Anestesisjuksköterskans professionalitet

Anestesisjuksköterskorna upplevde i föreliggande studie att anestesiologisk omvårdnad om barn och föräldrar var mer förenat med stress för dem än omvårdnad av vuxna patienter vid den dagkirurgiska avdelningen. Dels för att de hade mindre erfarenhet av att ta hand om barn och föräldrar och dels för att pediatrisk anestesiologisk omvårdnad ställde deras kompetens på sin spets samt för att induktionsförloppet hos barn sällan kunde förutspås. Detta bekräftas av Hovind (2013) som menar att pediatrisk

anestesiologisk omvårdnad kräver fördjupade kunskaper hos anestesisjuksköterskan och Runesson et al. (2010) som påtalar att barn är mer oförutsägbara än vuxna patienter och avhängigt deras ålder, mognad, förståelse, rädsla och hur stödet från föräldrarna är beskaffat kräver de olika omvårdnad. I resultatet framkom att anestesisjuksköterskorna upplevde att den känslomässiga anspänning som de erfor i samband med barnets anestesiinduktion kunde påverka barnet och föräldern negativt vid anestesiinduktionen.

Anestesisjuksköterskornas antagande stöds av MacLaren et al. (2009) och Sjöberg et al.

(2015) som menar att det finns en korrelation mellan anestesipersonalens, föräldrarnas och barnens beteende vid barnets anestesiinduktion och att deras agerande påverkar varandra. Denna interaktion bekräftas även av Öquist (2013) som hävdar att alla människor ingår i ett system och att de olika delarna inom systemet påverkar varandra.

De händelser som sker i systemet är ett resultat av ett komplext samspel mellan dess olika delar vilket Öquist (2013) definierar som mångfaldskausalitet.

I den presenterade studien belyste anestesisjuksköterskorna att de även upplevde förälderns närvaro som ett stressmoment i direkt anslutning till att barnets

anestesiinduktion genomförts då de önskade att föräldern lämnade salen skyndsamt för att förmedla en bild av ett rofyllt insomnande och inte visa dem när barnets luftväg skulle säkras, eftersom de menade att detta kunde verka skrämmande för föräldern.

Detta styrks av Andersson et al. (2012) som menar att föräldern uppmanas att lämna operationssalen snabbt efter att barnet sövts, de informeras dock inte om varför de bör lämna sitt barn så hastigt vilket kan anses vara önskvärt.

I denna studies resultat framkom att anestesisjuksköterskorna upplevde ett etiskt dilemma när barnet motsatte sig anestesiinduktionen vilket är i samsyn med Birklers (2011) definition av etiskt dilemma. Detta indikerade anestesisjuksköterskorna var en vanligt förekommande företeelse inom pediatrisk dagkirurgi vilket bekräftas av Gimbler Berglund et al. (2013). Enligt Gimbler Berglund et al. (2013) förordas dock att barnet endast ska induceras mot sin vilja om deras tillstånd är livshotande och kräver kirurgi, detta synsätt menade dock anestesisjuksköterskorna i denna studie inte var praxis inom deras verksamhet. Att genomföra en anestesiinduktion mot barnets vilja ledde till att anestesisjuksköterskorna erfor en känsla av etisk stress. Denna stress blev än mer påtaglig om föräldern inte var införstådd med händelseförloppet och vid dessa tillfällen menade anestesisjuksköterskorna att de inte önskade genomföra anestesiinduktionen.

Detta bifalles av Karlsson et al. (2014) som påtalar att anestesisjuksköterskan ska verka som barnets företrädare när föräldern fallerar att göra det.

Att genomföra en anestesiinduktion under tvång fick anestesisjuksköterskorna att reflektera över de två aspekterna konsekvens- och pliktetik. Medan vissa agerade konsekvensetiskt så belyste några av anestesisjuksköterskorna att de handlade pliktetiskt. Pliktetiken stöttas av Runesson et al. (2010) som menar att

anestesisjuksköterskan ska agera med barnets bästa för ögonen på ett sätt som gynnar dem och inte medför skada. Dock påtalar Runesson et al. (2010) att

anestesisjuksköterskans pliktetiska handlande inte automatiskt förutsätter att nästa anestesiinduktion kommer att avlöpa smidigare. Således förekommer det en risk att liknande händelseförlopp kommer att upprepa sig vid nästa dagkirurgiska vårdtillfälle, ett antagande som bekräftades av anestesisjuksköterskorna i denna studie. I föreliggande studie belyste anestesisjuksköterskorna att de inte önskade ge barnen och föräldrarna en negativ erfarenhet av deras vistelse på dagkirurgen, de menade att detta kunde innebära långtgående ogynnsamma konsekvenser för dem. Detta belyses även av Karlsson et al.

