UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examensarbete 15 hp, Termin 6 Vårterminen 2020
Den sociala
konstruktionen av ålder i LVM-domar
- Inkluderas alla personer med missbruksproblematik på lika villkor i den
svenska tvångsvårdslagstiftningen?
The social construction of age in compulsory drug treatment judiciary
- Are all people with addiction treated with the same set of terms and conditions in the Swedish
compulsory drug treatment?
Handledare: Författare:
Fredrik Snellman Sabina Carlsson Amanda Nilsson
UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete Examensarbete, 15 hp
Termin 6, VT – 20
Författare: Sabina Carlsson & Amanda Nilsson Handledare: Fredrik Snellman
Den sociala konstruktionen av ålder i LVM-domar
The social construction of age in compulsory drug treatment judiciary
Sammanfattning
I tidigare forskning framhålls att missbruksproblematik bland äldre personer ökar, samtidigt som de i låg utsträckning bereds vård för problematiken. Enligt svensk lag har socialtjänsten ansvaret för att individer som har missbruksproblematik ska få stöd för att bli fri sitt missbruk. När hjälpen inte kan tillgodoses via frivillighet övergår stödet till tvångsvård. I avgörandet om tvångsvård är nödvändigt blir frågan en rättslig process där förvaltningsrätten fattar beslut om vårdens utformning. Beslutet grundas i socialtjänstens utredning och läkarutlåtande. Syftet med studien är att undersöka förvaltningsrättens skriftliga dokument vid beslut gällande tvångsvård för missbruksproblematik, grundat i lag om vård av missbrukare i vissa fall [LVM]. Granskningen utgår från ett åldersperspektiv med ett huvudsakligt fokus på äldre personer. Studien har en kvalitativ ansats där datamaterialet granskats genom en konventionell innehållsanalys.
Datamaterialet utgår från 26 beviljade LVM-domar från Umeå- och Härnösands förvaltningsrätt.
Domarna har delats upp i två åldersgrupper, varav den ena 21–30 år och den andra 60 år och äldre.
Resultatet visar att skillnader och likheter mellan de olika åldersgrupperna finns i förvaltningsrättens resonemang, där skillnader är mest framträdande. Skillnaderna förstås genom ett ålderismteoretiskt- och socialkonstruktionistiskt perspektiv. Den yngre åldersgruppen beskrivs vara i behov av skydd och stöd för att säkerställa deras framtidsutveckling. Den äldre gruppen framställs som skör och dess framtid uttalas inte i bedömningarna. Istället resonerar förvaltningsrätten i termer av att begränsa missbrukets omfattning och skador för individerna. I dagsläget inkluderas inte samtliga åldersgrupper i lika stor utsträckning eller på samma villkor inom LVM-lagstiftningen. Det behövs en granskning av lagen för att se hur den egentligen är anpassad för att samtliga åldersgrupper ska inkluderas.
Nyckelord:
LVM, LVM-domar, förvaltningsrätten, tvångsvård, missbruksproblematik, ålderism
Förord
Att genomföra den här studien tillsammans har givit oss inspiration och kunskap som vi kommer att ta med oss till vår framtida profession. Vi har haft ett fantastiskt samarbete där vi bidragit med olika egenskaper och synvinklar. Vi har peppat och inspirerat varandra när det har behövts. Vår studie har bidragit till att vi funnit ett nytt och stort intresse i området, ett område vi idag kan tänka oss att arbeta med i framtiden. Vi hoppas att studien kommer att inspirera fler människor och frambringa nya diskussioner och perspektiv inom ämnet. Vi hade inte klarat detta utan vår fantastiska handledare Fredrik Snellman, som väglett oss fenomenalt genom hela arbetsprocessen.
Vi vill rikta ett stort tack till Fredrik som visat ett stort engagemang genom inspiration och vägledning. Utan hans flexibilitet beträffande handledningstillfällen och hans entusiasm hade detta inte varit möjligt. Avslutningsvis vill vi säga att vi är oerhört tacksamma för den goda handledningen Fredrik givit oss.
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 1
1.1 Övergripande syfte och frågeställningar ... 2
1.2 Begreppsförklaring ... 2
2. Kunskapsöversikt ... 3
2.1 Lägesbild av Sveriges alkohol- och narkotikaproblematik ... 3
2.2 Förvaltningsrätten och LVM ... 4
2.3 Socialtjänstlagen (2001:453) ... 4
2.4 Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall ... 5
2.5 Missbruksproblematiken: allvaret som aktualiserar ökad mängd LVM-överväganden och domar ... 6
2.6 Yrkesverksammas uppfattning av äldre personers missbruk: en av nycklarna till fler LVM- domar? ... 7
2.7 Rättssystemet i relation till ålder ... 8
3. Studiens teoretiska ramar ... 10
3.1 Ett ålderism-perspektiv ... 10
3.2 Samhällets prioriteringssystem utifrån ett åldersperspektiv och den terapeutiska nihilismen ... 10
3.3 Socialkonstruktionism ... 11
4. Metod ... 13
4.1 Tillvägagångssätt och urval ... 13
4.2 Analysmetod ... 15
4.3 Forskningsetiska överväganden ... 16
4.4 Ansvarsfördelning ... 17
4.5. Metoddiskussion ... 17
5. Resultat: LVM domarnas empiriska innehåll... 20
5.1 Hälsoaspekter ... 20
5.2 Sociala aspekter ... 22
5.3 Skadeaspekter... 23
5.4 Målet med LVM-vård ... 24
6. Analys och teoretisk kontextualisering... 25
6.1 Begränsandet eller bekämpandet av de socialt konstruerade åldersrelaterade hälsoaspekterna ... 25
6.2 De sociala- och skadeaspekternas osynliggörande för äldre personer ... 27
6.3 Det skulle gå att tänka annorlunda gällande målet med LVM-vård... 29
7. Diskussion ... 31
7.1 Vidare forskning ... 33
Referenslista ... 34 Bilaga 1 ... 38 Bilaga 2 ... 39
1
1. Inledning
Det framkommer i Regeringsformen (1974:152) 1 kap. 9§ att alla människor ska behandlas likvärdigt. Domstolar samt förvaltningsmyndigheter ska vara opartiska och sakliga i sina bedömningar. Alla är och ska vara lika inför lagen. Därtill står det i socialtjänstlagen (2001:453) [SoL] 1 kap. 1§ att socialtjänsten ska arbeta för att alla människor ska känna trygghet och ha lika levnadsvillkor. En del i socialtjänstens övergripande ansvar är att ge människor med missbruksproblematik det stöd och den hjälp de har rätt till för att bli fri sitt missbruk (SoL 5 kap.
9§). Samtidigt visar nationella myndigheter och ett flertal studier att äldre personer är en bortprioriterad grupp när det kommer till just missbruksvård (Socialstyrelsen, 2019; Gunnarsson
& Karlsson, 2018; Shaw & Palattiyil, 2008). Enligt statistik från statens institutionsstyrelse (2019) framkommer det också att äldre personer över 60 år inte bereds vård enligt lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall [LVM] i lika hög utsträckning som övriga åldrar.
Med det här principiella som grund ställer vi oss frågande till om den svenska LVM-lagstiftningen i praktiken inkluderar alla människor med missbruksproblematik oavsett ålder. I och med att LVM omfattar både alkohol- och narkotika kommer studien inrikta sig på såväl alkohol- som narkotikamissbruk. De åldersgrupper som studien fokuserar på är personer 60 år och äldre samt personer 21–30 år, med huvudsakligt fokus på åldersgruppen 60 år och äldre.
Missbruksvårdens generella utveckling i Sverige går enligt Sandström (2019) åt fel håll. Om fler personer skulle rehabiliteras, om färre personer var i ett missbruk och om dödsfall på grund av narkotikaanvändning minskade skulle missbruksvården haft en positiv utveckling, vilket inte är fallet enligt författaren. Folkhälsomyndigheten (2020) framhåller att alkoholkonsumtionen bland äldre personer i Sverige har ökat under de senaste femton åren från fem till tio procent. Även Börjesson (2012) antyder att alkoholkonsumtionens generella utveckling går åt fel håll i Sverige, förutsatt att en låg alkoholkonsumtion är vad som vill uppnås. Det framkommer att en kraftig ökning har skett i andelen storkonsumenter av alkohol. Författaren menar att LVM kan ses som en mätning av antalet personer med hög alkoholkonsumtion i Sverige. Sedan 90-talet har en ökning konstaterats av antalet personer som vårdas med stöd av LVM.
