Anita Carlsson, Högskolan Dalarna. Intervju på Anitas kontor 2017-03-06 Vilken har din roll varit i fristadsprogrammet?
-Jag var med och startade upp, vi var en grupp som representerade folkhögskola, museum, bibliotek.
Jag jobbade då på Film i Dalarna och detta var kultur- och bildningsförvaltningens projekt. Jag sammanställde ett underlag till politiken när de skulle fatta beslut. Det fanns info från ICORN, svenska Pen etc, utifrån det gjorde jag ett sammanfattande underlag. Politikerna hade detta för att underlätta beslut. Underlaget användes vid dragningen för landstingspolitikerna när frågan kom upp om att Dalarna skulle ta emot en fristadsförfattare. Jag var med precis i början av den här processen så det är utifrån den relativt korta tiden jag uttalar mig.
Vilka var dina förväntningar?
-Att vi skulle få en fristadsförfattare. Det var det viktigaste. Det är ju en process bara det att få en.
Man tror att det bara är att plocka, men det är ICORN som föreslår, det är mycket som ska klaffa. Vi fick reda på hur det gick till allteftersom.
-En viktig förväntning jag hade var att lyfta rätten till ett fritt ord i ett globalt sammanhang. Att alla ska ha rätten att uttrycka sig offentligt. Det är så självklart i vår del av världen, vi tar den friheten för given. När vi satte igång att skapa detta med fristadsförfattare i Dalarna var världen sig ganska lik, men nu efter valet av Trump börjar saker ställas på ända. Det går snabbt också. Rätten till fritt ord är ingen självklarhet, det påminns vi åter om. Varje generation måste erövra sin egen demokrati, i vilket det fria ordet är en viktig byggsten. Idag kan du så enkelt välja din världsbild, dina sanningar. Det finns sökmotorer som skickar den info du vill ha utifrån vad du brukar läsa, din världsbild riskerar att krympa. Så detta med det fria ordet var för mig en viktig aspekt. Jag såg fram emot att den här diskussionen skulle få tas i landstinget, inte minst i politiken – men också i länet.
Överensstämde programmet med dina förväntningar – vad det skulle innebära?
-Ja, vi fick ju en fristadsförfattare. Eller fristadskonstnär, rättare sagt. För första gången. Programmet ska bl a erbjuda nätverk i staden och sammanhang där man bor, vår fristadskonstnär var uppe i Mora, där kanske de diskussionerna blev mer tydliga. Men att väcka intresse och skapa möten sker inte av sig själv, vi hade inte rätt strategier för det kanske. Det är bra att den här sammanställningen av synpunkter görs nu, så kan vi alla tydligare tänka till inför nästa omgång. Men det viktiga är att vi är på banan nu, att vi börjat. Sen kan det bara bli bättre.
-Det krävs strategier för att låta möten ske – att man har en idé hur kan det vara. Jag tänker att i och med att detta är ett politiskt beslut så kan de politiker som faktiskt beslutat om detta också välja att lyfta fristadsfrågan mycket tydligare i sina partier lokalt och regionalt. T ex ha infoträffar, möten med fristadskonstnären och så vidare. Jag tror att många politiker och tjänstemän runtom i Dalarna glömde frågan i samma stund beslutet var fattat, man tänkte att ”japp, då var det avprickat, det är LANDSTINGETS fristad, de får fixa med det där”, så kommunerna kanske inte nappade riktigt.
-Men nästa gång kan de politiska företrädarna ta med detta från politiken till moderpartiet och sen sprida ut det lokalt i kommunerna. Det blir bra. Nu blev det fokus på Mora, i och med att Hossein hamnade där, men jag tänker är att det behövs en kommunikationsplan för att säkerställa att man får ut detta lokalt, i hela länet. Landstinget har en kommunikationsenhet som kan hjälpa till. De är duktiga. Den grupp som kommer att jobba med nästa fristadsförfattare kan absolut använda de resurser som finns tydligare. De kan t ex föreslå inbjudan till möten på KF varsomhelst i länet.