(2014) som menar att negativa erfarenheter i samband med anestesiinduktionen i värsta

fall innebär ett betydande trauma som leder till sjukhusfobi och som försvårar vid kontakter med sjukvården för lång tid framöver.

8.2.2 Information och kommunikation

I föreliggande studies resultat belyste anestesisjuksköterskorna vikten av information och kommunikation samt hur denna var beskaffad, både vid mötet med barnet och föräldern och i samspelet med sina kollegor på operationssalen vid barnets

anestesiinduktion. Vid bemötande av barn och föräldrar strävade

anestesisjuksköterskorna efter att vara lyhörda och närvarande. Detta menar Lindwall och von Post (2009) är en förutsättning för ett gott möte med patienter och anhöriga och det som kännetecknar att vården är god enligt Magnusson et al. (2014). Att ge god vård anses av ICN (2012) vara en av sjuksköterskans huvuduppgifter.

Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat belyste att det peroperativa

bemötandet av barn och föräldrar krävde en utökad lyhördhet jämfört med bemötandet av vuxna elektiva patienter, ett antagande som bekräftas av Karlsson et al. (2014) och Hallström och Lindberg (2015). De menar att mötet med föräldrarna förutsätter att den som vårdar deras barn uppvisar en fördjupad förmåga att kunna läsa deras kroppsspråk som visar på om de är oroliga eller inte, för att kunna anpassa informationen efter deras behov. Detta anser Hallström och Lindberg (2015) skapar en förtroendeingivande relation mellan anestesisjuksköterskan och föräldern, en relation som

anestesisjuksköterskorna i denna studie menade att de önskade frambringa. Att vara lyhörd för förälderns behov av information anser även Lilja et al. (1998) är av vikt, då för ingående information tenderar att ha motsatt effekt och istället öka deras oro, vilket anestesisjuksköterskorna i denna studie också påtalade.

I föreliggande studie menade anestesisjuksköterskorna att de riktade sin information vid anestesiinduktionen främst till barnet anpassad efter deras ålder och kognitiva nivå. De noterade dock att föräldern även lyssnade aktivt när informationen gavs, vilket de ansåg var deras syfte med informationen. Detta är i linje med studien av Coyne (2006) och Runesson et al. (2010) som menar att barnet vid anestesiinduktionen har rätt att erhålla information anpassad efter deras individuella utvecklingsnivå parallellt som deras föräldrar innehar rätten att erhålla den information som fordras vid vården av deras barn enligt Edwinsson Månsson och Enskär (2008). Detta är även förenligt med riktlinjerna nedtecknade av ANIVA (2012) som belyser att anestesisjuksköterskan har som uppgift att uppmärksamma både patienters och anhörigas informationsbehov. Att beakta både barnets och föräldrarnas individuella behov av information belyses även i de riktlinjer som finns nedtecknade av EACH och som utgår ifrån FN:s barnkonvention (NOBAB, 2017) och Andersson et al. (2012) menar att anestesisjuksköterskan ska sträva efter att ge föräldrarna som närvarar vid barnets anestesiinduktion individuellt anpassad

information.

Anestesisjuksköterskorna i denna studie belyste att samspelet med deras kollegor på operationssalen var av stor betydelse vid den peroperativa omvårdnaden av barn och föräldrar och enligt ICN (2012) har sjuksköterskan som uppgift att samordna sin vård med andra yrkesgrupper. Vikten av teamarbete med sina kollegor vid ett barns

anestesiinduktion belyses även i studien av Gimbler Berglund et al. (2013). Detta teamarbete menade dock anestesisjuksköterskorna i denna studie kunde vara förenat med svårigheter. De uppgav att det förekom att kollegor hade en negativ inverkan på den relation som de byggt upp med barnet och föräldern, en upplevelse som de får stöd av i studien av Gimbler Berglund et al. (2013). Kommunikationen med anestesiologen menade de ofta var undermålig vilket också belyses i studien av Runesson et al. (2010).

En orsak till den undermåliga kommunikationen kan enligt Runesson et al. (2010) vara att anestesisjuksköterskan ogärna önskar hamna i en öppen konflikt med anestesiologen inför föräldrarna. Detta antagande bekräftas också av anestesisjuksköterskorna i

föreliggande studie då de menade att de eftersträvade att ge intryck av ett professionellt samarbete med anestesiologen inför föräldrarna.

