UPPSALA UNIVERSITET EXAMENSARBETE
Företagsekonomiska institutionen Magisteruppsats 10p
Vt 2006
Värdering av goodwill till följd av IFRS 3 tanken
är god, men finns viljan?Författare: Johan Dieckhoff Zelal Özkeskin Handledare: Dag Smith
Sammanfattning
Införandet av de nya redovisningsstandarderna IAS/IFRS som tillkommit för harmonisering av Europas redovisningsregler har lett till förändringar i de svenska bolagens redovisning. En av dessa är behandlingen av goodwill samt immateriella tillgångar vid förvärv.
Goodwillvärdet ska inte längre skrivas av utan endast skrivas ned vid behov. Företagen ska årligen genomföra ett nedskrivningstest för att undersöka om ett sådant behov föreligger. Vad gäller immateriella tillgångar ska dessa numera i större utsträckning särskiljas från goodwill vid förvärv. I denna uppsats har det undersöks hur dessa förändringar har kommit att påverka redovisningen i 35 svenska bolag. Undersökningen visade att samtliga företag idag lämnar ut mer information i sina årsredovisningar än tidigare, informationsgraden varierade dock väsentligt mellan de olika företagen. Trots att värderingen av immateriella tillgångar och goodwill i huvudsak består av företagens egna subjektiva bedömningar gör denna information att intressenterna lättare kan bilda sig en uppfattning om hur företagen har gått till väga vid dessa bedömningar, vilket sannolikt ökar förståelsen för redovisningen. Trots de förändringar som gjorts kommer ytterligare utveckling av redovisningsreglerna samt praxis för hur dessa skall tillämpas att krävas för att målen med IFRS skall kunna bli verklighet.
Innehållsförteckning
1. Inledning ...1
1.1 Bakgrund ...1
1.2 Problemdiskussion...2
1.3 Syfte...3
1.4 Avgränsning...4
2 Metod...5
2.1 Angreppssätt ...5
2.2 Datainsamling ...6
2.3 Källkritik...7
3. Immateriella tillgångar ...8
3.1 Avskrivning av goodwill missvisande? ...9
3.2 Beräkning av goodwill...11
4. Normer...13
4.1 Tidigare bestämmelser...13
4.1.1 RR 1:00 - Koncernredovisning...13
4.1.2 RR 15 Immateriella tillgångar ...14
4.1.3 RR 17 Nedskrivningar ...14
4.2 Nya bestämmelser...15
4.2.1 IFRS 3 - rörelseförvärv...15
4.2.2 IAS 38 - Immateriella tillgångar...16
4.2.3 IAS 36 Nedskrivningar ...18
5. Sammanställning av företagens årsredovisningar ...22
5.1 Goodwill ...22
5.1.1 Kassagenererande enhet ...22
5.1.2 Återvinningsvärde ...23
5.1.3 Kortsiktig prognosperiod ...24
5.1.4 Långsiktig tillväxttakt...24
5.1.5 Diskonteringsfaktorn ...25
5.1.6 Nedskrivning ...26
5.2 Särskiljning av immateriella tillgångar...27
6. Analys ...28
6.1 Kassagenererande enhet ...28
6.2 Återvinningsvärde ...29
6.3 Kortsiktig prognosperiod ...30
6.4 Långsiktig tillväxttakt...30
6.5 Diskonteringsfaktorn ...31
6.6 Nedskrivning ...31
6.7 Särskiljning av immateriella tillgångar...32
7. Slutsats...34 Källförteckning
Bilaga 1 Bilaga 2
Figurförteckning
Figur 1 Goodwillvärdet bestående av en mätfelskomponent samt en övervinstkomponenten 11
Figur 2 Exempel på immateriella tillgångar som bör kunna särredovisas från goodwill...18
Figur 3 Fördelning av goodwill på kassagenererande enheter ...22
Figur 5 Företagens val av kortsiktig prognosperiod ...24
Figur 6 Långsiktig tillväxttakt ...24
Figur 7 Nedskrivningar...26
Figur 8 Nytillkomna immateriella poster i företagens årsredovisningar. ...27
1. Inledning
I detta inledande kapitel kommer bakgrunden till det problem som behandlas i uppsatsen förklaras, vidare följer en problematisering, detta åtföljs av syftet med studien.
1.1 Bakgrund
Inom Europa har en omfattande harmonisering av redovisningsreglerna inletts i syfte att öka jämförbarheten av finansiell information mellan företagen och därmed skapa en effektivare kapitalmarknad.IASB är det normgivande organ som utformat de nya standarderna IAS/IFRS för att en internationellt enhetlig redovisningspraxis ska uppnås. I och med årsskiftet 2005 blev IAS förordningen obligatorisk vid upprättande av koncernredovisning för alla europeiska företag som har aktier eller skuldebrev noterade på en reglerad marknad (SOU 2003:71). I Sverige gäller detta företag som är noterade på Aktietorget, NGM och Stockholmsbörsen (Ernst & Young, 2004).
En av de stora skillnaderna i de nya standarderna jämfört med traditionell svensk
redovisningspraxis är hur redovisningen av goodwill skall gå till. IFRS 3-rörelseförvärv samt omarbetade versioner av IAS 36-nedskrivningar och IAS 38-immateriella tillgångar är de tre standarder som behandlar hanteringen av goodwill.
Enligt IFRS 3 skall samtliga företagsförvärv numera redovisas enlig förvärvsmetoden, den tidigare tillåtna poolningsmetoden är således ej längre tillåten. Företag tillåts ej heller längre periodisera och skriva av värdet på den förvärvade goodwillen som finns inom koncernen. De nya reglerna tvingar företagen att istället årligen, eller så snart dessa anar att detta skulle vara nödvändigt, göra ett nedskrivningstest för att undersöka om det redovisade värdet av goodwill kan anses vara riktigt. Skulle det visa sig att goodwillvärdet är för högt värderat ska denna skrivas ned. IAS 36 ställer upp reglerna för hur nedskrivningen av goodwill skall gå till. Här beskrivs det bland annat hur företagen skall bestämma återvinnigsvärdet av en tillgång, vilken kassagenererande enhet goodwill kan hänföras till samt vilka upplysningar som skall lämnas i och med nedskrivning. Enligt de nya kraven i IAS 38 skall immateriella tillgångar i högre utsträckning än vad tidigare svenska regler föreskrev, identifieras och särskiljas från goodwill vid förvärv.
I USA instiftade det normgivande organet FASB redan den 1 januari 2002 skärpta regler beträffande redovisningen av goodwill i och med införandet av FAS 142. Detta regelverk skärpte bland annat kraven rörande upplysningar som skall lämnas vid värderingen av goodwill samt förbjöd planenliga avskrivningar av goodwill. I och med införandet av IFRS 3 görs en harmonisering inte enbart inom Europa utan reglerna anpassas även på ett sådant sätt att de numera även stämmer bättre överens med amerikanska redovisningsreglerna (Jansson et al Balans 2004).