Alfvengren (2014) framhåller att om en person med missbruksproblematik behöver vård för att bli fri sitt missbruk och inte kan göra det genom samtycke kan LVM tillämpas. LVM kan också användas om personen utsätter sig själv eller någon annan för allvarlig fara, eller uppenbart riskerar att förstöra sitt liv. Socialstyrelsen (2019a) skriver att personer som blivit omhändertagna för att de riskerar att skada sig själva har ökat från 41 procent år 2000 till 62 procent år 2018. När det kommer till lagstiftningen i Sverige menar Gunnarsson och Karlsson (2018) att behandlingsinsatser för personer med missbruksproblematik riktar sig mer mot yngre än äldre personer. Därtill att de rådande riktlinjer som finns även de är riktade mot yngre personer, vilket författarna i sin tur hävdar leder till att gruppen äldre bortprioriteras.
Socialstyrelsen (2019a) påvisar att andelen äldre personer som får vård inom hälso- och sjukvården till följd av sin missbruksproblematik har ökat sedan början av 2000-talet. Därtill att det även skett en ökning i andelen äldre personer som inom socialtjänstens verksamhet får stöd- och hjälpinsatser
2 för sitt missbruk. Shaw och Palattiyil (2008) skriver att det är vanligt att störst fokus läggs på yngre personer när det kommer till alkoholmissbruk, medan det påvisas att missbruk är ett växande problem bland gruppen äldre, som kan resultera i allvarliga konsekvenser för individen. Det finns enligt författarna även en brist på insatser som är utformade för äldre personer med missbruk. Shaw och Palattiyil (2008) antyder att äldre personer och missbruk är ett område där det behövs mer forskning. Gruppen äldre är ofta inte prioriterad i samhället när det kommer till alkohol och missbruk. Resurserna fokuseras på att yngre personer ska komma tillrätta med sin missbruksproblematik, medan ansvaret för äldre personer anses ligga hos äldreomsorgen. Därav menar författarna att missbruk bland äldre personer kan vara ett fenomen som inte syns. Precis som Shaw och Palattiyil (2008) hävdar finns det få studier om äldre personer och missbruk, vilket gör det till ett aktuellt ämne att undersöka vidare. Därtill har vi uppmärksammat en avsaknad när det kommer till forskning om rättssystemet kopplat till ålder.
Med anledning av att äldre människor är en grupp som bortprioriteras när det kommer till missbruksvård, att de befintliga insatser och riktlinjer för missbruksproblematik främst inriktas mot yngre personer, avser studien att undersöka förvaltningsrättens rekvisit och resonemang kring beviljade LVM-beslut kopplat till olika åldersgrupper.
1.1 Övergripande syfte och frågeställningar
Syftet är att undersöka Umeå och Härnösands förvaltningsrätters dokumenterade argumentation i LVM-domar med avseende på hur ålder tillskrivs betydelse för att beviljas eller inte beviljas vårdinsatser enligt LVM för olika åldersgrupper.
- Vilka argument framförs i förvaltningsrättens bedömningar i LVM-domarna relaterat till olika åldersgrupper?
- Vilka likheter och skillnader kan ses i förvaltningsrättens beviljade LVM-beslut för de olika åldersgrupperna?
1.2 Begreppsförklaring Äldre och yngre
Med begreppet äldre personer avses i studien individer 60 år och äldre. Med begreppet yngre personer avses individer mellan 21–30 år.
Rekvisit
Rekvisit är en juridisk term som motsvarar olika villkor som måste vara uppfyllda för att lagen ska kunna tillämpas (Åklagarmyndigheten, 2015). Ett sådant villkor som behöver vara uppfyllt för att en individ ska beredas vård enligt LVM är att individen löper uppenbar risk att förstöra sitt liv på grund av missbruket.
Missbruk
Med begreppet missbruk avses i studien ett problematiskt och varaktigt användande av ett preparat, exempelvis alkohol, narkotika eller annan substans med ruseffekter (Nationalencyklopedin, 2019).
3
2. Kunskapsöversikt
Nedan presenteras missbruksproblematik kopplat till äldre personer, en lägesbild av LVM utifrån åldersgrupper samt en övergripande orientering i rättssystemet och relevanta lagrum. Kapitlet ämnar ge en översikt av rådande forskning om alkohol- och missbruksproblematik, även problematiken kopplat till yrkesverksamma samt rättssystemet i relation till ålder. Det centrala i kapitlet är åldersgruppen äldre i relation till ämnet. Med äldre människor avses i många studier 60 år och äldre, men det förekommer också andra åldersgränser såsom 65 år och äldre.
2.1 Lägesbild av Sveriges alkohol- och narkotikaproblematik
Börjesson (2012) redovisar en ökning när det kommer till Sveriges utveckling av alkoholkonsumtion. Ökningen av alkoholkonsumtionen är en tendens som också Socialstyrelsen (2019) uppmärksammat. Det poängteras att äldre personer idag konsumerar en större mängd alkohol och att det leder till stora utmaningar för både socialtjänsten och hälso- och sjukvården.
När det kommer till narkotikaanvändning menar Börjesson (2012) att all användning ses som ett missbruk eftersom det är straffbart och olagligt att både sälja och använda narkotika. Det här jämfört med alkoholkonsumtionen där det finns en normal konsumtion av alkohol, som inte beskrivs som ett missbruk. Wadd och Galvani (2014) menar att missbruk av alkohol är det vanligaste bland äldre människor, men att även missbruk av olagliga substanser och mediciner har ökat. När det kommer till att bruka alkohol och narkotika påstår Johnson, Richert och Svensson (2017) att det ser olika ut i olika åldersgrupper. Författarna redovisar att människor i 50–64 års ålder är en grupp med hög alkoholkonsumtion och där konsumtionen påvisats öka med åldern.
O’connell, Chin, Cunningham och Lawlor (2003) skriver att yngre personer är de som fokuseras på när det kommer till uppmärksamhet i media och hälsofrågor kopplat till alkoholproblematik.
Därtill att det är mycket vanligt med alkoholproblem och således hälsoproblem hos äldre människor. Wadd och Galvani (2014) framhåller att en stor del av alla äldre människor i världen konsumerar alkohol i den mängd att det finns en risk att skadas. Trots att god behandling finns hävdar författarna att äldre personers missbruksproblem kan förbli oupptäckta eller ignorerade då yrkesverksamma inte frågar äldre personer om deras alkoholvanor. Socialstyrelsen (2019) ser också att det finns en risk att äldre personer inte inkluderas i missbruksvården och därför inte får den hjälp som de behöver i förhållande till sitt missbruk. Det här hävdar Socialstyrelsen (2019) beror på att det oftast saknas en etablerad samverkan mellan äldreomsorgen och missbruksvården i kommunerna.
Att alkoholkonsumtionen har ökat bland äldre människor är något som Gunnarsson och Karlsson (2018) också påvisar. Det innebär fler alkoholrelaterade skador och i sin tur högre krav på insatser från missbruks- och beroendevården. Författarna skriver att det finns risk för exkludering från missbruksvården och behandlingsinsatser för äldre människor. Det grundas i att äldreomsorgen och missbruksvården saknar rutiner för hur deras samverkan ska fungera. Gunnarsson och Karlssons (2018) studie visar att det brister i samarbetet med missbruksenheten och att det saknas särskilda insatser samt kunskap för missbruksproblematik hos äldre människor.
4 År 2018 var det totalt 999 personer som tvångsvårdades i enlighet med LVM, skriver statens institutionsstyrelse (2019). Av de 999 personerna var personer över 60 år den åldersgrupp med lägst andel personer inom tvångsvården. Enbart 86 personer, eller 8,6 procent som var äldre än 60 år omfattades av LVM år 2018, visar statens institutionsstyrelse (2019). Den största andelen äldre över 60 år vårdades för alkoholmissbruk, 66 personer totalt. Medan enbart 11 av de över 60 år vårdades för narkotikamissbruk och 6 personer över 60 år vårdades för ett blandmissbruk av dels alkohol dels narkotika. Därtill har 3 personer över 60 år beretts vård enligt LVM år 2018 med anledningar som inte registrerats. Jemberie, Padyab, Snellman och Lundgren (2020) presenterar att personer 60 år och äldre som har ett skadligt alkoholbruk är fler än antalet personer som vårdas i enlighet med LVM totalt. Det är enligt statens institutionsstyrelse (2019) 86 personer 60 år och äldre som år 2018 vårdats i enlighet med LVM, samtidigt presenterar Jemberie et al. (2020) att 540 personer 60 år och äldre uppgett att de har ett skadligt alkoholbruk. Statens institutionsstyrelse (2019) presenterar att andelen personer i åldersgruppen 18–29 år som vårdades enligt LVM år 2018 var totalt 406 personer, eller 40,6 procent av totala antalet som vårdas. Av de här vårdades 10 personer för alkoholmissbruk, 128 personer för narkotikamissbruk och 23 personer för blandmissbruk av både alkohol och narkotika. De övriga 245 personerna vårdades med stöd av LVM för anledningar som inte registrerats, framhåller Statens institutionsstyrelse (2019).
