Min analys av studiens empiri bygger på de frågeställningar liksom den teori som ligger till grund för min studie. För en större tydlighet delar jag upp detta kapitel utifrån mina frågeställningars ämnesområden; ”Arbetets innehåll” och ”Samarbete och beslutsutrymme”.
5.1 Arbetets innehåll
När det kommer till hur studie- och yrkesvägledare vid fristående gymnasieskolor beskriver sina arbetsuppgifter kunde jag se skillnader liksom likheter. Likheter respondenterna emellan är att de alla arbetar med vägledningssamtal liksom en informationsförmedling. Skillnaderna respondenterna emellan delade jag, i min empirigenomgång, upp i renodlade liksom icke renodlade arbetsuppgifter. Där skilde det sig väsentligt åt. Det icke renodlade arbetet handlade ofta om respondenter som arbetar heltid vid en relativt liten skola. På grund av detta, eller på grund av andra orsaker, har respondenterna därför en dubbel funktion vid den skola där de arbetar.
Det innehållsmässiga i de intervjuades arbeten analyserar jag i detta avsnitt med hjälp av ”Vägledningens spänningsfält”, som återfinns i min teoretiska genomgång. ”Vägledningens spänningsfält” handlar det om (1) ”medvetenhet om sig själv” (2) ”medvetenhet om alternativen/omvärlden (3) ”medvetenhet om relationen mellan sig själv och alternativen” (4) ”lära sig fatta beslut” och (5) ”lära sig övergångsfärdigheter” (Lindh 1997, s 21). Intervjupersonerna gav uttryck för att studie- och yrkesvägledning dels kunde handla om att eleven skulle bli medveten om sig själv, dels medveten om de valalternativ som fanns att tillgå. Detta styrker den teoretiska modell som utarbetats av Lindh (1997). Vad gäller den första delen ”medvetenhet om sig själv” handlade det om att få eleven att nå bättre självförståelse, lära dem se och lyfta fram olika styrkor och personliga alternativ. Denna del lyftes i viss utsträckning av intervjupersonerna. Vad gäller den andra delen ”medvetenhet om alternativen/omvärlden” handlade det om att ge eleverna information om arbetsmarknaden, ge alternativ till vidare studier, urval och behörighet, strategiska frågor, jämföra skolor, nya regler i ett nytt högskolesystem etc. Den andra delen nämndes av intervjupersonerna som en stor del i arbetet, både vid klassrumsinformationer liksom inom ramen för vägledningssamtalet.
Att nå ”medvetenhet om sig själv” var inte det viktigaste utan istället prioriterades att informera eleverna om deras ”nu-situation” och de handlingsalternativ som finns att tillgå, alltså en tendens åt ”medvetenhet om alternativen/omvärlden”. En brist på tid verkar ha varit
en orsak till denna prioritering. En annan orsak var att studie- och yrkesvägledning vid gymnasieskolan i stor utsträckning inte handlar om obligatoriska samtal utan om elever som själva söker vägledning. Att själv informera om sin verksamhet lyfts fram av flera av respondenterna, men långt ifrån alla, som viktigt inom ramen för informationsgivningen. Detta torde innebära att många elever inte känner till skolans studie- och yrkesvägledningsarbete, varför de heller inte söker upp vägledaren på sin skola.
Längre in i intervjuerna gav respondenterna uttryck för att man som enskild vägledare lätt kunde få kritik från omgivningen om man hade svårt att svara på en sakfråga. Det handlar om att själv hålla sig uppdaterad för att kunna vara till stöd för eleven vad gäller valmöjligheter, något som framhölls som tidskrävande och svårt. Det handlar om att vara en sakkunnig person och berätta om sakfrågan på ett neutralt och objektivt sätt. Ensamheten i rollen verkar göra att man vill vara expert. Ensam i rollen är inte alltid stark, som en respondent (Björn) påpekar, varför han har prioriterat informationsbitarna högt. Detta kan vara en av förklaringarna till att mest fokus läggs på informationsdetaljer (urval och behörighetsfrågor) istället för att studievägledningen utgår från ett bredare framtidsperspektiv (yrkesvägar och livsmål).
Vad gäller ”medvetenhet om relationen mellan sig själv och alternativen” sätts alltså de första delarna i modellen i relation till varandra. Att det handlar om en ”medvetenhet om relationen mellan sig själv och alternativen” framkommer i flera av respondenternas berättelser. En respondent lyfte t ex vikten av att sätta in det hon säger i ett sammanhang. Det handlar inte om svar på snabba frågor utan om att ge en helhetsförståelse till eleverna. En respondent pekar på den stora möjligheten att som studie- och yrkesvägledare kunna bistå elever att hitta i djungeln av utbildningar, och samtidigt hjälpa eleven att se till realistiska bedömningar i beslutet. Två av respondenterna lyfte fram ytterligare en aspekt nämligen vikten av att diskutera motivation och attityd i relation till ”kunskap om alternativen”. Att det t ex inte är kört bara för att man inte har de allra bästa avgångsbetygen. Där ser respondenterna att de har något att bidra med.