1.2 Problemdiskussion
I och med de förändringar som införandet av IFRS 3 IAS 36 samt IAS 38 föranleder uppkommer ett flertal nya värderingstekniska situationer som användare av bolagens ekonomiska rapportering måste ta hänsyn till. I tidigare litteratur uttrycktes bland annat en önskan om bättre information från företagen i samband med företagsförvärv som föranledde uppkomst av goodwill (S-E Johansson Balans 2004). De bestämmelser som tillkommit vid införandet av IFRS 3 har inneburit att företagen idag tvingas rapportera mer ingående om goodwill och de immateriella tillgångar som uppkommer vid ett sådant förvärv.
Förändringen av redovisningsreglerna har medfört att företagen inte längre kan anta ett lika godtyckligt värde på goodwill som tidigare. Detta eftersom immateriella tillgångar numera i högre utsträckning än tidigare skall identifieras och redovisas skiljt från goodwill (Ernst &
Young 2004). Om fler immateriella tillgångar, för vilka det ej finns en aktiv marknad, tas upp i balansräkningen innebär detta att värderingen av dessa tillgångar sannolikt kommer att skilja sig åt. Därför kan dessa värden komma att präglas av en viss osäkerhet. Sannolikheten är även stor att det kommer uppstå frågor om gränsdragningen kring vilka immateriella tillgångar som har begränsad respektive obegränsad nyttjandeperiod (Rankin-Johansson Balans 2001). Detta eftersom immateriella tillgångar med obegränsad nyttjandeperiod inte skall skrivas av enligt IAS 38. Dessa tillgångar skall numera liksom goodwill bli föremål för ett årligt
nedskrivningstest.
Nedskrivningstestet baseras i de flesta fall på en diskonterad kassaflödes beräkning som till stor del grundas på företagens egna subjektiva bedömningar (Buisman Balans 2006). Att företagen i hög grad baserar dessa tester på subjektiva bedömningar innebär att det finns en risk att dessa bedömningar tenderar att bli väl optimistiska. I och med att redovisningen i större utsträckning kommit att baseras på företagens egna bedömningar kommer detta
medföra att företagsledningen i högre utsträckning kommer involveras i dessa
ställningstaganden. Det är således viktigt för företagsledare att se till att vara ordentligt insatta i de nya reglerna för att kunna svara upp mot de utökade kraven på information som
redovisningen nu ställer (Jansson Et al Balans 2004).
De nya redovisningsregler som nu tillämpas i Europa påminner starkt om de förändrade redovisningsregler som sedan 2002 har varit gällande i USA. Inför denna förändring uttryckte Christine Rankin-Johansson ett antal farhågor i tidningen Balans. Bland annat påpekade hon att bedömningen om hur goodwill ska hänföras till kassagenererande enheter kommer att skapa möjligheter för företagen att försöka agera till sin fördel. Det finns en risk att de härleder goodwillvärdet till kassagenererande enheter som är stabila och därmed minskar sannolikheten för behov av nedskrivning.
Syftet med harmoniseringen av redovisningen är enligt IASB:s föreställningsram bland annat att det skall bli lättare att jämföra olika företags finansiella rapporter samt att dessa skall bli mer tillförlitliga. Detta skall uppnås genom att samtliga europeiska företag tillämpar samma redovisningsprinciper samt tvingas lämna mer information om hur de har gått tillväga då de vid ett förvärv värderat och redovisat immateriella tillgångar skiljt från goodwill. De utökade upplysningskraven syftar till att intressenter lättare skall kunna bilda sig en uppfattning om hur företagen gått till väga då de värderat goodwill.
1.3 Syfte
Ovan nämnda problematik ligger till grund för denna studies fortsatta utvecklig och föranledde följande frågeställningar:
Vad för typer av immateriella tillgångar har företagen valt att redovisa separat?
Vilka kassagenererande enheter är det vanligast att goodwill fördelas på i samband med förvärvet?
Hur har företaget gått tillväga då de beslutat om huruvida goodwill skall skrivas ned eller ej?
Syftet med denna uppsats är att genom analys av årsredovisningar bedöma hur företags redovisning av goodwill samt förvärvade immateriella tillgångar har förändrats till följd av införandet av IFRS 3, med tonvikt på nedskrivningstesterna av goodwill.
1.4 Avgränsning
Denna studie avgränsar sig till att undersöka den finansiella informationen i årsredovisningar från 35 företag noterade vid Stockholmsbörsen (A-listan samt A-listan mest omsatta). Negativ goodwill kommer inte att tas i beaktande.
2 Metod
I detta kapitel beskrivs den metod som använts vid studiens utformning, det kommer även ges en beskrivning av hur undersökningsmaterialet som ligger till grund för studien har samlats in.
Det är nu första gången som årsredovisningar vilka upprättats i enighet med de nya
standarderna kommer ut. Därigenom ges en unik möjlighet att undersöka effekterna av dessa nya standarder på ett sätt som ej tidigare varit möjligt. Den största förändringen i och med införandet av IFRS 3 berör hur goodwill skall behandlas samt hur immateriella tillgångar skall särskiljas från detta värde vid förvärv. Det föll sig därför naturligt att undersöka hur denna förändring påverkat företagens redovisning.
2.1 Angreppssätt
Då denna studie syftar till att påvisa vilka förändringar som gjorts av företagens redovisning av goodwill till följd av de nya regler som införts i och med IFRS 3 kan studien anses ha karaktären av en utvärderande undersökning. Detta eftersom studien vill belysa vilka förändringar av företags beteenden som uppkommit tillföljd av ovan nämnda regeländring (Lundahl 1999).
Vi har vid undersökningsprocessen använt oss av 35 årsredovisningar som valts ut
slumpmässigt från stockholmsbörsens A-lista samt A-listan mest omsatta. I dessa har främst de noter som förklarar företagens goodwillnedskrivningar samt de noter som rör immateriella tillgångar betraktats. Detta för att skänka en uppfattning om hur företagen har förändrat goodwillredovisningen samt vilka typer av immateriella tillgångar som efter införandet av de nya reglerna är vanligast förekommande i företagens redovisning.
För att kunna dra generella slutsatser och jämföra företagens årsredovisningar trots att dessa skiljer sig åt, såväl i storlek som vilket affärsområde de verkar inom, utformades en mall.
Denna bygger på olika parametrar som kan undersökas oberoende av företagens storlek och marknadstillhörighet. Mallen utformades i två olika delar beroende på vad som avsågs mätas.
Den ena delen bestod i ett antal punkter tagna ur IAS 36 och syftade till att visa hur företagen hade agerat vid nedskrivningsprövningarna och eventuella nedskrivningar av goodwillvärdet.
Att vi valde att använda oss av de upplysningskrav som finns i IAS 36 berodde på att vi ville
få en uppfattning om vad det i och med införandet av de nya standarderna förväntades att de rapporterande bolagen skulle lämna för uppgifter i sina årsredovisningar. Punkterna som legat till grund för denna mall återfinns i stycke 4.2.3.4. Då flera av dessa punkter var upprepningar beroende på vilken paragraf i standarden som användes gjordes sedan en förenkling, de punkter som vi valde att ta med i denna förenklade mall finns beskrivna i bilaga 2.
Den andra delen av mallen utformades för att kunna sammanställa i hur stor utsträckning företagen hade tagit upp nya immateriella tillgångar jämfört med tidigare. Denna utformades efter vad som ansågs vara lämpliga parametrar att studera, dessa finns beskrivna i bilaga 2.
