Att förklara bostadsbristen är väldigt komplext, det finns ingen enkel lösning. Utifrån vårt insamlade material och från våra teorier, framkom det att de lösningar som finns är tydligt kopplade till olika ideologier.
5.1 Vilka faktorer som bidrar till bostadsbristen
På frågan om vilka faktorer som bidrar till bostadsbristen blev detta extra tydligt. Dadgostar från Vänsterpartiet menade till exempel att marknadens roll är alldeles för stor och att det är tydligt att det inte fungerar. Hennes påstående stämmer också överens med flera av våra teorier. Både Jeansson (2012) och Arnstberg och Bergström (2010) anser att liberaliseringen av den svenska bostadsmarknaden inneburit att det inte byggs tillräckligt med bostäder. Även SKL kom fram till samma sak när de undersökte saken i en rapport från 2013. Där kom de fram till att ett problem som finns är att byggherrar i hög grad sitter och håller på mark för att vänta ut rätt ekonomiska förutsättningar (SKL 2013). Harvey (2011) är inne på samma spår som rapporten från SKL (2013) visar där de aktörer såsom byggherrar och byggföretag har råd att vänta ut rätt
förutsättningar på marknaden för att öka sin vinst medan människor som egentligen inte har råd tvingas köpa lägenheter där marknaden styr. Dadgostar (V) påpekade samma sak och anser att det måste bli ett slut på att byggherrarnas agerande. De tre byggherrarna som vi intervjuade håller dock inte med om detta. De anser att det inte förekommer speciellt ofta, och Timan från NCC menade att de inte har något intresse av att sysselsätta sitt kapital i en stillasittande landbank. Byggherrar påpekar istället att det är höga markpriser, höga byggkostnader och knepiga regler som hindrar dem från att bygga mer. Detta påstående styrks också i den statliga utredningen Bostadsmarknaden och den ekonomiska utvecklingen från 2015 (SOU 2015:48), där man anser att höga byggkostnader kan begränsa byggandet och bromsa den ekonomiska utvecklingen. Thalén Finné från Moderaterna och Johansson från Centerpartiet ser liknande problem som byggherrarna. Båda pekar särskilt på att krångliga regler är en stor faktor till bostadsbristen, där de speciellt syftar på reglerna om strandskydd och riksintressen som krångliga, samt att det finns för många instanser för att överklaga detaljplaner. Deras påståenden kan kopplas till Anderssons
(2014) teori om att de begränsningar som finns till att bygga, beror till stor del på de många riksintressen som finns i Sverige idag. Andersson (2014) menar också att strandskyddet gör det svårt för byggande vid områden nära stränder, vilket kan ses som attraktiva områden för
byggande.
5.2 Vad man ska göra för att komma igång med byggandet
Tittar man på vilka lösningar våra respondenter föreslår så är vänsterblocket med Löfstrand (S) och Dadgostar (V) eniga om att statliga subventioner är ett bra sätt att lösa den bostadsbrist vi ser idag. Dock påpekade Dadgostar (V) att hon är emot ROT- och ränteavdrag som i praktiken är en sorts subvention, men Dadgostar (V) menar att dessa slår fel och inte gynnar dem som behöver stöd. Vänsterblockets stöd för subventioner kan kopplas med Headey (1978) som är för statliga subventioner och hyllar den klassiska svenska bostadspolitiken som socialdemokraterna utövade under 1960-1970 talet. Headey (1978) ansåg att bostadspolitiken under 1960-1970 talet vara en succé med motiveringen om att den politiken som förts både gynnat arbetare och medelklassen. Han menar att det inte kan ses som något negativt när grupper som hade det sämre ställt fick det bättre ställt ekonomiskt.
Lindbeck (2013) däremot är negativt ställd till statliga subventioner och menar på att stat och kommuner inte ska blanda sig in i bostadsbyggandet. Lindbeck (2013) anser att marknaden blir onaturlig och det skapar dåliga incitament för byggherrarna när billigare bostäder blir mer attraktiva än nybyggda som i sin tur leder till att ingen kommer vilja bygga nytt. Det högra blocket Med Finné (M) och Johansson (C) är inne på samma spår som Lindbeck och menar att läget vi befinner oss idag är tack vare de statliga subventionerna. Johansson från Centerpartiet menar att subventioner driver upp priserna och gynnar de stora byggföretagen och är dålig för konkurrensen. Byggherrarna anser också att subventioner inte är någon bra lösning då det kortsiktigt kan vara bra men långsiktigt ställer det bara till med problem. Timan (NCC) kommer med ett intressant förslag om att man istället bör lägga subventionerna på att öka de nuvarande bostadsbidragen så att de som har de mindre bra ställt enklare kan skaffa sig en bostad.
