Med utgångspunkt i syfte, tidigare forskning och teori samt resultat fördjupas nedan resonemanget. Syftet med detta examensarbete har varit att undersöka på vilket sätt studie- och yrkesvägledare bemöter elever med Aspergers syndrom i gymnasiet, samt på vilket sätt detta skiljer sig från bemötandet med andra elever. Eftersom syftet med detta arbete har varit att undersöka, tolka och förstå enskilda individers föreställningar har vi använt oss av en kvalitativ metod i form av intervjuer med en semistrukturerad intervjuguide. Detta för att få en djupare inblick i individernas tankar och upplevelser.
Enligt Olsson och Olssons (2007) bok Att se möjligheter i svårigheter - barn och
ungdomar med koncentrationssvårigheter är de flesta elever med Aspergers syndrom
integrerade i skolan, men de är i behov av extra stöd och förståelse. Resultatet av intervjuerna visar att vägledarna hade detta i åtanke då de arbetade med elever med Aspergers syndrom. Vägledarna sade sig ha mer tålamod och flexibilitet gentemot elever med Aspergers syndrom och Saga påpekade att hon också hade mer överseende med dessa elever. Alla intervjuade vägledare påpekade vikten av tydlig struktur och kommunikation för elever med Aspergers syndrom. De poängterade också betydelsen av fokus på individen och att det var viktigt att utgå från elevens förutsättningar.
Aktivt lyssnande och ett empatiskt förhållningssätt var framträdande hos alla intervjuade vägledare gällande deras bemötande gentemot elever med Aspergers syndrom. I enlighet med Holm (1995) Det räcker inte att vara snäll visar en analys att aktivt lyssnade kan vara betydelsefullt för vägledaren gällande bemötandet gentemot elever med Aspergers syndrom. Då både intervjuerna och tidigare forskning har visat på att personer med Aspergers syndrom kan vara inneslutna och fåordiga är vägledarens förmåga att lyssna aktivt, det vill säga att kunna läsa mellan raderna och finna nyckelord, samt att kunna fånga upp känslorna individen förmedlar betydelsefullt för
34
samtalet. Ellinor underströk att hon ”försökte känna in vad eleven behövde och ville”. Detta går även i linje med Carl Rogers klientcentrerade teori (Kirschenbaum and Land Henderson, 1989) där vägledarens roll är lyssnande och Rogers framhåller empati som en viktig del av samtalet.
Om vägledaren visar empati gentemot den sökande kan individen känna acceptans från vägledaren och därmed få en ökad självkänsla. En analys av Rogers (Kirschenbaum and Land Henderson, 1989) visar att lyhördhet är ett sätt att visa empati gentemot eleven och få denna att känna sig accepterad. I enlighet med detta tänkesätt uttryckte Stina det som att man som vägledare ”lyssnade mer än man pratade”.
Fransson (2005) nämner i sitt examensarbete Att möta elever med Aspergers syndrom
på gymnasieskolans yrkesprogram att elever med Aspergers syndrom är i behov av
personal som har god kunskap om elevens behov. Resultatet visar att vägledarna hade delade åsikter om huruvida de ville ha information om eleven inför ett vägledningssamtal eller ej. Främst Stina och Maja tog upp denna aspekt. Stina ville endast ha kunskap om det nödvändigaste eftersom hon ville höra elevens egen historia. Maja ville däremot få information om eleven från övrig personal på skolan. Detta gav henne en bild av hur hon kunde arbeta med varje elev.
Aspergers syndrom är ett handikapp utan något kroppsligt kännetecken. Det är ett så kallat misskreditabelt stigma (Goffman, 2001). De intervjuade vägledarna beskrev elever med Aspergers syndrom som avvikande och lite ”udda”. I enlighet med Goffman (2001) har dessa elever fläckar på den personliga karaktären och det som framkommit i intervjuerna visar att dessa elever har ett misskreditabelt stigma på så vis att de är inneslutna, saknar självinsikt, svårigheter med att förstå socialt samspel samt bristande empati. Av ovanstående anledningar kunde vägledarna inte bemöta elever med Aspergers syndrom på samma sätt som de bemötte andra elever. Enligt Autism och Aspergers förbundets hemsida (www.autism.se) är personer med Aspergers syndrom oftast normalbegåvade, men intelligensen kan vara ojämn. Elever med Aspergers syndrom kan ha höga betyg, men kan samtidigt ha svårigheter med det vardagliga livet. Följden kan då bli att vägledaren bemöter eleven på felaktiga bedömningar (Goffman, 2001).