Chansen finns här att möta och föra dialog med en människa på flykt – en person som behöver en fristad och en chans att landa. Denna person kan inte ta alla initiativ själv. Särskilt inte i början.
-Styrgruppen kan tillsammans med fristadskonstnären åka ut i länet och/eller boka/föreslå olika möten. Även styrgruppen kan åka ut och informera, utan fristadskonstnären ibland. Huvudsaken är att det blir mer rörelse och kontakt ute i länet. Jag tror också på att jobba mer med de stora
institutionerna i länet – som högskolan, regionen, titta över samarbeten, se till att informera tydligt.
Vi har fristadskonstnär – vi kan göra som i samverkansmodellen – träffas och prata om frågan.
Använd samverkansdialogen som exempel. Bjud in viktiga aktörer i länet. Folkhögskolan vill jag också nämna, det är en enorm styrka som landstinget har. Miljön är idealisk för en fristadskonstnär - med vuxenstuderande, ett sammanhang, internat, möjligheten att lära svenska, det är ju en enorm tillgång. Folkhögskolan ger ett fungerande nätverk, ett sammanhang. Det är bra att ge luft under vingarna och trygghet i början, men det är ett åtagande under två år, sen handlar det om att kunna erbjuda boende utanför folkhögskolan, att möjliggöra för fristadskonstnären att arbeta upp sina egna nätverk och stå på egna ben. Det känns bra att vår första fristadskonstnär fick uppehållstillstånd! Det är en bra målsättning även fortsättningsvis. Då blir det långsiktighet på riktigt.
Anser du att Dalarna ska satsa på en ny fristadsperiod?
-Ja, jag tycker det är självklart. Det är en ickefråga för mig! Det finns inget annat alternativ, det är en skyldighet, att man som representant för människor i en region tar ansvar för de människor som inte har rätt att yttra sig. På ett konkret sätt värnar en viktig mänsklig rättighet. Vi lever i en globaliserad värld, och vi har ett system, en struktur, en vilja att hjälpa dem som är svagare. Detta blir alltså ett konkret sätt att ta ett globalt ansvar. Fristadskonceptet bygger på solidaritet, viljan att värna ett samhälle som bygger på den grunden. Majoriteten av partierna håller med, även om det finns allvarliga hot (Trump, Åkesson, Le Pen etc) mot demokratin – i en sån tid är det ännu viktigare att förstå att vi är globala medborgare. Oavsett var du bor. Man får genom fristadsprogrammet hit människor som kommer med ett annat perspektiv, ett kulturellt uttryck som definierar inte bara den individen utan det samhälle den befinner sig. I speglingen och mötet sker en rörelse av utveckling i individen och samhället. Utan dessa möten skulle Sverige inte haft gruvdrift, stålindustri och så vidare, kom ihåg att all viktig utveckling har skett i mötet med den andra! Vi har historisk erfarenhet av detta.
ORGANISATORISKT – hur ska detta organiseras, finansiering?
Titta över gruppen som jobbar med frågan, så att de alla är ense om att få ut informationen ännu tydligare. På så sätt blir detta med fristadsfrågan blir allas angelägenhet. Det är en process. Men tydligheten med vad uppdraget innebär också att vara tydlig mot den som kommer hit. Att hen vet och förstår rollfördelningen, förstår vem som är mottagare, vad man har rätt till, vad har man själv ansvar för att ordna. Där måste man vara klar. Vi har inte riktigt vetat det innan vi satte igång. Men nu vet vi. Det finns det som är bra också och värt att ha kvar. Boendet på folkhögskola, till exempel.
FORTSÄTTNING – plan efter tvååriga perioden är slut?
