I detta kapitel kommer vi att diskuterar de begrepp vi har valt tillsammans med resultatet. Vi har valt att utgå från coping (Brattberg, 2008) vid vår analys och utifrån det exemplifiera vårt resultat. Coping delas in i skuld, kontroll, anpassning, acceptans och stödjande nätverk, detta har vi gjort för att få en överskådlig bild av coping. Att diskutera runt begreppet coping kändes självklart då det under resultatet då beskrevs hur de anhöriga har olika strategier för hur de klarade av vardagen och där vi även gör vår röst hörd. Varför vi valde just de
underrubriker vi gjorde var för att det var de som återkom gemensamt för alla de vi intervjuade. Kapitlet avslutas med en sammanfattning.
Skuld
En av de professionella beskriver att när man som anhörig gör saker för sin egen skull drabbas man ofta av skuldkänslor. Brattberg (2008) beskriver att man kan känna osund skuld om man tar ansvar för sådant man inte har något ansvar för. Hon skriver också att skulden ger dåligt samvete och gör att man anklagar sig själv. En av de professionella berättar om en anhörig som under en pågående anhörigutbildning inte kunde släppa ansvaret över sin dotter utan ständigt gick ut till dottern som satt i bilen. Att känna skuld är något som de flesta föräldrar gör idag, att man känner att tiden inte räcker till anser vi. När man gör något för sin egen skull så drabbas man av skuld. Detta är ett generellt problem som vi har idag och det är mer ett samhällsproblem. Självklart känner säkert de anhöriga som har ett barn med en viss problematik mer skuld för att tiden inte räcker till eftersom de barnen kräver mer tid.
Brattberg (2008) beskriver att man kan känna osund skuld när alla i ens omgivning inte mår bra. De professionella berättar att det är vanligt att man skuldbelägger varandra inom familjen men ingen av de anhöriga nämner något om detta i sina intervjuer. En av de anhöriga berättar att de i hennes familj har varit tydliga gentemot syskonen att de inte ska ta ansvar för sin sjuka syster och på det sättet har de kanske undvikit att lägga skuld på dem. De anhöriga måste hantera skuldbeläggande från omgivningen. De professionella säger också att vården och socialtjänsten försöker hitta vems fel det är och någon att skylla på. Detta kan leda till osund skuld tror vi.
Kontroll
Kontroll handlar om att man inte försöker förändra verkligheten utan man försöker finna kontroll över konsekvenserna av det som sker (Brattberg 2008). Som anhörig upplever man ofta att den sjuka personens välmående hänger på en själv. Många anhöriga har även svårt att säga nej enligt de professionella. Många anhöriga upplever dessutom en stor maktlöshet eftersom de känner att de saknar kontroll. Detta leder ofta till att de anhöriga blir
överbeskyddande och tar på sig för mycket ansvar.
En av de anhöriga beskriver en situation då hon anmälde sjukvården. På så sätt tog den anhöriga tillbaka kontrollen genom att påverka det hon hade möjlighet att förändra. Att ha kontroll gör att människan mår bra anser vi. När man befinner sig i en utsatt position där man är beroende av andra människors hjälp tappar man som anhörig kontrollen. Genom att skaffa sig så mycket kunskap man kan om diagnosen så har man goda chanser, anser vi att få kontroll över situationen.
Anpassning
Enligt Brattberg (2008) så anpassar man sina önskemål efter omständigheterna, om det inte går att ändra på dem. Detta är ett sätt, anser vi att ta kontroll över sitt liv. Samtliga
intervjupersoner beskriver hur man som anhörig till en person med BPS får sätta sitt egna liv åt sidan och det påverkar hela livssituationen. De anhöriga beskriver att det är lätt att bli bitter över att man själv inte får sina behov tillfredsställda. Det är viktigt att klargöra för sin
närstående att det är val som man själv gör som anhörig. Vidare beskriver Brattberg att anpassning är ett bra sätt att hantera påfrestningar på. Från professionellt perspektiv så anser man att det är oerhört viktigt att man som anhörig får rätt redskap så att man kan få tid till ett eget liv. Den ena anhöriga beskriver att det hade varit enklare att anpassa sig om hon hade fått svar på de frågor hon haft och även fått en förklaring på de saker som hänt hennes dotter. Båda anhöriga är dock överens om att de har lärt sig att anpassa sig till omständigheterna som livet med deras döttrar kräver. Kanske har de gjort det genom att se det ironiska i somliga av de banala situationerna de stundtals befunnit sig i. En person som blir utsatt för upprepade kränkningar, som en av de anhöriga vi har intervjuat blev då hon ställs utanför vården, kan bli bitter (Brattberg 2008).
