I detta kapitel analyseras de resultat som framkom vid den undersökning som gjorts av företagens årsredovisningar. Dessa resultat diskuteras med utgångspunkt i de förändringar som har aktualiserats i och med införandet av de nya redovisningsstandarderna.
Att införandet av de nya redovisningsstandarderna IFRS skulle komma att leda till
förändringar av utseendet på företagens årsredovisningar var utom alla tvivel. Men hur blev det nu då? Den största förändringen består främst i att årsredovisningar som upprättats i enighet med de nya reglerna framförallt innehåller mer information än vad som tidigare varit fallet. Tidigare behövde företagen inte motivera varför en nedskrivning inte redovisades, nu har dock informationskraven utökats och företagen måste redogöra för utförandet av hela nedskrivningsprövningen oavsett om en nedskrivning görs eller inte. De måste enligt IAS 36 beskriva de antaganden beslutet grundats på. Syftet med detta är att tillförlitligheten till redovisningen ska öka eftersom det nu tydligt kommer att framgå att en värdering av goodwillvärdet har gjorts, samt hur denna gått till.
6.1 Kassagenererande enhet
En fråga som debatterades innan införandet av de nya standarderna var huruvida allokering av goodwill skulle kunna göras till stabila kassagenererande enheter för att försöka undkomma nedskrivning. Detta skulle företagen främst kunna uppnå genom att härleda goodwill till kassagenererande enheter på en så hög organisatorisk nivå som möjligt. Nivån i
företagsstrukturen på vilken den kassagenererande enheten återfinns skiljer sig också åt från företag till företag. Det val av kassagenererande enhet som sticker ut mest är det företag som anser att den enda kassagenererande enheten som kan dra nytta av de ekonomiska fördelar som goodwillvärdet genererar är koncernen som en helhet. Företaget har ej givit någon närmare förklaring till detta utan konstaterar bara att så är fallet. Ju högre organisatorisk nivå som ett nedskrivningstest genomförs desto svårare är det att identifiera ett eventuellt
nedskrivningsbehov. Att då använda hela koncernen som den enda kassagenererande enheten torde göra identifiering av ett eventuellt nedskrivningsbehov svårupptäckt. Frågan som aktualiseras i och med detta förfarande är om företaget genom denna allokering av
goodwillvärdet har sett en möjlighet till att undkomma nedskrivningar av goodwillvärdet.
Förutom vilken kassagenererande enhet som valts är det även viktigt att företagen redovisar hur stor del av goodwillvärdet som påförts denna. Får intressenterna information härom kan dessa på egenhand bilda sig en uppfattning om huruvida risken för nedskrivningar i framtiden är hög beroende på den risk som föreligger för den aktuella kassagenererande enheten. Om exempelvis stora delar av koncernens totala goodwillvärden har härletts till en
kassagenererande enhet som existerar inom ett område eller markand som karaktäriseras av hög osäkerhet, då är risken högre att företaget senare kommer att bli tvungna att göra nedskrivningar av denna kassagenererande enhet.
6.2 Återvinningsvärde
Att de flesta företagen valde att värdera den kassagenererande enhetens återvinningsvärde som nyttjandevärde är logiskt eftersom ett företag rationellt sett skulle sälja en tillgång om dess verkliga värde översteg dess nyttjandevärde. Dock var det ett företag som värderade en av sina kassagenererande enheter, ett dotterbolag till verkligt värde minus
försäljningskostnader. I redovisningen framgick det att värdet varken fastställts genom ett bindande avtal mellan kunniga parter eller utifrån en aktiv marknad utan att en beräkning har gjorts med hjälp av ett antal antaganden. Företaget i fråga är ett investmentbolag varför detta troligtvis har omfattande erfarenheter av handel med bolag liknande det som för vilket verkligt värde minus försäljningskostnader beräknats. Således kan detta antas vara
anledningen till att detta bolag ansåg att verkligt värde minus försäljningskostnader kunnat fastställas med rimlig säkerhet.