Ja det är bra att formulera en plan tycker jag, återigen utifrån tydlighet i roller. För två år går väldigt fort, särskilt för personen. Jag tänker egentligen inte en plan för individen, mer för processen – att alla inblandade vet vad detta ska leda till, när tonar vårt uppdrag ut och när ökar ansvaret för personen själv. Återkoppling är viktigt, hur ska den se ut, dialog kring det med kommunerna? Oftast när man gör något sånt här tänker man ”å vad alla ska bli tacksamma, vilken fin sak, å vad goda vi är”, men det är en mänsklig skyldighet att skapa förutsättningar för att uttrycka sig. Handlar inte om att vara duktig eller förvänta sig en massa tacksamhet. Det jag kan säga är att erfarenheterna med detta gjort mig ännu mer tacksam över min egen tillvaro, det är ju inte självklart överallt i världen att få leva, arbeta och uttrycka sig fritt som jag kan göra här i Sverige.
Har det varit bra? Ska vi göra det igen? Vad kan vi i så fall göra bättre?
Det har i grund och botten varit bra och vi ska göra det igen. Visst, ibland blir det problem eller kommunikationsmissar, den som kommer blir kanske förbannad, tycker inte det funkar, då kan det bli konflikt för att man tycker att man gjort så mycket. Men det vi måste veta tydligt innan en person kommer hit är VARFÖR gör vi detta, VILKET är vårt uppdrag, VAD kan den som kommer förvänta sig?
Då blir allt enklare. Nu vet vi mer och det kommer att gå lättare.
Jag kan inte nog betona att detta är viktigt. Sitter vi i ett land där vi har denna möjlighet så måste vi agera, med min människosyn är det en självklarhet. Om nån ramlar här utanför så försöker jag lyfta upp personen, eller ringa på hjälp. Det är så vi måste se på varandra. Fristadsprogrammet är symboliskt viktigt, det är ett bra sätt att tydliggöra för oss här hemma vad mänskliga rättigheter handlar om.
Anna Lögdqvist, Dalarnas museum intervju på Kopparhatten 2017-03-07 Vilken har din roll varit i fristadsprogrammet?
-Vi på muséet har varit samarbetspartners i slutskedet med att få fristadskonstnären Hossein Salmanzadeh i arbete genom att göra två utställningar och ordna medverkan i programpunkter.
Vilka var dina förväntningar?
-Dels kändes det som en viktig fråga för oss som länsmuseum att ta upp yttrandefrihet och fristäder, där ju Hossein blev ett konkret exempel – vi ordnade en tryckfrihetsdag där han fanns med, han är ju bildjournalist. Det var extra spännande just hos oss i de tankar vad vi ville få ut av det och passade in väldigt bra. Vi har pratat mycket om yttrandefrihet, vikten av att få korrekt information, nyheter, källkritik, hela den diskussionen. Särskilt bra var det att ordna med egen dag, det gick lätt att docka in fristadsfrågan i både den dagen och med utställningarna och det passade med hans profil. Vi var inte med i processen om fristadsförfattare från början, så vi har inte varit med och påverkat utan blev tillfrågade efter en tid.
Överensstämde programmet med dina förväntningar – vad det skulle innebära?
-Ja, det gjorde det. Vi hade kommit överens med styrgruppen om utställningar baserade på Hosseins bilder, kopplat samman med varför fristäder behövs, så det var bra att använda honom som
exempel. Hade vi varit med i fristadsprogrammet redan från början hade vi lätt kunnat göra ett större program – hela museitanken utgår från ett demokratiperspektiv, då hade vi kunnat göra något större helt enkelt. Utställningsmediet är en långsam källa! Vi hade t ex kunnat jobba med
fristadsfrågan i ett års tid, gräva i samlingarna, koppla samman nutid och dåtid, Dalarna och världen.
Jag var inne på att trycka ännu mer på bild och journalistik i och med att Hossein är bildjournalist. Till exempel ordna ett möte mellan honom och Magnus Wennman, som gör samma jobb men är från Sverige, en sån koppling vore intressant.
-Detta är överlag jätteviktiga och intressanta frågor. Dels att det kommer folk till Dalarna som haft det svårt och kommer med andra erfarenheter utifrån. Historisk kontext. Men också
samtidsdiskussionen. Det är precis vad vi på Dalarnas Museum ska och vill göra!