Wallander och Blomqvist (2005) studie inom socialtjänsten visar att socialarbetare kan göra bedömningen att personer med ett narkotikamissbruk är i större vårdbehov enligt LVM än individer med alkoholmissbruk. Narkotikamissbruk anses vara av allvarligare karaktär och prioriteras därför i vården enligt LVM.
2.2 Förvaltningsrätten och LVM
I Sverige finns det totalt 12 förvaltningsrätter med en geografisk spridning i landet (Sveriges domstolar, 2019). Förvaltningsrätten avgör i första hand oenigheter mellan enskild och myndighet, exempelvis i fall som gäller tvångsvård (Sveriges domstolar, 2019). Det är socialnämnden i individens hemkommun som initierar tvångsvård, genom att skicka in en ansökan till förvaltningsrätten. Enligt LVM 9§ ska ansökan innehålla ett läkarintyg om individens hälsotillstånd (Sveriges domstolar, 2019). Efter att individen blivit tilldelad ett offentligt biträde kallar förvaltningsrätten till muntlig förhandling, förhandlingen hålls muntligt med anledning av att parterna ska ges möjlighet att lämna tillägg och förtydliganden på det skriftliga underlaget.
Under förhandlingen får parterna i målet framlägga sin syn på vårdbehov i enlighet med LVM.
Därefter fattar förvaltningsrätten ett beslut om tvångsvård med stöd av LVM ska beviljas eller avslås (Sveriges domstolar, 2019).
2.3 Socialtjänstlagen (2001:453)
Enligt socialtjänstlagen är det kommunens uppdrag att ta ansvar för att hjälpa vardera medborgaren med det stöd denne behöver (prop. 2000/01:80; Börjesson, 2012). I SoL 3 kap. 7§ framkommer det att socialtjänsten ska jobba preventivt mot missbruk. Det framhålls att socialtjänsten har ansvaret för att individer med missbruk får stöd och hjälp för att ta sig ur sitt missbruk (prop. 2000/01:80;
SoL 5 kap 9§). Börjesson (2012) menar att det för personer med missbruksproblematik finns förebyggande, öppna eller slutna insatser att tillgodose individen, där öppna former är att föredra.
5 SoL grundar sig på frivillighets- och samtyckesprincipen (Alfvengren, 2014; SoL 3 kap. 5§). LVM är ett avstamp från frivillighetsprincipen och ska därför enbart användas i de fall där ett vårdbehov föreligger men inte kan beredas med samtycke av individen, skriver Alfvengren (2014).
2.4 Lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
LVM trädde i kraft den 1 januari år 1989 och ersatte lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall. Syftet med den nya lagen var att tvångsvården skulle kunna beredas i missbrukets tidigare skede och även att en social rekvisit skulle kunna vägas in i beslutet. Innan lagens ändring var det sällan den kunde nyttjas för unga personer i 20 års ålder. Lagen avsågs användas när en person till följd av missbruket hamnat i ett sådant tillstånd där missbruket är livshotande eller högst akut. Det är sällan en ung person hunnit få sådana skador. Genom ändringen där lagen ska kunna användas i tidigare stadie gynnas således i första hand yngre missbrukare (Prop.1987/88:147).
Att tvångsvårdas med stöd av LVM har ett kortsiktigt syfte, att fungera motiverande och stärka individer med missbruksproblematik till fortsatt tvångsfri behandling. Det långsiktiga syftet med LVM är att individen ska få ett drogfritt liv, vilket medför en positiv förändring för framtiden och även individens hälsa (Storbjörk, 2010; Alfvengren, 2014; Börjesson, 2012; Prop.1987:88/147).
Enligt LVM kan en person beredas vård i enlighet med 4§ om denne till följd av sitt varaktiga missbruk behöver vård för att bli fri sitt missbruk, och det inte är möjligt genom frivillig basis (punkt 1 och 2 nedan). Alfvengren (2014) menar att det krävs att rekvisiten – eller villkoren – för LVM 4§ är uppfyllda för att kunna bortse från frivillighetsprincipen. Det krävs därtill att minst ett av villkoren 3a, 3b eller 3c är uppfylld för att beredas vård enligt LVM. I LVM 4§ står följande:
Tvångsvård skall beslutas om,
1. någon till följd av ett fortgående missbruk av alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel är i behov av vård för att komma ifrån sitt missbruk,
2. vårdbehovet inte kan tillgodoses enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller på något annat sätt, och
3. han eller hon till följd av missbruket
a) utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara, b) löper en uppenbar risk att förstöra sitt liv, eller
c) kan befaras komma att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.
Punkt 3a i LVM 4§ brukar kännetecknas som hälsoindikationen (Alfvengren, 2014).
Hälsoindikationen innebär att individen till följd av sitt missbruk inte äter eller riskerar yttre påfrestningar som olyckor eller död. Det krävs att hälsoriskerna objektivt kan bevisas. Det krävs däremot inte att någon skada har inträffat, men risken ska vara överhängande och i allvarlig grad kan komma att påverka individens hälsa för att ett vårdbehov ska finnas (Alfvengren, 2014; Prop.
1987/88:147)
Punkt 3b i LVM 4§ är enligt Alfvengren (2014) den så kallade sociala indikationen. Punkten möjliggör att ingripa innan individen fått medicinska konsekvenser. Syftet med den sociala indikationen är att kunna bryta missbruket i ett tidigare stadium. Innan det leder till konsekvenser
6 för individens hälsa. Sociala indikationen kan exempelvis innefatta en individ med missbruk som prostituerar sig eller en ung person med missbruk som har ett leverne som innebär att denne inte får behålla sin bostad eller är i stånd att få en ny (Alfvengren, 2014; Prop. 1987/88:147). Enligt förarbeten behövs den sociala indikationen vägas in i bedömningen kring tvångsvård, då det i hög grad kan komma att skada individens hälsa. Det framkommer att indikationen främst gäller yngre personer då det kan leda till stora konsekvenser för unga personer att helt ägna sitt liv åt missbruket.
Således är det av vikt att det går att bryta det destruktiva levernet i ett tidigt skede innan det skadar den unga individens framtida utveckling (Prop. 1987/88:147). Alfvengren (2014) hävdar att punkt 3c i LVM 4§ handlar om risker att skada sig själv genom exempelvis självmord, också att personer med missbruksproblematik skadar någon närstående allvarligt. Författaren förklarar att rekvisiten skada inte enbart syftar till fysiskt skada utan även psykisk skada i form av exempelvis hotfullt beteende.
2.5 Missbruksproblematiken: allvaret som aktualiserar ökad mängd LVM-överväganden och domar
För personer 65 år och äldre ökar alkoholkonsumtionen markant enligt Gunnarsson och Karlsson (2018). De som är 65–80 år dricker enligt författarna alkohol i större utsträckning än yngre personer. Att äldre personer börjar dricka alkohol beror ofta på förändringar i livsstilen, menar Shaw och Palattiyil (2008). Det kan enligt författarna dels bero på förluster av olika slag, som kan leda till en känsla av isolering hos äldre personer. Det är inte ovanligt att äldre personer förlorar sin partner, eller har barn som bor på andra orter som kan innebära att många känner sig ensamma.
Författarna påstår att ålderdom ofta kan komma att innebära fysiska förändringar i kroppen, något som kan medföra att det blir problematiskt för äldre personer att röra sig som tidigare. Isoleringen kan således bli större eftersom de har svårt att ta sig ut för att träffa människor. Författarna antyder att många äldre personer även känner sig isolerade till följd av pensionen som innebär att rutiner kopplat till arbete inte längre finns kvar.
Seddons et al. (2019) studie lyfter fram att alkohol bland äldre människor kan vara särskilt skadligt.
De förbränner alkoholen långsammare än yngre personer, vilket innebär att även mindre mängder alkohol kan vara skadligt för en äldre person. Alkohol kan också försämra äldre personers förmågor menar författaren, bruket av alkohol kan exempelvis leda till kognitiva nedsättningar. En del äldre personer med missbruksproblematik har redan tidigare i livet utvecklat ett missbruk, som de ännu inte fått bukt med. En stor andel människor utvecklar ett problematiskt drickande på äldre dagar.
Ungefär 33 procent av äldre människor utvecklar ett alkoholmissbruk senare i livet (Seddon et al., 2019; Shaw & Palattiyil, 2008). Seddon et al. (2019) menar att det krävs snabba åtgärder för att förhindra alkoholrelaterade skador hos äldre personer (a.a). I relation till Seddons argument om betydelsen av snabba insatser för äldre personer med alkoholproblem är det rimligt att överväga huruvida sådana insatser potentiellt skulle kunna tillkomma med kraft av fler LVM domar. Fler LVM-domar för äldre personer med missbruksproblematik skulle kunna innebära snabbare och mer anpassade insatser för åldersgruppen.
