Euratom i relation till EG-fördraget
När miljöbalken ersatte miljöskyddslagen, naturresurslagen och andra lagar på miljöområdet medförde detta en stor förändring så till vida att den generella miljölagstiftningen blev tillämplig även avseende verksamhet som medför joniserande strålning. Skydd mot den joniserande strålningens miljöpåverkan hade dit- tills särreglerats med hänsyn till den kärntekniska verksamhetens speciella karaktär. Inom kärnkraftssektorn finns dock fort- farande särskild reglering för beaktande av säkerhets- och miljö- intressen i kärntekniklagen och strålskyddslagen. Regleringen av skydd mot joniserande och annan strålning har inte inför- livats i miljöbalken. Denna särreglering av kärnkraften återfinns också inom EU och på internationell nivå. I EU kvarstår Eura- tom i princip orört efter den omfattande fördragsrevidering som skett i samband med antagandet av Lissabonfördraget.
I Euratomfördraget saknas en reglering av det övergripande miljöintresset. Därför finns det anledning att framhålla EG- fördragets potentiella tillämpning i förhållandet till hanteringen av använt kärnbränsle, det vill säga en möjlighet till utfyllnad i förhållande till Euratom-fördragets reglering i syfte att säker- ställa miljöansvar. En motsatt syn som också hävdats i doktrin, vore att se EG- och Euratomfördragen som autonoma i för- hållande till varandra. Miljörättsliga regler inom ramarna för EG-fördraget skulle då generellt inte vara tillämpbara i för- hållande till verksamhet som faller inom ramarna för Euratom. Vår bedömning är att Euratom-fördraget inte kan anses vara en uttömmande specialreglering. Det är dock ett faktum att både Euratom- och EG-fördraget innehåller reglering som till synes överlappar varandra, men för den delen inte behöver vara motstridiga. Trots detta ska framhållas att internationell reg- lering av miljöansvar ofta begränsas, så till vida att de inte om- fattar verksamhet som innebär faror med joniserande strål-
ning. Både internationella konventioner om avfallshantering och motsvarande reglering inom EU tillämpas explicit inte av- seende kärnavfall på grund av områdets specifika karaktär. Verksamhetens specifika karaktär är grunden för att hela pro- duktionen av atomenergi särregleras både internationellt och inom EU. Det ska dock anmärkas att denna reglering till delar respekterar grundläggande miljörättsliga principer. Vad gäller miljörättslig reglering så behandlas miljörättsliga subkategorier på olika sätt i förhållande till kärnkraftsområdet.
För avfallshanteringen generellt har det varit en utgångs- punkt att inte tillämpa generell lagstiftning, vare sig på EU-, internationell eller nationell nivå i förhållande till använt kärn- bränsle och kärnavfall. De försök som gjorts inom Euratom att skapa en gemensam kärnavfallshantering har misslyckats.
När tillstånd ska lämnas för byggande av en kärnteknisk an- läggning, som till exempel ett slutförvar för använt kärnbränsle, krävs noggranna iakttaganden av miljöintresset. Miljöansvaret säkerställs för dessa anläggningar genom miljökonsekvens- beskrivningens omfattande krav på beslutsunderlag innan till- stånd kan ges. I fallet med MKB har det inte varit några pro- blem att utsträcka denna lagstiftning till att också omfatta verksamhet med joniserande strålning. Såväl internationella konventioner som EG-direktiv och miljöbalkens regler är fullt ut tillämpliga inom kärnkraftssektorn. Denna lagstiftnings- teknik avviker således från avfallslagstiftningen.
Trots den omfattande regleringen om miljökonsekvensbeskriv- ningen som ett led i ansvar för miljön i planeringen av kärntek- nisk verksamhet, återfinns parallell specialreglering av till synes liknande karaktär också inom ramarna för Euratom artikel 37. Denna artikel var år 1957 en pionjärreglering, eftersom den
tvingade fram gränsöverskridande skyldigheter att informera grannländer om potentiella faror vid hanteringen av radioaktivt avfall. Men i ljuset av den moderna MKB-lagstiftningen före- faller de skyldigheter som finns inom ramarna för till exempel MKB-direktivet, helt konsumera upplysningsskyldigheten enligt artikel 37 Euratom. Icke desto mindre lever denna speciella re- glering kvar parallellt med miljökonsekvensbeskrivningen, vilket ger andra medlemsstater en position i Sveriges tillståndsprocedur. Den enda kopplingen som synes finnas mellan dessa procedurer är medlemsstaternas skyldighet att tillhandahålla information. En rimlig slutsats är därför att MKB-kravet innebär att skyldigheten under artikel 37 är meningslös som komplement, eftersom den inte verkar tillföra något vare sig i informations- väg eller i deltagande för andra medlemsstater. Skyldigheten enligt Euratom kvarstår dock och bidrar till en komplicerad ansvarsbild med överlappande parallell reglering.
Konsekvenser för svensk tillståndsprövning
Den reglering som tillkommit inom Euratom och EG kommer att påverka tillståndsprövningen på två olika sätt. För det förs- ta genom miljöbalkens regler som till stor del utgör en imple- mentering av gemenskapsrättsliga direktiv med grund i inter- nationella konventioner. Dessa regler aktualiseras både vid prövningen under kärntekniklagen och under miljöbalken.
För det andra ska en självständig prövning genomföras av kommissionen enligt Euratom artikel 37. Kommissionens ytt- rande utgör en förutsättning för att meddela tillstånd på natio- nell nivå. Att miljödomstolen meddelade tillstånd för rivning av reaktorerna i Studsvik, utan att invänta kommissionens ytt- rande utgjorde således ett formellt brott mot Euratom-fördraget /Stockholms tingsrätt 2007/. Det kan tyckas anmärkningsvärt att denna självständiga prövning inom ramen för Euratom inte uppmärksammats i diskussionerna inför den svenska tillstånds- prövningen. Detta kan eventuellt förklaras med att prövningen enligt Euratom artikel 37 anses sakna reell betydelse. Icke desto mindre understryker EG-domstolen konsekvent betydel- sen av att medlemsstaterna iakttar de förpliktelser som följer av Euratom artikel 37. Här återfinns således en källa till osäker- het i det kommande förfarandet om prövning av tillstånd för att etablera ett slutförvar för använt kärnbränsle i Östhammars kommun som påkallar uppmärksamhet.
92