Från observationen har vi systematiskt ordnade fältanteckningar. Det innebär att vår insamlade data är i en nästintill färdig form för analys (Holme och Solvang 1997, ss. 139–140). Vår observations- och enkätdata har presenterats i resultatet och resultatet har analyserats i relation till tidigare forskning och teoretiska perspektiv inom området. I analysen ligger perspektivet på kvarteret för att få en helhetsbild och besvara våra frågeställningar.
Kulturgeografin ger oss en bild av hur en plats påverkar människan och interaktionen dem emellan. Hur människan uppfattar platsen påverkas av vad som finns där, platsen ges mening när den fylls med innehåll som tillfredsställer mänskliga behov. De faktorer som tillfredsställer mänskliga behov kan vara av arkitektonisk karaktär och i denna uppsats har därför Gehls teori om gaturummets utformning varit av relevans då vi avsett att undersöka hur gaturummets utformning påverkar människan och dess vilja att gå, vistas och transportera sig till fots.
28 Rademachergatan, parkerade bilar. Tagen av Ebba Laidna 7/5–21
30
5.1. Användning och gatornas beskaffenhet
Alla gator runt kvarteret är tillräckligt breda för att kunna hantera antalet personer som går där, utan att människorna uppfattar det som trängsel. De studier som genomförts i Köpenhamn visade på långt fler människor som var acceptabelt i gaturummet per meter bred gata, jämfört med vad som faktiskt uppmättes runt kvarteret. Människorna som går runt kvarteret kan gå i sitt eget gångtempo och behöver inte anpassa sig till de andra gående. Bredden på gatorna är därför inte något problem och enligt Gehls (2010) räkneexempel hade det räckt med en två meter bred gata på alla gator runt kvarteret, för att kunna hantera flödet av människor, utan att det skulle uppfattas som trängsel. Av det vi såg under observationerna var utrymmet på gatorna mer än tillräckliga, däremot om det hade varit en två meter bred gata istället, hade det förmodligen inte funnits utrymme för att stanna upp på gatan för att socialisera eller bara vara, vilket Gehl (ibid.) menar att det ska finnas möjlighet till för att gatan ska vara välbesökt.
Gehl (2010), Alfonzo (2005) samt Forsyth och Southworth (2008) menar att gator ska vara fria från hinder och därmed lätta att gå på för att människor inte ska uppleva det som psykologiska eller fysiska barriärer. Alfonzo (2005) nämner att det kan finnas tydliga eller mindre tydliga hinder på gator, vilket i det här fallet kan betyda att gatornas beläggning runt kvarteret är ett mindre tydligt hinder. Vad det är för slags beläggning på gatorna kan för vissa människor verka obetydligt och inte alls upplevas som barriärer, i synnerhet om en är ung, frisk och har god fysik samt koordination, men så är såklart inte fallet för alla. Enligt Hutabarat Lo (2009) och Forsyth och Southworth (2008) ska alla, oavsett ålder, fysik eller funktionsnedsättning uppleva gaturummen i staden som tillgängliga för att det ska bidra till en god walkability.
Beläggningen på gatorna runt kvarteret är av betongblock, betongplattor samt gatsten. På Kungsgatan och Fristadstorget är det plant underlag med beläggning främst av betongblock och betongplattor, vilket det under observationerna verkade som att människorna kunde ta sig fram obehindrat på. Däremot på Kriebsensgatan är det stora ytor med gatsten och under observationerna verkade personerna med funktionsnedsättning uppleva en viss svårighet då de valde att gå runt istället för över gatstensbeläggningen, vilket kan tyda på att det upplevs som en barriär av de på gatorna. Enligt Sauter (2011) är betongblock och betongplattor att föredra som beläggning på en gångväg. På gatorna Kriebsensgatan och Rademachergatan var underlaget sluttande vilket kan upplevas som en barriär för personer med funktionsnedsättning, då vi under observationerna såg färre personer med funktionsnedsättning på dessa två gator.