Med hjälp av parametrarna undersöktes vilka nya immateriella tillgångar som finns upptagna separat i årets redovisning jämfört med 2004 års redovisning. För att kunna säkerställa huruvida de immateriella tillgångarna som tillkommit under året var hänförliga till förvärv kontrollerades även i noten om dessa hade vuxit genom förvärv. I vissa fall har
generaliseringar gjorts och de immateriella tillgångarna har kategoriserats efter vad vi anser vara liknande tillgångar. Exempelvis har benämningar som IT, programvara och mjukvara tilldelats samma kategori. Den fakta som vi med hjälp av mallarna kunnat utläsa ur årsredovisningarna sammanställdes och presenteras i figurerna i kapitel 5.
2.2 Datainsamling
Då ämnet bestämts började informationssökningen, inledningsvis fokuserades denna på att insamla så mycket god bakgrunds litteratur som möjligt. För faktainsamlingen har
tillvägagångssättet varit att söka litteratur och artiklar med hjälp av Uppsala Universitets biblioteks sökmotorer. Vid sökandet av böcker har databasen Disa använts och vad gäller artiklar har databasen Artikelsök kommit till stor nytta. Artikelstudierna har varit till stor hjälp för att skänka insikt i den problematik som uppstått vid införandet av IFRS 3. Dessa har legat till grund för uppsatsens problemdiskussion och utformningen av problemställningarna. En annan viktig informationskälla har varit de olika revisionsbyråernas hemsidor samt
informationssökning via olika sökmotorer som exempelvis Google. De sökord som använts har främst varit: goodwill, nedskrivningar, avskrivningar, IAS 36, IAS 38 och IFRS 3.
Studiens teoretiska del grundar sig till största del på bestämmelser i de nya standarderna som i viss mån har kompletterats med annan relevant litteratur.
Den empiriska delen av denna studie består uteslutande av årsredovisningar för 2004 och 2005, dessa kommer från 35 olika bolag som är noterade vid stockholmsbörsens A-lista samt A-listan mest omsatta. Att undersökningsobjektet i detta fall uteslutande består av publicerade årsredovisningar gör att dessa kan betraktas som primärkällor. Anledningen till att studien är upplagd på detta sätt beror på att det syfte som studien avser uppfylla enligt vår mening bäst uppfylls genom att läsa de rapporter som företagen lämnar till allmänheten. Att söka göra intervjuer med företagen för att på så sätt få en fördjupad förståelse för varför dessa har valt att fatta vissa beslut skulle förvisso kunna ge en ökad förståelse för företagens val. Dock vore sådan information överskjutande det som företagen valt att lämna ut i redovisningarna varför det i denna studie har bortsetts ifrån. Studien består i att analytiskt undersöka företagens årsredovisningar och, utifrån de tolkningar som vi själva gör, undersöka hur företagen har gått till väga vid redovisningen av goodwill och immateriella tillgångar. Detta förfarande gör att studien således kan klassificeras som kvalitativ (Lundahl 1999).
2.3 Källkritik
Vi har i stort försökt att ha ett kritiskt förhållningssätt till det material som använts. För att få en så objektiv uppsats som möjligt har flera olika källor, regelverk, lagstiftningen använts. Genom att använda sig av flera olika källor som behandlar samma ämne kan information från flera olika parter jämföras. Att på så sätt jämföra flera olika källor och i dessa finna information med samma innebörd borgar för att denna information är korrekt.
Vid återberättande av de olika standarderna samt redovisningsreglerna har ursprungskällorna använts för att få en så korrekt återgivelse som möjligt. Vi har dock ibland tagit hjälp av revisionsbyråernas sammanfattningar av de nya standarderna för att lättare få en bild av de förändringar som har gjorts. När det gäller val av tidskrifter har vi till stor del använt oss av tidningen Balans som publiceras av FAR. Detta är en väletablerad tidning i den svenska redovisningsvärlden vilken författas av professorer och välbekanta namn inom
redovisnings/revisionsområdet och anses därmed vara en högst trovärdig källa.
3. Immateriella tillgångar
Nedanstående kapitel beskriver varför en förändring i hanteringen av goodwill har ansetts nödvändig, samt hur goodwillvärdet vanligtvis beräknas.
Immateriella tillgångar har länge varit ett omdebatterat ämne såväl i Sverige som internationellt. I denna debatt har goodwill tagit stor plats. Diskussionerna har i stor utsträckning handlat om huruvida goodwill ska ses som en tillgång eller inte och hur denna tillgång då ska redovisas (Thorell DI 2005-05-11). Hanteringen av goodwill har genom tiderna varit högst varierande mellan länderna i Europa och USA. En av de mest
kontroversiella frågorna vad gäller goodwill har varit över hur lång tid denna ska skrivas av eller om den överhuvudtaget ska skrivas av. Orsaken till detta är osäkerheten om värdet av de immateriella tillgångar som goodwillvärdet representerar samt när dessa kan tänkas ge upphov till ekonomiska fördelar. Tillföljd av denna osäkerhet om goodwillvärdet uppstod en rädsla för en alltför oförsiktig redovisning vilket medförde att de svenska normgivarna tidigare föredrog en kort avskrivningstid eller direkt bortskrivning. (Artsberg, 2003).
Enligt Årsredovisningslagen skulle goodwill och andra immateriella tillgångar innan
införandet av IFRS 3 aktiveras och skrivas av över en ekonomisk livslängd om maximalt 5 år, detta såtillvida inte längre avskrivningstid kunde motiveras. Enligt RR 1:00, som behandlar koncernredovisning och grundar sig på Årsredovisningslagens sjunde kapitel, tilläts dock en avskrivningstid på 20 år med möjlighet till längre avskrivningstid vid sällsynta skäl. Detta skiljde sig stort från amerikansk praxis som tidigare tillämpade en maximal avskrivningstid på 40 år (Artsberg, 2003). Många svenska bolag ansåg att detta gav dess amerikanska
konkurrenter stora konkurrensfördelar eftersom dessa inte behövde göra lika stora årliga avskrivningar på goodwill (S-E Johansson Balans 2004).
I och med antagandet av IFRS 3 är normgivarna nu överens om att goodwill som uppkommer vid företagsförvärv skall klassas som en tillgång med obegränsad livslängd som inte ska skrivas av (Thorell DI 2005-05-11).
I IFRS 3 definieras förvärvad goodwill som en betalning förvärvaren gjort vilken inte kan bli individuellt identifierad och redovisad separat. Denna betalning förväntas ge framtida
ekonomiska fördelar och ska därmed på förvärvsdagen redovisas som en tillgång. Goodwill erkänns alltså som en tillgång vid förvärvstidpunkten och värderas då till anskaffningsvärde.
Anskaffningsvärdet beräknas i förvärvsanalysen och definieras som kostnaden vid förvärvet med avdrag för de marknadsvärderade nettotillgångarna i det köpta företaget. I fortsättningen ska sedan förvärvad goodwill beräknas som anskaffningsvärdet, minus ackumulerade
nedskrivningar (IAS 36 p 80, 81, IFRS 3). I standarden ställs det även upp krav på de tillgångar och skulder som ska redovisas separat vid ett förvärv, och inte som en del av goodwill. Immateriella tillgångar som särskiljs från goodwill ska särredovisas om de kan värderas till verkligt värde på ett tillförlitligt sätt. Om det verkliga värdet kan bestämmas på ett tillförlitligt sätt anses det även sannolikt att tillgångens förväntade framtida kassaflöde kommer att tillfalla företaget. Det spelar således ingen roll om det förvärvade företaget tagit upp tillgången i sin balansräkning eller inte. Det goodwillvärde som uppstår i och med de nya reglerna är mer rent eftersom många immateriella tillgångar som tidigare inte varit
balansgilla nu skall brytas ut och redovisas separat. Goodwillvärdet representerar
synergieffekter, samt de resurser och immateriella tillgångar som ej kan redovisas skiljt från detta värde vid förvärvet (Törning 2006).
