Föräldraansvaret

I intervjuerna är alla informanterna eniga i att föräldrarna bär ansvaret för sina barn och att barnets vikt är en del av det ansvaret. Empirin lyfter att

föräldraförmågan är av stor vikt för att kunna gränssätta barnen, skapa rutiner och förutsägbarhet för barnet redan i tidig ålder. Informanterna beskriver det på olika sätt utifrån deras erfarenhet och yrkesprofession. Samtidigt framgår att

informanterna har olika förhållningssätt i hur de bemöter föräldrarna. Informant 6 menar att det inte alltid syns på ett barn att det är överviktigt och att hen märkt att många föräldrar känner en oro över att deras barn inte äter tillräckligt. Detta, menar Informant 6, kan bli en krock. Hen säger att “det vara att föräldrarna upplever att barnet knappt äter någonting, och då tycker de det är jättekonstigt. [...] Den är faktiskt jättesvår när det inte syns på barnen”. Samtliga av

informanterna ger uttryck för att de tror att föräldrar skäms över sitt barns övervikt och kanske inte riktigt vill se problemet. Informanterna beskriver att de upplevt att det är vanligt att problemet försöker att tystas ned av föräldrarna. Informant 2 berättar att föräldrarna kan säga kommentarer som “ja men de är lite småtjocka, det växer till sig” eller “det är okej att vara lite rultig som barn”. Detta är något som Informant 6 också berättar. Hen säger:

[...] dom liksom hajar till lite grand och “nej nej mitt barn är ju inte tjockt, det ser du ju”, “Ja, det ser jag men vi ser här på kurvan att… det hade varit bra att öka vardagsmotionen eller tagit bort något”. (Informant 6).

Informant 1 berättade att i sitt arbete är hen noga med att det inte handlar om “att fixa ett barn”, utan att det är ett arbete med hela familjen. Hen säger att det inte går som förälder att sitta och äta chips och sedan säga till barnet att “[...] jaha nu

sitter vi här och äter chips men det kan inte du göra, det blir jätteskevt och

konstigt”. Informanten uppger att ingen förälder vill sitt barn illa och att trots att ett barns vikt är förälderns ansvar så kan övervikten vara ett resultat av något som har hänt som ligger utom förälderns kontroll, som till exempel ett dödsfall, separation eller annat trauma. Då är det viktigt att lasta av föräldrarna skulden också, enligt Informant 1. Att ta väck skuld och skam från föräldrarna är ett angreppssätt för att nå fram.

Informant 4 säger att hen tycker föräldrarna har ett stort eget ansvar och menar att “hit kan man inte lämna in sina barn för att få dem justerade”, utan att det

framförallt är föräldrarna de jobbar med. Det framgår av empirin att många barn som lider av övervikt eller med fetma ibland även har andra svårigheter såsom ADHD. Detta exemplifierar Informant 4 som berättar att det inte är sällan som även föräldrarna har liknande svårigheter som barnen, med exempelvis ADHD- symtom som gör att matrutinerna blir bristfälliga. Informant 4 berättar:

Det är inte att de är sämre föräldrar, men det är stökigt och rörigt och det är inte lätt att ha kontinuiteten och rutinerna, vi äter frukost

och det och det. (Informant 4).

Enligt Informant 2 ligger en övervikt hos ett barn, om det inte är medicinskt grundat, i en brist hos föräldrarna. “Barnet blir inte överviktig av sig själv” säger hen och menar att “det är skämmigt att säga att det är jag som har brustit som

förälder”. Hen hänvisar till att det har mycket med uppfostran att göra: “Ja men

det är ju föräldrarna och uppfostran med struktur, rutiner, matlagning,

kosthållning, vad äter man, vem bestämmer vad man ska äta…”. Hen menar att det handlar om en omsorgssvikt och fortsätter att beskriva bristen hos föräldrarna på följande sätt:

Övervikten handlar om en omsorgssvikt, understimulerade barn eller brist på kosthållning och rutiner, de får småäta lite grand hela tiden, eller äta alldeles för mycket vid få tillfällen. Det finns ju olika orsaker. [...] eller att barn fått laga mat själv, hålla sin egen kosthållning. (Informant 2).

Informanten berättar även att det förekommer fall där barnen får klara sig själva. Föräldrarna ger barnen pengar, sticker och jobbar en längre period medans barnet får rå om sig självt. Informant 2 slår fast att “ja, då beställer barnen pizza, då handlar det om omsorgssvikt”.