-Jag tänker på engagemanget framåt, det går säkert att göra annorlunda inför nästa omgång – styrgruppen som fanns då, de har fått jobba ganska mycket med konkret och praktiskt arbete – det mäktar vi såklart inte att vara med i, men att finnas med som förmedlande bit i hela
fristadsprogrammet är ju perfekt för oss och det gör vi gärna – bidra till att lyfta frågan VAD ÄR FRISTAD, vad är idén? Det vore toppen om vi kan kopplas in tidigt i processen. Det vi främst kan göra tror jag är just att förtydliga demokratifrågan och informera om fristad. Eventuellt kan man också något med individen som kommer hit, det kan man diskutera. Detta att lyfta fristadsfrågan var något som landstinget ville ha hjälp med från oss redan denna gång, få ut att man gör det. Under en lång period så kunde man inte gå ut vem hossein var, han var anonym, jobba med större frågor
Anser du att det ska satsas på en ny fristadsperiod i Dalarna?
-Ja, och jag tycker att det varit en styrka att landstinget har tagit ansvaret denna första omgång, för att kunna medvetandegöra på länsnivå, det blir fler som tar ansvar. Men det handlar också om att finnas för individen, med kanske ännu mer tydlighet, så på så sätt kan det nog vara lättare om det är en kommun som är huvudman nästa gång. Det är bra om dialogen mellan länsnivå och kommunerna kan ske tydligare. Så svaret är alltså ja, jag tycker att Dalarna ska ta emot igen, det är en bra och viktig tanke. Speciellt om man jobbar med större perspektivet, det är viktigt att uppmärksamma hela
problematiken, demokratifrågan kan lyftas mycket mer. Även om detta också självklart är bra för individen det berör tror jag inte man kan förvänta sig att hen ska dra för tungt lass, det kan bli orättvist och såklart skapa en press. Personen blir ”satt i tacksamhetsskuld”. Kanske inte optimalt. Se istället mottagandet av en fristadskonstnär som en chans att lyfta frågorna. De är superviktiga. Hjälpa är bra, man kan hjälpa en individ. Samtidigt som den större frågan belyses.
Organisation – hur ska detta organiseras, finansiering?
-Har inte riktig kunskap för att uttala mig om detta, jag vet vilka som var i styrgruppen, det man kan göra nästa gång är att tänka mer på att ge tydlig information så att alla är med på banan.
Fortsättning – plan efter tvååriga perioden är slut?
-Min uppfattning är att det kändes som att när detta program är slut är individen ganska utlämnad, det är bra att ha en plan kring uppehållstillstånd, bra att tänka på tydligheten till individen – upprätta en fortsättningsplan.
ANNIKA STRÖMBERG, kulturstrateg Uppsala kommun Intervju på stadsbiblioteket i Uppsala 2017-03-13
Din roll i detta sammanhang?
-Dels är jag lokal fristadskoordinator i medlemskommunen Uppsala, men är också ledamot i den internationella styrelsen (ICORN), är inne på andra perioden, jag blev invald 2012, omvald i fjol.
Hur ser du på deltagande i organisationen ICORN:s konferenser? (Dalarna hade en delegation med i Paris.)
-Det är otroligt viktigt att delta i konferenserna, först då förstår man att detta med fristad inte bara är ett lokalt projekt, utan man är en del av ett större sammanhang. En utmärkt möjlighet att byta erfarenheter. Alltfler politiker engagerar sig i detta, inte bara från Uppsala, förut var det primärt tjänstemän och konstnärerna. Oavsett roll är konferenserna viktiga för att ”bonda” med varandra.