Utöver gatornas beläggning som barriär kan andra fysiska hinder som finns på gatorna försämra möjligheten att röra sig fritt och obehindrat längs gatorna. Enligt Gehl (2010) är den möjligheten en viktig förutsättning för att promenaden ska upplevas som bekväm och njutbar men även en grundläggande faktor som tillfredsställer den motoriska apparaten för människan, vilket är ett mänskligt
31
behov. Cresswell (2008) skriver att en plats behöver tillfredsställa mänskliga behov för att vara en plats en vill vistas på. Alla gatorna har barriärer, som påverkar de gående i olika stor utsträckning. Kriebsensgatan och Rademachergatan är delvis bilväg vilket Jacobs (2005) menar kan upplevas som en barriär eller gräns. Parkering av bilar och cyklar är tillåtna på dessa gator, vilket Gehl (2010) menar kan bidra till barriärer. Under observationerna var det på dessa gator biltrafik, parkerade cyklar och parkerade bilar. Andra barriärer som upptäcktes på gatorna under observationen var; trottoarkanter, stolpar, skyltar, soptunnor och bänkar vilka alla kan ses som barriärer och störningsmoment enligt Gehl (ibid.).
Enligt Alfonzo (2005) och Forsyth (2015) kan uppmärkta övergångsställen bidra till en ökad tillgänglighet och det är viktigt att det finns tydligt markerade övergångsställen. På Rademachergatan finns det endast ett övergångställe i ena änden av gatan, vilket gör att människor korsar gatan på andra ställen än vid övergångsstället. En sådan övergång är inte tillgänglig för alla då personer med funktionsnedsättning inte har samma möjlighet att ta sig ner för trottoarkanternas höjdskillnad. På Kriebsensgatan har bilisterna företräde och inget övergångsställe finns, trots det så måste människorna på denna gata korsa bilvägen för att ta sig upp eller ned för gatan. Det innebär till exempel att när bilisterna ska åka in genom passagen som är belägen i mitten av gatan och vidare in på kvarterets innergård, ger det ett avbrott för de gående när de måste stanna och det stör därför rytmen i deras promenad, vilket enligt Gehl (2010) är något som påverkar både framkomligheten, säkerheten och tryggheten negativt.
Gatorna runt kvarteret har alla en funktionsblandning med både primära och sekundära funktioner. Jacobs (2005) menar att båda funktionerna krävs för att det ska vara en lyckad blandning som bidrar till att människor lockas till platsen. Tuan (1974) skriver att människor upplever platser olika och att platsen därför behöver ha olika funktioner för att alla människor ska känna en koppling till den och besöka den. Det som skiljer sig åt är mängden av funktioner mellan gatorna, fastän det finns en blandning av funktioner på alla gator är det enligt antalet registrerade människor på varje gata (tabell 1) en indikation på att funktionsblandningarna fungerar mer eller mindre bra. Jacobs (2005) menar att en funktionsblandning bidrar till ett jämnt flöde av människor på platsen, vilket det enligt våra observationer är (tabell 1) men det är däremot desto större skillnad i antalet. Lyfter en istället blicken och ser till kvarteret som helhet är funktionerna däremot av allt större variation och eftersom Jacobs (ibid.) hänvisar till en plats när hon pratar om funktionsblandning går det att hänvisa till att gatorna gemensamt utgör platsen kvarteret Vågskålen och därmed ger ett brett utbud av både primära och sekundära funktioner.
32
5.2. Aktiviteter, upplevelser, gestaltning och komfort i
gaturummet
Alfonzo (2005) förespråkar att det i stadens gaturum bör finnas ett arkitektoniskt sammanhang, likväl som det bör finnas historiska eller unika byggnader för att det bidrar till ett estetiskt tilltalande stadsrum och därmed skapar tillfredsställelse och behag för människor. Byggnaderna längs gatorna runt kvarteret har liknande karaktär vilket bidrar till det arkitektoniska sammanhanget, med undantag för byggnaderna på ena sidan av Kungsgatan som är äldre och kan istället ses ha ett historiskt värde och samtidigt ses som unik i sitt slag jämfört med resterande byggnader runt kvarteret. Både Tunström (2009) och Cresswell (2008) skriver att en plats historiska karaktär kan skapa platsidentitet. Alfonzo (2005) och Gehl (2010) belyser även vikten av att byggnaderna bör vara tillfredsställande i den mänsklig skalan för att det påverkar promenadens kvalitet. På Kungsgatan och Rademachergatan finns det flera tomma skyltfönster vilket Gehl (2010) menar påverkar gaturummet på ett negativt vis eftersom det som är i människors ögonhöjd inte är särskilt attraktivt eller intresseväckande, vilket reducerar människors vilja att gå och vistas där. En plats skönhet ger den enligt Tunström (2009) identitet. Det behöver därför vägas upp med andra intresseväckande faktorer för att kunna bibehålla ett intresse hos människor till att vilja gå och vistas på dessa gator, eftersom det enligt Gehl (2010) och Alfonzo (2005) inte enbart behöver handla om butiker.