7 2.6 Yrkesverksammas uppfattning av äldre personers missbruk: en av nycklarna till fler LVM-domar?
Socialtjänsten arbetar enligt Gunnarsson och Karlsson (2018) för att ge äldre personer ett värdigt liv och en känsla av välbefinnande. Därtill för att alla människor ska kunna bo och leva ett självständigt liv i trygghet, med en god och social tillvaro. Författarna skriver att det framkommer i socialtjänstlagen att det är socialtjänstens mål att stödja människors integritet och självbestämmanderätt. Författarna skriver att socialtjänsten följer riktlinjer för vilka insatser omsorgen för äldre personer ska innefatta. Insatser som är konstruerade för att hjälpa den sjuke och svaga som inte klarar att sköta sin vardag (a.a). I enlighet med studien innebär det att socialtjänsten gällande ansökan om LVM-vård anpassar sin yrkesutövning efter riktlinjer och lagrum, såsom SoL och LVM. Det medför att socialtjänsten utifrån rådande lagar beslutar om vilka ansökningar som skickas till förvaltningsrätten gällande tvångsvård. Lagar och riktlinjer är således grunden för LVM-beslut. Därför går det att göra antagandet att problem såsom bortprioritering av äldre personer inom LVM grundas i rådande lagar och riktlinjer.
LVM-vård och insatser för alla personer med missbruksproblematik ligger under socialtjänstens ansvar. Studier visar att det saknas insatser från socialtjänsten när det kommer till vissa sociala problem som rör äldre människor, såsom exempelvis missbruksproblematik (Gunnarsson &
Karlsson, 2018; Darry, 2000). Ekendahls (2011) studie påvisar att socialarbetare kan se behandling som den räddande insatsen när det kommer till missbruk. Författaren menar att socialarbetare ser att behandling är det en person med missbruksproblematik behöver för att förändra sitt liv och ta sig ur sitt destruktiva leverne. Det hjälper inte att enbart ge medicin för nykterhet, det krävs att personen genomgår en förändring. Ekendahl (2011) lyfter fram att socialarbetare ser LVM som en typ av motivering för komma ur missbruket. Under en tvångsvårdsvistelse kan personen påbörja den förändring som krävs för att upprätthålla nykterhet, men motivationen för individen behöver arbetas med fortgående för att personen ska lyckas ta sig ur sitt missbruk. Författaren hävdar att slutmålen som sätts upp för individen baseras på vilken drivkraft individen har att lämna missbruket. Socialarbetare i Ekendahls (2011) studie antyder att drivkraften hos klienten är en grundsten för hur LVM-vården och sedan fortsatt frivillig vård i enlighet med SoL lyckas.
Författaren menar också att det är av stor vikt att de yrkesverksamma har kunskap och vilja till förändringsarbetet för klienten.
Det har visats en viss ovilja hos yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården att identifiera missbruksproblematik hos äldre personer, något som framkommit under intervjuer med socialarbetare i Shaw och Palattiyils (2008) studie. Författarna påtalar att oviljan grundas i okunskap kring missbruket i sig och i relation till äldre personer. Det finns en attityd som antyder att alkoholen är allt den äldre personen har kvar. Den uppfattningen har även Wadd och Galvanis (2014) studie visat. Författarna lyfter fram att yrkesverksamma inom både socialt arbete och hälso- och sjukvården kan ha en attityd att det är försent för en äldre person att komma ur sitt missbruk.
Därtill att låta personens missbruk fortgå då individen ändå befinner sig i slutet av livet. O’connell et al. (2003) beskriver sådan exkludering av äldre personer som terapeutisk nihilism (a.a). Det går att förstås genom att vi idag har en strukturell eftersläpning på hur vi behandlar äldre personer med missbruksproblematik, som kommer av pågående demografiska förändringar. Det går att anta att
8 de inarbetade rutinerna kring LVM-vård baseras på en historisk tid då äldre personer i snitt levde betänkligt kortare liv. Det kan innebära att äldre personer exkluderas från LVM-vård på grund av att rutinerna är föråldrade.
Shaw och Palattiyil (2008) påstår att det finns ett ålderistiskt synsätt inom såväl hälso- och sjukvården som socialt arbete som kan färgas av felaktiga uppfattningar om äldre människor.
Andersson (2012) framhäver att uppfattningarna kan vara föreställningen om att det är svårt att hjälpa äldre personer då de anses “för gamla”. Det grundar sig ofta i ålderism som enligt författaren kan bero på kunskapsbrist hos yrkesverksamma.
Tidigare forskning visar att det är sällsynt med studier om äldreomsorgens arbete med äldre personer med missbruksproblematik. Det framkommer att de studier som finns om ämnet går i samma riktning, bland annat att problem finns när det kommer till socialarbetares utbildning om missbruk hos äldre människor (Gunnarsson & Karlsson, 2018; Wadd & Galvani, 2014).
Problematiken kring bristande utbildning är intressant utifrån aspekten att om det stämmer är det en faktor som påverkar processen som leder eller inte leder fram till ansökan om och vård enligt LVM. Gunnarsson och Karlsson (2018) menar att bristande utbildning kan leda till att symtom såsom dåligt minne, depression, inkontinens och skakningar uppfattas som följder av åldrande, men som också kan vara konsekvenser av missbruksproblematik. Det är även något som framkommer i Wadd och Galvanis (2014) studie. Författarna påtalar att det ofta finns en okunskap bland yrkesverksamma när det kommer till äldre personer och missbruk. Det bidrar till en bristande förståelse kring underliggande anledningar till att äldre personer utvecklar missbruksproblematik (a.a). Det framkommer att de yrkesverksamma anser att äldre personer är för gamla för att bli hjälpt av behandling. Istället talar de yrkesverksamma om de äldres självbestämmanderätt och deras privatliv (Gunnarsson & Karlsson, 2018; Wadd & Galvani, 2014).
2.7 Rättssystemet i relation till ålder
Tvångsvård för vuxna personer i Sverige beskrivs enligt Palm (2009) som sociala åtgärder för personer med missbruksproblematik i form av alkohol och/eller narkotika. Lagstiftningen gällande tvångsvård beskriver författaren som att gå emot en persons vilja, för att fokusera på omsorg om och kontroll över medborgarna. LVM-tvångsvården hävdar Palm (2009) innehar villkor som ska vara uppfyllda för att en person ska omhändertas. En del faktorer som påverkar omhändertagandet menar författaren är ålder, motivation, missbruket, misslyckanden och de yrkesverksamma samt verksamhetens karaktär.
När det kommer till faktorn ålder framkommer det i intervjuer med socialarbetare i Palms (2009) studie att svårigheter finns att åstadkomma ”total rehabilitering” för klienter med missbruksproblematik. Svårigheterna beskrivs framförallt hos en grupp klienter, nämligen äldre människor där det upplevs svårt och orealistiskt att hjälpa dem att bli helt nyktra. Författaren hävdar att socialarbetare ansåg att för äldre klienter skulle målen sänkas i och med att tron på att de skulle nå målet nykterhet inte fanns. Det beskrivs att målet att nå ”ett någorlunda drägligt liv” är önskvärt hos klientgruppen äldre, oavsett om de är helnyktra eller ej. Därav ansågs det onödigt att lägga dyra resurser på gruppen, som LVM innebär. Istället ville socialarbetare fokusera på de yngre klienterna som de trodde kunde bli helnyktra och således räddas från missbruket. De äldre personerna ville
9 socialarbetare endast hålla koll på och ge stöd till, framhåller Palm (2009). Istället för LVM skriver författaren att enligt socialarbetare kunde de äldre individerna uppnå ett ”drägligt” liv genom lågtröskelboenden där det finns en acceptans till onykterhet i boendet. Tvångsvård med stöd av LVM ses av socialarbetare som en insats för yngre personer och inte de äldre. Författaren skriver att argumenten bland annat handlar om att rehabilitering anses passa endast de yngre individerna, i och med att det är målet på långa sikt för tvångsvården. Sammantaget påstår Palm (2009) att socialarbetare själva bortprioriterar klientgruppen äldre, trots att behovet av tvångsvård enligt LVM föreligger. Palm (2009) framhåller att socialarbetare inte prioriterar äldre människor i tvångsvård enligt LVM. Det kan vara en anledning till att ställa sig frågan om socialarbetares prioritering kan vara en orsak till att äldre personer är underrepresenterade i LVM-vård, som statens institutionsstyrelse (2019) presenterat.