Samtliga intervjupersoner förutom Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar tryckte särskilt på att det behövs regelförenklingar för att öka byggandet i Sverige. Till exempel att strandskyddsregler, bullernivåer och riksintressen förhindrar bostadsbyggandet, men också att det finns för många instanser för överklagande. Även Andersson (2014) håller med. Han menar att det finns regelverk som begränsar bostadsbyggandet. Bland annat tar han upp att det idag är möjligt för medborgarna
att överklaga på flera olika instanser (Andersson 2014), vilket innebär att det kan vara svårt att bygga i vissa områden.
Att det är unga, nyanlända och låginkomsttagare som har det svårast att få tag på en bostad råder det inget tvivel om. Samtliga intervjupersoner påpekar det och det kan även kopplas till den tidigare forskning vi belyst. Andersson (2010) påpekar att de generellt sätt bor fler
låginkomsttagare i hyresrätter och fler höginkomsttagare i bostadsrätter, och när det på många håll i landet omvandlas hyresrätter till bostadsrätter är det de som har det svårast att få en bostad som drabbas hårdast. Även Christophers (2013) är inne på detta, och han menar att
bostadsmarknaden idag inte fungerar eftersom att det inte finns något fokus på att bygga bostäder till dem som efterfrågar dem mest.
Eftersom det framförallt är brist på hyresrätter, så är det intressant att studera hur
hyressättningssystemet ska se ut. Denna fråga är också väldigt ideologisk, där det är tydliga skillnader på vad man tycker beroende på vilken ideologisk inriktning man har. Löfstrand från Socialdemokraterna och Dadgostar från Vänsterpartiet är eniga om att en fri hyressättning inte är rätt väg att gå för att lösa bristen på hyresbostäder. Dadgostar (V) påpekar bland annat att ett införande av fri hyressättning skulle leda till höjda hyror och att det skulle innebära att de som har svårt att komma in på bostadsmarknaden skulle få det ännu svårare. Ola Andersson (2014) anser att en helt oreglerad hyresmarknad skulle leda till en stor otrygghet hos hyresgästerna, det eftersom att han menar att hyresvärdarna skulle kunna missbruka förutsättningarna på
marknaden. Även Berg (2013) är kritisk till fri hyressättning. Han anser att fri hyressättning leder till ökade geografiska ojämlikheter och segregation. Det eftersom att fri hyressättning innebär att bostadsmarknaden styrs av utbud och efterfrågan, vilket innebär att attraktiva områden kommer att ha höga hyror och mindre attraktiva områden lägre hyror och Berg (2013) menar att det är negativt ur ett socialt perspektiv.
Både Ola Johansson från Centerpartiet och Ewa Finné från Moderaterna är däremot positiva till marknadsbaserad hyressättning. Johansson (C) menar att marknadsanpassade hyror tillsammans med besittningsskyddet och skydd mot plötsliga hyreshöjningar skulle öka utbudet av hyresrätter. Bengt Hansson (2013) anser att hyresregleringen bidrar till ett ineffektivt användande av
hyresbeståndet och han menar att om hyrorna vore baserade på marknadsvärdet, skulle ungdomar kunna dela lägenheter i de centrala delarna av storstäderna.
Byggherrarna vi intervjuade är mer försiktiga i frågan. Adolfsson (Nordisk Boutveckling) menar att det i stort sett är marknadsbaserade hyror idag, eftersom att man förhandlar med
hyresgästföreningen om hyrorna. Han anser att man ska vara försiktig med att helt frisätta
hyressättningen eftersom det bli ett hårt slag mot låginkomsttagare. Weiss (2013) menar också att det i stort sätt är marknadsbaserade hyror idag och det eftersom att man år 2006 tog ett steg mot en mer marknadsbaserad hyra, då införde man presumtionshyror som innebär att man kunde sätta hyran efter marknadens mått.