På Fristadstorget är det exempelvis inte ett brett utbud av butiker men där finns det en hel del andra faktorer som väcker intresse istället. Allt från sevärdheter, till konst, byggnader och grönska, vilket gör att den 100 meter långa gatan inte bör uppfattas som lång enligt Gehls (2010) beräkningar. På Rademachergatan finns i stort sett alla intresseväckande faktorer i ena änden av gatan, vilket gör att det längs gatan inte finns tillräckligt med intresseväckande faktorer som väger upp de tomma lokalerna, då Gehl (ibid.) menar att det som människor passerar nära sin ögonhöjd är särskilt viktiga för promenadens kvalitet. På Kungsgatan finns det fler intresseväckande faktorer och dessa är jämnt fördelade längs gatan, dessutom är utbudet av butiker på denna gata större jämfört med Rademachergatan (tabell 1). Enligt Gehl (2010) är intresseväckande faktorer även viktigt för att människor ska vilja sätta sig ner för att vila och den största attraktionen för att vilja sitta ner är att iaktta människorna i rörelse runt omkring. Under observationerna var det flest människor som valde att sitta på Fristadstorgets möbler, vilket dels kan bero på alla de sevärdheter och visuella kvaliteter som finns på och i anslutning till gatan. Dels kan det bero på variationen i utbudet av de olika sittmöblerna, dels kan det bero på det pågående stadslivet som sker i anslutning till gatan. Gehl (ibid.) förespråkar både flyttbara sittmöbler och fasta möbler som är något vinklade mot varandra för att underlätta för konversationer med varandra. Social interaktion mellan människor kan bidra till den levande staden som Tunström (2008) skriver och därför är mötesplatser som underlättar konversation viktigt. För att öka komforten när en sitter ner menar Gehl (2010) också att det är viktigt att kunna skydda sig från olika väderförhållanden, men gatornas sittplatser
33
har inget skydd mot varken sol, vind eller regn. De flyttbara sittmöblerna i anslutning till Fristadstorget går att flytta till kontorets fasad på gatan vilket ett antal människor under observationerna flyttade dit för att sitta i lä och sola, vilket innebär att i ett sådant fall finns det skydd mot vind. Trots bra kvalitet och robusta bänkar på resterande gator var det få människor som valde att sätta sig ner, vilket kan bero på de bristande faktorerna som Gehl (ibid.) menar är viktiga för att människor ska vilja sätta sig ner. För att öka komforten när människor går längs gatorna menar Gehl (2010) att det ska finnas skydd mot olika väderförhållanden, vilket endast Kungsgatan och Kriebsensgatan kan erbjuda i form av tak vid entréer. Det var under observationen främst på Fristadstorget som människor valde att stanna för att stå mot kontorets fasad. På resterande gator var det förhållandevis få personer som valde att stanna för att stå en stund på gatorna, vilket kan bero på att det inte finns möjlighet att luta sig mot en kant eller fasad som utgör en slags fond, det som människor helst väljer att luta sig mot enligt Gehl (ibid.).
5.3. Säkerhet och trygghet
På gatorna finns det passiv övervakning på dagtid och potentiell passiv övervakning på kvälls- och nattetid. Övervakningen dagtid finns då fasaderna är öppna och människor är i rörelse på gatorna. På kvälls- och nattetid är fasaderna stängda och färre personer i rörelse på gatorna enligt våra observationer, vilket enligt Jacobs (2005) kan påverka trygghetskänslan. Den potentiella passiva övervakningen på kvälls- och nattetid är från lägenheter på våningarna över markplan. Biltrafik är tillåten på två av gatorna fram till klockan 22 därefter tillåter endast en av gatorna biltrafik. Trafik på gatorna kan påverka både säkerheten och den upplevda trygghetskänslan. Jacobs (ibid.) menar att biltrafik kan ses som något positivt då personerna i bilarna ger en ökad uppsyn på gatan, vilket kan inge en ökad trygghetskänsla för de gående enligt Jacobs (ibid.).
