Anknytningsteori

Anknytning är den svenska översättningen från engelskans begrepp ”attachment”.

Upphovsmannen till anknytningsteorin var den engelske barnpsykiatrikern och psykoanalytikern John Bowlby (1907-1990).

Bowlby menade i en rapport år 1951, att sorgeprocessen ett barn går igenom vid förlusten av sin moder, kunde jämföras med den process vuxna går igenom som en följd av en svår förlust.

Hans slutsats var att en tidig separation från modern har en skadlig inverkan på barnets psykiska utveckling. Denna insikt ledde till genomgripande reformer i frågor som gällde omhändertagande och vård av barn på sjukhus och andra institutioner. Den förlängda föräldraförsäkring som successivt började tillämpas i Sverige grundar sig bland annat på forskningen om betydelsen anknytning. Bowlby fortsatte med utgångspunkt från sin rapport att undersöka utvecklingen av spädbarns mycket tidiga relation till modern. Han studerade i vilken utsträckning variationer i denna kan tänkas inverka på utvecklingen av ett barns mer allmänna uppfattning av omvärlden liksom på hur barnet bygger upp sin självbild. Kärnan i Bowlbys teori är att förekomsten av bindningen är biologiskt determinerad och primär. Den tidiga anknytningen är ett instinktivt beteende som evolutionsmässigt har haft och fortfarande har en avgörande funktion för själva överlevnaden (Perris 1996).

Bowlby utvecklade den teoretiska referensramen genom att integrera tre teorier: etologi (läran om djurarternas utveckling och överlevnad), psykodynamisk teori och systemisk teori (Killén 2000). Under 1950-talet utvecklades en professionell kontakt mellan Bowlby och Mary Ainsworth som kom att få stor betydelse för utvecklingen av anknytningsteorin. Tillsammans inledde de ett forskningssamarbete om vad som styr små barns utveckling mot hälsa

respektive ohälsa. Ainsworth bedrev senare egna studier som rörde mor och barn relationen under det första levnadsåret som blev banbrytande inom anknytningsteorin. Hon studerade om små barn använde sina föräldrar som trygg bas för utforskandet av världen. På så sätt föddes begreppet främmandesituationen ”strange situation”. Ainsworth resultat ledde till revolution för den utvecklingspsykologiska forskningen i USA (Broberg, Granqvist, Ivarsson, Risholm

& Mothander 2006).

Ett grundantagande som Bowlby tog sin utgångspunkt i är att ett barn behöver erfara en fortlöpande varm och intim relation till sin mor/moderssubstitut, i vilken båda finner tillfredsställelse och glädje, för att kunna utvecklas och upprätthålla en god psykisk hälsa.

Begreppen tillgiven bindning och anknytningsbeteende är själva stommen i anknytningsteorin.

Tillgiven bindning avser den ömsesidiga relationen mellan ett barn och minst en huvudperson, modern eller någon annan, med vilken anknytningen har ägt rum.

Anknytningsbeteende avser de beteenden hos ett litet barn som till exempel tittande, leende, jollrande, gråtande eller klängande. Dessa beteenden gör det möjligt för barn att på ett förutsägbart sätt nå önskad grad av närkontakt med sin anknytningsperson. Målet med anknytningsbeteendet är uppnåendet av säkerhet och trygghet. Begreppet sociala band inkluderar tillgiven bindning men har en vidare innebörd, det syftar på de andra mer eller mindre känslomässiga relationer som omfattas i en persons nätverk.

Idag talar man om en hierarki av anknytningspersoner, med en specifik person i toppen (Perris 1996).

Anknytningssystem avser hur olika enskilda beteenden samordnas för att fylla sin evolutionära funktion; att underlätta för barnet att upprätta och upprätthålla sin fysiska närhet till föräldern och utforska världen under rimligt säkra betingelser. Motsvarigheten som ligger hos föräldern är dennes omvårdnadsbeteende och omvårdnadssystem.

Anknytning avser en varaktig inre representation av relationen som barnet har till föräldern.

Att vara anknuten till någon är så mycket mer än att söka närhet vid fara, att vara anknuten till någon är en av våra starkaste känslomässiga relationer. Ainsworth menade att anknytningen med tiden blir en del av vår personlighet, av hur vi som individer organiserar vårt inre liv (Broberg m.fl. 2006).

Under barnets första levnadsår visar sig anknytningen till en början som reflexmässiga beteenden. Barnets beteende styrs av barnets behov av närhet, ömhet och skydd. Under den andra halvan av barnets första levnadsår reagerar spädbarnet med olika typer av protest och sökbeteenden om det förlorar föräldern utom synhåll (Broberg 2000). Anknytningen baseras på föräldrarnas omvårdnadsfunktion, att de reagerar på barnets signaler och att de tar barnet till sig när barnet behöver tröst och skydd (Körner 2005). Barnets kognitiva förmåga

utvecklas i takt med att barnet blir äldre. Med hjälp av den kan barnet börja skapa

föreställningar om sig själv och sina relationer till andra människor. Dessa föreställningar kallas för inre arbetsmodeller.