För äldre personer med missbruk framhålls i förarbeten till LVM att målet med behandlingen är att återinföra individerna till ett liv med mindre risker, genom i första hand stödjande insatser. I förarbetena betonas att för äldre personer med missbruksproblematik och tvångsvård är det övervägande medicinsk påverkan som ska vägas in, och mindre hänsyn ska tas till den sociala utvecklingen. Det grundas i att gruppen äldre med missbruksproblematik ofta redan är socialt utanför. Det framhålls att äldre personer inte är en homogen grupp och det sociala utanförskapet är således inte lika utbrett hos hela gruppen (Prop. 1987/88:147). Förarbeten pekar därför på att även äldre personer med missbruksproblematik ska omfattas av sociala rekvisiten där det ska tas hänsyn till den sociala utsattheten som ett ökande missbruk medför. Det går inte att endast fokusera på hälsoriskerna (Prop. 1987/88:147). Den svenska lagstiftningen och rådande riktlinjer är något som bör ses över enligt Gunnarsson och Karlsson (2018) då äldre personers rättigheter i dagsläget inte tas hänsyn till.
Doron, Numhauser-Henning, Spanier, Georgantzi och Mantovani (2018) skriver att USA har en bättre lagstiftning gällande äldre personers rättigheter. Det juridiska området i USA började stå för och utveckla lagstiftning kopplat till äldre personer på 70-talet. Doron et al. (2018) framhåller att utvecklingen inte skett på likartat sätt i europeiska länder. Författarna menar att debatten kring att utveckla ett juridiskt område kopplat till ålderdom utmynnar i att det inte behövs, eftersom samtliga åldersgrupper ryms inom den befintliga lagen. Alla människor ska inkluderas i lagen som den är utformad, därav behövs inte åldersspecifika lagar. Doron et al. (2018) betonar att israeliska studier påvisat att ålderdom kan vara en faktor som inom domstolar påverkar utfallet såväl positivt som negativt. Det finns en blandad uppfattning om äldre människor hos domarna. Många domare har enligt författarna mycket negativa uppfattningar beträffande äldre individer där de uppfattas som svaga och hjälplösa. Författarna skriver att det inom domarna samtidigt finns en positiv bild av äldre personer som självständiga individer. Författarna menar att ålder kopplat till rättssystem är ett område där det saknas forskning. Författarna hävdar att det är anmärkningsvärt att äldre människor ofta blir ett fenomen som bortses ifrån när det kommer till det rättsliga systemet.
Tidigare forskning visar att det finns skillnader i bedömningar gällande andra faktorer, såsom exempelvis kön och etnicitet (Pettersson, 2006; Javdani, Sadeh & Verona, 2011). Det här väcker ett ytterligare intresse att vidare studera ålder kopplat till rättssystemet såsom förvaltningsrättens beviljade domar enligt lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
10
3. Studiens teoretiska ramar
Nedan beskrivs studiens teoretiska utgångspunkter med syfte att förklara och kontextualisera begrepp som ålderism och socialkonstruktionism. De teoretiska utgångspunkter som behandlas ämnar ge förklaring till förståelsen gällande ålder och dess konstruktion.
3.1 Ett ålderism-perspektiv
Ålderism är något som Andersson (2012) beskriver som ett stereotypt konstruerande åldrande för äldre personer. Förståelsen av begreppet ålderism började genom attityder, för att sedan utmynna till åldersförtryck skapade av sociala strukturer i samhället (Krekula, Nikander & Wilińska, 2018).
De här sociala strukturerna om ålderism antar vi förekommer i LVM-processen och de domar som dokumenterat utfallet av den processen. Heikkinen och Krekula (2008) förklarar att begreppet ålderism beskrivs som ett samhällsproblem som är stötande och något som vi människor behöver kämpa emot. Ålderismen beskrivs även som ett fenomen som drabbar specifika grupper på grund av ålder, riktat mot äldre människor. Andersson (2012) framhåller att ålderism egentligen inte är specifikt riktat mot äldre personer, men att det inom åldersgruppen äldre är störst problem när det pratas om ålderism. Författaren skriver att diskriminering och fördomar mot den gruppen är något vi människor tar väldigt enkelt på och accepterar. Trots att varken Heikkinen och Krekula (2008) eller Andersson (2012) uttryckligen kopplar ålderism till förvaltningsrätter och rättsprocessen har vi inom ramen för den här studien valt att utgå från antagandet att ålderism speglas i förvaltningsrättens bedömningar i beviljade LVM-domar, något som i regel inte uppmärksammas.
Andersson (2012) påstår att samhällets bild av äldre människor kan variera utifrån hur de ser ut att må. Om de äldre personerna som en kommer i kontakt med ser pigga och välmående ut menar författaren att bilden blir mer positiv än om hälsotillståndet sviktar. Författaren skriver att det innebär att samhällets – och i vårt fall förvaltningsrätters – tankar och uppfattningar om äldre personer påverkar hur de behandlas. Ålderism kan kopplas till att vara underlägsen, för att äldre personer har levt så pass många år att de inte längre ses som andra människor. Gruppen äldre beskrivs som en grupp i samhället som inte får tillgång till samma resurser och möjligheter som andra åldersgrupper får tillgång till, vilket framställs som nedlåtande och kränkande. I relation till studien kan resurser innefatta möjligheten till adekvat behandling för missbruk såsom LVM-vård.
3.2 Samhällets prioriteringssystem utifrån ett åldersperspektiv och den terapeutiska nihilismen
Andersson (2012) skriver om ålderism inom hälso- och sjukvården och förklarar att det där finns tre olika nivåer av prioriteringar. Den första prioriteringen handlar om resurser, den andra om prioritering inom vården mellan olika verksamheter och den sista avser vilka personer som ska få möjlighet till insatser. Grunder till prioriteringarna beskrivs i form av människovärde, behov och solidaritet samt kostnadseffektivitet. Trots vikten av människovärde påstår Andersson (2012) att det finns studier som visar att många anser att yngre människor ska prioriteras inom vården.
Anledningen till det är att de yngre har ett helt liv framför sig och anses därför mer betydelsefulla.
Författaren påstår att äldre människor inte prioriteras på grund av bland annat högre åldersgränser för vissa behandlingar, och således diskrimineras de för sin ålder. Författaren lyfter fram att det
11 med åldrandet går att räkna med sämre livsvillkor och att omsorgen istället är något yngre människor ska gynnas av. Det framkommer inte av Andersson (2012) att ålderism och dess diskriminering är något som påverkar rättssystemet. Det som författaren pekar på är att ålderism är ett utbrett fenomen i samhället mot gruppen äldre. Således går det att anta att förvaltningsrättens bedömningar när det kommer till LVM-beslut även de påverkas av samhällets prioriteringssystem gällande olika åldersgrupper.
Prioriteringarna för yngre personer inom hälso- och sjukvården kan kopplas till Palms (2009) studie. Författaren presenterar att en liknande prioritering sker inom socialtjänsten där äldre personer med missbruksproblematik inte får behandling i samma utsträckning som yngre personer.
Yrkesverksamma inom socialtjänsten har ett synsätt på äldre personer som grundar sig i ålderismen. Författaren skriver att socialarbetare anser att gruppen äldre med missbruksproblematik är en grupp som det inte är värt att lägga resurser på då de anses omöjliga att ”rädda” på grund av sin ålder. Istället prioriteras de yngre personerna med samma problematik då de har en framtid framför sig och anses klara av att ”räddas”. O’connell et al. (2003) skriver om terapeutisk nihilism som kan förklara sådana prioriteringar för yngre personer. Författarna hävdar att terapeutisk nihilism är ett förhållningssätt mot äldre personer som kan innebära att äldre personer med missbruksproblematik bortses från missbruksbehandling. Yrkesverksamma har en viss förståelse för missbruket i relation till livsföränderliga villkor och sämre hälsa i och med åldrandet, vilket leder till att vårdbehovet negligeras för äldre personer (a.a). I relation till den här studien och de prioriteringar som presenterats synliggörs att äldre människor kan vara en grupp som i mindre utsträckning tas hänsyn till när det kommer till LVM-vård.
3.3 Socialkonstruktionism
Sahlin (2013) påtalar att socialkonstruktionism handlar om att olika fenomen skapas genom den sociala interaktionen. Krekula (2009) skriver att det är vi människor som skapar ålder utifrån olika situationer och kontexter. Författaren menar att vi definierar äldre personer som människor utan tillgång till sociala arenor, såsom en arbetsplats. Allwood och Erikson (2017) hävdar att människans syn på ålder kan förklaras genom socialkonstruktionismen. Sociala interaktioner och individers uppfattning om ett fenomen är vad som skapar innebörden av fenomenet enligt författaren. I den här studien kan ett sådant fenomen vara hur vi människor skapar och ser på ålder.