I denna studies resultat belyste anestesisjuksköterskorna att anestesiologen inte var lyhörd för deras kommunikation och att de försökte ta över anestesisjuksköterskornas uppbyggda relation med barnet och föräldern, vilket är ett antagande som styrks i studien av Runesson et al. (2010). Detta anses bero på att det inom vården förekommer en tradition av uppbyggda hierarkier och att anestesisjuksköterskan därför kan ha svårt att öppet opponera sig mot anestesiologen (ibid.). Inom systemteorin anses en

uppbyggnad av hierarkier vara nödvändig, där de högre nivåerna ställer in vad som sker på de lägre för att systemet ska fungera enligt Öquist (2013). Detta systemteoretiska synsätt blir dock missvisande i detta fall och kan innebära att anestesisjuksköterskorna erfar en känsla av att bli åsidosatta. Enligt Runesson et al. (2010) finns det olika krav på beslutskompetensen vid rådande oenighet, där anestesisjuksköterskan ansvarar för omvårdnaden och anestesiologen innehar det medicinska ansvaret.

8.2.3 Föräldranärvaro peroperativt

Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie menade att barn som skulle genomgå en dagkirurgisk anestesiinduktion för första gången rutinmässigt alltid åtföljdes av sina föräldrar. Denna praxis belyses även i studien utförd av Andersson et al. (2012) och enligt MacLaren Chorney och Kain (2010) överensstämmer föräldrarnas närvaro peroperativt med hur familjecentrerad omvårdnad bör tillämpas. Även riktlinjerna från EACH gör gällande att det är önskvärt att föräldrarna inbjuds att närvara enligt Gimbler Berglund et al. (2013). I denna studies resultat ansåg anestesisjuksköterskorna att föräldrarnas närvaro kunde ses ur både positiv och negativ aspekt, dels för barnet men också för dem själva då föräldrarna på operationssalen uppvisade olika beteenden och agerade på olika sätt i samband med barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion.

Föräldrarnas olika beteenden peroperativt bekräftas i studierna utförda av MacLaren Chorney och Kain (2010) och Karlsson et al. (2014) som menar att föräldrarnas reaktion vid barnets anestesiinduktion tenderar vara individuell och att närvaron av föräldrar kan ha både en gynnsam och ogynnsam inverkan på barnet. Enligt Runesson et al. (2010) tenderar föräldrars närvaro innebära ytterligare en faktor att ta hänsyn till för

anestesisjuksköterskan, vilket bekräftades av anestesisjuksköterskorna i denna studie.

Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie menade att oroliga föräldrar påverkade barnet till att bli oroligt, vilket de menade inverkade på förloppet vid

anestesiinduktionen negativt. Att föräldrars och barns oro vid anestesiinduktionen anses vara associerade med varandra belyses även i studierna av Andersson et al. (2012), Gimbler Berglund et al. (2013), Hopia et al. (2005) och Karlsson et al. (2014).

Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat menade att även om de noterade att en orolig förälder tenderade att påverka barnet negativt vid anestesiinduktionen ansåg de inte att de hade mandat att be föräldern lämna operationssalen, även om de medgav att det kunde bli aktuellt i svårare fall hade så aldrig skett. Detta menar dock Andersson et al. (2012) kan bli angeläget om föräldern uppvisar sådan oro att deras närvaro inte bidrar med någon nytta för barnet. Emellertid menar Andersson et al. (2012) att föräldrarnas närvaro vid barnets anestesiinduktion är vedertaget inom svensk

anestesisjukvård och MacLaren Chorney och Kain (2010) menar att föräldrar anser sig inneha sin fulla rättighet att närvara vid sitt barns anestesiinduktion. Detta argumenterar

även anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie för, då de menar att det är föräldrarnas barn och att de upplever att de har skyldighet att låta föräldern stanna.

Enligt Edwinsson Månsson och Enskär (2008) skulle det innebära ett emotionellt trauma för barnet att skiljas från sina föräldrar på sjukhus, vilket ger stöd åt

anestesisjuksköterskornas argument i denna studie att låta föräldrarna stanna med sitt barn även om de anser att föräldern påverkar barnet negativt.