3.1 Avskrivning av goodwill missvisande?
Meningen med goodwillvärdet är att det ska representera nuvärdet av framtida övervinster och på så sätt ge en rättvisande bild av ett dotterbolagsförvärvs lönsamhet. Det är inte troligt att ett företag har övernormala vinster i all framtid. Efter en viss tidpunkt, horisonten, efter vilken framtidsprognoser förenklas, bör övernormala vinster antas vara noll. Detta på grund av att nya konkurrenter kommer in på marknaden och eliminerar de konkurrensfördelar ett företag erhåller i och med ett företagsförvärv. Räntabiliteten på sysselsatt kapital bör då sammanfalla med avkastningskravet. Om övernormal räntabilitet finns beror detta till stor sannolikhet på mätfel, med en innebörd som förklaras nedan.(Johansson, S-E 2004).
Vid förvärv av ett dotterbolag består goodwillvärdet av två positiva komponenter, förutsatt att inga justeringar görs i förvärvsbalansen. Dessa utgörs av en mätfelskomponent och en
övervinstkomponent. Mätfelskomponenten uppkommer på grund av den försiktighet som råder i redovisningen då bland annat gällande regler inte tillåter aktivering av vissa immateriella tillgångar. Exempel på detta är investeringar i FoU, marknadsföring och
personalutbildning. En annan orsak till att en mätfelskomponent uppstår är att diskontering av upplupna skatter inte görs. Trots att de nya värderingsreglerna i och med införandet av IAS
och IFRS är mindre försiktiga och tillåter aktivering av fler immateriella tillgångar kvarstår dock mätfelskomponenten, men den minskar (Smith, LR 2006). Denna består således av olika komponenter som logiskt sett bör antas öka, bland annat på grund av att företag förväntas göra fortsatta investeringar som inte tillåts aktiveras och tillkommande upplupna skatter inte diskonteras. Detta givet att företaget antas fortsätta växa.
Övervinskomponenten som utgörs av de egentliga förväntade framtida övervinsterna antas som tidigare nämnts gå mot noll. Detta eftersom de konkurrensfördelar ett företag erhåller i och med ett företagsförvärv inte kan nyttjas i all framtid och då nya konkurrenter kommer in på marknaden elimineras konkurrensfördelarna successivt. Övervinstkomponenten bör därför teoretiskt sett skrivas av planmässigt och minska goodwillvärdet. De andra komponenterna, som mätfelskomponenten består av, har olika värdeutveckling, och kan istället ha en ökande effekt på goodwillvärdet. Detta eftersom företaget antas som tidigare nämnts fortsätta
investera i immateriella tillgångar som inte är balansgilla men bör förväntas generera framtida kassaflöden. Nytillkomna upplupna skatter diskonteras inte heller till nutid. Det är således svårt att bedöma huruvida goodwillvärdet ska avskrivas eller inte. Att göra planenliga avskrivningar av goodwillvärdet då värdeförloppet av mätfelskomponenten samt
övervinstkomponeneten kan ha en utjämnande effekt på varandra är missvisande, se figur 1.
På bilden minskar övervinstkomponenten tillföljd av att framtida övervinster antas minska med tiden och mätfelskomponenten antas öka med motsvarande värde på grund av att investeringar görs i immateriella tillgångar som inte aktiveras. Det resulterar i att
goodwillvärdet inte påverkas men att det enbart består av mätfelskomponenten vid horisonten.
De olika komponenterna kan givetvis utvecklas annorlunda vilket kan resultera i att goodwillvärdet antingen ökar eller minskar. Detta är anledningen till att planenliga avskrivningar ger en missvisande bild av goodwillvärdet. Tillföljd av de nya reglerna om nedskrivning av goodwill ges en mer rättvisande bild av dotterbolagsförvärvet eftersom inga planenliga avskrivningar görs och endast nedskrivningar görs vi behov (Johansson, S-E 2004).
Figur 1. Exempel på hur mätfelskomponenten samt övervinst- komponentens utveckling kan ha en utjämnande effekt på varandra.
3.2 Beräkning av goodwill
För att fastställa huruvida ett nedskrivningsbehov föreligger eller inte måste en beräkning av goodwillvärdet göras. Värdet kan bestämmas på olika sätt, för en närmare beskrivning av dessa se avsnitt 4.2.3. Den vanligaste metoden för beräkning av goodwillvärdet är dock genom diskontering av förväntade framtida kassaflöden för den kassagenererande enheten till vilken goodwill hör, detta görs i två steg. Till att börja med diskonteras alla förväntade kassaflöden fram till horisonten. Dessa kassaflöden baseras på budgetar och prognoser som omfattas av en individuell period beroende på företag. Efter horisonten beräknas det
resterande värdet för de förväntade framtida kassaflödena, vilka har konstant tillväxt. Dessa kassaflöden diskonteras först till horisonten med en justerad diskonteringsfaktor, justeringen görs med den långsiktiga tillväxttakten (gr) för kassaflödena till företaget. Detta värde kallas terminalvärdet och kan förenklat beräknas som beskrivet ovan med hjälp av Gordon formeln.
Terminalvärdet diskonteras sedan till nutid med den ordinarie diskonteringsfaktorn. Summan av de diskonterade förväntade framtida kassaflödena fram till horisonten adderas ihop med terminalvärdet och utgör de totala framtida kassaflödena den kassagenererande enheten förväntas inbringa.
T
V0 = (FCFt / (1+wacc)t ) + VT/(1+wacc)T t=1
VT = FCFT+1 / (wacc - gr) (Gordon formeln)
FCFt = Fria kassaflöden till den kassagenererande enheten fram till horisonten.
FCFT+1 = Fria kassaflöden till den kassagenererande enheten första året efter horisonten.
V0 = Summan av de sammanlagda diskonterade kassaflödena.
VT = Summan av de förväntade kassaflödena efter horisonten, terminalvärdet.
T = Horisonten
Det finns olika alternativ för hur diskonteringsfaktorn kan bestämmas, de alternativ som tas upp i IAS 36 finns beskrivna i avsnitt 4.2.3. Diskonteringsfaktorn som används i detta exempel är wacc, weighted average cost of capital. Den utgör den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden för företaget och ska spegla den kassagenererande enhetens specifika risk.
Wacc = re * we + rd * wd
re = kostnaden för eget kapital, we = andel av tillgångar som finansierats med eget kapital rd = kostnaden för skulder, wd = andel av tillgångar som finansieras med skulder (Smith LR 2006 samt IAS 36, 2006)
För att beräkna kostnaden för eget kapital används CAPM. Denna modell beskriver förhållandet mellan förväntad risk och förväntad avkastning för en aktie i företaget.
re = rf + (rm-rf) CAPM
rf = riskfri ränta rm = marknadsavkastningen
= risk förknippad med aktien
(Landström, 2004)
4. Normer
I första delen av detta avsnitt förklaras innebörden av de tidigare bestämmelserna som rörde goodwill och immateriella tillgångar, efter detta förklaras de nya reglerna som har införts.