Skapandet och synen på ålder kan överföras och bli synligt i rättsprocessen gällande LVM-vård och således bli utmärkande i förvaltningsrättens bedömningar.
Wenneberg (2010) förklarar att vi människor utför handlingar som är naturliga utifrån hur vi är konstruerade, exempelvis att många gråter när de blir ledsna. Socialkonstruktionism kan sägas vara motsatsen till synsättet “naturliga handlingar”, vilket författaren förklarar genom att handlingarna istället är socialt konstruerade. Det förklaras att en människa med ett socialkonstruktivistiskt synsätt anser att människans kunskap är socialt konstruerad. Vi människor delar tankar och åsikter med varandra, vi lär av varandra och således bidrar vi tillsammans till ny kunskap som uppkommit genom social interaktion. För den här studien kan sådan kunskap vara att vi genom social interaktion bestämt hur vi ska se på ålder och åldrande, vilket medför att vi är medskapare till att likheter och skillnader kan förekomma mellan åldersgrupper.
12 Allwood och Erikson (2017) framhåller att det centrala för socialkonstruktionismen är att det vi människor ser som naturligt, konstruerat av naturen, är skapat i social interaktion genom kommunikation i samhället. Författaren skriver att vi människor konstruerat olika fenomen såsom exempelvis kön. Vi delar upp människor till män och kvinnor genom att skapa kategorier, roller och handling via sociala processer. Föreliggande studie utgår från antagandet att ålder likt kön skapas av samhället, där olika åldrar tillskrivs olika egenskaper. I relation till LVM-domarna och förvaltningsrättens bedömningar görs antagandet att sådana konstruktioner blir framträdande.
Allwood och Erikson (2017) menar att socialkonstruktivister anser det är viktigt att belysa att synen som individer har på verkligheten, vad vi tänker kring olika roller och beteenden är en effekt av hur fenomen har konstruerats.
Reflektioner som uppkommer i enlighet med socialkonstruktionism parallellt med den här studien är att människor idag har en högre medellivslängd än i slutet på 80-talet. Statistiska centralbyrån [SCB] (2020) hävdar att medellivslängden i Sverige har ökat med cirka 6 år från år 1989 till år 2019. Den redovisade ökningen i medellivslängden innebär att läget idag är annorlunda jämförelsevis med när LVM trädde i kraft.
13
4. Metod
Nedan följer en redogörelse för tillvägagångssätt, urvals- och analysmetod samt forskningsetiska överväganden.
4.1 Tillvägagångssätt och urval
Bryman (2018) beskriver att kvalitativ forskning fokuserar på ord när det kommer till datainsamling och analys av data. Kvalitativ forskning utgår ofta från upplevelser, berättelser och flexibilitet. Tillvägagångssättet i en kvalitativ forskningsprocess beskrivs vara induktiv. Författaren förklarar induktivt med att teorin är något som framkommer av resultatet från forskningen.
Observationerna i resultatet blir således slutsatsen som skapar teorin (a.a). I den här studien har en kvalitativ ansats använts för att besvara syftet och frågeställningarna. Den kvalitativa utgångspunkten har möjliggjort att undersöka förvaltningsrättens resonemang kring de beviljade LVM-domarna, för att visa på eventuella skillnader och/eller likheter i domskälen utifrån de angivna åldersgrupperna.
Det empiriska materialet i studien utgörs av LVM-domar från Umeå- och Härnösands förvaltningsrätt. För att få tillgång till LVM-domar från förvaltningsrätten kontaktades i första hand Umeås förvaltningsrätt via mejl, där vi begärde ut samtliga LVM-domar från år 2019. Domar från förvaltningsrätten är allmänna handlingar och således fick vi det skickade till oss via mejl efter begäran. LVM-domarna från år 2019 vid Umeå förvaltningsrätt utgjorde sammantaget 37 domar, av de var 14 avskrivningar och ett avslag. Efter en genomgång och ålderskategorisering av materialet från Umeås förvaltningsrätt utifrån studiens avgränsningar upplevdes materialet för tunt.
Enbart 3 beviljade LVM-domar avsåg gruppen 21–30 år och 3 beviljade LVM-domar avsåg gruppen 60 år och äldre. Därför kontaktade vi även Härnösands förvaltningsrätt och begärde även därifrån ut samtliga LVM-domar från år 2019. Via mejl fick vi 43 LVM-domar från år 2019 skickade till oss. Av dem var 42 beviljade LVM-domar och ett avslag på överklagan från klienten som ville att LVM-vård ska upphöra. Efter att vi gått igenom och kategoriserat även de domarna i åldersgrupper blev det 13 domar inom gruppen 21–30 år och 7 domar för personer 60 år och äldre.
Efter att vi lagt ihop domarna från Härnösands- och Umeås förvaltningsrätt fick vi sammanlagt 26 användbara domar, vilket vi ansåg vara ett tillräckligt material för att besvara studiens syfte.
En avgränsning som gjorts är att enbart inkludera beviljade LVM-domar, inte avskrivningar och avslag. Anledningen till avgränsningen är att avskrivningar innehåller för lite information kring beslutet för att kunna analyseras och blir således inte av relevans utifrån syftet med studien. Det fanns enbart två avslag i rådande datamaterial, ett avslag från Härnösands förvaltningsrätt med en person som bereds vård med stöd av LVM 4§ själv ansökt om att vården ska upphöra, vilket inte är vad studien avser undersöka. Det andra avslaget var vid Umeå förvaltningsrätt. Anledningen till avslaget var att socialtjänstens utredning var bristfällig och således kunde inte ett fortgående missbruk som krävs för LVM 4§ tillämpning fastställas. Studiens inriktning är hur förvaltningsrätten utifrån de valda åldersgrupperna i sina domslut argumenterar för ansökningar från socialnämnden kring tvångsvård enligt LVM 4§, för individer inom åldersgrupperna 21–30 år samt 60 år och äldre.
14 I studien har ett målinriktat urval använts, som Bryman (2019) förklarar att forskaren väljer specifika deltagare till studien baserat på studiens syfte. Vi visste inte i förväg hur omfattande materialet skulle bli, vi valde att inkludera två förvaltningsrätter i undersökningen för att få ett tillräckligt omfattande material. Valet av Umeås- och Härnösands förvaltningsrätt baseras på geografisk närhet till oss som forskningspersoner och att de två valda förvaltningsrätterna har geografisk närhet till varandra och således är dess upptagningsområden angränsande. En kostnadsaspekt har också vägts in i avgränsningen, då förvaltningsrätten tar ut en avgift för domar.
För att undersöka det senaste materialet inom området valdes beviljade LVM-beslut från år 2019.
Studien undersöker två åldersgrupper, en yngre åldersgrupp bestående av personer mellan 21–30 år. Anledningen till att personer mellan 18–21 år inte inkluderas är att de vid missbruksproblematik oftast bereds vård enligt lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (Prop.
1987/88:147). Den andra åldersgruppen som undersöks är personer 60 år och äldre. Definition grundar sig i att tidigare forskning oftast benämner äldre personer som de över 60 år. Det finns ingen formaliserad övre åldersgräns på LVM därav undersöks samtliga personer 60 år och äldre.
Anledningen till avgränsningen av de två åldersgrupperna beror på indikationer från erfarna yrkesverksamma inom socialtjänsten. De starkaste kontrasterna inom tvångslagstiftningen finns enligt socialtjänsten mellan de två grupperna. Det finns en medvetenhet om att det även kan finnas intressanta aspekter och skillnader i åldersspannet 31–59 år som genom den angivna avgränsningen utelämnas i studien.
Studiens åldersavgränsning gällande den äldre gruppen är som tidigare nämnt personer 60 år och äldre, vilket innebär att det inte finns någon övre åldersgräns. Anledningen till det är för att LVM innefattar alla individer över 21 år. Äldsta personen i de studerade LVM-domarna är 70 år gammal.
I och med att LVM inkluderar alla individer över 21 år hade det kunnat betyda att den äldsta personen var markant äldre. Därav innefattar studiens kunskapsöversikt äldreomsorgsinsatser som berör individer med högre ålder än 70 år.
De 26 domarna består sammantaget av 151 sidor text, omfattningen på varje dom skiljer sig något, där den kortaste domen består av 3 sidor och den längsta av 8 sidor text. Gruppen 21–30 år består av 16 domar, med sammanlagt 93 sidor. Gruppen 60 år och äldre består av sammanlagt 10 domar på 58 sidor. I åldersgruppen 21–30 år var den yngsta personen 21 år och den äldsta 30 år, med en medelålder på 25,5 år. Inom åldersgruppen 60 år och äldre var den yngsta personen 60 år och den äldsta 70 år, med en medelålder på 64,6 år. Nedan (figur 1 och 2) presenteras åldersspridningen i LVM-domarna inom åldersgrupperna.
