I följande kapitel beskrivs, diskuteras och analyseras den tidigare forskningen och argumentationen som presenterades under förgående kapitel. Detta vägs och diskuterar vidare fram tesens legitimitet och huruvida den går att legitimera eller bör förkastas. Detta görs genom att väga de argumenten från tidigare forskningen och systematiskt väga dem mot tesen.
Utifrån den givna teorin i kapitel tre som utgör studiens empiri ges det en bred argumentation både för och emot en inskränkning av yttrandefriheten. Vidare ger den uttryck för möjliga konsekvenser, dess möjliga orsaker och bakgrund vilket sedan kan testa legitimiteten av studiens tes. Följaktligen utifrån den presenterade argumentationen som presenterats ovan blir det relativt tydligt att studiens tes således kan delas in i fyra delar som sedan kan testas mot den presenterade argumentationen och teorin. Tesens fyra delar är följande;
1. Basen, att ett större skydd för minoriteter i samhället mot hatiska yttranden kan komma att främja och stärka demokratin. Ett resonemang som i stor utsträckning genomsyrar olika teoretikers argument både för och emot i den mening att påståendet kan vändas till motsatsen.
2. Potentiell positiv konsekvens, att en inskränkning skulle bidra till en bättre demokratisk inkludering av samtliga medborgare i staten.
3. Möjlig orsak och negativ konsekvens, att oförändrad yttrandefrihet som missgynnar minoritetsgrupper försvagar demokratin genom indirekt exkludering i den offentliga sfären som möjliggörs av den priviligierade hållningen till yttrandefriheten.
4. Slutledning, Om yttrandefriheten inte värnar om individer och minoriteters värdighet riskeras vi att exkludera dem i den demokratiska processen.
Att yttrandefriheten är grundläggande och en vital rättighet inte bara för den liberala demokratin utan för demokratin i överlag är något som görs väldigt tydligt genom samtliga resonemang som studien utgår ifrån. Orsaken till det genomsyrar Dahl och Shapiros (2015) argumentation till varför demokratin är det eftersträvsamma. De alternativen som idag finns till demokratin går inte att mäta sig mot den, inte utifrån syftet att nå en politisk jämlikhet där alla har möjligheten att påverka. Det blir således inte konstigt att en diskussion gällande yttrandefriheten uppstår i relation till hur den skall tolkas och förstås för att bäst omsättas i praktiken inom hela det demokratiska samhället.
De fem kriterier Dahl och Shapiro (2015) presenterar genomsyras av yttrandefrihetens vikt i den aspekten att inget av dem blir riktigt möjliga utan den rättigheten. I relation till detta kan vi utifrån Fox (2015) se en positiv korrelation mellan yttrandefriheten, den allmänna ordningen och moralen. Problematiken som emellertid uppstår är det som studiens bakgrund presenterar, att olika utsatta minoriteter i det liberaldemokratiska samhället inte ges en jämnvärdig möjligheten att ta del av demokratins egenskaper. Rapporten från CERD gjord på Sveriges arbete gällande avskaffandet av olika diskrimineringar i samhället ger uttryck för en stor oro när det kommer till utsatta minoriteter (CERD/C/SWE/CO/22–23). Utifrån statistiken presenterad från BRÅ gällande ökningen av hatbrott i samhället i relation till orosrapporten från CERD och de olika fallen vi kan se att judar, homosexuella och många fler drabbas i samhället, blir tesens samtliga delar relevanta att väga.