Då de gamla bestämmelserna till viss del stämmer överens med de nya kommer endast de förändringar som är av störst vikt för denna studie att belysas. För en direkt jämförelse mellan de gamla och nya regelverken, se bilaga 1.
4.1 Tidigare bestämmelser
Dessa bestämmelser var giltiga för noterade bolag fram till 1 januari, 2005 vid upprättandet av koncernredovisning. Styckena här under baseras helt på den rekommendation som förklaras under varje rubrik om inget annat framgår.
4.1.1 RR 1:00 - Koncernredovisning
Denna rekommendation behandlar de redovisningsfrågor som uppkommer i samband med koncernredovisning. Enligt rekommendationen skall skillnad göras mellan förvärv och samgående, olika metoder skall användas beroende på vilken av dessa bägge definitioner som används. Ett företagsförvärv skall enligt rekommendationen redovisas enligt
förvärvsmetoden, dock tillåts enligt ÅRL 7:24 kapitalandelsmetoden om detta främjar kravet på rättvisande bild. Denna regel skall dock tillämpas med stor restriktivitet. Ett samgående mellan två företag skall redovisas enligt poolningsmetoden, vid dylika affärshändelser beräknas inga koncernmässiga anskaffningsvärden för tillgångar och skulder, ingen goodwill uppkommer heller.
Goodwill som uppkommer vid ett förvärv skall redovisas i balansräkningen till anskaffningsvärde efter avdrag för ackumulerade avskrivningar samt eventuella
nedskrivningar. Goodwill skall tilldelas en uppskattad nyttjandeperiod på högst 20 år, om det ej finns övertygande skäl till varför denna nyttjandeperiod skall vara längre. Värdet på goodwill skall skrivas av på ett systematiskt sätt över denna nyttjandeperiod, avskrivningarna skall sällan eller aldrig göras på ett annat sätt än linjärt.
Goodwill kan bli föremål för nedskrivningar i enighet med RR 17. Om ett företag misstänker att goodwills återvinningsvärde är lägre än det redovisade värdet skall detta värde testas i enighet med denna bestämmelse. Om företaget har tilldelat goodwill en total nyttjandeperiod
som överstiger 20 år skall dock återvinnigsvärdet beräknas en gång per år oavsett om det finns några tecken på att återvinningsvärdet skulle vara lägre än det redovisade värdet eller ej.
4.1.2 RR 15 Immateriella tillgångar
Denna rekommendation baserades på den tidigare versionen av IAS 38 och behandlar
redovisningen av immateriella tillgångar. Enligt rekommendationen definieras en immateriell tillgång som:
En identifierbar, icke-monetär tillgång utan fysisk substans som innehas för att användas i produktionen eller för att tillhandahålla varor eller tjänster för uthyrning till andra eller i administrativt syfte.
Enligt definitionen skall den immateriella tillgången vara identifierbar för att tydligt kunna särskiljas från goodwill. En immateriell tillgång kan tydligt särskiljas från goodwillvärdet i de fall då denna är avskiljbar. Detta innebär att tillgången exempelvis kan säljas, uthyras eller bytas. Dock är detta krav på avskiljbarhet ej ett krav för att en immateriell tillgång skall kunna identifieras. Identifieringen kan ske så snart de ekonomiska fördelar en tillgång ger upphov till kan särskiljas, vare sig tillgången kan säljas avskilt eller ej.
En immateriell tillgång skall alltid antas ha en bestämd nyttjandeperiod, över vilken den systematiskt skall skrivas av. Någon längsta avskrivningsperiod anges ej i denna bestämmelse men det förutsätts att en period som överstiger 20 år endast undantagsvis kan förekomma.
4.1.3 RR 17 Nedskrivningar
Denna rekommendation beskriver hur en nedskrivning av en tillgångs värde skall beräknas och redovisas, denna standard var baserad på den tidigare IAS 36.
Regelverket skall varje år tillämpas på immateriella tillgångar och goodwill som har en förväntad nyttjandeperiod som överstiger 20 år, oavsett om det föreligger några indikationer på nedskrivningsbehov eller ej. Nedskriven goodwill får återföras endast om nedskrivningen föranleddes av en särskild extern orsak av ovanligt slag som inte antas upprepas eller senare händelser har upphävt verkningarna av den omständighet som föranledde nedskrivningen.
4.2 Nya bestämmelser
I följande stycken beskrivs de nya standarder som sedan 1 januari, 2005 gäller för noterade bolag vid upprättande av koncernredovisning. Kommande stycken baseras helt på den standard som förklaras under varje rubrik om inget annat framgår.
4.2.1 IFRS 3 - rörelseförvärv
Syftet med denna standard är att ange hur företag skall gå tillväga då dessa utformar ekonomiska rapporter i samband med rörelseförvärv.
Enligt IFRS 3 innebär ett rörelseförvärv sammanförandet av två separata företag eller verksamheter till en rapporterande enhet, sådana förvärv skall numera alltid redovisas enligt förvärvsmetoden. Eftersom denna metod nu är den enda tillåtna vid rörelseförvärv innebär det att poolningsmetoden ej längre är tillåten.
Vid tillämpning av förvärvsmetoden ses transaktionen ur förvärvarens synvinkel, således skall vid varje rörelseförvärv en förvärvare identifieras. En förvärvare är den som erhåller
bestämmande inflytande över det andra företaget eller de verksamheter som berörs av det aktuella förvärvet.
Anskaffningsvärdet är summan av det, på transaktionsdagen, verkliga värdet av den likvid som förvärvaren betalar inklusive alla de kostnader som direkt kan hänföras till förvärvet.
Denna summa skall fördelas på samtliga identifierbara tillgångar, skulder och
eventualförpliktelser hos det förvärvade bolaget. Detta görs genom att redovisa dessa till verkliga värden vid förvärvstidpunkten.
Eventuell goodwill som uppkommer vid ett rörelseförvärv definieras som betalning för framtida ekonomiska fördelar som ej går att identifiera enskilt och ej heller att redovisa separat. Denna goodwill skall vid förvärvstidpunkten redovisas som en tillgång och värderas till den del av anskaffningsvärdet som överstiger den förvärvade rörelsens verkliga
nettovärde. Goodwillvärdet skall ej längre skrivas av under dess förväntade livslängd, istället blir goodwill årligen föremål för ett nedskrivningstest i enighet med IAS 36.
Förvärvaren skall lämna ut sådana upplysningar i samband med ett rörelseförvärv som gör att användarna av dess finansiella rapporter kan bedöma karaktären och den finansiella effekten
av förvärv som har skett under räkenskapsåret. Dessutom skall en beskrivning av de faktorer som har lett fram till att ett eventuellt goodwillvärde har redovisats lämnas. I och med detta skall företagen även beskriva vilka immateriella tillgångar som ej ansetts kunna redovisas skiljt från goodwill och även ge en förklaring till varför dessa tillgångars verkliga värde ej har kunnat beräknas.