15 Figur 1. visar åldersspridningen inom åldersgrupp 21–30 år.
Figur 2. visar åldersspridningen inom åldersgruppen 60 år och äldre.
4.2 Analysmetod
För att analysera det insamlade materialet valde vi att göra en konventionell innehållsanalys, vilket innebär att analysera texter genom att hitta underliggande teman (Bryman, 2018). Hsieh och Shannon (2005) menar att en konventionell innehållsanalys är passande i undersökningar där syftet är att beskriva ett fenomen och den tidigare forskningen inom undersökningsområdet är begränsat.
Det medför att analysmetoden passar för vår undersökning där vi i vår forskningsgenomgång inte identifierat tidigare studier kring det svenska rättssystemets beskrivningar av åldersgrupper.
Bryman (2018) framhåller att en konventionell innehållsanalys är tillämplig på dokument som redan är upprättade, vilket ytterligare stärker valet av analysmetoden då vi analyserat beviljade LVM-domar från förvaltningsrätten.
16 Första steget i den konventionella innehållsanalysen är att det insamlade materialet läses igenom ett flertal gånger för att greppa dess helhet. Därefter läses materialet ordagrant för att ta ut meningsbärande enheter som därefter kodas och kategoriseras (Hsieh & Shannon, 2005).
Analysarbetet började med att de beviljade LVM-domarna delades upp i två kategorier utifrån studiens avgränsningar. Domar gällande personer i åldrarna 21–30 år samt 60 år och äldre sattes i två olika mappar och lästes igenom tre gånger. Analysarbetet började således med en genomläsning av samtliga domar relevanta för studien. Därefter plockades meningsbärande enheter ut, citat som speglar studiens syfte. De kodades sedan, där vi tillskrev den meningsbärande enheten ett ord som beskrev citatets underliggande mening. Därefter sattes flertalet koder med närliggande betydelse ihop till övergripande kategorier. Bryman (2018) menar att de urskilda kategorierna i sin tur presenteras i studiens resultat och belyses genom de citat som utgör meningsbärande enheter.
Ur samtliga domar togs meningsbärande enheter ut, som sedan kodades och kategoriserades. I studiens bifogade bilagor återfinns exempel på kodningsscheman. Exempel på koder som genom vår analys framträdde i materialet inom åldersgruppen 21–30 år var boende och sysselsättning, familj samt socialt utanförskap. Koderna utgör tillsammans kategorin sociala aspekter (se bilaga 1). Ett exempel på en meningsbärande enhet som skapade koden “boende och sysselsättning” är:
“NN saknar sysselsättning och hennes boendeförhållanden är inte ordnade”. Inom åldersgruppen 60 år och äldre framkom koder som exempelvis missbruksrelaterade skador, sviktande hälsa och alkoholrelaterade effekter. Koderna sorterades inom kategorin hälsoaspekter (se bilaga 2). Ett exempel på en meningsbärande enhet för koden “missbruksrelaterade skador” är: “Han har en leversjukdom och vätskeansamling till följd av missbruket. Hans alkoholintag har även lett till flera fallolyckor”. I analysarbetet har båda författarna till studien granskat och analyserat det insamlade datamaterialet. Det utfördes i första steget individuellt för att sedan jämföra och diskutera analyserna med varandra, där liknande och särskiljande observationer gjorts.
4.3 Forskningsetiska överväganden
Etik handlar enligt Kalman och Lövgren (2012) om att tänka efter innan en utför en handling. Det vill säga att det centrala är att fundera på hur handlandet ska utföras för att det ska ske på rätt sätt.
Författarna förklarar etiken som riktlinjer för oss människor som ska hjälpa oss att utföra handlingar korrekt. Etiska överväganden sker således i allvarliga och viktiga situationer som berör enskilda människor eller ett helt samhälle. Med andra ord förklarar författarna etiken som en hjälp till hur vi ska förhålla oss till och behandla andra människor.
Kalman och Lövgren (2012) beskriver att etiken är något som forskare behöver ta hänsyn till i hela forskningsprocessen. Det innebär bland annat att tänka på konsekvenserna av forskningen för de inblandade deltagarna. Författarna nämner tre viktiga faktorer att ta hänsyn till när det kommer till forskningsdeltagarna, vilka är: självbestämmande, människovärde och integritet. Bryman (2018) påstår att det inom svensk forskning finns etiska principer att förhålla sig till som forskare.
Principerna är formade för forskningsdeltagarna och handlar om anonymitet, frivillighet, konfidentialitet och integritet. Deltagarna får inte skadas genom sin medverkan, bli undanhållen viktig information eller bli störd i sitt privatliv. Därtill nämner författaren fyra krav som följer de etiska principerna. Första kravet är informationskravet som innebär att deltagaren ska få information om syftet med undersökningen och dess moment. Deltagandet är frivilligt med
17 möjlighet att hoppa av under undersökningens gång. Andra kravet förklarar författaren som en självbestämmanderätt i deltagandet, nämligen samtyckeskravet. Konfidentialitetskravet är det tredje kravet som Bryman (2018) förklarar, och som handlar om att man som forskare ska behandla samtliga deltagare med konfidentialitet och således skydda personliga uppgifter. Sist skriver författaren att nyttjandekravet är något som forskaren ska förhålla sig till. Det innebär att all insamlad information endast får nyttjas till forskningen.
Under arbetets gång har vi i den här studien tagit hänsyn och förhållit oss till forskningsetiska principer och således behövt göra en del etiska överväganden. Informations- och samtyckeskravet är inaktuellt i och med att studien endast utgörs av LVM-domar som är allmänna handlingar och finns för alla att begära ut. Det är domarna i sig som vi valt att undersöka, med förvaltningsrättens bedömningar i fokus, det vill säga texten i domarna. I studien har vi tagit hänsyn till konfidentialitetskravet som handlar om anonymiteten för de deltagande. I och med att informations- och samtyckeskravet inte är aktuellt har vi valt att avidentifiera materialet och dess personliga uppgifter såsom namn, adress, personuppgifter och vilken förvaltningsrätt som citat från domar kommer ifrån. Ingen obehörig har haft tillgång till materialet då vi under arbetets gång har förvarat dem oåtkomligt för andra. Det gjordes ett etiskt övervägande när det kommer till att nämna vilka två förvaltningsrätter vi begärt ut domarna ifrån, samt från vilket år det gjorts. I och med att domarna kan begäras ut av alla och således bli igenkänd togs risken att anonymiteten kan röjas.
Valet att nämna dem gjordes trots det i förhållande till att domarna redan är allmänna handlingar och på grund av att öka pålitligheten och överförbarheten samt för att hålla studien transparent.
Nyttjandekravet är uppfyllt i och med att vi använt allt insamlat material till syfte för studien.
4.4 Ansvarsfördelning
Analyser, diskussioner, tolkningar och genomläsning har genomgående i forskningsprocessen utförts tillsammans. Tidigare forskning är ett kapitel som vi insamlat materialet till på varsitt håll, för att sedan hjälpas åt att gå igenom det som var av intresse för studiens syfte. Under hela arbetet och i samtliga kapitel har vi tillsammans deltagit i skrivprocessen och inte skrivit något avsnitt helt själv. Vi har i studien arbetat tillsammans under hela processen, med vissa uppdelningar i skrivandet under avsnitten. Examensarbetets försteförfattare skrev underrubriken forskningsetiska överväganden och andreförfattaren skrev underrubriken tillvägagångssätt och urval.
Uppdelningarna följdes sedan av att vi tillsammans granskade och redigerade texten, således har vi arbetat med alla studiens delar tillsammans.
4.5. Metoddiskussion
Datamaterialet i studien utgörs endast av beviljade LVM-domar från två förvaltningsrätter i Sverige. Något som hade kunnat tilläggas, alternativt användas, som datamaterial är intervjuer med domare från förvaltningsrätten. På grund av tidsaspekten och studiens omfattning uteslöts tilläggande av intervjuer. Anledningen till att intervjuer inte används som huvudsaklig datainsamlingsmetod baseras på studiens syfte, vilket är att undersöka förvaltningsrättens bedömning kring beviljade LVM-domar. Det hade inte gått att uppfylla genom enbart intervjuer.
Intervjuer hade kunnat ge en nyansering och bredare bild samt förståelse för LVM-processen.