Informant 7 ger också exempel på föräldraansvar. Hen berättar att om barnet har en övervikt eller fetma vid hälsoundersökningen på skolan, skickar Informanten hem en kallelse till föräldrarna om ett samtal angående barnets hälsostatus. Informanten säger att “ibland får vi respons och ibland kontaktar föräldrarna inte oss, och då är det upp till föräldrarna”. Hen säger att “gör dom inte det är det ett föräldraansvar”. Vidare säger informanten att föräldraansvaret även sträcker sig till att innefatta vad föräldrarna köper för matvaror och vad de serverar till sina barn.

Både Informant 1 och Informant 7 berättar att om fetman blir för allvarlig och de inte når fram till föräldrarna, så tvekar de inte att göra en orosanmälan till

socialtjänsten. Informant 1 menar att ett stigande BMI är en fara, särskilt om hen ser att familjen inte kan härbärgera det. Hen berättar att de kanske inte har resurserna som krävs. Andra informanter berättar också att familjehemsplacering av barn kan bli aktuellt men att man i första hand arbetar så långt som möjligt med familjen. Ett barn kan inte omhändertas endast på grund av sin fetma slår

Informant 2 fast. Hen berättar att omsorgen om barnet brister på andra punkter också för ett omhändertagande. Hen ger exempel på att när föräldrarna brister i att sköta om barnets diabetes som i sig är en följd av fetma, då kan det bli aktuellt att omhänderta. Hen menar dock att det är ovanligt. Detta poängterar även Informant 3, det krävs mycket för att omhänderta ett barn och att man först och främst fokuserar på ett samarbete med föräldrarna.

Eftersom familjebaserade interventioner har visat sig vara mest effektiva mot barnfetma (Eli m.fl. 2014) menar både empiri och forskning att det är viktigt att inkludera alla i familjen. Forskningen menar dessutom att det är viktigt att inkludera de som rör sig i barnets nätverk som exempelvis mor- och farföräldrar.

Detta är dock inte något någon informant lyfter som en del av behandlingen av barnets övervikt. Eli m.fl. (2014) menar att det är viktigt att inkludera fler än bara föräldrarna eftersom alla runt barnet bör har en vänlig kommunikation runt barnet och inte prata om barnet som till exempel en “tjockis”. Detta menar Eli m.fl. är viktigt eftersom det är viktigt att förebygga att barnet utvecklar ett ogillande av sig själv.

Informanterna har berättat att föräldrarna ofta tysta ner problemet kring sitt barns övervikt och ibland inte vill kännas vid det. Att föräldrar tystar ner problemet och inte ser sina barn som överviktiga är något som Eli m.fl. (2014) skriver är vanligt. Många föräldrar i den studien uppger att sina överviktiga barn är normalviktiga. Detta är något som informanterna också har lyft, att föräldrarna inte tycker att deras barn ser överviktiga ut och att det är en anledning till att föräldrar tackar nej till behandling.

Något som både Eli m.fl. (2014) och samtliga informanter nämnde var att föräldrarna har ansvar för sitt barns mat- och motionsvanor. Forskningen visar även på att föräldrarnas förhållningssätt gentemot barnets kosthållning går

parallellt med empirin. Informant 2 sätter fingret på det genom att beskriva att inte är det lilla barnet som själv är ansvarig för sin viktproblematik. Forskarna Winn & Chakrabarty (2018) hävdar att barn är helt beroende av föräldrarnas matvanor de fyra första åren av sina liv. Samtidigt menar forskarna att det under den perioden i ett barns liv är avgörande för barnets framtida matpreferenser (Winn &

Chakrabarty, 2018). Eli m.fl. (2014) menar att mest effektiva interventionen mot barnfetma är den som sker redan innan barnet hunnit fylla fyra år. Precis som i empirin så framgår även av forskningen att föräldrar ofta inter erkänner sitt barns övervikt. Att barnet är “lite småtjockt” och “växer till sig” är något som också Eli m.fl. (2014) lyfter i sin forskning och menar att det är vanligt att föräldrar till överviktiga barn gör så. Forhan och Ramos Salas (2013) skriver i sin forskning att föräldrar undviker att benämna övervikten eftersom de är rädda för att barnet inte ska kunna hantera det och må psykiskt dåligt. De skriver även att många föräldrar är rädda för att få skulden för sitt barns övervikt och att det är en anledning till att de inte söker vård. Att föräldrarna undviker att nämna övervikten för sitt barn och för sig själv går också i enighet med vad som Goffman (2014) skriver om sitt begrepp passering. Barnet skärmas vissa barn av från sitt stigma genom att föräldrarna tystar ned barnets övervikt.