Utifrån Dahl och Shapiros (2015, s.37–38) kriterier för den demokratiska processen ser vi hur det första kriteriet gällande lika och verkliga möjligheter för samtliga medborgare måste vara en verklighet för att beslut skall vara legitima. Problematiken utifrån dagens förhållning gör emellertid att olika individer och grupper inte får denna möjligheten. Något Young (2000, s.17) lyfter fram är hur olika grupper och individer besitter olika förutsättningar i den verkliga världen, något som stödjs ytterligare från Parens (2016, s.209–210). Parens (2016, s.209–210) utvecklar hur vi som människor söker oss till olika grupper och hur dessa grupper idag har olika förutsättningar, där vissa förutsättningar är mer priviligierade en andra på grund av gruppens historia. Detta leder således in på argumentationen om att minoriteter i samhället lider för en
större risk att bli exkluderade från samhället på grund av att de inte har givits samma förutsättningar som många andra mer priviligierade grupper. Det i sin tur leder till en bristande utgångspunkt i det första kriteriet för den demokratiska processen Dahl och Shapiro (2015, s.37) presenterar på grund av att alla inte har lika och verkliga möjligheter att göra sin åsikt hörd. Genom att upprätthålla den utgångspunkten som råder idag riskerar samhället att upprätthålla de ojämlikheterna snarare än minimera dem. Samhället lyckas inte skydda de redan utsatta grupperna vilket i sin tur kan leda till en möjlig exkludering av medborgare vilket vi ser utifrån Youngs (2000, s.27) perspektiv och kritik. Den liberala hållningen är således bristfällig i den aspekten och genom olika verktyg hindras redan utsatta minoriteter från att komma till tal (Young, 2000, s.53). Det blir extra problematiskt med kunskapen vi kan dra utifrån Arias och Gurses (2012, s.321) studie att, de utsatta minoriteterna utgör en väldigt stor grupp och att dessa idag fortfarande inte kan erbjudas en rättvis och lika behandling i samhället. Det andra kriteriet gällande just lika rösträtt tilldelas inte lika stor vikt på grund av att allas röster på ett visst plan ändå vägs lika. Problematiken ligger snarare i möjligheten för dem att göra sin röst hörd. Utifrån detta skulle det finnas underlag för att en restriktion i yttranden kan komma att främja och stärka demokratin i den meningen att minoriteterna i samhället ges ett större utrymme och utvidgat skydd. Något som skulle kunna leda till att stärka studiens tes överlag. De minoriteterna som skulle omfattas av en bättre inkludering skulle erbjudas ett utökat skydd för de fundamentala rättigheterna Dahl och Shapiro (2015, s.48, 50 & 52) menar är vitala för både individen och demokratin. De skulle ge minoriteterna en utökad kontroll över sina liv och självbestämmelse. Baksidan av detta är dock det dilemmat Reid (2020, s.193) framhäver, att varje gång vi begränsar någon från att yttra sig för att ge någon större utrymme som skulle kunna komma att utjämna den politiska jämlikheten så är det alltid någon som begränsas och tystas. Dilemmat i detta är vem som skall begränsas och vilka grunder har vi för att rättfärdiga det. För att kunna besvara den frågan kan vi vända oss till Waldrons (2012, s.1–5) argument gällande huruvida yttringen som begränsas avser att attackera någons värdighet. Värdigheten grundar sig i en form av jämlik respekt, inte för individens känslor utan individens lika värde i samhället. En begränsning av yttrandefriheten ges således stöd för tesens samtliga delar men främst punkterna två, tre och fyra. Inskränkning skulle med hög sannolikhet bidra till en bättre demokratisk inkludering. Det ända är att detta skulle ske på bekostnad av någon annans tystnad. Att tysta ner någon annan för att vidga skyddet av utsatta minoriteter utgör enligt Namli (2014, s.120–122) en legitim ursäkt med tanke på hur rasismen ökar runt om i Europa och hur de hatiska yttringarna som idag sker ursäktas. Detta är något som stärker tesen ytterligare givet att
minoriteterna är utsatta för mer hot i samhället, ett hot Verkuyten & Slooters (2008, s.516) studie stärker. Utifrån den hållningen som råder idag undermineras minoriteternas rättigheter till att kunna upprätthålla sin egen kultur och identitet. Vi finner ytterligare stöd för tesen utifrån Verkuyten & Slooter (2008, s.515 & 524) argument om att synen på rättigheterna skiljer sig mellan de grupperna som blir utsatta och inte, på grund av att vår grupptillhörighet och individernas förförståelse har en bidragande faktor till hur vi värnar om respektive minoritetsrätt och yttrandefrihet.
