PSO-teorins hypoteser stämmer väl överens med verkligheten i mitt fall, när
mainstreampartierna ökade sina närmande strategier minskade nischpartiets röstantal. Kan det finnas någon annan förklaring för att F! förlorade så många röster i valet 2018? Jag kommer i denna del av uppsatsen ta upp två alternativa förklaringar till varför F!:s röstantal sjönk så
34
pass mycket från 2014 till 2018. Jag kommer även diskutera dessa alternativa hypoteser och jämföra dem med PSO-teorin.
1. F! förlorade röster eftersom hotet från SD blev för stort.
F! är ett av de partier i Sverige som profilerat sig som Sverigedemokraternas (SD) största motståndarparti och de uttalar sig ofta om deras väldigt negativa bild av SD (Feministiskt initiativ, 2009b). Kan det vara så att de som röstade på F! 2014 såg SD som ett större hot i valet 2018, och därför valde att rösta på ett parti med ståndpunkter i F!:s kärnfrågor som står nära nischpartiet, men mer troligt kommer in i riksdagen - exempelvis Miljöpartiet eller Vänsterpartiet, för att försöka hindra att SD får en större makt i Sveriges riksdag?
2. F! misslyckades att ta sig in i riksdagen 2014, därför vågade väljarna inte rösta på dem igen.
F! var nära att komma in i riksdagen 2014, men nådde inte hela vägen fram. Beror deras minskade röstantal på att väljarna inte vågade rösta på F! igen? Risken att partiet inte heller skulle nå riksdagen 2018 kan ha skrämt iväg partiets väljare.
En kombination av dessa två hypoteser kan mycket väl vara faktorer som bidrog till varför F! tappade 85 procent av sina röster från 2014 till 2018. Strategirösning är ett fenomen som diskuterats mycket inom den svenska statsvetenskapen de senaste decennierna (Holmberg & Oscarsson, 2013 s. 175) och är inte ovanligt när det kommer till nischpartier.
Ny Demokrati är det yttersta exemplet på strategiröstning. I valet 1991 bestod 48 procent av partiets samlade röstantal av strategiröster. I vallokalsundersökningen från 1991 framkom att de som röstade på NyD gjorde det för att lyfta partiets huvudsakliga kärnfrågor - minskad invandring och sänkta skatter, högre upp på den politiska agendan. Likaså har både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna haft höga nivåer av strategiröstare genom tiderna (Holmberg & Oscarsson, 2013 s. 174f).
Att personer strategiskt röstade på F! i valet 2014 med avsikten att få in ett kvinnorättsparti i riksdagen och lyfta dess kärnfrågor till riksdagens agenda, men sedan strategiskt röstade på ett av de andra sju riksdagspartierna i valet 2018 för att försöka hålla SD borta från inflytande över en regering är en legitim hypotes.Det är dock bevisat att mainstreampartierna på båda sidor av mitten på höger-vänsterskalan närmat sig och lyft fram fler kvinnorättsfrågor i sina valmanifest 2018 än 2014. Hade mainstreampartierna inte implementerat dessa strategier tror jag inte att F! hade tappat lika många röster. Väljarna kände att de fick gehör från
35
mainstreampartierna gällande kvinnorättsfrågor, och på grund av en kombination av hotet från SD och risken att F! inte skulle nå riksdagen 2018 lades rösterna istället på något av de sju övriga mainstreampartierna. Det är ett rimligt antagande, men bara ponerande från min sida.
Slutsats
Efter noggrann analys av Socialdemokraterna och Moderaternas valmanifest från 2014 och 2018 har denna studie visat att PSO-teorins hypotes om att mainstreampartiers strategier påverkar hur många röster ett nischparti stämmer in på mitt fall. Att säga att S och M:s strategiförändringar är den enda anledningen till att F! förlorade röster tror jag är att förenkla verkligheten eftersom det finns otroligt många olika faktorer som påverkar ett partis
kredibilitet och partiets röstantal – allt från partiledarens trovärdighet till att deras kärnfrågor får plats i den politiska diskursen inför ett val.
Trots alla möjliga faktorer som kan tänkas påverka ett valresultat är politiska partiers
kampanjer och uttalanden i stort fokus inför ett riksdagsval. Jag tror det är mycket möjligt att mainstreampartierna såg F! som ett hot och därför närmade sig efter deras kvinnorättspolitik för att förhindra att förlora röster till nischpartiet, men också för att behaga väljarkåren eftersom kvinnorättsfrågor ofta dyker upp på tapeten i den politiska diskursen i debatter och sociala medier. Speciellt intressant med fallet jag studerat är hur M valde att använda fler närmande strategier mot F! istället för att öka de avståndstagande strategierna. Eftersom M stod längre ifrån F! i valet 2014 hade partier lika gärna kunnat öka sina avståndstagande strategier för att minska S röstantal utan att själva påverkas negativt.
Studien hade två syften och båda har uppnåtts. Jag har framgångsrikt prövat PSO-teorins huvudtes om mainstreampartiers strategier mot nischpartier. Undersökningens resultat visar att teorins förklaring korrekt beskriver verkligheten i mitt fall. När två mainstreampartier ökar sina närmande strategier samtidigt kommer nischpartiets röstantal sjunka; S och M ökade sina närmande strategier mest och därmed förlorade F! röster.
Jag har även tillfört mer kunskap till forskningsområdet nischpartier eftersom denna studie är den första i sitt slag som använder PSO-teorin för att förklara relationen mellan
mainstreampartier och nischpartitypen kvinnorättspartier. Min uppsats går i linje med de studier Abou-Chai och van Spanje tidigare utfört, att mainstreampartier från båda sidor av höger-vänsterdimensionen ändrat sig efter nischpartiet (Abou-Chadi, 2014 s. 427; van Spanje, 2010 s. 563). Huruvida van der Wardts studie med resultatet att regeringspartierna ändrar sig efter nischpartier först när oppositionspartierna gjort det har inte bevisats i min uppsats (van
36
der Wardt, 2015 s. 94), men detta beror på mitt val av material och tidslinjen jag studerat. Eftersom jag studerat valmanifest har det inte gått att visa vilket av partierna S och M som först närmade sig nischpartiet. Dessutom har bara ett val gått från det att F! nästan nådde riksdagen till dess att partiets röstantal i stort sett försvann. Tidsspannet är därmed för kort för att kunna visa på att M förändrade sig först.