Acceptans
Att acceptera är inte det lättaste och kanske är det extra svårt tror vi när det gäller stora förändringar som rör ens barns framtid. Speciellt då det inte handlar om roliga förändringar utan istället handlar om svåra händelser som man inte kan göra någonting åt.
Kåver (2004) beskriver att acceptans handlar om att man väljer att stå ut med verkligheten, hur plågsam den än kan vara. De professionella beskriver att det är många anhöriga som aldrig accepterar att deras barn får borderline. Det kan vara oerhört smärtsamt att släppa in verkligheten. Om man accepterar så gör det inte ont på samma krampaktiga vis längre. Det är stort att släppa kampen mot verkligheten. Enligt (Kåver, 2004) skulle många må bättre om man bara slutade att kämpa emot sig själva och de situationer man befinner sig i. De anhöriga är överrens om att det har stor betydelse hur ens närstående får diagnosen för hur man ska kunna hantera den i framtiden.
De professionella beskriver att anhöriga många gånger har en inre tro att allt hänger på dem själva. Det kan vara oerhört smärtsamt att släppa ansvaret men det är viktigt att man som anhörig förstår att man bara kan göra sitt bästa. Kåver (2004) skriver att acceptans är en förutsättning för att kunna förändra och påverka situationen. Det är också en förutsättning för att kunna hitta lösningar på problem.
Stödjande nätverk
Stödjande nätverk är viktigt för de flesta människor. Särskilt viktigt tror vi att det kan vara för anhöriga, då de kanske har ett extra stort behov att få lätta på trycket och ha någon att dela sina bekymmer med.
Brattberg (2008) skriver att man via andra människor kan känna ställföreträdande kontroll. De intervjuade är överens om att det sociala och stödjande nätverket har stor betydelse. De anhöriga har upplevt ett bra nätverk men är även medvetna om att andra aldrig riktigt kan förstå hur det är att leva med en person som har BPS. Vidare säger de att det finns de som självklart upplever motsatsen. Att det finns de anhöriga som möts av tystnad och oförstånd från omgivningen. Om man inte har ett stödjande nätverk minskar självtilliten och förmågan till coping, enligt Brattberg (2008).
Anhörigföreningen är ett stödjande nätverk. Föreningen har haft stor betydelse och har hjälpt de anhöriga att ta bort en del av skulden. Brattberg(2008) menar på att människor blir hjälpta av att känna social stöttning, grupptillhörighet och att lyssna till andras erfarenheter.
Från ett professionellt perspektiv är ett icke stödjande nätverk de som är ”förståsigpåare” och kommer med massa råd. Även när man från omgivningen skuldbelägger de anhöriga kan vara ett icke stödjande nätverk. Detta kan leda till, som de anhöriga berättar om, hur de valde att ljuga för sin omgivning och valde att inte gå på offentliga tillställningar. En av de anhöriga berättar även att man måste ha respekt för att vissa inte orkar med livet, men hon säger att hon själv inte kunde ha det för sin dotter.
Vad vi vill ha sagt med coping är återigen att det finns många olika strategier för hur man ska hantera livets svåra händelser. De begrepp som har lyfts upp ovan hänger alla samman anser vi. Genom att anpassa sig, acceptera och ta kontroll kan man bearbeta det som händer. I viss mån kan man undkomma att känna allt för stor skuld över det som sker. Man kan finna en väg att komma vidare. Vad som har varit av stor vikt för de anhöriga är det stödjande nätverket som har varit en stor del i att de har orkat gå vidare i livet.
Sammanfattning
Att vara anhörig till en person med BPS beskrivs både i litteratur, från professionellt och anhörigt perspektiv som påfrestande. Från det professionella perspektivet upplever man att mycket handlar om att som anhörig acceptera situationen. Att förstå verkligheten och inte kämpa emot. Från anhörigperpsektivet anser man att det mer handlar om att anpassa sig till den situation man befinner sig i. Att acceptera och att anpassa sig är förenade med varandra. Det är viktigt att man som anhörig får verktyg för hur man ska hantera den problematik som uppstår. Stora krav ställs på att anhöriga ska finnas där för sin närstående, ha kontroll över situationen samtidigt som de inte ska belastas med skuld över att situationen är som den är. De professionella upplever att många anhöriga bär på en skuld vilket de anhöriga, vi
intervjuade, däremot inte har upplevde. Vad som är av vikt är att finna en balansgång i detta, vilket kan kräva mycket. Det sociala nätverket har en betydande roll. De professionella beskriver hur anhöriga som inte har det mår psykiskt sämre och får bland annat en sämre självtillit. När omgivningen inte är stödjande finns det stor risk att man som anhörig undviker sociala sammanhang eller väljer att ljuga för att man inte orkar.