Informationsfriheten i det tredje kravet Dahl och Shapiro (2015, s.37) presenterar kan en restriktion inom yttrandefriheten försvåra processen för. Dworkin (2006) argumenterar just för det, att genom en begränsning av yttrandefriheten eller bara tanken av självcensur kan komma att bidra till en förlust av information i samhället. Yttrandefriheten bidrar i viss utsträckning till sanningen, abstrakt menat, och likt det Yong (2011, s.390) uttrycker har sanningen en tendens att alltid komma fram. Yttrandefriheten har ytterligare den positiva möjliga konsekvensen som Yong (2011, s.391) skriver om, att även om desinformation sprids så tenderar sanningen ändå att komma fram vilket gör att den felaktiga informationen potentiellt även bidrar till att vidga människans uppfattning. Den kan likväl vidga de stigman som redan finns. Restriktion i yttrandefriheten kan komma att begränsa oss från att dels påverka och forma oss själva likt vår sociala sfär, vilket Marmor (2018, s.140 & 142–143) lyfte fram när han delar upp yttrandefriheten i två delar. Vi kan aldrig tvinga någon till att höra, fast att begränsa någon från att tala behöver med nödvändighet inte vara lösningen. Yttrandefrihetens två delar behöver olika former av skydd som är beroende av sammanhanget för att individen fortsatt skall kunna forma sin sfär och ta del av informationsfriheten. Utifrån detta perspektiv finns det både argument för och emot studies tes men mer emot. Reids (2020, s.189) argument, att inskränkningarna bör bedömas utifrån fall till fall är av största relevans då den befintliga lagstiftningen redan möjliggör en restriktion. Problematiken är det Namli (2014, s.120–123) tar fram, att vi inte ser till de restriktionerna som redan är möjliga utan behandlar yttrandefriheten som om den vore absolut och ignorerar i flera fall de klausuler som finns i befintlig lagstiftning. Givet att vi skulle se till varje specifikt fall och tillämpa de klausuler som finns kan vi undvika risken Reid (2020, s.189) lyfter upp, att en restriktion riskerar att producera skadliga, sociala och politiska stigman. Det som talar för tesen utifrån detta är att vi redan idag orsakar ett socialt och politiskt stigma för de utsatta minoriteterna i samhället.
Dahl och Shapiros (2015, s.37–38) fjärde kriterium gällande medborgarnas möjlighet att påverka dagordningen vilket utifrån givna premisser i teoriavsnittet och i relation till
bakgrunden kan anses till stor del hotad av den rådande förhållningen. På grund av detta finns det en möjlig legitimitet i hela tesen. Med den kunskapen vi kan dra från Dahl och Shapiro (2015, s.63–67) gällande människans tendenser till ojämlikhet som ett naturligt tillstånd och de egoistiska tendenser som ytterligare stärks av människans begränsande kognitiva kraft och rationalitet (Kim, 2018, s.123) blir det inte onaturlig att vi väljer de som stärker vår tillvaro och indirekt våra rättigheter över andras. Det blir således inte svårt att förstå den oron som idag har börjat växa fram från den liberala traditionen (Gustavsson, 2014, s.53). Den liberala traditionen skall inte undermineras med tanke på att den ändå visar en positiv korrelation på en utvidgning av minoriteters rättigheter som vi kan se från Arias och Gurses (2012, s.321) samt Fox (2015, s.63 & 66). Oron som uppstår är dock i relation till det vi kunde se från Vatter et al. (2014, s.10), hur nationalistiska partier tenderar att attackera redan utsatta minoriteter i samhället, något som i sin tur riskerar att späda på en redan problematisk stigmatisering. På grund av detta blir Waldrons (2012, s.1–3) perspektiv om hur hatiska yttringar som genom dagens förhållning som Namli (2014, s.120–122) menar ursäktas gällande, och är högt relevanta och stärkande för tesen. Givet att vi accepterar de argument att hatiska yttringar inte gör mer än att attackera och i grunden är det termen uttrycker, hatisk, undermineras minoriteterna i samhället en jämlik förutsättning till att kunna delta och yttra sig. Utifrån den premissen att alla individer i samhället har rätten till autonomi blir utgångspunkten att alla inte fritt kan säga eller göra vad de vill, något vi kunde se att Davids (2018, s.306) stärker ytterligare. De hatiska yttringar som ursäktas utgör inte mer än ett vapen för en priviligierad grupp att bruka för att fortsätta reproducera problematiska diskurser mot minoriteter.
De yttringar som avser att attackera individers värdighet är de attacker tesen avser att minimera och avgränsa. Precis som vad Waldron (2012, s.106) och Davids (2018, s.306) argumenterar för, så hamnar inte dessa yttringar inom demokratins ramar. Demokratin skall förse samtliga medborgare med lika rättvisa och möjligheter. Catherine MacKinnons argument som Waldron (2012, s.106) lyfter fram gällande hur stereotyper och stigman kan komma att fortsätta underordna olika minoriteter i samhället är vad tesens fjärde punkt avser att minimera. Genom att ta detta i beaktande kan vi få en legitim grund till första delen av tesen att det kan komma att främja hela demokratin för samtliga i samhället. Det är med utgångspunkten att de hatiska yttringar som Waldron (2012, s.1-3) menar attackerar värdigheten, även kommunicerar ut en norm och stigma för dem som attacken inte är riktad mot.