Ett stort behov av studie- och yrkesvägledning lyfts fram av samtliga respondenter. Det personliga samtalet har stor betydelse. Eleverna framställs som osäkra, förvirrade och unga. Internet löser inte allt utan det stora informationsflödet ökar snarare behovet av vägledning. Eleverna söker efter en enkel lösning medan vägledarna snarare poängterar det långsiktiga, processen. Också de stora förändringar som sker inom utbildningsväsendet ger ett ökat vägledningsbehov. Förväntningarna är ofta högt ställda (från eleverna) medan respondenterna
pekar på ett processtänk, likt komplexiteten i det spänningsfält som Lindhs modell (1997) visar på.
Vad gäller fortsättningen på ”Vägledningens spänningsfält” konstaterar jag att ”lära sig fatta beslut” och ”lära sig övergångsfärdigheter” inte återfinns i respondenternas berättelser i någon större utsträckning. Björn lyfter fram hur han tyvärr sällan får höra hur det går för eleverna: ”det är ju så man jobbar, man släpper dom vidare.” Det är de två första delarna och spänningsfältet dem emellan som är själva kärnan i intervjupersonernas arbete. En av respondenterna ger ett konkret exempel på hur ett samtal kan se ut. Respondenten menar att det handlar om att lära känna eleven, höra om förväntningar på framtiden och därigenom hitta områden som eleven tycker passar, vilka sammankopplas med styrkor, intressen och arbetsmarknaden. Detta är precis samma utgångspunkt som den teoretiska modellen ger uttryck för. En skillnad gentemot modellen ligger dock i detta exempel. Och det handlar om fortsättningen på processen. Respondenten såg till att lägga över ansvaret på eleven, som därefter själv fick ta ställning till en fortsatt process tillsammans med studie- och yrkesvägledaren. Att fatta beslut verkar inte ofta ingå i mötet mellan elev och studie- och yrkesvägledare.
En av de mest grundläggande delarna i studie- och yrkesvägledningsprocessen handlar om ”medvetenhet om relationen mellan sig själv och alternativen”, varför det finns anledning att ifrågasätta varför det inte i en högre grad framhölls av respondenterna. Jag konstaterar i min studie att respondenterna i stor utsträckning arbetar med ”medvetenhet om alternativen/omvärlden”. Med detta kan jag inte annat än att fråga mig om studie- och yrkesvägledarna inte är informanter snarare än vägledare? Eleverna verkar få den information som de behöver men ett i många fall litet fokus ligger på hjälp till att bearbeta denna information, alltså att ge vägledning.
5.2 Samarbete och beslutsutrymme
Jag vill fortsätta min analys med att redogöra för hur studie- och yrkesvägledare vid den fristående gymnasieskolan uppfattar sitt samarbete liksom beslutsutrymme, detta utifrån det teoretiska begreppet syo-kultur (Henrysson 1994). Henrysson (1994) pekar i sin avhandling på att arbetsklimatet och engagemanget kring syofrågor varierar från skola till skola. Jag konstaterar detsamma i min studie. Respondenterna i studien ger uttryck för att ha vitt skilda arbetsklimat, då skolorna de arbetar vid ser olika ut. De möter också olika engagemang från lärare, rektorer och övrig skolpersonal. Henrysson (1994) menar att sådana variationer beror på skolans speciella syo-kultur. Respondenterna ger uttryck för att denna syo-kultur till viss
del är relaterat till skolans huvudmannaskap. Att skolan är ”fristående” gör att det bildas en annan syo-kultur. Denna utmärks av andra organisations- och arbetssätt samt mer inslag av marknadsföring och rekrytering. Respondenternas utgångspunkt skiljer sig åt, mycket beroende på anställningsform. Flertalet är anställda vid den skola där de arbetar vid. En av respondenterna ”säljer” sina tjänster till olika skolor, medan en annan är anställd vid en kommunal plattform. Anställningsformen får konsekvenser för kontakten med övrig skolpersonal och för syo-kulturen. De vägledare som i min studie står utanför skolorganisationen genom att inte ha en anställning under rektorn har inte stött på några problem vad gäller att tydliggöra sin roll och funktion.
