvis bör det poängteras att det i propositionen för LVM framhålls att skillnader faktiskt ska göras mellan åldersgrupperna utifrån vissa aspekter. Som presenterats tidigare i avsnittet ska en persons unga ålder tas i särskild beaktning när det kommer till missbruk (Prop. 1987/88:147).

Det här avspeglas också i LVM-domarna där skillnader blivit synliga i flera avseenden mellan åldersgrupperna. I dagsläget tas det däremot inte hänsyn till att människor lever i snitt längre liv än när LVM stiftades år 1989. Enligt de studerade domarna och tidigare forskning tolkar vi att äldre människor är en grupp som bortprioriteras (Andersson, 2012; Palm, 2009; Wadd & Galvani, 2014).

Gunnarsson och Karlsson (2018) påstår att socialtjänsten ska följa de rådande lagar och riktlinjer för tvångsvård enligt LVM. Författarnas studie påvisar att äldre personers rättigheter inte tas hänsyn till i svensk lagstiftning och dess riktlinjer. Författarna argumenterar för att utbildning om missbruksproblematik kopplat till äldre människor är bristande. Bristande utbildning om äldre individer är något Wadd och Galvani (2014) också framhåller hos yrkesverksamma inom missbruksvården. Gunnarsson och Karlsson (2018) menar att brister i lagen, riktlinjer och utbildning kan vara orsaker till att äldre människor inte bereds vård i lika stor utsträckning som yngre, och således exkluderas. I förarbeten framhålls att hänsyn ska tas till yngre personer på grund av att de har en framtid framför sig. För äldre människor framkommer det inte som en viktig aspekt (Prop. 1987/88:147). Därigenom synliggörs brister i lagen som i sin tur påverkar riktlinjer för äldre personers missbruksvård.

I förarbetena till LVM fastställs som tidigare nämnt att skillnader ska göras i åldersgrupperna (Prop. 1987/88:147), vilket vi tycker speglas i att staten till viss del godkänner en typ av ålderism, en institutionaliserad strukturell form av åldersdiskriminering. Det leder till att förvaltningsrätterna i sina bedömningar gör åtskillnad mellan åldersgrupperna då de lagar och riktlinjer de följer grundas i förarbetena till LVM. Det här kan tolkas som att ålderismen blivit etablerad praxis för verksamheter inom LVM. Enligt Gunnarsson och Karlsson (2018) följer socialtjänsten lagar och

In document Den sociala konstruktionen av ålder i LVM-domar: Inkluderas alla personer med missbruksproblematik på lika villkor i den svenska tvångsvårdslagstiftningen? (Page 30-36)