Kommunikation
Även om barnen inte sa så mycket till varandra så framgick det att de kommunicerade med varandra på olika sätt bl.a. genom att säga tvåordsmeningar, gnäll, kropps och ögonkontakt. Barnen visade också nyfikenhet och intresse för vad de andra barnen gjorde, men samtidigt lekte många barn enskilt och ”bredvid” lekar.
Vid flera tillfällen under observationerna kunde barnen tydligt säga ifrån när de blev knuffade eller när ett annat barn tog deras leksak. Grandelius (1999) skriver om att barn behöver lära sig att man får lov att vara arg för att kunna hävda sig själv och markera gränser mellan sig själv och andra genom att kunna säga ifrån. Här håller vi med Grandelius och anser att barnen behöver lära sig att visa sin ilska utan att det sker på andras bekostnad. Rätten att hysa en känsla är inte detsamma som att man någonsin har rätt att låta den gå ut över andra. Barn måste med andra ord få veta sin rätt till själv parallellt med förståelsen att andra också har rätt till sig själva.
Egocentrism och aggressivitet
Evenshaug och Hallen (2001) menar att ungefär hälften av allt samspel mellan barn i 12 - 18 månaders ålder handlar om konflikter, men det är bara ett fåtal av dessa konflikter som resulterar i ett aggressivt beteende. Här håller vi med (a.a.) eftersom detta är något som vi också har uppmärksammat under våra observationer. Även om det i de flesta konflikter förekom någon form av fysisk kontakt mellan barnen, så var det bara vid två tillfällen där barnen slog på varandra. (a.a.) skriver att även om yngre barn blir arga och till och med försöka slå människor i sin omgivning, är det svårt att beskriva dessa reaktioner som att de har en aggressiv avsikt bakom sig. När barnen däremot blir äldre kan vi ibland se att de kan vara nog så hårdhänta mot varandra. Efter det vi har sett i våra observationer anser vi inte att barnen var aggressiva i den bemärkelsen att de slogs för att de var arga eller att de medvetet ville vara elaka mot varandra. Utan vi tror att deras sätt i att uttrycka sig när något de har upplevt är fel, gör dem detta genom fysisk kontakt eftersom de har svårt att försvara sig verbalt.
Samspel
Hwang och Nilsson (1999) menar att pojkars och flickors konflikter brukar se annorlunda ut, vilket är något som vi också har uppmärksammat i våra observationer. Mellan pojkarna uppstod ofta missförstånd där konflikterna handlade mest om leksaker, medan flickornas handlade mest revir, där något annat barn kom för nära. Detta stämmer överens med vad (a.a.) menar om att instrumentell aggression är något som rör sig om bråk kring en leksak, ett område eller ett privilegium.
Under våra observationer förekom det ungefär lika många konflikter mellan pojkarna som mellan pojkar och flickor, men däremot förekom det mindre konflikter mellan flickorna. Här håller vi med om det Rithander (1997) menar med att pojkarna är mer högljudda och tar för sig på ett annat sätt än flickorna. Deras lekar är ”vildare” och mera fysiska, de leker ofta med rörliga leksaker och intresserar sig för hur de används t.ex. bygga kojor med kuddar, torn av klossar eller bilar av lego (Rithander, 1997). Vid flera tillfällen var det samma pojke som på olika sätt kom i konflikt med sina kompisar. Det brukade ske antingen med knuffar eller att han tog leksaker ifrån de andra barnen. Hwang och Nilsson (1999) menar att utan en utvecklad jaguppfattning klarar barn inte prosociala handlingar såsom att hjälpa andra och de kan ha svårt för att tänka sig in i andra situationer. Därför anser vi att leken är en viktig form av samspel under förskoleåren, där kunskap om sig själv och andra startar i samspel med andra människor.
Styrning i leken
Maltén (1998) menar också att när leken ges alltför lite utrymme får barnen små möjligheter att utforska och upptäcka känslomässiga uttryckssätt. Ibland kan vi pedagoger ha svårt att tolka lekens signaler. Om vi t.ex. missförstår bråkleken, tar den på allvar och ingriper alltför snabbt ger vi barnen för lite möjligheter att utforska sin styrka och ilska.
Vid en observation mellan Fia och Sanna som lekte vid en rutschbana uppstod en konflikt när Sanna drog i Fia. När Fia gnäller till, går pedagogen fram och tar bort Sanna genast från rutschbanan. Det är viktigt att veta när det är dags att lägga sig i barns konflikter. I den här konflikten hade kanske pedagogen kunnat vänta med att ta bort Sanna eftersom när det handlar om små konflikter ska vi försöka låta barnen
hantera dem själva. Barnen behöver testa gränserna i samspel med varandra. Vår tolkning av den här händelsen är att Sanna förmodligen hade gått därifrån utan att pedagogen hade behövt styra leken genom att lägga sig i.
I Tullgrens (2003) observationer mellan barn och vuxna framkom det att vi pedagoger styr mycket i leken utan att tänka på det. De gånger när leken är på väg att övergå till en konflikt är vi många gånger snabba med att styra barnens lek eller avbryta den. Är något som vi inte tycker att barnen ska leka så försöker vi styra dem till att leka något annat. Vi måste bli bättre på att medla vid konflikter och vår insats där bör leda till att barnen återigen blir aktiva i leken (Tullgren, 2003). Därför tror vi att man som pedagog kan tillåta även tuffare tag till en viss gräns, så länge barnen är medvetna om att det är på lek och att ingen får komma till skada eller blir rädd på riktigt. Detta är något som vi måste tänka på i verksamheten. Vad är den fria leken egentligen? Hur mycket styr vi barnen i leken? Hur påverkar vi barnen? Vad behöver barnen bearbeta i sin lek? Vad har de upplevt i verkligen? En del barn behöver hjälp att lära sig hänsynstagande, en del behöver hjälp av en vuxen att lära sig tolka lekens signaler. Det är därför viktigt att vi som arbetar på förskolan har en gemensam värdegrund och kan ta diskussioner och prata om rätt och fel i många olika sammanhang och inte bara i enskilda situationer.