-Jag anser att vi ska bistå med sökbara medel – men inte ha huvudansvar. Det kommer att bli bra!
Intresserade dalakommuner ska kunna söka. Ett av huvudsyftena med fristadsprogrammet är att uppmuntra kommunerna, få detta att sprida sig. Det har nog blivit en del missuppfattningar, att man från kommunerna tänkt ”det där får landstinget sköta”. Så behöver det inte bli nästa gång. Det är människor vi tar emot, ansvaret är stort, det måste fungera. – Vi har försökt lyfta detta på regionala kulturträffar, uppmanat kommunerna att höra av sig, men det har de inte gjort.
-Inför framtiden: om vi tänker oss att vi har samma summa – kommunerna kan ansöka om bidrag från landstinget och stå för resten själva – om man får t ex 100 000 per år, man kan max söka det
från oss, då är det kommunerna som har hela processen sen. Att vara med i ICORN, förbereda och planera. Jag tycker det är jättebra om vi på olika sätt kan samarbeta – v i kan se till att den nye konstnären får synas, bjuda in till olika tillfällen, det är lättare för oss som landsting att göra detta än att ha det motsatta förhållandet. Man kan få in länsperspektivet via oss, kontakt med
kulturinstitutioner och folkhögskolorna. Det kan bli bra! Jag vill återigen understryka att det här handlar om att det kommer en person, någon som varit i svårigheter. Det är så viktigt att skapa tilltro, framtidshopp. Hela det logistiska ramverket måste fungera och vara på plats. Och det mänskliga engagemanget. Man måste ordna med tryggheten – det kan vi nog förmedla till
kommunerna att det finns en trygg miljö, jag tror fortfarande att folkhögskolan initialt är en bra miljö eller kanske kan kopplas in i ett annat senare sammanhang. Sen har kommunerna andra typer av mötesplatser – internationella föreningen t ex i Hedemora som säkert skulle kunna tänkas engagera sig – mycket ideellt engagemang är viktigt.
ORGANISATORISKT – hur ska detta organiseras, finansiering?
-Jag tänker att vi nu börjar med denna sammanfattning/utvärdering som vi tar upp i nämnden, att de får ta del av synpunkterna från de inblandade. Så för vi en diskussion, sen kan ordförande Mursal Isa ta med det till landstingsstyrelsen det är dem som fattar nytt beslut – jag tror att våra politiker tycker att det är angeläget att politiskt markera att ta emot en fristadskonstnär igen.
-Vi har fått så många flyktingar som kommer hit, många att hantera. För en del kan mottagandet av en fristadskonstnär säkert kännas som en ”särbehandling ” av EN person när vi ju har tusentals – även konstnärer. Men då måste vi inskärpa att detta är att betrakta som en symbolhandling – att stå upp för det för fria ordet – det är inte bara flyktingpolitik, det är något vi kan göra inom
konstområdet. I tillägg till allt annat som vi också måste göra med inkludering och att skapa
sammanhållning. Jag tror på att det avsätts en summa från landstinget för att bidra till att kommuner kan ta emot fristäder, detaljerna är ej klara, men nämnden får fundera. Jag tror att det finns
intresserade kommuner i Dalarna. Om det här blir aktuellt skulle det kunna tas upp som en fråga på den regionala kulturdialogen. Vi kan visa att vi gjort detta, att vi utvärderat och vilket vårt syfte med fristadsprogrammet varit. Vi vill försöka sprida dessa tankar och uppmuntra/uppmana kommunerna att själva ta emot. De var på god väg i Orsa men det rann ut i sanden. Jag tänker stafettpinne – vi har skaffat kompetens – de samlade erfarenheterna i en utvärdering är viktiga – de kan vi dela med oss av till nästa huvudman, den/de kommun/er som vill ta upp stafettpinnen. Vi delar med oss! Sen kommer kommunerna att sitta på den här fristadskompetensen. Om vi säger att två kommuner tar emot – då kommer de att kunna samarbete, kommunicera och lämna över stafettpinnen
sinsemellan. Vi behöver inte bygga upp något kopplat till fristad på landstingsnivå.
Har det varit bra? Ska vi göra det igen?
-Det har varit bra att vi gjort det, att vi kommit igång! Nu ska vi se till att kommunerna tar vid.
Fristadsfrågan måste bli mer synlig! Man ska inte koppla den bara till den person som kommer, det är demokratifrågan i stort det handlar om. Jag tror att det blir så mycket bättre att samarbeta med en eller flera kommuner. Vi kommer från landstingets sida att fortsätta engagera oss i detta.
Slutligen: VARFÖR anser du att Dalarna ska erbjuda fristad för förföljda kulturarbetare?
-Därför att jag tycker att det är viktigt att vi står upp för yttrandefrihet och icke-censur, att vi hjälper människor som hotas för att de säger något som inte passar regimen, vi ska stå för något annat i Sverige och jag tror att vi bidrar till det genom att öppna för fristäder. Det är en person vi får hit – alla som får fristäder är naturligtvis personer som kommer undan fängelse och dödsstraff – och jag tycker man måste skilja detta tydligt från den övriga flyktingpolitiken – kring det övriga vi har att hantera
kring nyanlända. Det här är mer en ideologisk fråga – därför viktigt att våra politiker fattar beslut om detta. Det är liksom en självklarhet för mig – en solidaritetshandling! Jag ser fram emot att
fristadstanken utvecklas i Dalarna, även om inte landstinget längre har huvudansvaret. Detta är viktigt och rätt att lyfta!
Ann-Louise Rönestål Ek
MONICA FREDRIKSSON Mora folkhögskola 2017-02-17 Intervjun äger rum i matsalen på folkhögskolan VILKEN HAR DIN ROLL VARIT i fristadsprogrammet?
-Jag var koordinator. Uppgiften var att slussa in en fristadskonstnär (bildjournalist) i det svenska samhället. Under två års tid. 25% var tanken. Men det blev mycket mer. Från höstterminen 2014 då jag fick frågan. Oktober-november 2014 började jag. Visste att planen var två år framåt.
Kunskaper om samhället och om byråkrati, är socionom och folkhögskollelärare i botten. Har 25 år på Mora folkhögskola, samhällslärare. Det var Eva som tyckte det var lämpligt för mig.
VILKA VAR DINA FÖRVÄNTNINGAR?
-Egentligen inga alls – jag startade med öppna sinnen. Visste ju min roll. Vi tar det bit för bit, steg för steg, tänkte jag. En man i 30-årsåldern, jag tänkte att han känner sig nog förvirrad. Det första han ville göra var att kliva på tåget igen och åka igen. Klev av på natten på Mora station upplevde sig vara mitt i ödemarken, en storstadsmänniska från Ankara. Fullt förståeligt. Posttraumatisk stress.
NUMMER ETT människan, möta honom. TVÅ hur lägger vi upp detta. Identiteten sitter mycket i jobbet och det blev svårt att ryckas ur sin roll, sitt sammanhang.