Resultatet av intervjuerna visar att vägledarna var tydligare i sin struktur och kommunikation gentemot elever med Aspergers syndrom än mot elever utan någon
35
diagnos. De visade större flexibilitet och tålamod samt att de försökte möta eleven på dennes nivå. Emellertid sade sig vägledarna att de försökte inta liknande förhållningssätt gentemot alla elever, eller som Stina uttryckte det ”alla är människor”. Vägledarna påpekade vikten av respekt gentemot individen oavsett om de hade Aspergers syndrom eller inte.
Goffman (2001) beskriver vidare personer som accepterar och sympatiserar med de stigmatiserade, de så kallade ”visa”. En analys av resultatet visar på att vägledarna kan ses som ”de visa” personerna eftersom erfarenheten av att vägleda elever med Aspergers syndrom leder till en ökad förståelse och djupare kunskap för dessa stigmatiserade elever. Holm (1995) anser att erfarenhet kan ligga till grund för att sätta sig in i en annan människas känsloliv. För att få en ökad förståelse för elever med Aspergers syndrom, och därmed kunna bemöta dem på ett adekvat sätt, är ett empatiskt förhållningssätt grundläggande.
En analys av vilka metoder och teorier vägledarna använde sig av i mötet med elever med Aspergers syndrom visar att majoriteten av vägledarna inte utgick från någon metod eller teori. Stina utgick emellertid från en vägledningsmodell när hon vägledde elever. Denna modell innehöll fem steg och kan liknas vid den samtalsmodell Hägg och Kuoppa (2007) presenterar i sin bok Professionell vägledning – med samtal som redskap. Den kan även liknas vid Egans (2002) samtalsmodell. En analys visar att det centrala i alla tre modellerna är kartläggning av individens situation, identifikation av problem, vidgande av perspektiv samt att komma till insikt om hur individen skall gå vidare. Detta synsätt kan även kopplas till CIP- teorin och dess CASVE- cykel (Brown and Associates, 2002). I denna process skall vägledaren stödja eleven till att kunna identifiera problem och utforska alternativ, vilket skall leda till att eleven kan fatta beslut genom ökad kunskap och förståelse.
Saga och Julia sade sig inte arbeta efter någon metod eller teori utan arbetade med öppna frågor och aktivt lyssnande. Även detta kan kopplas till Hägg och Kuoppas (2007) samt Egans (2002) samtalsmodeller där färdigheterna att ställa öppna frågor och lyssna aktivt framhålls som viktiga aspekter av vägledningssamtalet.
Egan (2002) skriver att vägledaren bör vara eklektisk i sin vägledningsstil och att en metod inte är fullkomlig. En analys av resultatet visar att Maja och Ellinor var eklektiska i sitt val av metod. Vägledare fyra betraktade vägledning som en process för
36
den sökande. Dessutom var alla individer unika med olika utgångspunkter. Av den anledningen framhöll vägledarna att en metod inte passade alla elever utan de försökte anpassa metoden efter elevens behov förutsättningar.
Ellinor arbetade likaså med att få fram elevens starka sidor i syfte att stärka elevens självkänsla. Detta gjorde även vägledare två. Till skillnad från Stina, som utgick från en vägledningsmodell, sade Ellinor att hon inte arbetade efter någon särskild metod eller teori. Emellertid kan arbetssättet med att få fram elevens starka sidor kopplas till den kognitiva CIP- teorin (Brown and Associates, 2002), vilken har som syfte att stärka individen till att bli handlingskraftig och självständig och därmed komma närmare sitt mål. I enlighet med Autism och Aspergers förbundets hemsida (www.autism.se) nämner vägledarna att elever med Aspergers syndrom ofta har ett smalt intresseområde. Att framhäva detta smala intresseområde kan vara ett sätt att få fram elevernas starka sidor och på så vis öka deras självkänsla.
37