Angripa stigman

Enligt informanterna uppmärksammas barnets övervikt eller fetma vanligen vid hälsokontroller som sker på BVC och hos skolsköterskan. De kan i sin tur skriva en remiss till överviktsenheten om det blir aktuellt. Annat förebyggande arbete på skolan är bland annat samtal om kost och motion men även ett noggrant urval av varor i skolans kiosk. En av BVC-personalen i denna studie lyfter att

föräldrautbildning är viktigt i det förebyggande arbetet. Hen belyser att det handlar om kommunikation och utbildning, att informera föräldern om

konsekvenserna samt att se till att föräldern har förståelse för dessa. Detta går i enlighet med Informant 6 som också menar att man får utgå från vad föräldern har för förståelse från början och börja därifrån. Detta beskriver hen så här:

Men då är frågan vad de har för förförståelse från början, vet dom varför socker inte är bra? Eller dom kanske inte vet varför kakor och socker inte är bra. Liksom varför inte? Ibland får man verkligen börja från grunden. (Informant 6).

Av empirin framgår att denna grupp riskerar att få sämre vård än andra i samhället. Detta enligt vad Informant 1 berättat, att denna patientgruppen är “minst attraktiv att jobba med”. Hen beskrev det så här:

[...] det här är längst ned på nästan alla läkares listor för att det här är nästan en omöjlig grupp att jobba med, det är mycket

utmaningar i det, inte mycket pengar i det, för rent krasst om man jobbar med diabetes osv så finns det forskning och så vidare… det är kanske forskning kring detta men det finns inga pengar för det eftersom det är så komplext. (Informant 1).

Hen berättar också att det är en resursfråga och menar att det finns enormt mycket patienter inom denna patientgruppen och att knappt hälften som erbjuds remiss faktiskt tackar ja till remissen. Informant 1 säger att “det här är en grupp med det största bortfallet. Det är inte ens en fjärdedel av alla som hade faktiskt kunnat få vård”. Informant 2 menar att de barn som skolan inte lyckas att fånga upp faller bort. Informanten säger att det är sällan som ett barn blir aktuellt inom

socialtjänsten bara för barnet är överviktigt. Om det händer så är det andra brister som anmälan gäller. Dessutom berättade Informant 7 om en familj som inte velat söka fortsatt vård för sitt barn med fetma eftersom de fått ett dåligt bemötande från vården. Detta gör också att barnen i större utsträckning riskerar att få mindre tillgång till den vård som finns.

Att våga benämna fetman för vad den är har samtliga informanter betonat är viktigt i sitt arbete med föräldrar och barn. Att våga prata om övervikten och fetman och därmed skapa en plattform där barnen också vågar prata om den skulle

enligt empirin innebära att stigmat minskar och att fler söker hjälp. Samtidigt framgår att begreppen måste anpassas till olika situationer eftersom det också kan påverka huruvida föräldrar väljer att söka hjälp eller inte. Informant 1 beskriver detta på följande sätt:

[familjer] vill inte komma till “barnfetma team”. Så vi är ett [annat- namn-team], och det är ju liksom målet, hälsofokus. [...] för vissa är det väldigt laddat. Vi väljer ändå att säga ordet fetma. Vissa ryggar tillbaka medan vissa är rätt fine med det. (Informant 1).

Dock beskriver vissa informanter att det inte ingår i deras arbetsuppgifter att lyfta övervikt och fetma, trots att det kan vara ett framträdande drag hos barnet.

Informant 2 som arbetar inom socialtjänsten berättar att de bara ska utreda det som är nödvändigt, så även om fetma kan vara tydligt framträdande så är detta inget som de ska ta upp enligt sin arbetsbeskrivning. Hen berättar:

Och inom socialtjänsten, vi ska ju bara utreda så mycket som är

nödvändigt så därför ska vi ju inte ta upp det heller om det inte är

nödvändigt. Så har det inte framkommit i en anmälan så ska vi inte utreda, enligt lag. (Informant 2).