18 I kvalitativa studier hävdar Bryman (2018) att det finns kriterier i bedömning och kvalité som benämns trovärdighet, överförbarhet och pålitlighet. Det som bedöms är tillförlitligheten och äktheten. Författaren förklarar trovärdigheten som att följa de regler och principer som finns, samt att säkerställa att det som framkommer i resultatet är vad forskningsdeltagarna sagt och således fått bekräfta. Det görs för att tillförsäkra att forskaren uppfattat informationen korrekt. I den här studien anses trovärdigheten vara förhållandevis stark i och med att det insamlade datamaterialet endast utgår ifrån upprättade dokument. I vårt fall utgörs de av beviljade LVM-domar som är allmänna handlingar. Det här menar Bryman (2018) stärker trovärdigheten i studien eftersom forskaren inte kan påverka materialet. LVM-domarna är resultatet av likartade systematiska processer som förhåller sig till samma regelverk och lagstiftning, vilket stärker trovärdigheten.Båda författarna till studien har granskat och analyserat det insamlade datamaterialet. I första hand utfördes det individuellt för att sedan jämföra, diskutera och analyserna med varandra. Vi båda hade gjort liknande observationer som i sin tur stärker trovärdigheten i studien.
Bryman (2018) beskriver överförbarhet på så vis att kunna bedöma om resultatet av forskningen går att överföra till en annan kontext. Författaren menar att kvalitativa studier ofta innefattar små grupper av människor eller människor med liknande egenskaper. Kvantitet reduceras och istället fokuseras det på kvalitén och djupet i det insamlade datamaterialet. För att då kunna mäta överförbarheten och bedöma om resultaten går att överföra till en annan kontext eller vid ett annat tillfälle bör kvalitativa studier producera fylliga beskrivningar av datamaterialet. Bryman (2018) hävdar att ett målstyrt urval är ett icke-sannolikhetsurval och därför kan en variation i urvalet inte garanteras. Viss variation i det empiriska materialet har uppnåtts genom att domar från 2 av 12 (närapå 17 procent) svenska förvaltningsrätter har använts. Det innebär att resultatet inte automatiskt går att överföra till alla LVM domar under den aktuella tidsperioden. Det går att anta att resultatet i vår studie trots det målstyrda urvalet i viss mån går att överföra till andra liknande kontexter. Inom svensk domstol framkommer det som tidigare nämnt i Regeringsformen (1974:152) 1 kap. 9§ att alla människor ska behandlas lika och bedömas på ett opartiskt sätt. Därav bör andra förvaltningsrätters bedömningar se ut på likartade sätt och således går det att anta att studien ska ha viss överförbarhet. Liknande – även om inte identiska – resultat bör uppnås genom att utföra en liknande studie vid andra förvaltningsrätter eller domar från ett annat årtal. Det ter sig osannolikt att andra studier skulle påvisa något radikalt annorlunda än vad den aktuella studien kan påvisa baserat på två förvaltningsrätters LVM-domar.
Det sista kriteriet som Bryman (2018) skriver om när det kommer till bedömning och kvalité är pålitlighet. En studies pålitlighet bedöms i hur fullständig och framkomlig forskningsprocessens moment och dess beskrivning är. Ju bättre beskrivet desto högre pålitlighet menar författaren.
Forskningsprocessens samtliga delar i studien har eftersträvats att redovisas tydligt och utförligt, vilket bör öka pålitligheten. Vi har i studiens avsnitt “analysmetod” försökt på ett tydligt sätt beskriva meningsbärande enheter, koder och kategorier som skapats under analysarbetet. Vi har även försökt påvisa förhållandet mellan dem på ett så transparent sätt som möjligt för att öka studiens pålitlighet. För att ytterligare visa på samband mellan meningsbärande enheter, koder och kategorier har vi skapat två bilagor som bifogats i studien.
19 Hsieh och Shannon (2005) påstår att en fördel med en konventionell innehållsanalys är att den inte utgår från förutbestämda kategorier utan baseras på förstahandsinformation från undersökningsområdet. Det är således en styrka att materialet kodas och kategoriseras villkorslöst genom att noggrant läsa igenom det insamlade materialet som domarna i vårt fall utgör. Hsieh och Shannon (2005) menar att det även finns nackdelar med den angivna analysmetoden. Det finns en risk att materialet inte kan förstås på en djupare nivå om inte helheten i sammanhanget blir framträdande. I vårt fall finns den risken då vi inte har tillgång till förarbetena i sin helhet. Det är omöjligt att greppa all den komplexitet som omgärdar sammanhanget inom ramen för ett vetenskapligt arbete av aktuellt slag. Det material vi använt oss av är de beviljade LVM-domarna och förvaltningsrättens bedömning, därför finns inte socialtjänstens förarbeten med. Det här innebär att vi går miste om förhandsinformation om individens liv, som hade kunnat bidra till en större förståelse för helheten. Hsieh och Shannon (2005) påtalar att det finns en risk att viktiga koder och kategorier missas när den djupare förståelsen för helheten är bristande. För att begränsa risken med den bristande helhetsbilden som uppstår i och med avsaknad av socialtjänstens förarbeten har vi satt oss in i propositionen till lagen samt lagen i sig för att få en helhetsbild av rättstillämpningen. Vi vill poängtera att vi är medvetna om att det kan finnas en omedveten påverkan från oss som forskningspersoner i analysarbetet. Vår studie har inspirerats av indikationer från yrkesverksamma inom socialtjänsten, om att det kan finnas skillnader i förvaltningsrättens bedömningar när det kommer till LVM-vård kopplat till ålder. Således har en viss förförståelse och förställning funnits gällande skillnader mellan åldersgrupperna. Det kan ha bidragit till tolkningar som stärker skillnaden som socialtjänsten antytt.
20
5. Resultat: LVM domarnas empiriska innehåll
Nedan presenteras resultatet av innehållsanalysen av beviljade LVM-domar. Nedanstående rubriker är konstruerade utifrån de kategorier som framkommit i analysarbetet. Kategorierna som identifierats är hälsoaspekter, sociala aspekter och skadeaspekter. I efterhand har vi inom de kategorierna gjort kopplingen till rekvisiten i 4§ LVM till punkt 3a för hälsoaspekter, 3b för sociala aspekter och 3c när det kommer till skadeaspekter. Avslutningsvis presenteras argument beträffande målet med LVM-vård för de olika åldersgrupperna. Resultatet redovisas utifrån de olika åldersgrupperna, 21–30 år samt 60 år och äldre med syftet att synliggöra bedömningar, skillnader samt likheter grupperna emellan.
5.1 Hälsoaspekter
Kategorin innefattar 4§ punkt 3a i LVM. För att kunna beredas vård i enlighet med punkt 3a krävs att rekvisiten “utsätter sin fysiska eller psykiska hälsa för allvarlig fara” är uppfylld. I både den yngre och äldre åldersgruppen bereddes samtliga vård enligt 4§ punkt 3a. I den äldre åldersgruppen var det sju domar som enbart hänvisade till den här punkten, medan enbart en av domarna i den yngre gruppen ensamt hänvisade till punkt 3a.
Åldersgrupp 21–30 år
Inom hälsoaspekterna för den här gruppen är ett av det mest utpekande argumentet i förvaltningsrättens bedömningar att missbruket i kombination med andra aspekter såsom fysiska eller psykiska skador är det centrala i LVM-domarna. Förvaltningsrätten framhåller exempelvis att missbruket kan medföra att en individ med en bakomliggande sjukdom utsätter sin hälsa för allvarlig fara i och med missbruksproblematiken. Missbruket anses särskilt skadligt för hälsan på grund av att andra bakomliggande sjukdomar ytterligare riskerar att försämras. Det kan illustreras genom exemplet nedan. Citatet är taget från en beviljad LVM-dom från en man i 22 års ålder med neurologisk sjukdom och missbruk:
“Missbruket i kombination med epilepsin medför mycket stora hälsorisker som i värsta fall kan komma att kosta hans liv.” - Dom 4
Ytterligare ett exempel som lyfts fram i förvaltningsrättens bedömning när det kommer till missbruksproblematik inom åldersgruppen är att missbruket i sig är skadligt för hälsan. En del i argumentationen för de beviljade LVM-domarna är att missbruket är det som kan leda till och skapa sjukdomsliknande besvär för individen. Här framhåller förvaltningsrätten att missbruket kan skada en individs hälsa allvarligt i och med det frekventa bruket som ofta leder till att individen behöver omsorg inom hälso- och sjukvården. Det illustreras i följande exempel från en kvinna i 28 års ålder.
“Missbruket har lett till upprepade akutbesök och vårdtillfällen på grund av intoxikationer, hudinfektioner och psykotiska inslag.” - Dom 15
Det är inte enbart den fysiska hälsan som uppkommer i förvaltningsrättens bedömningar beträffande LVM-vård för individer inom gruppen 21–30 år. Den psykiska ohälsan är också en faktor som är vanligt förekommande i bedömningar vad gäller åldersgruppen. Förvaltningsrätten