Det som emellertid underminerar tesen är aspekten som främst Dworkin (2006) lyfter fram men även Reid (2020, s.184–185), Stein (2004, s.107–108), och Yong (2011, s.392). Det finns
absolut en grund för deras oroligheter när det kommer till restriktioner inom yttrandefriheten. Huruvida dessa anses legitima baseras till stor del på ens moraliska utgångpunkt. Utifrån Dworkins resonemang som Namli (2014, s.140–141) plockar fram där friheten definieras utifrån att vi kan göra vad vi vill, när och hur vi vill, så kommer restriktionen att underminera detta något som vidare underminerar tesen i en viss uträckning. Det som genomsyrar Dworkins (2006) argumentation är hur den västerländska yttrandefriheten är central och vital för vårt samhälle. Något som han inte anser att vi bör kompromissa bort, speciellt inte med en religion då en sådan ”tillbakadragning” skulle kunna komma att innebära att vi underkastar oss olika fanatiker och begränsade tankar. Att alla skall kunna utsättas för förolämpningar är inget som demokratin bör skydda eftersom det enligt Dworkin (Waldron 2012, s.15) skulle kunna komma att underminera allas möjligheter till att komma till tals och yttra sin åsikt. Det handlar här primärt om ett legitimitetsargument om att yttrandefriheten bidrar till autonomi och att en stat aldrig kan komma att förbjuda individers fria talan enbart för att det inte är förenligt med deras tankar och idéer. Alla i samhället har ett eget ansvar att forma sina liv både inom den privata och offentliga sfären som Dworkin (Waldron, 2012, s.137) och Stein (2004, s.108) uttrycker. Problematiken med den utgångspunkten som en restriktionsfri yttrandefrihet bär med sig i sin primära argumentation är att den inte tar sin priviligierade roll i beaktande. Precis som Namli (2014, s.124) uttrycker har det utvecklats någon form av moralisk suveränitet där den liberala demokratin argumenterar utifrån sina värden utan att ta andras i beaktande. Det finns tydliga kopplingar i argumentationen till det Gustavsson (2014, s.63) titulerar som en romantiserad liberalism. En tradition som har utvecklat en tendens till att bli moraliskt arrogant gentemot andra minoriteter och deras rättigheter. Det blir också tydligt hur motargumentationen som kan komma att underminera studiens tes tar avstamp i en stark värdering av det autentiska självuttrycket och inte i en kritisk självreflektion vilket motpartens argument genomsyras utav. Slutligen kommer vi ner till det femte kriteriet av Dahl och Shapiro (2015, s.38) gällande att alla skall ha de fulla rättigheterna som de övriga kriterierna bringar med sig. Något tesen och studien i en viss omfattning uttrycker inte är fallet vilket i sig underminerar och kan anses vara farligt för demokratin. Det finns utifrån den givna förhållningen ingen säkerhet till att det inte urartar till en form av majoritetstyranni som även Dahl och Shapiro (2015, s.47–48) är medvetna om. Frågan uppstår dock om vem som skall komma att begränsas med tanke på det dilemmat Reid (2020, s.193) poängterar, att det alltid blir någon som begränsas. Genom att införa restriktioner begränsar det en process där alla kan yttra sig fritt, även hatiska yttringar och även individers möjlighet till att påverka lagar och policys i samhället (Reid, 2020, s.184).
Det problematiska är att den utgångpunkten inte ser till det vitala argument Waldron (2012, s.5) poängterar, att hatiska yttringar som attackerar individers värdighet underminerar deras möjligheten till att bli jämnvärdiga medlemmar i samhället. Det blir en svår balansgång som Davids (2018, s.305) framhäver för hur vi idag kan bevara en mångfald och värdighet för alla samtidigt som vi säkerställer ett rum där åsikter kan vara fria utan att begränsa mångfalden. Trots att argumentet Reid (2020, s.186) lägger fram från Dworkin att alla människor måste kunna protestera och forma den moraliska sfären måste detta ske under former där alla har möjligheten att göra detta. Förutsatt att människan hade varit homo economicus hade det funnits goda grunder för att släppa yttrandefriheten fri men på grund av vår begränsande rationalitet finns det stöd för att studiens tes trots dess brister har legitima grunder.
Huruvida balansen i samhället skall nås blir vidare en svår fråga, utifrån Vatter et al. (2014, s.9) och Lewis (2011, s.379) verkar det inte som att svaret ligger i en mer direkt demokrati då detta är något som enbart verkar stärka rättigheterna för mindre kända minoriteter och inte alla. Det blir även en större risk för acceptansen av fler anti-minoritetsrättigheter vilket går rakt emot tesens mål.
A governing process that definitely and permanently privileged your own good and interests over those others might be appealing if you were confident that you or your group would always prevail. (Dahl & Shapiro, 2015, s.67).