Det framgår av flera av informanterna att många föräldrar undviker att prata med och om sina barn som överviktiga. Informanterna menar att detta beror på att föräldrar vill skydda sina barn mot att eventuellt må dåligt över vetskapen om att de lider av övervikt. Informant 7 uttrycker det så här:

Det var hysch hysch, hon ville inte prata med barnen om det, det var väldigt mycket om att barnet inte skulle må dåligt över sin övervikt. Det är väldigt mycket så att det är känsligt för man vill inte att barnet ska må dåligt. (Informant 7)

Informant 2 pratar också om att prata om fetma. Hen tycker att det är enklare att prata om exempelvis våld eftersom hen menar att våld är något som det pratas om mer i samhället. Detta är något som även Informant 7 pratar om. Hen uttrycker det så här:

Det är ett känsligt område. Dom tycker att man klankar ner på dem. Men jag tycker att det har blivit bättre, ett öppnare klimat. Jag tror att det har blivit öppnare i samhället, det har blivit lättare att prata om. (Informant 7).

Informant 2 resonerar kring varför hen upplever att det är lättare att prata om andra samhällsproblem än att prata om fetma och kommer fram till att hen upplever att föräldrar blir kränkta och att andra problem går att härleda till någon slags källa. Hen säger att ett missbruk kan härledas till att en inte mår bra och att våld kan härledas exempel till en kultur eller en norm som individen är uppvuxen med. Men övervikt menar hon skulle innebära att föräldern inte har lyckats med det mest basala, alltså omsorgen av sitt barn och att detta blir som en kränkning. Informant 3 berättar att hens erfarenhet så “ska man bara prata om problemet, om tabun, att det är ett rätt så bra angreppssätt”. Två andra informanter beskriver också att det är väldigt viktigt att våga prata om. De beskriver det så här:

Man måste vara öppen om det, barnen vet ju om att de är tjocka, det är därför de är här. Då kan man märka på vissa föräldrar vara som slirar och går runt och ehh, sådär, men jag tänker att det faktiskt är viktigt att här ska man kunna prata om det. Vi pratar inte om det på ett dömande sätt [...] men om man inte kan benämna det [fetman] här, var ska man då kunna prata om det? (Informant 1). Jag tror inte man ska gå som katten runt het gröt, jag tror att man ska närma sig det men ändå gå in och belysa att det här ser vi, att vi vågar lyfta, vi vågar se så att man lägger korten på bordet så att man kan jobba på riktigt med det. (Informant 4)

Informant 7 beskriver att hen upplever att det är extra känsligt att lyfta ett barns övervikt eller fetma till föräldern som lever under svaga socioekonomiska

förhållanden. Hen uppger att “De tar åt sig ännu mer när deras barn har fetma. De känner sig, dels har de inget jobb och dålig ekonomi, de är lägre i klass i samhället på något vis ju, och så kommer vi med detta och då blir ju det ännu mer tydligt ju.” (Informant 7).

Trots att många informanter menar att det bästa för att minska stigmat och tabun är att prata om det så framkommer att många informanter upplever att det ibland är svårt att prata om. Att belysa övervikt eller fetma hos ett barn framgår görs med risken att oavsiktligt skuldbelägga föräldrar och barn. Informant 3 berättar att det är svårt att ta upp och prata om fetma, eftersom hen menar att man på något sätt gör en koppling till föräldrarna vilket hen menar blir känsligt. Informant 3 berättar också hur hen upplever att ämnet tystas ned mellan kollegor och i utredningar och berättar om kollegor som sagt att “det är lite för känsligt”.

Empirin betonar att det övergripande ansvaret för barnets övervikt eller fetma ligger på föräldrarna. Samtidigt framgår det i forskningen av Voigt, Nicholls och Williams (2014) att det finns få studier på föräldrar vars barn lider av övervikt eller är diagnostiserade med fetma. Dock, menar de, finns det studier som gör att det går att anta att föräldrarna inte bara känner skuld utan att det snabbt är

föräldrarna som också får skulden för sina barns övervikt. Detta går i enighet med vad Informant 1 säger, att det är viktigt att ta väck skulden från föräldrarna för att fler ska våga söka hjälp. Därigenom går det att anta att föräldrarna känner skuld Detta är något som även Eli m.fl. (2014) tar upp, att föräldrar är rädda för att söka vård eftersom de inte vill få skulden för sitt barns övervikt.