I studien av Andersson et al. (2012) belyses fördelarna med att låta båda föräldrarna närvara vid barnets anestesiinduktion; så som att de kan utgöra stöd för varandra och att anestesisjuksköterskan aldrig fullt ut kan ersätta deras ömsesidiga stöd. Detta menar anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie inte är sanktionerat inom dagens pediatriska anestesisjukvård, då endast en förälder tillåts medfölja och närvara vid barnets anestesiinduktion. De menar dock att förfarandet hade kunnat innebära fördelar, både för föräldrarna och barnet.

8.2.4 Organisatoriska förutsättningar för mötet med barn och föräldrar

Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat belyste att de alltför ofta upplevde känslan av att arbeta i en verksamhet som styrdes av tid och den tidspress som de erfor menade de påverkade deras omvårdnad av barn och föräldrar negativt. Deras upplevelse av att arbeta i en tidsstyrd verksamhet stöds i studierna av Gimbler Berglund et al.

(2013) och Runesson et al. (2010) som menar att anestesisjuksköterskan förutsätts kunna arbeta tidseffektivt utan att försena det i förväg upprättade operationsschemat.

Anestesisjuksköterskan själv upplever stress över att inte få ta den tid som de anser krävs vid anestesiologisk omvårdnad av barn och föräldrar (ibid.).

Anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie menade att pediatrisk anestesiologisk omvårdnad ofta tog mer tid i anspråk vilket bekräftas i studien av Gimbler Berglund et al. (2013) som också belyser att anestesisjuksköterskan saknar tid att hinna reflektera över situationen vid omvårdnad av barn och föräldrar. De menar att bristen på tid innebär svårigheter för anestesisjuksköterskan att tillgodose föräldrarnas och barnets behov vid anestesiinduktionen (ibid.). Detta bekräftas också av anestesisjuksköterskorna i denna studie som belyste att deras relation med föräldern äventyrades av den upplevda organisatoriska tidspressen. Även om Runesson et al. (2010) anser att

anestesisjuksköterskans arbete traditionellt styrs av tidseffektivitet med snäva operationsprogram som inte tillåter förseningar, menade anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie att de försökte minska upplevelsen av att vara under tidspress i relationen med föräldrarna och att de strävade mot att ta sig den tid som krävdes för att etablera en god relation. Detta trots att de upplevde att tiden egentligen inte fanns.

De undermåliga preoperativa förberedelserna av barn och föräldrar inför deras första dagkirurgiska anestesiinduktion som anestesisjuksköterskorna upplevde i föreliggande studie, får de stöd av i studierna av Andersson et al. (2012), Frisch et al. (2010), Gimbler Berglund et al. (2013), Runesson et al. (2010) och Wennström et al. (2008).

Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat menade att det fanns flera anledningar till att barnet och föräldern var ofördelaktigt förberedda. En av anledningarna de angav var att barnet och föräldern vid dagkirurgi var ovana vid sjukhusmiljön och att de inte var medvetna om vad deras besök på dagkirurgen innebar. Detta menar Frisch et al.

(2010) kan härledas till det ökade antalet dagkirurgiska ingrepp på barn, att både barn och föräldrar är obekanta med miljön på sjukhuset och att de därför inte vet vad som väntar dem. Att emotta barn och föräldrar på en för dem avsedd och anpassad

barnavdelning inför barnets dagkirurgi, ansåg anestesisjuksköterskorna i studien innebar

en fördel för både barnet, föräldern och för dem själva genom att barnet befann sig i en för dem anpassad miljö och intravenös infart etablerades av personal som innehade pediatrisk erfarenhet. Detta förfarande anser också Sjöberg et al. (2015) är betydelsefullt eftersom barnets behov av att leka blir bättre tillgodosett i en för dem inordnad

barnvänlig miljö samtidigt som barn och föräldrar får tillgång till distraktion medan de väntar på barnets tur för dagkirurgi. Dock framhöll anestesisjuksköterskorna i denna studie att oavsett hemvist för var de arbetade, var de preoperativa förberedelserna innan sjukhusvistelsen bristfälliga och de angav även att föräldrarna hade svårt att i förväg informera sina barn om vad som skulle ske på den dagkirurgiska avdelningen. Detta eftersom föräldrarna själva inte erhållit adekvat preoperativa information. Detta

bekräftas i studien av Andersson et al. (2012). Dock menar föräldrarna i denna studie att de inte önskar ge barnen för mycket information om vad som kommer att ske på

sjukhuset då de anser att för mycket information kan oroa deras barn, vilket också anestesisjuksköterskorna i föreliggande studie belyser kan vara en anledning till att barnet inte erhållit adekvat preoperativ förberedelse av sina föräldrar.