Samt naturligtvis att stipendiaterna får träffas också, umgås, dela sina erfarenheter med varandra. På konferenserna får man höra berättelserna, får ihop sammanhanget. Det är alltid en huvudtalare som lyfter något som är intressant för alla, oavsett varifrån man kommer. I Paris var det den amerikanske författaren och politiske analytikern Benjamin Barber (känd bl a för boken Jihad vs. McWorld) som talade om det lokala och regionala engagemanget - hur kommunerna/städerna/borgmästarna kan förändra världspolitiken, mycket intressant! Roligt Vartannat år är ICORN-konferenserna mer kring formalia, val etc, vartannat mer av inspirationskaraktär. Arrangemangen sker vartannat år i
samarbete med internationella Pen. ICORN försöker se till att mötena sker så att stipendiaterna kan delta och att det går att koppla till något aktuellt kulturevenemang på platsen. I slutet av maj/början av juni äger årets konferens rum i Lillehammer i Norge, det sammanfaller med en litteraturfestival i staden.
Vilka bör i första hand åka på viktiga ICORN-möten, tycker du?
-Fristadsstipendiaten och koordinatorn. Det är prio ett. När vi från Uppsala åkte till Parismötet åkte även förvaltningschefen, ordföranden i kulturnämnden och min assisterande koordinator. I år kommer ordförande, fristadsförfattaren och koordinatorn att åka till Lillehammer. Det kommer kanske inte att ske varje år, men i år blir det så. Det är bra med samsyn, gemensam förståelse för frågorna. Fristadsfrågan är viktig här i kommunen och vi är väldigt aktiva i Uppsala. I Sverige hålls minst en gång per år nationellt nätverksmöte med stöd från kulturrådet, men det är inget som hindrar att man gör mer, träffas oftare. Det kommer nog allteftersom, ICORN växer snabbt.
För att illustrera hur snabb utvecklingen varit kan jag nämna att år 2012 hade vi ett fristadsmöte här, innan fristadshandboken blev klar osv, då var vi fem personer. Senaste mötet var stort, med många deltagare. Det är till viss del samma saker vi tar upp nu som då. Erfarenhetsutbyte och råd och stöd.
Goda exempel lyfts. Men när vi blir fler, och det var många nya fristäder, så hade vi lite pepp-talk från Ola Larsmo (ordförande i PEN) och Kerstin Brunnberg berättade om sin utredning som hon ska lämna till kulturministern om nationell samordning. Karin Hansson berättade om sina erfarenheter som nationell samordnare. Nationell samordning var en viktig fråga under det senaste mötet. Det är en växande organisation och mycket svårare att hinna med att hålla kontakten med alla. En nationell koordinator ska anställas med stöd från kulturrådet och uppdraget utgår från Uppsala. Alla fristäder står bakom ansökan till KUR.
Hur ser du på lösningen i Dalarna, att det är kultur- och bildningsförvaltningen på Landstinget som tagit ansvaret?
-Att landstinget äger frågan är lite ovanligt, en liknande lösning finns i Jönköping också – där är REGIONEN ansvarig. Göteborg var Sveriges första svenska fristad. För att stödja tillkomsten av fler fristäder har region Västra Götaland gått in med stöd i form av en tjänst som kan stötta nya fristäder.
T ex har Uddevalla blivit fristad. Regionen i Malmö är ett annat exempel på en region som är engagerad i fristadsarbetet.
Folkhögskoleexemplet i Dalarna är bra och ovanligt. KONSTEPEDIMIN i Göteborg har en liknande idé, där har man också samarbetat med kommunen för att lösa bostad/ateljé, Sigtuna kommun har konstnären på Sigtunastiftelsen. Det är bra att koppla samman olika aktörer, tänker jag.
I Dalarna har man tänkt rätt kring detta, att flera är med från början och hjälps åt. Det första mötet jag deltog i när Dalarna skulle sätta igång så fanns bland andra länsteatern, länsmuseet, Mora folkhögskola med. Ett starkt gäng som jobbat bra tillsammans – och visat uppslutning redan från början. Den här Dalamodellen är lite speciellt och unik och väldigt bra. En förebild för hur man kan jobba med fristad, särskilt i en landsbygdsregion. Det blir verksamhet med kraft.