Informant 7 berättar också om hur föräldrar undviker att prata om fetma och övervikt med sina barn med hänvisning till att man inte vill att barnet ska må dåligt. Detta stämmer överens med vad Eli m.fl. (2014) skriver, att i deras forskning framgår det att ingen av de vuxna runt barnet adresserar barnets viktproblem till ord som “fetma” eller övervikt trots att barnet uppfyllde

kriterierna. Orden som föräldrarna och även barnets mor- och farföräldrar beskrev barnets som “knubbig”, “stabil”, “stadig”, “stark benstomme” och så vidare. Vissa av föräldrarna hävdade istället att deras barn var “långa” eller “stora till för sin ålder” som förklaring till barnets vikt (Eli m.fl. 2015). Forskarna menar att föräldrar var positivt inställda till barnets övervikt eller fetma, föräldrarna

refererade till barnets vikt som att barnet växer ifrån “barnhullet” och att barnet är “gulligt”. Föräldrarnas motvilja att acceptera att barnet lider av fetma menar

forskarna är sammankopplat med den social skuld och stigmatisering som föräldrarna upplever. Konsekvensen av detta menar författarna är att föräldrarna blir avigt inställda till de insatser som erbjuds för barnens fetmadiagnos.

Informant 7 nämner hur ett barns fetma är ett känsligt område och Informant 3 menar att det är svårt att ta upp och prata om ett barns fetma eftersom det på något sätt görs en koppling till föräldrarna. Detta kan innebära en kränkning enligt Informant 3 och att denna typ av dåligt bemötande kan innebära att föräldrar inte söker fortsatt vård, enligt Phelan m.fl. (2015). Det framgår av den tidigare forskning som hittats att denna patientgrupp får sämre vård än andra, något som går i enighet med empirin där flera informanter betonar hur viktig bemötandet är för att få ha en fortsatt kontakt med föräldrarna. Wakefield och Feo (2017) skriver att detta är en grupp som rapporterats bli bemötta av dömande och

diskriminerande attityder i kontakt med vården. Enligt Wakefield och Feo så är rådande fördomar att de med övervikt eller fetma skulle vara lata, ha dålig hygien och har eget ansvar över att ha blivit överviktiga. De menar att detta bemötande i kontakt med vården leder till en känsla av skam och självförakt och gör att dessa patienter undviker att söka vård. Phelan m.fl. (2015) skriver att den som råkar ut för dålig vård är mer benägen att inte fortsätta söka vård om det skulle vara nödvändigt. Därför, menar Phelan m.fl. (2015) att attityder inom vården måste ändras. De skriver att stigmat måste minska för att vårdkvalitén ska öka. En ökad vårdkvalité innebär att vård kan fortsätta ges.

Goffman belyser att föräldrarna fruktar att barnet inte är starkt nog att hantera informationen om sitt stigma och därmed håller barnet i ovisshet som ett skydd (Goffman 2014). Detta är även något som framkommit i det empiriska materialet. Precis som Informant 7 berättade, hur en förälder som inte ville prata om sitt barns övervikt med barnet så skriver även Forhan och Ramos Salas (2013) att föräldrar inte vill diskutera sitt barns vikt med barnet för att föräldrar anser att det skulle ha en negativ inverkan på barnets psykiska mående. Goffman (2014) menar att föräldrar vill avskärma sina barn från sitt stigma. Detta kan bli problematiskt menar Goffman, eftersom barnet sedan ska ut och möta den verkliga världen där stigmat kanske uppmärksammas.