Gator utan biltrafik är enligt Gehl (2010) något positivt då det ökar säkerheten för de gående då de är skyddade från trafikfara. Fristadstorget har enbart ett bilförbud och Kungsgatan har totalt fordonsförbud som i stor utsträckning efterföljs, vissa människor antingen cyklar eller åker elsparkcykel trots förbudet. I och med att bilisterna har företräde på en av gatorna och att det där endast finns ett övergångsställe påverkar det säkerheten negativt enligt Gehl (ibid.) då de gående inte är skyddade eller fria från fara när de väljer att korsa gatan på andra ställen.
Jacobs (2005) anser att det är viktigt att det i gaturummet är tydligt vad som är privat och offentligt, det då semiprivata områden kan skapa otrygghet och bristande säkerhet. Gatorna i sig är offentliga, något som är tydligt. Dock är passagerna in till kvarterets innergård semiprivata då det är otydligt var den leder och vad som finns på innergården, vilket enligt Jacobs (ibid.) skapar en försämrad trygghetskänsla. Gehl (2010) menar dessutom att det behövs en god belysning på gatan under dygnets mörka timmar för att öka trygghetskänslan. Belysningen runt kvarteret är inte tillräcklig för att belysa hela gatorna, flera
34
platser förblir mörka vilket kan påverka den upplevda trygghetskänslan. Den gata med bäst belysning är Rademachergatan, där både trottoaren och bilvägen är upplysta, vilket är positivt för den upplevda trygghetskänslan enligt Gehl (ibid.). Sedan bilens intåg i våra samhällen har bilarna har haft en högre prioritet än fotgängare enligt Gehl (ibid.), vilket kan vara en anledning till att denna gata är bäst upplyst.
5.4. Användarnas syn på gatornas attraktivitet
Rademachergatan och Kriebsensgatan är enligt respondenterna de gator som har svår framkomlighet och säkerhetsbrister. En av anledningarna som respondenterna lyfter fram i det är bilvägarna som skapar hinder eller barriärer för de gående. Jacobs (2005) menar att en gata i anslutning till en bilväg riskerar att bli livlös då människor hellre väljer att gå på en annan gata än den som går längs med barriären, vilket kan leda till att gatan längs med barriären riskerar att bli folktom. Under observationerna kunde vi även notera att antalet människor som rörde sig längs Rademachergatan var som lägst av de fyra gatorna runt kvarteret och det är även där biltrafiken är som mest frekvent. Ytterligare en anledning respondenterna belyser som försvårar framkomligheten på dessa gator är parkerade cyklar som försvårar deras framkomlighet och uppfattas därmed som störningsmoment för de gående då parkeringarna är belägna mitt på gatan.
Störningsmoment som parkerade bilar och cyklar menar Gehl (2010) är sådant som stör rytmen i promenaden och när ett smalt utrymme kombineras med andra störningsmoment visar det på att fotgängarna har en låg prioritet i stadsplaneringen. För att få fler människor att vilja gå på en gata behöver den vara lätt att gå på och fri från störningsmoment som dessa. Respondenterna ansåg även att gatstensbeläggningen på Kriebsensgatan försvårade framkomligheten. Sauter (2011) belyser att ett plant underlag är att föredra på en gata där människor går. En åtgärd som kan öka fotgängarnas prioritet är tydligt markerade övergångsställen enligt Forsyth (2015), vilket det endast finns ett av på Rademachergatan och inget på Kriebsensgatan.
Attraktiviteten på gatorna handlade främst om visuella faktorer enligt respondenterna. Enligt Alfonzo (2005) gillar människor olika och respondenterna i enkätundersökningen visade på att det stämmer då vi fick många skilda exempel på vad som ansågs vara attraktivt runt kvarteret. Det som var gemensamt var just det att de benämnde endast saker de fångade upp med synen och inte med några andra sinnesintryck. Enligt Alfonzo (ibid.) bör stadsrummet vara estetiskt tilltalande för att människor ska uppleva tillfredsställelse, en respondent nämnde exempelvis byggnadens fasad på Kungsgatan som attraktiv, vilket Alfonzo (ibid.) då menar skapar tillfredsställelse. Gehl (2010) menar att det är viktigt med en intressant utsikt i stadsrummet som grönska, vatten, arkitektur och konst. Alla de faktorerna var sådant som respondenterna, oavsett ålder, främst nämnde som attraktivt och i synnerhet då på Fristadstorget. Detta är faktorer som respondenterna uppfattat med sin syn och Tuan (1974) skriver att en behöver uppfatta en plats med fler sinnen än synen för att minnas den.
35