4.2.2 IAS 38 - Immateriella tillgångar
Denna standard har omarbetats på grund av införandet av IFRS 3 och ersätter den tidigare IAS 38 från 1998. Standarden anger hur immateriella tillgångar som inte uttryckligen omfattas av andra standarder skall behandlas i ett företags redovisning, hur redovisade värden skall beräknas samt vilka krav på upplysningar som föreligger. Härav framgår även att goodwill som uppkommit genom ett företagsförvärv numera skall omfattas av bestämmelserna i IFRS 3.
4.2.2.1 Definition av en immateriell tillgång
En immateriell tillgång definieras som: en identifierbar icke-monetär tillgång utan fysisk form förutom att tillgången skall vara identifierbar skall företaget enligt IASB:s föreställningsram även ha kontroll över densamma och tillgången skall även antas generera framtida
ekonomiska fördelar.
Denna definition av en immateriell tillgång innebär att en sådan endast kan skiljas från goodwill då denna är identifierbar. Goodwill som uppkommer vid ett företagsförvärv anses ej vara möjligt att redovisa separat eftersom värdet på goodwill härrörs ur framtida ekonomiska fördelar så som exempelvis synergieffekter.
Av standarden framgår att en tillgång anses uppfylla kriteriet på identifierbarhet då den:
A) Kan avskiljas från övriga tillgångar i företaget genom exempelvis försäljning, uthyrning, byte eller överlåtelse eller
B) Har sin grund i kontraktsmässiga eller avtalsenliga rättigheter, oavsett om dessa rättigheter är överlåtbara eller avskiljbara från företaget.
Ett företag anses ha kontroll över en tillgång då det har förmågan att säkra framtida
ekonomiska fördelar som härrörs från denna tillgång, samt kan begränsa andras möjlighet att
ta del av dessa fördelar. Beträffande immateriella tillgångar är denna kontroll oftast bestående av olika juridiska rättigheter som skall skydda bolaget vid en eventuell rättstvist.
För att en immateriell tillgång skall få tas upp i balansräkningen krävs, förutom att den uppfyller kraven för att definieras som en sådan, även att de ekonomiska fördelar som tillgången genererar troligen kommer att tillföras företaget. Samt att dess anskaffningsvärde kan bestämmas på ett tillförlitligt sätt.
4.2.2.2 Värdering av immateriella tillgångar
En immateriell tillgång som anskaffas i samband med ett företagsförvärv anses ha ett
anskaffningsvärde som överensstämmer med dess verkliga värde vid förvärvstidpunkten. Om en tillgång sägs ha en begränsad nyttjandeperiod anses vekligt värde för denna kunna
bestämmas på ett tillförlitligt sätt, förutsatt att inget annat kan påvisas. Detta borgar för att fler immateriella tillgångar kommer att tas upp i balansräkningen (Ernst & Young 2006).
4.2.2.3 En immateriell tillgångs nyttjandeperiod
Ett företag skall för varje immateriell tillgång avgöra huruvida tillgången kan anses ha en begränsad eller obegränsad nyttjandeperiod. Om en tillgång anses ha en begränsad nyttjandeperiod skall denna tillgångs värde liksom tidigare skrivas av över denna nyttjandeperiod. Avskrivningsmönstret skall återspegla hur företaget förväntas kunna
förbruka de ekonomiska fördelar som tillgången ger upphov till. Kan ett sådant mönster ej på ett tillförlitligt sätt fastställas skall tillgången skrivas av linjärt.
En tillgång skall anses ha en obegränsad nyttjandeperiod då det ej går att förutse över hur lång period tillgången kommer att generera företaget positiva kassaflöden. Dessa tillgångar skall ej skrivas av, istället skall de i enighet med IAS 36 bli föremål för nedskrivningstest, antingen årligen eller närhelst det syns tecken på att tillgångens värde förändrats. Att en tillgång erhåller epitetet obegränsad nyttjandeperiod innebär dock ej att denna är oändlig.
IAS 38 innehåller även de krav på upplysningar som ett företag måste uppfylla då de särredovisar immateriella tillgångar från goodwill.
Typ av immateriell tillgång
Exempel
Marknadsrelaterade Varumärken, domännamn på Internet, konkurrensklausuler Kundrelaterade Kundregister, orderstock, kundavtal och ej kontraktsbaserade
kundrelationer
Konstrelaterade Upphovsrätter rörande exempelvis skådespel, tidningar, böcker, filmer etcetera
Kontraktsbaserade Licenser royaltyavtal, sändningsrättigheter, leasingavtal bygglov, franchiseavtal samt vissa anställningsavtal som är fördelaktiga för arbetsgivaren.
Teknologibaserade Patent, programvaror, icke patenterad teknologi, databaser och företagshemligheter
Figur 2 Exempel på immateriella tillgångar som enligt IASB bör kunna särredovisas från goodwill (Ernst & Young 2004).
4.2.3 IAS 36 Nedskrivningar
Denna standard har omarbetats i och med införandet av IFRS 3 och ersätter den tidigare IAS 36 från 1998. Syftet med standarden är att beskriva hur nedskrivning av en tillgång ska beräknas och redovisas samt vilka upplysningar som ska lämnas rörande nedskrivningen.
4.2.3.1 Kassagenererande enheter och goodwill
Vid förvärvstidpunkten eller senast i slutet av det innevarande räkenskapsåret måste goodwill fördelas till en lämplig kassagenererande enhet. En kassagenererande enhet är den minsta identifierbara grupp av tillgångar som genererar inbetalningar oberoende av andra tillgångar.
Om goodwill inte kan hänföras till en specifik kassagenererande enhet ska den allokeras till minsta grupp av kassagenererande enheter. Dock får en kassagenererande enhet aldrig vara större än ett företags primär eller sekundär segment. Exempel på kassagenererade enheter är dotterföretag eller segment i förvärvande företag (Deloitte 2006). Goodwill skall påföras den del av det förvärvande företaget som kan tänkas dra nytta av det värde som den representerar.
Den kassagenererande enheten prövas sedan för nedskrivningsbehov.
4.2.3.2 Nedskrivningstest
För att undersöka om något nedskrivningsbehov föreligger genomförs ett nedskrivningstest.
Testet ska genomföras minst en gång årligen, vid samma tidpunkt, samt om det finns
indikationer på värdenedgång av den kassagenererande enheten till vilken goodwill hör. I dessa fall skall hänsyn tas till indikatorer som grundas på både externa informationskällor, t.ex. olika omvärldsfaktorer, som kan tänkas ha en negativ effekt på den kassagenererande enhetens värde. Samt interna informationskällor, t.ex. den interna rapporteringen tyder på lägre lönsamheten för den kassagenererande enheten än vad som beräknats.
Nedskrivningstestet utförs genom att återvinningsvärdet för den kassagenererande enheten först fastställs. Sedan jämförs återvinningsvärdet med det redovisade värdet av den
kassagenererande enheten. Om återvinningsvärdet understiger det redovisade värdet av den kassagenererande enheten ska en nedskrivning göras. Till att börja med skrivs goodwill ner, sedan om nedskrivningsbehov kvarstår fördelas detta proportionerligt på de olika tillgångarna i den kassagenererande enheten. Nedskrivningsbeloppet ska belasta periodens resultat.