Enligt IAS 36 skall företagen informera om rimliga, möjliga förändringar av något av de antaganden som ligger till grund för värderingen av en kassagenererande enhet skulle medföra en nedskrivning. Detta för att ytterligare stävja uppkomsten av oväntade behov att göra nedskrivningar av dessa värden. Många företag har lämnat ut sådan information, dock är den i de flesta fall väldigt kortfattad och i andra fall saknas den helt. Frågan är till hur pass stor nytta denna information är för en investerare om företagen endast påstår att ingen
nedskrivning skulle vara nödvändig även om en förändring av någon av parametrarna äger rum utan att precisera detta närmare. Flera av de företag som lämnar ut sådan information uppger hur stora procentuella förändringar som har använts för att göra ett sådant test. Dock är det endast ett av alla de företag som har undersökts vid denna studie som uttryckligen rapporterar med hur stor summa som återvinningsvärdet överstiger det redovisade värdet. Då företag ej redovisar de summor med vilka återvinningsvärdet överstiger det redovisade värdet
är det omöjligt för intressenterna att själva beräkna hur stor förändring som skulle medföra att ett nedskrivningsbehov uppstår. Således vore det av intresse att samtliga företag uppgav dessa summor för att informationen verkligen skall vara till maximal nytta för intressenterna.
6.3 Kortsiktig prognosperiod
Vid beräkning av de framtida kassaflödena har företagen gjort en hel del antaganden. Dessa antaganden är subjektiva då de reflekterar respektive företagslednings framtidstro om bland annat resultatutveckling, investeringar, kapitalkostnader och marknadsförhållande.
Det vi upplevde vid undersökningen var att graden av information samt motiveringen av antaganden varierade. Det var många företag som inte motiverade sina antaganden väl vilket gör att tilltron till dessa antaganden minskar, speciellt då företagsledare har en viss tendens att göra optimistiska antaganden om framtiden. Ett av företagen valde en prognosperiod som sträckte sig över tio år. Antaganden om framtiden är osäkra och ju längre prognosperiod som anges, desto mer osäker blir uppskattningen av värdet. Företagets motivering till den långa prognosperioden är att de patent som företaget äger har en löptid motsvarande tio år. I och med detta påstående antar vi att företaget tror sig förutsäga sina vinster under denna period.
Dock känns motiveringen tveksam då löptiden för ett patent inte behöver innebära att ett företag med större säkerhet kan bestämma kassaflödena för en längre period.
För att få en mer objektiv värdering samt öka trovärdigheten för dessa antaganden skulle företaget kunna ta hjälp av en extern värderare. Detta skulle medföra att värderingen påverkas mindre av det egenintresse företagen har. Det finns dock en risk med detta då de externa värderarna inte har lika stor insikt i företagets verksamhet vilket kan leda till att värderingen kan bli missvisande.
6.4 Långsiktig tillväxttakt
Den faktor som företagen har använt sig av för att extrapolera kassaflödena utöver den kortsiktiga prognos perioden skiljer sig inte så väldigt mycket från företag till företag.
Motiveringen till varför en viss tillväxttakt har använts varierar dock mellan företagen. Det är lika många som har uppgett att tillväxttakten baseras på den långsiktiga tillväxttakt som föreligger inom den bransch eller för den marknad inom vilken den kassagenererande enheten finns. De övriga har lämnat andra förklaringar till varför den aktuella tillväxttakten valts.
Dessa bolag har istället för den långsiktiga tillväxttakten inom en bransch eller på en marknad
uppgett exempelvis att tillväxttakten baseras på egna antaganden och tidigare erfarenheter. Att motivera tillväxttakten för den kassagenererande enheten med tidigare erfarenheter som inte följer den för marknaden aktuella långsiktiga tillväxten gör att företaget på så sätt i högre utsträckning gör egna antaganden om tillväxten. Således borde detta göra att dessa långsiktiga beräkningar för en utomstående blir än mer osäkra än om de härleds till tillväxttakten för en marknad.
6.5 Diskonteringsfaktorn
Valet av diskonteringsfaktor skall spegla den risk som föreligger för den kassagenererande enheten till viken goodwill har härletts. Således är denna av intresse för intressenter då det gäller att bilda sig en uppfattning om hur stor risken för framtida nedskrivningar är. Att företagen har använt sig av olika diskonteringsfaktorer för olika kassagenererande enheter visar hur pass stor risk som dessa anser föreligger för de olika enheterna. Det tydligaste exemplet för detta i den undersökning som har gjorts var det företag som angav
diskonteringsfaktorn till 25 % för den latinamerikanska delen av verksamheten. Att vissa företag ej har uppgett hur stor diskonteringsfaktor som använts gör att en utomstående ej lika lätt kan bedöma risken för den aktuella kassagenererande enheten. Dock är det enligt IAS 36 inget krav att nämna hur hög diskonteringsfaktor som använts annat än för de
kassagenererande enheter som innehåller betydande andel goodwill eller då en nedskrivning ägt rum.