Vilka är de viktigaste råden du har inför en eventuell fortsättning i Dalarna?
-Att försöka enas om vilken ambitionsnivå de olika aktörerna ska ha, vem som ska göra vad, ta ansvar för vad, ha tydliga och realistiska förväntningar på varandra och tänka på tiden efter – bryggan efter – för två år går så fort. ICORN kräver bara två år och tydliggör det. Klokt ändå att ha en tanke inför fortsättningen då personen ska klara sig själv. Hjälpa till med praktikaliteter, ansökningar osv. Se till att föra inledande samtal med fristadsstipendiaten; ställ frågor om förväntningar, drömmar och mål?
Dessa människor kan ju förmodligen inte återvända, det är viktigt att komma ihåg. Jag vet kommuner som haft konstnärer med stor energi som gett järnet på olika sätt, men det är inget man kan räkna med och det är viktigt att ta det lugnt i början. Inte exponera personen för media etc för hårt i början. Viktigt att förstå att man ju faktiskt tagit på sig att skydda en förföljd människa. Det går alltså att göra mycket även om personen behöver anonymitet. Marknadsföra själva fristadskonceptet och inte bara personen. DET är viktigast. Men vi har inte riktigt haft resurser att arbeta så med Fristad Uppsala som jag hade velat. Det är viktigt att hela tiden fundera på hur man kan göra för att fortsätta lyfta frågan om yttrandefrihet. Detta kommer man nog att prata om på det internationella mötet under våren 2017. Jag tänker att olika län t ex kan byta personer och utställningar med varandra.
Samt tillse att det finns någon som har tid att jobba med frågorna.
Har du några goda exempel du vill nämna?
-Norrköping har bra organisation och bra tänk. Att Gävle valt att utgå från Konstcentrum är
spännande. Växjö är duktiga, startade det fria ordets hus. Har utvecklat arbetet med yttrandefrihet utan att enbart koppla det till aktuell fristadsförfattare. Förutom Det fria ordet hus har man även en intressant samverkan mellan kulturinstitutioner i Växjö och lyckas sätta yttrandefrihetsfrågor på agendan i Växjö.
Icorn ska ha en ny nationell samornare – Karin Hansson från Växjö. Hon börjar nu i maj med Uppsala som bas. Vi har haft ansökningsomgångar både om val av fristad som står värd för samordnaren samt om val av samordnare. Men nu är det klart och vi är glada och stolta att få vara värd och välkomna Karin till Uppsala.
Åsa Steinsvik i Stockholm jobbar på Kulturhuset – de har fristad – deras tankar kring
programverksamhet är bra! Hon har skrivit uppsats om fristad. Otroligt klok, med bra överblick.
Fredrik Elg i Malmö är duktig också liksom Marie Krusander Chryssander i Skellefteå. Malmö är också ett exempel på en fristad i framkant. Man har två fristadsstipendier och driver ett projekt med årliga fristadskonferenser som sträcker sig utöver ”ICORN-organisationens” gränser.
Slutligen, varför ska fler kommuner/regioner i Sverige engagera sig i fristad?
-Därför att världen ser ut som den gör, det fria ordet tystas överallt, om vi har möjlighet att stärka yttrandefriheten genom vårt lokala arbete anser jag att vi ska göra det. Engagemanget ger så mycket tillbaka, man får ökade insikter inom kultursektorn, om integration, får lättare att se människor efter det, förstår att varje flykting bär på en historia. Får ofta lära känna ett land. Och det stärker
yttrandefrihetsfrågan i Sverige. Yttrandefriheten måste erövras hela tiden. Även hos oss.
T ex Etiopien, Bangladesh! Det går t ex att ha programpunkter om situationen i Iran på biblioteket, man vet aldrig vart det leder. Kan ge väldigt utvecklande samtal lokalt. Att ta emot en
fristadskonstnär är inte bara att ge, man får. Många kan få lära nytt och förstå sin omvärld bättre, bibliotekspersonal etc.