4.2.3.3 Värdering
Återvinningsvärdet utgörs av det högsta av en tillgångs verkliga värde minus
försäljningskostnader och nyttjandevärde. Logiskt sett skulle ett företag sälja en tillgång om dess verkliga värde översteg nyttjandevärdet (Smith 2006). Tillföljd av detta och på grund av att det verkliga värdet är svårt att fastsälla för en kassagenererande enhet består
återvinningsvärdet vanligtvis av nyttjandevärdet.
Verkligt värde minus försäljningskostnader utgörs antingen av det pris som finns i ett bindande avtal mellan två kunniga parter som är intresserade av att genomföra transaktionen eller av marknadsvärdet den kassagenererande enheten har på en aktiv marknad. Om dessa två alternativ inte finns tillgängliga görs en beräkning av det pris som förväntas uppstå vid en försäljning mellan två kunniga oberoende parter där båda har intresse av att genomföra transaktionen. Vid fastställandet av detta belopp skall företaget ta hänsyn till nyligen genomförda transaktioner av likartad karaktär.
Nyttjandevärdet beräknas genom diskontering av den kassagenererande enhets förväntade framtida kassaflöden, hur detta kan göras finns beskrivet i avsnitt 3.3. Detta värde utgörs således av summan av nuvärdet av de framtida kassaflöden tillgångarna i den
kassagenererande enheten förväntas inbringa. De förväntade framtida kassaflödena ska baseras på uppdaterade budgetar och prognoser till en viss tidpunkt, en period om maximalt fem år. Därefter antas kassaflödena ha en konstant eller avtagande tillväxttakt. Denna
tillväxttakt får vanligtvis inte överskrida den långsiktiga tillväxttakten för företagets produkter, den bransch eller det land företaget är verksam i. Vid val av diskonteringsfaktor ska hänsyn tas till tänkbara externa faktorer, bland annat pengars tidsvärde och riskpremie tillföljd av osäkerhet om framtida in och utbetalningar. Den kan antingen beräknas utifrån den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden för företaget eller utifrån de avkastningskrav som kan härledas ur aktuella marknadsmässiga transaktioner för den aktuella kassagenererande enheten. De antaganden som görs vid beräkning av nyttjandevärdet ska göras av företagsledningen och stor hänsyn ska tas till externa faktorer.
4.2.3.4 Upplysningskrav
Upplysningskraven i den omarbetade standarden är betydligt mer omfattande än förr. När nedskrivning av goodwill har skett ska följande upplysningar lämnas:
beskrivning av omständigheterna som lett till nedskrivningsbeslutet nedskrivningsbeloppet
beskrivning av den kassagenererande enheten till vilken goodwill hör, exempelvis om den är en produktlinje, ett segment, eller en anläggning, beloppet för nedskrivning per tillgångsslag.
om den kassagenererande enhetens återvinningsvärde består av verkligt värde minus försäljningskostnader eller nyttjandevärde
om återvinningsvärdet består av nyttjandevärdet ska diskonteringsfaktorn, diskonteringsfaktorer, som legat till grund för beräkningarna samt
diskonteringsfaktorn för tidigare beräkningar tillkännages.
om verkligt värde använts som återvinningsvärde ska uppgifter lämnas om vad som legat till grund för fastställandet av detta värde, ex. genom hänvisning till aktiv marknad.
Vare sig företagen anser sig tvungna att skriva ned värdet av goodwill eller ej skall de även lämna upplysningar rörande de uppskattningar som använts för att fastställa
återvinningsvärdet. Dessa upplysningar skall bland annat innehålla:
det redovisade goodwillvärde som allokerats till enheten/enheterna motivering till val av återvinningsvärde
Då nyttjandevärde används som återvinningsvärde:
redogörelse av de viktiga antaganden som företagen baserat sina kassaflödesprognoser på
beskrivning av de metoder som använts för att fastställa värden som innefattas i varje viktigt antagande, exempelvis tidigare erfarenheter eller externa källor
en redogörelse för om en rimlig förändring av de viktiga antagandena skulle innebära att det totala värdet av enheterna skulle överstiga deras totala återvinningsvärde.
prognosperiod, den period som företagen har baserat kassaflödena på budgetar och prognoser, om denna överstiger fem år ska förklaring finnas
tillväxttakten som används för att extrapolera kassaflöden bortom prognosperioden diskonteringsfaktor (er)
Vissa skillnader föreligger i kraven på upplysning härom beroende på huruvida den kassagenererande enheten innehåller en betydande del av goodwillvärdet eller ej. I de fall då den kassagenererande enheten ej innehåller en betydande del av koncernens goodwill behöver de tre sista av ovanstående punkter ej beaktas.
Om verkligt värde minus försäljningskostnader har använts som återvinningsvärde, ska information lämnas om den metod som använts för att fastställa detta värde.
5. Sammanställning av företagens årsredovisningar
I detta kapitel kommer resultaten av den undersökning av årsredovisningar som genomförts att presenteras. Det empiriska materialet som denna studie baseras på är totalt 35 stycken årsredovisningar från företag noterade vid stockholmsbörsen. Avsnittet är uppdelat i underrubriker vilka avser den parameter som har undersökts.
5.1 Goodwill
Den inledande delen av detta kapitel visar hur företagen har gått tillväga vad beträffar hanteringen av goodwillvärdet då detta har testats för nedskrivning.
5.1.1 Kassagenererande enhet
Typ av kassagenererande enhet
0 2 4 6 8 10 12 14 16
Affärsenhet/affärso mråde Division Dotterbolag Segment Geografiskt/region Produktgrupp Koncern
Antal bolag
Figur 3 Fördelning av goodwill på kassagenererande enheter
Alla företag är tvungna att bestämma till vilken eller vilka kassagenererande enheter som goodwillvärdet är hänförligt. En kassagenererande enhet skall generera inbetalningar oberoende av andra tillgångar och kan således uppstå på olika nivåer av organisationen.
Eftersom olika delar av det totala goodwillvärdet i en koncern kan generera intäkter till olika delar av koncernen har de flesta företag härlett goodwill till flera olika kassagenererande enheter. Undersökningen av årsredovisningarna visar att den vanligaste kassagenererande enheten som företagen anser att dess goodwill kan anses tillhöra är affärsenhet eller
affärsområde. I de flesta fall framgår det tydligt vilken eller vilka kassagenererande enheter som förtaget har använt. Vissa har varit mer noggranna än andra och ställt upp tabeller med de olika kassagenererande enheterna samt hur stora summor goodwill som ingår i dessa. Andra
har endast nämnt att de har fördelat goodwill på olika kassagenererande enheter utan att utveckla förklaringarna noggrannare. Ett av de undersökta företagen anser att den enda kassagenererande enheten till viken goodwillvärdet kan hänföras är hela koncernen.
Somliga företag har separat redovisat värderingen som gjorts beträffande den eller de kassagenererande enheter som anses vara de som innehåller betydande andel koncernmässig goodwill. Övriga kassagenererande enheter har i dessa fall redovisats sammanslagna.