Syo-verksamheten vid en skola förutsätts vara ett gemensamt ansvar för skolans personal, vilket framgår av Henrysson (1994) men också i Lpf 94. Henrysson (1994) pekar på olika faktorer som påverkar den syo-kultur som utvecklas på en skola och som i sin tur avgör verksamhetens utformning. En faktor är olika personers och personalgruppers inställning och kompetens. Enligt Henrysson (1994) är rektorns och syons inställning grundläggande för syo- kulturen och vilken status området får. Mina resultat pekar på att detta stämmer till viss del. En respondent framhåller vikten av att ha rektorn på sin sida, liksom att samarbeta med skolans lärare. Några framhåller att det är viktigt att vara tydlig med sin roll och var gränserna för arbetsuppgifterna går. Några respondenter samarbetar med övrig skolpersonal i liten utsträckning. En respondent lyfter fram att han upplever en liten förståelse från övrig skolpersonal vad gäller sitt arbete och sin funktion.
Hur funktionen skall utformas verkar allt som oftast bero på studie- och yrkesvägledaren själv. En orsak till detta skulle kunna vara att rektorn har bristande kunskaper och bristande intresse för området. En annan orsak skulle kunna vara rektorns stora förtroende för studie- och yrkesvägledaren att fritt utforma sina arbetsuppgifter. En tredje orsak skulle kunna vara att skolans kultur (informella regler, medarbetarnas förhållningssätt) inte framhåller studie- och yrkesvägledarfunktionen i tillräcklig utsträckning. Flertalet av respondenterna tycker sig själva styra sitt arbete med relativt liten inblick från övrig skolpersonal, även om samarbete förekommer. En av respondenterna ifrågasätter nyfiket hur ett samarbete med skolpersonalen skulle kunna se ut? En sådan undran är relevant. Det ter sig som att respondenterna ägnar sig åt en verksamhet relativt skild från skolans övriga verksamhet.
Henrysson (1994) menar att det är syofunktionären som har en central position i form av expert och samordnare av verksamheten, vilket alltså stämmer med mina resultat. Men därutöver menar Henrysson (1994) att det engagemang och den uppfattning skolans olika
aktörer visar studie- och yrkesvägledaren är av betydelse för hur verksamheten utvecklar sig. Detta styrks av mina resultat i viss utsträckning. I min undersökning visar det sig att samarbetet med rektorn är av stor betydelse för studie- och yrkesvägledningens utrymme (i form av autonomi, beslutsfattande och tidsutrymme). I de fall där vägledaren fungerar som en sådan expert, liksom övriga aktörer på skolan visar ett engagemang, ter det sig som att vägledaren själv uppfattar sin roll och verksamhet som god. Men snarare än skolans olika aktörer verkar vägledaren själv vara av stor betydelse för det engagemang som skolans personal visar verksamheten. Flera av vägledarna trycker på vikten av information till både elever och personal. Det handlar inte enbart om att ha kunskap, utan om att synliggöra sig, för att nå ut med sitt budskap. Vad studie- och yrkesvägledarens funktion innefattar är inte självklart för vare sig elever eller övrig skolpersonal. Att själva synliggöra liksom marknadsföra sin egen funktion verkar vara en öppning till en god och välfungerande syo- kultur. Huruvida syo-kulturen är stark eller inte är beroende av den enskilda studie- och yrkesvägledaren. Flera av vägledarna beskriver hur de vägrat att kompromissa med sin roll och att tydligt visar på ett behov av studie- och yrkesvägledning på skolan. De ser också sin verksamhet som välfungerande. Andra beskriver sitt arbete som inte särskilt högt skattat och att övrig skolpersonal inte riktigt förstår vad arbetet innefattar. En sådan uppgivenhet påverkar med säkerhet hur studie- och yrkesvägledaren uppfattas på den lokala skolan. Huruvida studie- och yrkesvägledaren har utbildning har också betydelse. De respondenter som har utbildning verkar vara angelägna om att tydliggöra sin funktion, och sätta upp klara och tydliga gränser gentemot rektor och övrig skolpersonal.
Henrysson menar att syo-kulturen är beroende av skolkulturen, då den är en del av denna, och därför inte kan komma att förändras om skolkulturen inte förändras. Mina resultat visar på att detta stämmer till viss del. I flera av intervjupersonernas berättelser framgår att de själva, i stor utsträckning, har varit med och skapat sina arbetsuppgifter. Flertalet av respondenterna beskriver sitt påverkansutrymme som stort.
I det följande kapitlet besvaras studiens preciserade frågeställningar. Kapitlet innehåller även en slutdiskussion, kritiska reflektioner liksom förslag till fortsatt forskning.