6.4.2 Bemötande

Som tidigare nämnt så har det framkommit av empirin hur viktigt det är att ta väck känslan av skuld och skam hos både föräldrar och barn, att det är en stor del av arbetet. Många av informanterna berättar att det är viktigt att inte skuldbelägga, utan snarare skapa allians med föräldrarna för att nå problemet. Informant 2 nämner flera gånger att det inte är barnet som är problemet och pratar om vikten att förmedla detta till barnet, att inte skuldbelägga. Med barnet pratar de därför aldrig fetma, utan istället om roliga saker, till exempel om drömmar i livet, framtiden och så. Informant 1 menar att lyfta bort skulden och skammen är ett angreppssätt för att nå fram till föräldrarna. Detta är något som flera av

informanterna nämner. Informant 2 uttrycker det så här:

Det gäller att vara försiktig. Blir föräldrarna kränkta så finns risken att man tappar alliansen. Inte säga att du är en dålig förälder utan mer att vi vet att du älskar ditt barn och att du vill något

annat, att ditt barn ska må bra. Man kommer ofta långt genom att

Att tappa alliansen med föräldrar var något som Informant 7 gav exempel på. Hen lyfte hur viktigt det är att alla professioner i kontakten med föräldrar och barn har “fingertoppskänsla”. Hen berättar att hen varit i kontakt med föräldrar och barn som besökt överviktsenheten och som inte velat gå tillbaka dit på grund av dåligt bemötande. Hen menar att en dålig kontakt med vården tidigt i livet kan föra med sig konsekvenser senare. Detta uttrycker hon med att säga att “det blir aldrig bra om de kommer på kant med vården, för då vågar de inte ta kontakt sen om de skulle behöva och vilja”. Informant 7 fortsätter med att berätta om hur känslan av trygghet är viktig i kontakten med föräldrar och barn. Hen pratar om att skapa ett förtroende och uttrycker det så här:

Men jag får ha bra kontakt med dem och de tillåter barnen gå hit i alla fall, och mäta sig och väga sig och jag får prata med

föräldrarna [...] Jag tror att både eleverna och föräldrarna har en viss trygghet med mig, för vi har jobbat tillsammans så länge, flera år. Det är nog bättre med mig än med någon utifrån, en okänd.

Varför kommer denna som inte känner mig och klankar. Jag tror

det är en trygghet. Det har en jättestor betydelse. (Informant 7).

Brandheim (2017) skriver att socialt arbete som akademiskt fält fortfarande inte definierat övervikt som en enskild utsatt och stigmatiserad grupp. Författaren menar att det svenska välfärdssystemets grundsyfte att inkludera och återintegrera de grupper som marginaliserats, förlorat sin innebörd i bemötandet av personer med övervikt och istället lett till att denna grupp av människor stigmatiseras (Brandheim 2017). Forskaren hävdar att stigmatiseringen av personer som lider av övervikt eller fetma medför att den utsatta gruppen inte är benägna att söka

professionell rådgivning (a.a.). Detta går i enighet med vad Informant 7 säger, att hen var i kontakt med en familj som kom inte ville gå tillbaka till

överviktsenheten med sitt barn efter att de upplevt ett dåligt bemötande från personalen där. Brandheim (2017) menar att det åligger de yrkesprofessionella att anta en attityd som motverkar att personer upplever sig stigmatiserade i mötet med den professionelle. Detta är också något som samtliga informanter nämner i intervjuerna. Bemötandet framgår som något viktig för en fortsatt upprätthållen kontakt mellan yrkesprofessionella och familjer. Vidare menar Brandheim att det ska ske genom olika anti-stigmatiserade tekniker både i bemötandet och i själva behandlingen av klienten (Brandheim 2017). Detta och ytterligare några saker är något som även Phelan m.fl. (2015) nämner i sin rapport. De ger förslag på hur en arbetsgrupp kan arbeta förebyggande mot stigmatisering. Detta är inte något som framkommit under intervjuerna, att det skulle bedrivas ett aktivt anti-

stigmatiserande arbete.