Alternativet om man inte gör det är att viktiga personer för yttrandefriheten fängslas och dödas, det är på riktigt! För att få människor att förstå vikten och värdet tror jag att man ska prata statistik, som reportrar utan gränser och svenska pen. Jag hoppas på mer kontakt med gymnasieskolorna. Jobba med unga, nå de som behöver nås.
En viktig aspekt är att de flesta som söker fristad är textmänniskor, men många mottagande kommuner vill ha något annat än en skrivande person, att det på något sätt skulle vara ”COOLARE”.
Det ska man inte fastna vid tycker jag, man ska marknadsföra fristadsprogrammet så att alla olika konstformer finns, naturligtvis, men det är dumt att låsa upp sig vid en viss sort, ”vi ska absolut ha en bloggare” t ex. SKYDDSBEHOVET är det viktiga, inte konstformen! Det kan bli någon som vare sig är offentlig, PR-intressant eller enkel att ha att göra med, men det blir bra ändå. Man kan jobba mer ihop med lokalpressen. Göra kopplingar till media. Det tidningarna skriver om påverkar, media HAR makt. Media kan hjälpa till att beskriva vad konsekvenserna blir om de här människorna slutar rapportera, det handlar dels om konstnärlighet men också om omvärldskoll - hur ska vi veta vart vi ska åka och inte, vilka varor vi ska undvika etc. Självbevarelsedriften säger – ha koll på världen.
Ann-Louise Rönestål Ek
Birgitta Winlöf, bibliotekskonsulent Länsbibliotek Dalarna Intervju på Birgittas kontor 2017-03-09
VILKEN HAR DIN ROLL VARIT i fristadsprogrammet?
-Jag har suttit med i styrgruppen som representant för länsbiblioteket. Detta har pågått länge, diskussionerna började redan runt 2012 – det politiska beslutet togs i landstingsfullmäktige 19/11 2013. I maj 2014 togs beslutet i landstingsfullmäktige.
VILKA VAR DINA FÖRVÄNTNINGAR?
-Jag trodde och tyckte att vi på länsbiblioteket kunde erbjuda olika arenor om personen ville visa upp sig och sitt, att sitta på sin kammare och skriva är en sak – vi tänkte på bok- och biblioteksmässan och på våra bibliotek, och att det var på regional nivå, att folkhögskolor är bra. Det kändes som en god grund att vi hade något att bidra med vad gäller arenor. Men man vet aldrig hur personen är, det gäller naturligtvis att anpassa sig. Men konstnärer är inte alltid pedagoger, det är viktigt att ha det med sig. De ska inte behöva vara det heller. Mina tankar och förväntningar handlade mest om att det kändes så intressant när något sånt här händer, något alldeles nytt. Det hela blev ännu mer konkret när vi fick träffa Annika Strömberg som arbetar med dessa frågor i Uppsala. Det kändes väldigt meningsfullt att få vara med och bidra till detta med fristadskonstnär för Dalarna, det tycker jag än, och mycket mer så idag än 2012, med tanke på hur världen utvecklats.
ÖVERENSSTÄMDE programmet med dina förväntningar – vad det skulle innebära?