Inre arbetsmodeller är ett viktigt mognadssteg då dessa processer kan hjälpa barnet att lära sig:

• Att uppfatta en händelse

• Att tolka händelsen

• Att utifrån denna tolkning kunna förutse vad som händer längre fram

• Att utifrån den förutsägelsen kunna planera sitt eget handlande

För att barnets inre arbetsmodeller ska fungera och bli ett effektivt hjälpmedel för barnet i samspelet med omvärlden måste den ha en god överensstämmelse med verkligheten. Har barnet föräldrar som är känslomässigt tillgängliga och stödjande kommer barnet som en konsekvens av detta att må bra. Barnet kan konstruera en inre arbetsmodell av sig själv som kompetent och älskad och en kompletterande modell av föräldern som pålitlig och trygg. Den inre arbetsmodellen uppdateras kontinuerligt och om det positiva överväger kan barnet även tolerera negativa erfarenheter och ta in dessa i sin inre arbetsmodell. Barnets positiva inre arbetsmodeller kommer att styra beteendet i framtida möten med människor, som barnet kommer att möta med en positiv förväntan. Har ett barn mötts av kyla kommer barnet att uppfatta sig själv som oönskad och en konsekvens av det är att barnet formar en inre

arbetsmodell av sig själv som dålig och föräldern som opålitlig eller fientlig. Barnet kommer att möta andra människor med en negativ förväntan.

Trygg bas är det mest centrala begreppet i anknytningsteorin. Begreppet avser föräldrarnas förmåga att vara en trygg hamn för sitt barn. Hamnen blir en utgångspunkt för barnets utforskande av världen och hamnen är den trygga plats som barnet återvänder till för att få känslomässig påfyllning. Litar barnet på att föräldern är tillgänglig, beskyddande och

uppmuntrande vågar barnet riskera den fara det innebär att utforska en ny situation. Detta ger en trygghetskänsla som både barnet och den vuxne behöver för att kunna hänge sig åt sitt behov och sin nyfikenhet att utforska världen. Präglas barnets relation till föräldern av osäkerhet påverkas barnets förmåga att undersöka världen negativt eftersom barnet då inte kan vara säker på att föräldern finns där som en hamn när barnet behöver det. Barnet kan då välja mellan att aldrig lämna hamnen genom att ängsligt klamra sig fast vid föräldern eller genom att inte använda hamnen alls (Broberg 1996).

Mary Ainsworth kunde med hjälp av sina studier och observationer av hur barn reagerar på separation från modern och på återföreningen identifiera tre huvudsakliga mönster;

• Trygg anknytning (Typ B): Barnet kan visa obehag när modern går men fortsätter att leka tämligen obehindrade. När modern kommer tillbaka hälsar barnet på henne och får tröst om så behövs för att nöjd återgå till sin lek.

• Otrygg-undvikande anknytning (Typ A): Barnet visar uppenbara tecken på upprördhet när modern går och ignorerar henne när hon kommer tillbaka. Barnet förblir

avvaktande och hämmat i leken.

• Otrygg-ambivalent anknytning (Typ C): Barnet är mycket besvärat när modern går och kan inte tröstas vid återföreningen. Barnet verkar söka kontakt men avvisar samtidigt denna kontakt genom att vända sig bort, gnälla och slå på eventuella leksaker som man sträcker fram. Barnet pendlar mellan klängighet på modern och upprördhet, samtidigt är barnet helt hämmat vad gäller utforskande lekar.

Mary Ainsworth med medarbetare kunde senare identifiera ett fjärde anknytningsmönster;

• Otrygg anknytning - desorganiserad - desorienterad (Typ D): Barnet uppvisar ett förvirrat beteende vid återföreningen med modern. De stannar till i ställningar som väcker tanken på depressiv reaktion och visar sig förvirrade och spända. De växlar mellan starkt undvikande, åtföljt av ett uttalat närhetssökande.

Enligt anknytningsteorin relaterar alla barn till sina omsorgsgivare, oavsett hur de blir behandlade. Det måste barnen göra för att överleva. Men barnens anknytningsbeteende utvecklas och formas i relation till tidigare erfarenheter och upplevelser. Barnets

anknytningsbeteende visar sig framförallt i situationer då barnet känner sig hotat (Killén 2000).

Anknytnings – omvårdnads- relationen är en ojämlik relation där barnet får och föräldern ger.

Föräldrar är inte och behöver inte vara perfekta, utan som den engelske barnläkaren Donald Winnicot säger, det räcker om föräldrar är ”tillräckligt bra”. Ett tillräckligt bra föräldraskap innebär att den fysiska och känslomässiga omsorgen står i relation till de behov som barnet signalerar och inte i relation till de vuxnas behov. Det handlar om att acceptera barnet som det är, att erkänna dess känslor, trösta, uppmuntra och samarbeta med barnet, att engagera sig i barnet, ge fysisk och känslomässig omsorg, näring och skydd.

Det handlar om att se barnet utifrån ålder och utvecklingsnivå, att skapa en miljö både i och utanför hemmet där barnen kan känna sig trygga, att kunna sätta gränser och vara konsekvent (Killén 2000).

”De barn som utvecklas och trivs, som vet vad de känner, som kan uttrycka det de känner och får sina upplevelser bekräftade – vare sig de är glada, rädda eller arga – och som kan

använda de resurser som de har, de barnen får tillräckligt bra omsorg” (Killén 2000 s 35).

Barn har större chans att ta sig igenom kriser i hemmet om de har en anknytning utanför familjen, om de får hjälp att bearbeta sina upplevelser, om det finns kontinuitet i barnets liv och om barnet känner att det har kontroll över sin livssituation. Man kan identifiera

anknytningsmönster och beteenden så tidigt som före ett års ålder. Detta innebär att förebyggande åtgärder kan och bör sättas in så tidigt som möjligt (Killen 2000).

Den anknytning vi format under vår barndom följer oss genom livet och formar vår

personlighet. Anknytningen kan ses som ett livstema som också påverkar hur vi relaterar till våra egna barn. Anknytningsbeteende kan visa sig hos tonåringar, trots att tonåren är en period som präglas av frigörelse på olika sätt. Tonåringar kan behöva ”tanka” trygghet och närhet hos sina viktiga anknytningspersoner på samma sätt som mindre barn gör när de rör sig mot och bort från sina föräldrar (Hwang & Nilsson 2003)