gel, gilja åtskilliga namn på smärre bebyggelser ingår appellativet gel n. (< gil)
och det därmed besläktade gilja f. fornvästnordiskan möter gil n. med betydelsen ’gjel, bergkløft’ (Norrøn ordbok), ’Kløft, Revne’ (Fritzner). norska dialekter finns gil n. ’Bjergkløft, Klipperevne, dyb Fure i en Fjeldside; saaledes ogsaa: en Rende som er fremkommen ved Jordskred’ (Aasen), ’berg-kløft, fordypning’ (Torp). DAGs har gel n. ’mellanrum, springa, gap; öppning mellan två berg’ och gilja f. ’hålväg, trång, smal dal eller klyfta mellan två berg; bergspass; gräsbevuxen sänka mellan två berg, ängs- stycke eller åker, som ligger mellan två berg så att man endast kan komma fram på två håll; öppning i skog; däld’. De bebyggelser som bär namn innehållande gel eller gilja ligger ofta vid smala, trånga klyftor mellan berg. Orden är numera inte levande i bo- huslänskan. Det går inte att av namnmaterialet dra några slutsatser om hur orden gel och gilja ursprungligen har förhållit sig till varandra semantiskt.
hed Hed f. ingår i ett stort antal namn i området. bohuslänska används hed om
öppen (skoglös), relativt slät terräng. Marken kan vara odlad men är i andra fall ej odlingsbar, den är ibland ljungbevuxen utmark men kan ibland tillhöra inägor. De ljungbevuxna områden som benämndes hedar tycks framförallt ha varit områden i utmarken, medan gräsbevuxna områden som benämndes hedar var vanliga i odlings- landskapet. DAGs, Janzén 1936 s. 255: hed ’sämre (avlägset liggande) betesmark; ofruktbar ljungslätt; stor, jämn slätt; jämnt åkerfält (som ligger avlägset)’. David Palm (1976 s. 48 ff.) finner att ordet i Bohuslän har använts om jord, framförallt i utmarken, som inte odlats utan använts till bete eller äng varvid betydelsen ’utmarksbete’ upp- kommit. När denna jord efterhand odlats upp, har betydelsen gått vidare till ’odlad slättmark’.
Om hed se även Bd 19:1 s. XXX, Bd 12:2 s. 336 och Dam 2015 s. 195.
hog Många ortnamn i Sotenäs härad innehåller appellativet hog m. ’höjd’. Hog har
i området uttal som how, hoO, hUw, hÖO, høw− eller høj_. Ordets ursprung är omdiskute- rat. Det är dock naturligt att återföra hog på fvn. haugr. fornvästnordiskan möter
haugr med betydelser som ’haug, særleg om gravhaug’ (Norrøn ordbok), ’Høi, For- høining som hæver sig mere eller mindre over Jordfladen; ogsaa saadan som Men- nesker have sammenkastet af et eller andet Slags Materiale’ (Fritzner). Jfr norska dia- lekters haug m. ’en Høi, en Forhøining paa Jorden; især rundagtig eller med afrundet Top’ (Aasen). Diftongen au har utvecklats på olika sätt i nordiska dialekter. På vissa håll har au inte som vanligen i svenskt standardspråk givit ö utan blivit o. (Om utveck- lingen av au se bl.a. Moberg 1953, Elmevik 1967, 1997, 2000, Strid 1989, Strandberg 1998 s. 50 ff., Nyman 2000 s. 477 f. och Widmark 2001 s. 86.) Stöd för antagandet av utvecklingen au > o i boh. hog ges av Elmevik (1997 s. 93 ff.), då han i det bohuslän- ska namnet Kode ser det dialektala kota (<*kaut-) ’knöl, klump’. En utvecklingsmäs- sig parallell erbjuder enligt Elmevik (a.a.) det norska dialektala adjektivet fos ’utæt, svampagtig, porøs’ (Aasen), som kan återföras på germ. *fausa-. De bebyggelser i Sotenäs som bär namn innehållande hog ligger i princip alltid på eller invid en eller
flera (låga) rundade bergknallar, ofta med berg i dagen. För en sammanfattande dis- kussion av ordets betydelser i Bohuslän och eventuella betydelseskillnader mellan appellativet hog och namnleden hog se Bd 19:2 s. 257 ff.
klev, klåv(a) Namnelementen klev f., klåv n. och klåva f. är vanliga i området.
Orden blandas ofta samman och deras betydelse tycks ibland överlappa varandra. Namnelementen ingår i namn på bebyggelser, oftast mindre sådana, som ligger vid klyftor av olika slag.