6.6 Nedskrivning
Utav 35 bolag var det endast 5 stycken som skrev ner goodwillvärdet. Att det inte var fler som ansåg sig tvungna att göra nedskrivningar tyder på att företagen i de flesta fall anser att de goodwillvärden som redovisats överstiger återvinningsvärdena. Det är enligt IAS 36
obligatoriskt att lämna ett antal upplysningar vid en nedskrivning. Något företagen verkar ha missat är diskonteringsfaktorn för föregående beräkning då denna i fyra fall av fem har utelämnats. Varför företagen har missat denna upplysning i så pass hög utsträckning är oklart, särskilt som den bestämmelse som står i standarden är tämligen tydlig.
Eftersom detta var första gången företagen var tvungna att redovisa enligt de nya reglerna var vårt initiala antagande att företagen skulle lägga stor vikt vid att formulera välgrundade motiveringar i de fall goodwillvärdet skrev ned, för att på så sätt skapa ett ökat förtroende för sin redovisning. Detta var dock inte fallet då de motiveringar företagen lämnade inte var
särskilt utförliga eller informativa, ett företag lämnade överhuvudtaget ingen motivering.
Givetvis är det så att all ny information är till hjälp för att bedöma de antaganden som ett företag har gjort för att bedöma huruvida ett nedskrivningsbehov föreligger. Men att endast konstatera att värdet på goodwill bör skrivas ned på grund av svikande lönsamhet säger egentligen inte så mycket om de omständigheter som föranlett nedskrivningen. Det som väcker störst funderingar är det företag som inte har lämnat ens en kort förklaring till varför en nedskrivning av goodwill har ansetts nödvändig. Företaget i fråga har uppgett hur stor nedskrivning som gjorts men inte med ett ord har denna nedskrivning förklarats. De enda tänkbara förklaringarna till detta är att företagen inte vill lämna ut information om att det går dåligt för en del av koncernen alternativt att företaget ej anser att information om varför nedskrivningen har gjorts inte är av intresse för intressenter av dess redovisning. Kraven i IAS 36 säger dock att denna information skall lämnas och således anser vi att detta företag inte fullt ut har levt upp till dessa krav.
6.7 Särskiljning av immateriella tillgångar
Att företagen har blivit tvungna att särredovisa en större del immateriella tillgångar från goodwillvärdet i samband med företagsförvärv borde föranleda att fler immateriella tillgångar finns redovisade separat i företagens årsredovisningar jämfört med tidigare. Efter att ha granskat årsredovisningarna står det klart att det är ungefär lika många företag som har nya poster för immateriella tillgångar i sin redovisning som de som ej har gjort några förändringar.
Hos många av de företag som ej redovisat några nya typer av immateriella tillgångar fanns redan flera av de immateriella tillgångar som tas upp som nya hos dem som gjort en
förändring av benämningen på de immateriella tillgångarna. Detta i samband med att vissa ej har genomfört några förvärv under året kan vara bidragande orsaker till att inte fler har ansett sig tvungna att ändra sina kategoriseringar av immateriella tillgångar.
Frågan är hur pass väl företagen egentligen har separerat de immateriella tillgångarna, många som gjorde förändringar av sina noter har endast lagt till eller omfördelat värden till något som de döpt till övriga immateriella tillgångar . Vid en sådan uppdelning, som ofta gjordes utan någon egentlig förklaring till vilka olika immateriella tillgångar som tillhörde denna post, är det tveksamt om det egentligen gagnar förståelsen för vilka olika immateriella tillgångar som företagen har och hur de har värderat dessa. Dock skall tilläggas att i syfte att erhålla ett mer rent goodwillvärde är en särskiljning av immateriella tillgångar från detta värde i alla avseenden en förbättring.
Endast sju företag ansåg att de hade immateriella tillgångar utöver goodwill som hade
obestämbar nyttjandeperiod. I de fall som företagen lämnade förklaringar till varför tillgången hade tilldelats en obestämbar nyttjandeperiod var dessa baserade på företagens egna
antaganden, se exemplet som presenteras i empirin. Att dessa förklaringar är subjektiva är höjt utom allt tvivel dock anser vi att företagen inte rimligtvis kan tänkas förklara denna
uppdelning utan att göra antaganden av denna karaktär.