Anestesisjuksköterskorna i denna studies resultat belyste att de önskade mer kontinuitet vid anestesiologisk omvårdnad av barn och föräldrar. Vikten av kontinuitet för

anestesisjuksköterskan, barnet och föräldern i det perioperativa flödet belyses i

studierna av Andersson et al. (2012), Gimbler Berglund et al. (2013) och Wennström et al. (2008). I studien av Wennström et al. (2008) anges den perioperativa dialogen som ett utmärkt pedagogiskt redskap för att minska barnets och förälderns oro inför deras första dagkirurgiska anestesiinduktion. Arbetssättet utifrån dialogen förbereder dem för vistelsen på dagkirurgen utifrån ett vårdvetenskapligt och individuellt anpassat

perspektiv som innefattar kontinuitet då de träffar samma anestesisjuksköterska genom hela det perioperativa förloppet. Dialogen förordas även av ANIVA (2012) som ett pedagogiskt redskap för anestesisjuksköterskan. Att anpassa de preoperativa

förberedelserna efter barnets och förälderns individuella behov anses även vara i linje med den familjecentrerade omvårdnad som förespråkas i studierna av Frisch et al.

(2010) och MacLaren Chorney och Kain (2010). Att ge individuellt anpassad preoperativ information utifrån familjens behov anses vara den mest framgångsrika metoden för att minska oron hos både barn och föräldrar i samband med deras första dagkirurgiska anestesiinduktion enligt Frisch et al., (2010), MacLaren Chorney & Kain (2010) och Sjöberg et al. (2015).

9 Konklusion

Resultatet i föreliggande studie visar att anestesisjuksköterskorna upplever att flera omständigheter påverkar dem vid mötet med föräldrarna i samband med barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion. Anestesisjuksköterskorna anser att anestesiologisk omvårdnad av barn och föräldrar ställer höga krav på deras kompetens och förmåga att på kort tid etablera en god relation med föräldrarna, som ofta är oroliga innan barnets första anestesiinduktion. Oron som föräldrarna erfar menar anestesisjuksköterskorna är sammanflätad med barnets oro. Lyhördhet, trygghet och att göra föräldrarna delaktiga i omvårdnaden av sitt barn anses vara beståndsdelar av stor betydelse som kan minska föräldrarnas oro och öka tilliten till anestesisjuksköterskan. Värdet av en välfungerande kommunikation med både barnet, föräldrarna och kollegorna i det peroperativa teamet bör inte underskattas. Anestesisjuksköterskorna förmedlar även vikten av att tillämpa individuellt anpassad preoperativ förberedelse för familjen, vilket de anser kan minska både barnets och föräldrarnas oro vid anestesiinduktionen. Den upplevelse som

anestesisjuksköterskorna menar påverkar mötet med föräldrarna mest, är den tidspress de erfar från organisatorisk nivå. De menar att verksamheten bör vara mer tillåtande tidsmässigt vid pediatrisk dagkirurgi då barn och föräldrars peroperativa omvårdnad tenderar ta mer tid i anspråk. Att erhålla mer tid och minska upplevelsen av tidspress menar anestesisjuksköterskorna ger dem bättre förutsättningar för mötet med

föräldrarna och ökar möjligheten att ge god omvårdnad samt minskar upplevelsen av stress. Denna organisatoriska förändring menar anestesisjuksköterskorna skulle gynna både barnet, föräldrarna, kollegor och dem själva.

Till följd av att genomföra denna empiriska studie har författarna erhållit förståelse och kunskap om anestesisjuksköterskans upplevelser av att möta föräldrar vid barnets första dagkirurgiska anestesiinduktion och förvärvats insikt om den oro föräldrarna oftast erfar och hur denna kan påverka barnet. Som blivande anestesisjuksköterskor och därigenom som medlem i det peroperativa teamet kring barn och föräldrar, finnes denna förståelse och att omständigheter som påverkar mötet åskådliggjorts, som användbara i

författarnas kommande arbetsliv. Medvetenheten om att dagkirurgisk verksamhet inte sällan förknippas med upplevelser av att arbeta under tidspress med de negativa konsekvenser som det innebär för både anestesisjuksköterskan och för familjen, bidrar till att författarna kommer att eftersträva att organisationen blir mer tillåtande

tidsmässigt i mötet med föräldrarna vid pediatrisk dagkirurgi.