fornvästnordiskan möter kleif f. ’kleiv, (veg i) bratt bakke’ (Norrøn ordbok), ’Klev, steil Bakke som med besværlig Adkomst fører op paa en Bjerghøide’ (Fritzner). Norska dialekter har kleiv f. ’en høi Bakke paa Klippegrund; en Brink eller Bjergryg til at gaae over’ (Aasen med tillägget) »Sædvanlig kun om en Klipperyg, hvorover der gaar en Vei eller Gangsti, og saaledes ofte opfattet som: en Vei over en Klippe. Vel egentlig: et Sted hvor man kan klavre over (af kliva).» Ordet är bildat till verbet kliva och har sannolikt den äldre betydelsen ’klättring, ställe där man kan klättra’ (Bjorvand & Lindeman 579). DAGs har klev f. ’klyfta; klyfta i ett brant berg där man kan gå; bergpass där det är besvärligt att komma fram; lång brant backe; brant bergsida’. En viktig betydelsekomponent tycks vara att en klev kan användas som passage; såsom namnelement ingår klev ofta i namn på klyftor genom vilka stigar går. Klev kan även ingå i namn på stigar eller vägar uppför berg. Se Bd 19:2 s. 65 och NSL s. 258. fornvästnordiskan möter klof n. ’Kløft; om Kløften mellem Menneskets Ben’ och
klofa f. ’Kløft, Fjeldkløft’ (Fritzner). norska dialekter finns klov n. ’kløft’ och klova f. ’kløft, trangt pas’ (Torp). DAGs har klåv n. ’trång passage mellan berg; sprickning i berg’ och klåva f. ’större eller mindre spricka, klyfta, smal dal mellan två berg’. Ap- pellativet klåva är levande i hela Bohuslän och används med betydelsen ’bergskreva, spricka i berg’. Komponenterna ’farbar’ och ’med stig’ är semantiskt inte lika centrala för orden klåv och klåva som för klev, även om namnelementen kan ingå i namn på framkomliga klyftor. Orden hänger till skillnad från klev samman med verbet klyva (Torp och de Vries). Om klåv och klåva och betydelseskillnaden mellan dem och det närliggande klev se Bd 19:2 s. 141 f.
kärr Kärr n. ingår i ett stort antal bebyggelsenamn i området. Många av dessa namn
är unga men några är belagda från medeltiden, se t.ex. Kärr (T) och Lönnekärr (T). fornvästnordiskan möter kjarr n. ’kjerr, småskog, kratt, busk, helst på våt grunn’ (Norrøn ordbok), ’Kraat, Buske, især paa fugtig Grund’ (Fritzner). Norska dialekter har kjerr n. ’Sump, Myr; især med Krat el. smaa Buskvæxter’ (Aasen), ’sump, især med krat’ (Torp), kjerre m. ’liten skog el. lund især av smaa trær’ (Torp) och även kjerr n. med betydelsen ’et Træs el. en Busks hele Vækst af grene og Løv’ (Ross). DAGs finns betydelserna ’träddunge företrädesvis på sank mark; snår av låga träd och buskar (oavsett markens beskaffenhet); dunge’. Materialet ger en komplex bild. Ordet tycks ha tre huvudbetydelser: 1) ’sank mark (i allmänhet)’, 2) ’bevuxen sankmark’ och 3) ’snår av små träd eller buskar (oavsett markens beskaffenhet)’. Betydelsen ’snårskog’ tycks ha västlig utbredning i Norden, se Fridell 1996 s. 119 f. med litt. och även Jons-
son 1966 s. 336 ff., vilken senare med viss försiktighet menar att språkmaterialet ger stöd både för att den primära betydelsen kan ha varit ’(sumpig) småskog el. (sumpigt) buskage e.d.’ och för att den kan ha varit ’sankmark o.d.’.
Namnmaterialet i Sotenäs ger likaledes en svårtydd bild. Det är i det enskilda fallet ofta svårt att avgöra om namnet primärt (åtminstone framförallt) betecknat sumpmark eller snårskog. Bland de äldre namnen tycks dock kärr i åtminstone Kärrshåla (A) och Lönnekärr (T) åsyfta sank mark. Som påpekats, t.ex. av Peder Dam (2015 s. 182 f.), ligger de båda landskapstyperna nära varandra: i sumpiga områden växer ofta småskog och buskage.
Vad gäller en utveckling från betydelsen ’sank mark’ till ’(sumpig) snårskog e.d.’ kan här erinras om det terrängbetecknande ordet mor. Det förekommer i dialekterna med betydelser som ’tjock skog’, ’med låg skog beväxt, ofruktbar mark’, ’lågt land, beväxt med granskog’, ’skogbeväxt myrland’ och ’sådan del av en myr som är mindre sank och beväxt, vanligen med granskog’ (Rietz). Ordet antas återgå på ett urgerm. *mo¯r- ’sumpmark’ (Bjorvand & Lindeman s. 748). Se Sahlgren 1953 s. 1 ff. om mor som skogbeteckning i ortnamn och jfr Strandberg 1993, som för mor- i de uppländska
Mora sten och Mora äng räknar med betydelsen ’sumpmark’.
myr Ett stort antal torp bär namn som innehåller appellativet myr f. Detta används i
dialekten om både sumpiga, vattensjuka områden (jfr fvn. mýrr f. ’Myr, Sump’ hos Fritzner) och om småsjöar, tjärnar och andra mindre vattensamlingar. De bebyggelser som bär namn innehållande myr ligger ofta vid sumpiga, vattensjuka områden eller mindre sjöar. Sedan man under första hälften av 1800-talet mer än förut börjat dika ut myrarna, uppodlades dessa i stor utsträckning och en del av dem förvandlades till åker. Myrarna användes även för höfång. Flera av de torpnamn som innehåller myr har primärt varit natur- eller ägonamn. Jfr Bd 14:2 avd. 6. Om ordet myr se även Falck- Kjällquist 1973.