miljöbalken till den regionala miljödomstolen, och enligt kärn- tekniklagen till Statens kärnkraftinspektion, SKI (den 1 juli 2008 sammanslaget med Statens strålskyddsinstitut, SSI till Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM). Avseende ansökan om slut- förvar har det emellertid uttryckts önskemål om att det vore en fördel om samma miljödomstol hanterar både ansökan för inkapslingsanläggningen och ansökan för slutförvaret, även om de hamnar på olika platser /KASAM 2005/. Om detta kommer att ske är dock fortfarande oklart /KASAM 2007/. Domstolen ska ta ställning till om MKB:n uppfyller kraven enligt 6:e kapitlet i miljöbalken (miljöbalkens allmänna hänsynsregler) gällande miljökvalitetsnormer och områdesskydd för utsläpp och stör- ningar från anläggningen. Domstolen ska utreda målet i den ”omfattning och inriktning som krävs”, vilket ger domstolen stora möjligheter att styra och anpassa processen när ansökan väl kommit in. Den regionala miljödomstolen har två fasta ledamöter och två så kallade sakkunniga ledamöter. Vidare har även berörda myndigheter talerätt för att tillvarata allmänna intressen (Naturvårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen, samt kommunen för intressen inom kommunen) samt möjlig- heten att fungera som remissinstanser och/eller anlitas som sak- kunniga. Andra centrala myndigheter som kan komma att höras inkluderar Riksantikvarieämbetet, Sveriges geologiska under- sökning, SSM, Vägverket och Sjöfartsverket i deras ansvar för hushållning med mark- och vattenresurser. Domstolen för- bereder ett yttrande där eventuella villkor, till exempel vad gäller efterbehandling och annan återställning samt tidsbegränsning- ar, kan anges /Söderberg 2002/. SKB kompletterar därefter ansökan, om så begärs och miljödomstolen kungör ansökan genom att annonsera i lokaltidningar och bjuda in skriftliga synpunkter på ansökan till miljödomstolen. SKB får sedan till- fälle att bemöta eventuella synpunkter. Miljödomstolen håller där- efter en muntlig offentlig förhandling där synpunkter på ansökan
kan framföras /Kärnavfallsrådet 2008/. Behandlingen i miljö- domstolen innebär därmed också möjligheter för deltagande, även om det inte ställs något krav på domstolens handhavande av synpunkter.
Ansökan enligt kärntekniklagen inges till SSM. Myndigheten har att bedöma ansökan med utgångspunkt från genomförda granskningsrapporter av säkerhets- och strålskyddsfrågorna. SSM remissbehandlar ärendet och förbereder egna yttranden. Om SSM och högre instans (regeringen) ställer sig positiva till ansökan har SSM därefter att pröva ansökan enligt strålskydds- lagen och utfärda eventuella vidare villkor. Även i detta steg finns möjligheter för deltagande, fastän de är mer begränsade än vid beredningen i miljödomstolen. Även om ärendet nor- malt bereds skriftligt, kan SSM välja att göra delar muntliga och öppna för allmänheten. Allmänna handlingar i ärendet är också öppna för allmänheten genom offentlighetsprincipen /Kärnavfallsrådet 2008/.
Både miljödomstolen och SSM lämnar in sina yttranden, inklusive beredning, till regeringen (miljödepartementet) för till- låtlighetsprövning. Hur dessa processer ska samordnas för att regeringen ska kunna fatta beslut är dock otydligt. Formellt sett är miljödomstolens och SSM:s handläggning fristående från varandra. Förarbeten till lagstiftningen anger dock att reger- ingskansliet ska samordna ärendena och fatta beslut om båda vid samma tillfälle. Kärnavfallsrådet (tidigare KASAM) har tolkat detta som att de två olika beslutsprocesserna måste samordnas för att regeringen ska kunna ta ställning till om ansökningarna kan godkännas /Kärnavfallsrådet 2008/. Myndigheterna har också olika former för förhandling, bland annat muntliga förhandlingar hos miljödomstolen och skriftliga hos SSM och regeringen /KASAM 2007/, vilka resulterar i olika former av deltagande och större möjligheter för deltagande i miljödomstolen.
Regeringen beslutar om ansökan ska bifallas, var lokalisering i så fall ska ske, samt eventuella särskilda villkor för att tillgodose allmänna intressen. Regeringen baserar sitt ställningstagande på ansökan och inkomna yttranden. Man kan också begära in kom- pletteringar av sökanden. Regeringens beslut ska ta hänsyn till bland annat miljöbalkens allmänna hänsynsregler och väga sam- man de två hittills formellt åtskilda processerna. Kärnavfalls- rådet har tolkat detta som att regeringen har viss frihet att samordna beslutsprocesserna enligt miljöbalken och kärnteknik- lagen samt avgöra frågor om allmänhetens deltagande även på denna nivå /Kärnavfallsrådet 2008/. Miljöbalken och kärn- tekniklagen ger ingen vägledning avseende samordningen, men Kärnavfallsrådet bedömer att regeringsformen uttrycker minimikrav såsom saklighet, opartiskhet och inhämtning av relevanta yttranden från myndigheter. Därutöver ska regeringen ge organisationer och enskilda möjlighet att yttra sig, till exempel genom hearings eller möten /Kärnavfallsrådet 2008/. I denna fas av beslutsprocessen har regeringen stor frihet att själv utforma processen och vilka faktorer bedömningen ska fokuserar på. ”Vid prövningen blir det ofta fråga om en sam- manvägning av konkurrerande eller motstridiga intressen som bör göras utifrån ett nationellt perspektiv” /Söderberg 2002, s. 50/. Söderberg bedömer att prövningen kommer att fokusera på bland annat metodvalet och systemutformningen i sin helhet (till exempel KBS-3-metoden för slutförvaring samt metoden för inkapsling av använt bränsle), samt valet av plats för slut- förvaret. Regeringen har tidigare i yttranden om SKB:s forsk-
nings- och utvecklingsprogram godtagit KBS-3-metoden som grund för arbetet, men vid flera tillfällen krävt redovisningar av alternativ till KBS-3-metoden, ”vilket får tolkas så att reger- ingen har önskat att det bevaras en viss handlingsfrihet på om- rådet” /Söderberg 2002, s. 62/.
Regeringens möjligheter att tillåta verksamhet är emellertid beroende av kommunens inställning i frågan. Vid sin prövning får regeringen enligt 17:e kapitlet i miljöbalken endast tillåta verksamheten om kommunfullmäktige i kommunen ifråga har tillstyrkt det. Kommunen har alltså generellt vetorätt vad gäller beslut om ett slutförvar för använt kärnbränsle. Regeringen kan endast upphäva det kommunala vetot (den så kallade vetoven- tilen) ”om det från nationell synpunkt är synnerligen angeläget att anläggningen kommer till stånd”, om det inte finns annan lämplig plats inom en annan kommun som kan antas godta placering där eller om det inte finns någon annan plats i landet som bedöms vara lämpligare än den avsedda. ”Det skulle alltså kunna bli nödvändigt att pröva ett antal alternativa lokaliser- ingar innan ett kommunalt veto fick genombrytas … en sådan procedur skulle bli betungande och tidskrävande för både sök- anden och andra berörda” /Söderberg 2002, s. 123/. För att kunna bedöma ansökan ska kommunfullmäktige i berörd kom- mun få tillgång till SSM:s granskningsrapporter. Kommunfull- mäktige kan också besluta om en rådgivande kommunal folk- omröstning som underlag för sitt beslut.