Wakefield och Feo (2017) uppger att personer som lider av övervikt riskerar att bli diskriminerade på grund av övervikten på daglig basis. Forskarna lyfter sjukvården som exempel på arena där dessa personer blir diskriminerade (Wakefield & Feo 2017). De beskriver att det som ligger till grund för

diskrimineringen är personalens fördomar om överviktiga personer. Forskarna ger exempel på att personer som lider av övervikt ses som lata, fysiskt inaktiva, inkompetenta och har dålig hygien. Informanterna till denna studien har inte visat några sådana tendenser, utan har varit eniga i att övervikten inte är individens ansvar. Flera informanter har däremot nämnt att dessa fördomar finns mot människor med övervikt, och att det är fördomar som dessa som gör att de med övervikt inte söker den vård som krävs.

6.5 En annorlunda tillvaro

Ur det empiriska materialet framgår många olika typer konsekvenser, varav några har stuckit ut lite extra. Dessa exempel får representera den komplexitet som ett liv med fetma kan innebära samt essensen i hur tillvaron för den som lever med övervikt eller fetma skulle kunna vara.

Det var få informanter i studien som pratade om ungas sexualitet och

identitetsskapande. Informant 2 pratade om att det inte är helt ovanligt att kraftigt överviktiga pojkar får bröstliknande drag. Hen resonerade kring ämnet på följande sätt:

[...] ju äldre barnet blir desto mer blir det att jag är annorlunda och det blir det oavsett om man har en diagnos eller medicinsk åkomma eller fetma eller vad som helst så blir det att man i den,

jag söker en grupptillhörighet, och passar jag inte in, då vet jag att jag är utanför, nej jag har inte lika många kompisar på skolan men det är inte konstigt för jag är tjock så ingen vill leka med mig. Vem vill vara ihop med någon som är så här tjock? Pojkar som får

bröstliknande drag, liksom. Vem vill vara ihop med en kille med

tuttar? Nää... det är ju deras verklighet och det är så känsligt, och

jag tänker att har man då kraftig övervikt att du inte ens klarar hygienen, då har du ett problem. (Informant 2).

Informant 2 lyfter i citatet ovan att hen upplever unga som har fetma uttrycka en känsla av att inte passa in på grund av de är “tjocka”. Hen menar också att unga har svårigheter med kärleksrelationer eftersom hen upplever att dessa barn uttrycker att “vem vill vara ihop med någon som är så här tjock?”. Hen nämner också att när barnet får problem med hygienen så blir tillvaron extra

problematiskt. Informant 2 berättar om ett barn som var så stor att han inte klarade av att torka sig i ändan efter toalettbesök. Informant 2 förklarar att det såklart blir väldigt pinsamt och jobbigt för barnet. Hen uttrycker det så här:

[...] det blir ju rätt så pinsamt då när man är 7–8 år och behöva ha personal när du ska gå på toa för jag når inte. Och då blir det ju så att vågar jag då bajsa på skolan? Så blir man förstoppad, och så får man andra problem och cirkeln blir ond. (Informant 2).

Informant 1 lyfter de fysiska konsekvenserna som är vanligt förekommande för barn med fetma. Utöver fysisk smärta nämner hen fettlever, diabetes och sköldkörtelproblem. Hen säger också att urinläckage är vanligt, liksom snarkningar och andningsuppehåll.

Informant 2 nämnde även att vissa av dessa barn har svårt att sitta på stolarna i skolan eftersom de “får ont i rumpan”. Informant 4 berättar att hen på en tågresa hade tänkt på hur vissa behöver ha två platser. Hen reflekterar kring detta och säger att “det är ju tragiskt. Och tänk att inte kunna knyta dina skor. Och tänk att behöva anpassa sig till ett sådant liv”.

Att den fysiska miljön eventuellt kunde begränsa människor med övervikt eller fetma var något som noterades i mötet med informanterna. Vid samtliga intervjuer reflekterade författarna över miljön som besöktes. Bland annat observerades att de flesta möblerna som stolar och fåtöljer var väldigt smala med låg sitthöjd, vilket

innebär att det blir tungt för någon med övervikt eller som lider av fetma att ta sig ner och ur stolen, om de ens skulle få plats i stolen. Vidare var det relativt små