5.3 Vem eller vilka bör ha mest ansvar i bostadsbyggandet
När det kommer till vem som borde ha det största ansvaret över bostadsbyggandet är alla
politiker eniga om att det är staten och kommunerna som bär det yttersta ansvaret. Dadgostar (V) påpekar ändå att staten bör ha det största ansvaret med motiveringen om att bostaden är en social rättighet och att bostadspolitiken är en generell del av välfärdspolitiken. Dadgostar (V) menar också att när staten har styrt bostadsmarknaden har det även byggts som mest vilket kan styrkas med Nylanders text Bygg bort bostadsbristen (2014) där han skriver att under 1930-1990 byggdes Sverige mest bostäder i världen, en period som var präglad av statligt styrande. Miljonprogrammet var en stor del i det stora bostadsbyggandet och kunde lösa den akuta bostadsbristen. Finne (M) tillsammans med Löfstrand (S) är båda inne på att länsstyrelsens roll måste effektiviseras och att instanserna för överklagande måste ses över. Johansson (C) bygger även vidare med att det krävs regelförenklingar som förenklar det för byggföretagen att bygga mer i områden där det är väldigt svårt att bygga på idag på grund av bland annat riksintressen. Johansson (C) ser även att det regionala perspektivet behöver stärkas i samband med regional utveckling, länstransportsplaner och strategisk fysiskplanering. Politikernas svar kan kopplas med det Mukthar-Landegren och Almestad (2013) skriver om när de tar upp 1981 års kampanj som drevs av entreprenörerna i Sverige om att fria och göra byggverksamheten oreglerad vilket enligt entreprenörerna skulle skapa mer effektivitet, kreativitet och innovation. Men en konsekvens till detta vore enligt Mukthar-Landegren och Almestad (2013) att planeringsprocessen hade behövts kortas ner vilket i sin tur skulle försvåra för medborgarna att ge insyn och möjligheter att ändra inom planeringsammanhanget. Tittar man på hur byggföretagen ser på ansvaret så är det delade meningar. Jönsson (Byggnadsbolaget Värmland) hävdar att kommuner inte alls ska ha så stort ansvar och anser att Boverket borde få större ansvar då kommuners byggnadsnämnder tolkar samma regler olika vilket skapar problem för byggföretagen. Detta kan kopplas till det Lindbeck
(2013) säger när han påpekar att Sverige under 1970-talet hade naiva och storslagna visioner som alla kom uppifrån från stat och kommuner vilket i sin tur skapade problem på bostadsmarknaden. Timan (NCC) är också inne på Jönssons (Byggbolaget Värmland) spår och kräver samtidigt ett större regionalt ansvar som även Johansson (C) är inne på, enligt Timan skulle detta få bort de skillnaderna som finns mellan kommunerna. Skarman som representerar det kommunala byggföretaget KBAB anser tillsammans med den privata byggherren Adolfsson (Nordisk
Boutvecklimg) att kommunerna ska bära det största ansvaret genom att besitta god planberedskap och hålla en dialog med invånarna för att få en bild över hur bostadsbehovet egentligen ser ut. Skarman (KBAB) anser också att det krävs förändringar på riksnivå för att komma till bukt med bostadsbristen något även Nylander (2014) menar, enligt honom är det inte marknaden som är det avgörande för bostadsbristen utan att det måste finnas en politisk vilja och kompetens för att lösa bostadsbristen. Nylander (2014) refererar till 1930-1940 års politik som lyckades lösa
bostadsbristen. Kullgren är kommunalråd i Karlstad kommun är kritisk till före detta
bostadsministern Mehmet Kaplans (MP) kritiserande av kommunerna för deras agerande under bostadskrisen och tycker att den kritik kommuner fått inte är befogad. Kullgren (KD) anser att det bara är ett fåtal kommuner som inte vill bygga mer då dessa kommuner menar att man redan ligger på en bra nivå och det gäller framförallt kommuner runt storstäderna. Istället menar
Kullgren (KD) att det är staten som ska se till att se över alla de olika regleringar man har när det kommer till bostadsbyggandet och att kommunerna inte kan göra mycket åt saken förens detta är åstadkommit.