5.1.2 Återvinningsvärde
Val av återvinningsvärde
0 5 10 15 20 25 30 35 40
Nyttjandevärde Verkligt värde
Antal bolag
Figur 4 Företagens val av återvinningsvärde
Vad valet av återvinningsvärde beträffar så har företagen nästintill uteslutande valt att beräkna detta som nyttjandevärdet. Detta är inte så uppseendeväckande då det måste finnas antingen ett bindande avtal mellan kunniga parter som är oberoende av varandra, en aktiv marknad för tillgångarna eller att värdet kan beräknas med nyligen genomförda transaktioner av liknande karaktär som utgångspunkt för att man skall kunna bestämma verkligt värde minus
försäljningskostnader. Hos två av de företag som använt nyttjandevärdet som
återvinningsvärde finns detta ej beskrivet i text, dock framgår det av de beräkningar som har gjorts av återvinningsvärdet. Eftersom de flesta företagen allokerade goodwill till olika affärsenheter och segment för vilka det troligtvis inte finns en aktiv marknad, gör detta att det kan vara svårt att fastsälla verkligt värde för dessa enheter. Därav blir företagen tvungna att beräkna de kassaflöden som tillgångarna genererar för att erhålla värdet av den
kassagenererande enheten. Av samtliga undersökta årsredovisningar var det endast ett företag som valde att värdera en del av sin goodwill till verkligt värde minus försäljningskostnader.
5.1.3 Kortsiktig prognosperiod
Kortsiktig prognosperiod
0 2 4 6 8 10 12 14
1 ÅR 2ÅR
3 ÅR 4 ÅR
5ÅR Över 5ÅR
Fram går ej
Antal bolag
Figur 5 Företagens val av kortsiktig prognosperiod
Den kortsiktiga prognosperioden varierar allt från 1 till över 5 år. Ett av företagen har valt att ange en prognosperiod som sträcker sig över 10 år, motivet till att denna långa prognosperiod har använts är att löptiden på företagets patent har denna livslängd. Det finns dock många företag som inte tydligt anger hur lång prognosperiod som använts. Vid uträkning av kassaflödena för dessa perioder har en hel del antaganden gjorts. De antaganden företagen redogjorde för var bland annat tillväxttakt, resultatutveckling och investeringar, produktion, operativa kostnader, kapitalkostnader, marknadsförhållanden etcetera. Antagandena är individuella och beroende på företag och bransch.
5.1.4 Långsiktig tillväxttakt
Långsiktig tillväxttakt
0 2 4 6 8 10 12 14
Tillväxttakten = Långsiktig tillväxt
för produkt, marknad, bransch, land
Framgår ej om tillväxten följer tillväxttakten på
marknaden
Framgår ej överhuvudtaget
Antal bolag
Figur 6 Långsiktig tillväxttakt
Den tillväxttakt som företagen har valt att använda för att extrapolera kassaflödena för den kassagenererande enheten bortom den kortsiktiga prognosperioden skiljer sig åt från bolag till
bolag. Totalt sett spänner intervallet mellan 2 % upp till 6 %. De flesta företag har dock använt sig av en tillväxttakt som ligger mellan 2 % till 3 %. Det företag som angivit 6 % som tillväxttakt uppger att denna tillväxttakt endast gäller för dess verksamheter i Baltikum Polen samt framväxande marknader. Många företag har angett att de har valt att använda en
tillväxttakt som är i paritet med den rådande tillväxttakten som föreligger på den aktuella marknaden eller för den bransch i vilken den kassagenererande enheten verkar. I diagrammet ovan har endast bolag som i text uttryckligen baserat sin tillväxttakt på denna långsiktiga tillväxt sorterats in under denna kategori.
Ett flertal bolag har uppgett den tillväxttakt som använts men utan att härleda denna till tillväxttakten på en marknad, inom en bransch eller i ett land varför dessa har kategoriserats därefter. Dessa företag har i de fall som upplysning har lämnats, sex stycken, angett att antagandena är försiktigt gjorda alternativt att en överskottsmultipel har applicerats på det framtida kassaflödet eller att kassaflödet vid det sista året i den kortsiktiga prognosperioden antas konstant för resterande år. I övrigt så har företagen ej angivit vilka antaganden som ligger till grund för den uppskattade tillväxten. Vissa företag har överhuvudtaget inte uppgett hur hög tillväxttakt som har använts eller hur dessa har gått tillväga vid extrapoleringen av kassaflödena.
5.1.5 Diskonteringsfaktorn
Den diskonteringsfaktor som företagen har använt för att beräkna nuvärdet av kassaflödena till den kassagenererande enheten ligger i intervallet mellan 6,5% och 25%. De flesta
företagen har dock en diskonteringsfaktor som befinner sig i intervallet mellan 8% och 12%.
Det företag som har använt en diskonteringsfaktor på 25% uppger att denna
diskonteringsfaktor har använts för en kassagenererande enhet som återfinns i Latinamerika.
Företagens val av diskonteringsfaktor grundas i vilken typ av affärsverksamhet som den kassagenererande enheten bedriver, hur den aktuella risken för denna bransch ter sig, i vilket land eller område enheten är belägen, vilka avkastningar som kan förväntas etcetera. Den vanligaste metoden som företagen uppgav att de hade använt sig av för att beräkna
diskonteringsfaktorn var vägd genomsnittlig kapitalkostnad, wacc. Av samtliga undersökta bolag var det tre stycken som inte redovisade någon diskonteringsfaktor. Av de övriga bolagen redovisade sexton stycken att de hade använt sig av en enda diskonteringsfaktor medan resterande bolag redovisade diskonteringsfaktorn inom ett intervall, oftast beroende på vilken av de kassagenererande enheterna som diskonterats med vilken faktor.
5.1.6 Nedskrivning
Nedskrivning
0 5 10 15 20 25 30 35
JA NEJ
Antal bolag
Figur 7 Nedskrivningar
Av de 35 bolag vars årsredovisningar som granskats var det endast fem stycken som skrev ner värdet på goodwill. Då företagen är tvungna att göra en nedskrivning finns det i IAS 36 ett antal obligatoriska upplysningar som måste lämnas i årsredovisningen. Av dessa krav hade samtliga bolag specificerat nedskrivningsbeloppet, beskrivit den kassagenererande enheter till vilken goodwill hör, klargjort vad för slags återvinningsvärde som jämförts med det
redovisade värdet samt redogjort för den diskonteringsfaktor som använts vid beräkningen.
Fyra av fem har dock inte uppgett diskonteringsfaktorn vid tidigare beräkning av nyttjandevärdet.
Ett av upplysningskraven i standarden är att en motivering till nedskrivningen måste göras.
Företagen måste lämna en beskrivning av de omständigheter som lett till nedskrivningen. Ett av företagen motiverade sin nedskrivning med att den kassagenererande enheten till vilken goodwill hörde hade visat svag lönsamhet under året. Vidare har två företag lämnat
motiveringar baserade på att de kassagenererande enheter som de hänfört goodwill till verkar på marknader med stark/ihållande prispress vilket lett till svagare lönsamhet. Ett företag motiverade sin nedskrivning med att det omstruktureringsprogram som gjorts i företaget påverkar vissa kassagenererande enheters framtida kassaflöden negativt, men även att
försämrade marknadsförhållanden bidrog till att ett nedskrivningsbeslut fattades. Slutligen var det ett företag som inte hade lämnat någon beskrivning av vilka förhållanden som lett till att en nedskrivning ansetts nödvändig. Överlag är de förklaringar som anges tämligen
kortfattade.
