Analys utifrån frågeställning 1

1) Upplever eleverna att lärandestrategin Aktivera eleverna som

läranderesurser för varandra har skapat lärande om språkliga

strategier/grammatiska moment?

Eleverna upplever i hög grad att detta skapat lärande. Exempel på kommentarer från lektionstillfälle 5 på diskussionsfråga 1 är ”lättare att lösa uppgiften”, vilket 50 % anger i sina svar (N=12), att man kan lära sig av varandra (42 %) ”vilket är bra för ens eget lärande” och ”att man lär sig nya sätt att lösa uppgifterna”. En del elever är inne på att man minskar den egna kognitiva belastningen genom att ”fler kan förstå snabbare” och att om man själv inte kan, kan kanske någon annan i gruppen, och att man kan resonera sig fram till rätt svar tillsammans. 75 % noterar också att de kan få snabbare

återkoppling och snabbare få hjälp. Man blir också snabbare färdig med uppgiften, även om en elev menar att arbetet tar längre tid. 75 % anser att man lär sig bättre i grupp. Hälften anger att uppgifternas svårighetsgrad påverkar arbetet i gruppen, både om de är för lätta och om de är för svåra. Det gäller att hitta svårighetsnivåer på uppgifterna så att de passar varje elev och motsvarar elevens nuvarande förmåga. En för svår uppgift kan medföra att eleven ger upp och en för lätt uppgift kan bli tråkig (Wiliam, 2013, s. 159, s. 171). Ur social synpunkt anger många fördelen att man får bättre samarbetsförmåga och att det är roligare att arbeta i grupp.

Elever som är negativa pekar främst på att eleverna i paren/grupperna varit olika kunniga/varit på alldeles för olika nivå kunskapsmässigt. Det är något att tänka på vid gruppindelningar, och säkert också lättare om man känner eleverna bättre, om det är ens egen undervisningsgrupp. I kommentarerna kan man spåra elever som tycker att

uppgifterna är lätta och därför hellre arbetat ensamma. Det förekommer en kommentar om att några som inte kunde så mycket bara kopierade de rätta svaren. Eftersom eleverna i gruppen har olika förkunskaper krävs det stort förarbete med att hitta uppgifter som är på rätt nivå för alla. Två elever ser fördelar med båda arbetssätten.

Jag har tidigare redogjort för Nottinghams modell som beskriver hur övning och lärande hänger ihop (se figur 1). I figur 2 har jag illustrerat skillnader i elevernas kunskapsnivå genom att placera in elever i fiktiva kategorier A, B och C. Uppgiften var alldeles för svår för A, gav B lagom med utmaningar för att hen skulle hamna i lärandezonen och på tok för lätt för C, som kan redan kan klara av uppgiften och som på sin höjd får öva på något hen redan kan. Många av elevernas kommentarer kan förklaras av, eller förstås med, Nottinghams modell. En kommentar som ”Man får en andra åsikt, någon som kanske stoppar en om man gör fel och förklarar” är ett exempel på det. Det blir mindre skakigt då för en elev som befinner sig långt ovanför sin aktuella förmåga.

Wiliam och Leahy skriver att det är utvecklande för elever att bidra till andras lärande (2015, s. 142), och Hattie och Yates menar att eleverna får tillgång till fler

”minnesplatser” om de arbetar tillsammans i grupp. När man arbetar i grupp har man "sällskap" upp i lärandezonen, och kan vara varandras stöd, inte minst genom att man i grupp får tillgång till fler minnesplatser i korttidsminnet (Hattie & Yates 2015, s. 182). Kopplingen till Nottinghams tankar om inlärningszon och övningszon är också

uppenbar. Om man är på väg åt fel håll kan en kamrat hjälpa en att komma rätt igen. Man hjälps åt att hålla sig inom rätt zon. Om en elev börjar gå vilse i uppgiften är risken stor att det blir mycket mer skakigt än nödvändigt. När man inte ser några mönster alls i den grammatiska uppgiften, beroende på att man hamnat fel, blir situationen alldeles onödigt darrig, och om man får hjälp att komma på rätt bana igen reduceras den kognitiva dissonansen och lärandet kan ta fart igen.

Figur 2 Egen omarbetning av figur 1 För svårt För lätt Inlärningszon Övningszon Tid Prestation _A B C Potentiell förmåga Aktuell förmåga Undermedveten förmåga

Det stämmer väl överens med Wiliams och Leahys konstaterande att eleverna, när de arbetar i grupp, hjälper varandra, ger varandra återkoppling på ett sätt som elever tar emot på ett mer konstruktivt sätt än lärarens återkopplingar, att elevernas tänkande utmanas och att de bidrar till att stödja gruppens arbete. Detta är enligt Wiliam och Leahy de främsta orsakerna till att strategi 4, att aktivera eleverna som läranderesurser för varandra, fungerar så bra (2015, s. 180). Håkansson och Sundberg (2012, s. 84-85) skriver att det är viktigt att eleverna får öva och tillämpa sina kunskaper, och att det är särskilt viktigt att eleverna i det arbetet får möjlighet att samarbeta i par eller

smågrupper. Återkoppling de får hjälper dem att lära sig.

25 % av eleverna nämner också vikten av att avsikterna med undervisningen är klara och tydliga, vilket direkt kan kopplas till nyckelstrategi 1, att läraren måste se till att eleverna förstår lärandemålen och vilka kriterierna för att lyckas är, och ett par kommentarer med metakognitiva tankar kan dessutom tolkas som tillhörande

nyckelstrategi fem; ”bra för ens eget lärande” och ”det kan göra så att man blir bättre på andra lektioner”.

Arbete i grupp anses av flera elever, 55 %, vara mer stimulerande (”Ja och roligare”). Säljö lyfter fram det positiva i att eleverna arbetar tillsammans med övningar. Det är av avgörande vikt att elever deltar i social interaktion i sin inlärningsprocess (Säljö 2015 s. 129). En invändning kommer från en elev som misstänker att den andra eleven i paret har kopierat svaren: ”Jag är säker på mina svar och då kopieras det ibland p.g.a. att personen inte vet”. Detta bekräftar vad jag nämnt ovan, att eleven behöver befinna sig i sin inlärningszon eller övningszon för att utvecklas och lära sig saker och för att befästa dem. I värsta fall befäster en elev som får för svåra uppgifter att hen inte kan.

Människor vill undvika kognitiva dissonanser, och ett sätt att göra det är att fly dem (Egidius, psykologiguiden.se). Dweck uttrycker detta i form av att eleven som har ett statiskt mindset försöker anstränga sig så lite som möjligt (2015, s. 75). Giota menar att elever kan tappa tron på sig själva om de jämför sig med duktigare elever, vilket i sin tur kan leda till att de undviker lärandesituationer där de annars kunde utvecklat sitt lärande (Giota 2002, s. 298).