-Vi pratade en hel del, Eva Avgerinou tog mycket ansvar, hon utsåg Monika (Fredriksson) till
koordinator på Mora folkhögskola och det blev väldigt bra. Efter det har det verkligen fungerat, både det lätta och svåra – Monika är så rejäl och varm och har engagerat sig så starkt. Folkhögskoletänket var en fullträff – att sitta ensam i en lägenhet tror jag inte är någon höjdare för någon, allra minst för en person som flytt. Monika fanns på Mora Folkhögskola och kunde inlemma Hossein Salmanzadeh i undervisningen, stötta upp socialt, ordna mycket aktiviteter osv. Var man än bor i det här länet är det utsocknes, Borlänge är långt från Mora och så vidare –det gäller att skapa ett liv med aktivitet och sociala kontakter, sånt faller sig lättare i en storstad. Vi i gruppen sa från början att Malung var för långt bort, Mora däremot skulle kunna fungera bra. När det kom till våra styrgruppsmöten så var de fler innan fristadskonstnären kom hit än under tiden han varit här. Monika var ofta den som
initierade mötena. När Hossein Salmanzadeh kom till Mora i mitten av november 2014 så tog det tid innan han var på banan, det dröjde innan vi kunde göra något. Vi hade en monter på bokmässan 2015, då erbjöd vi honom att vara med, men det krockade med något annat uppdrag han hade i länet, så han var inte med. 2016 uppmärksammade bokmässan i Göteborg det fria ordet och ICORN deltog. Vi hade ingen egen monter, men vi betalade hotell och tåg för honom och Monika så att de kunde åka och vara på plats där. Sen har vi använt vår fristadskonstnärs kompetens vid två tillfällen – vi i personalen här fick lära oss fotografera. Han höll i workshop i april i fjol med Iphones, storkamera etc, jätteintressant, mitt livs finaste bild tog jag efter att han var med oss! Han är verkligen en begåvad fotograf. What you dont use, u loose, lärde han oss. Det handlar om att våga fotografera, inte göra det för stort, se det som vardagsdokumentation. Väldigt intressant. Sen var det vid ett tillfälle då vi skulle uppdatera personalfoton på webben, Hossein tog dessa. Bilder är nu i arkivet, vi har ännu inte hunnit med att lägga upp dem på webben, men bilderna ska ut. De är bra.
-Något jag vill berätta om från den här tiden med fristadsfrågan i Dalarna är när jag fick vara med på mötet ”Cities for freedom”, organisationen ICORNS tioårsjubileum i Paris. Allt kring fristad startade i Paris 2006. Cirka 200 deltagare från alla världsdelar var med vid jubileet. Inbjudan kom hösten 2015
precis efter bombningarna i Paris, minns jag. Vid årsskiftet hörde Monika av sig och ville att jag skulle åka med. Maria Törnfeldt tyckte det var en bra idé att jag skulle följa med. Mötet i Paris var en s.k.
general assembly som man anordnar vartannat år då de tar upp saker som budget och framtid, rapporter från föregående år och liknande. Vartannat år är det mindre formellt, mer inspiration, goda exempel osv. Ett sånt möte kan säkert vara lika intressant. I år hålls mötet i Lillehammer, 31 maj-2 juni, då är det inte formella överläggningar, säkert bra om någon har möjlighet att delta. Roligt var att vi i Dalarna blev uppmärksammade på Parismötet för att vi var nya medlemmar i ICORN sedan 2014. Inbjudan till mötet gick också till högsta ledningen så det hade lika gärna kunnat vara Ingalill Persson eller Malin Lagergren som var där, men nu var det JAG som fick vara med och rösta, fick tala och representera Dalarna. Det var väldigt roligt och hedrande. Värt att nämna är att ICORN som organisation är belägen i Norge, Stavanger och sekretariatet består av fyra personer, dessa människor gör ett hästjobb, det är imponerande. Jag tycker att det var så intressant att vara med i Paris, det var ett lärtillfälle för oss alla som var där! Man fick headsets för att få det som sades översatt till engelska/franska, det var som i EU eller FN. Man hade en viktig uppgift för att visa att Dalarna var med och det var speciellt i och med att det var så tätt in på terrordådet. Det är mycket bra att ta sig ut och träffa folk som arbetar med eller inom ICORN. Monika har varit iväg med Hossein vid flera tillfällen, de arrangemang som är relevanta ska man absolut vara med på, med
fristadskonstnären. Jag minns att Sigtuna kommun var på mötet (representerade av
Sigtunastiftelsen) trots att de var mellan uppdragen och just då inte hade någon fristadskonstnär. De som inte var i Paris borde åka – någon representant från filmen eller teatern eller landstinget, man får verkligen upp ögonen för hur viktigt detta är. I ett sånt sammanhang, på ett så stort möte förstår man verkligen hur viktigt det är, vad ICORN kämpar för. USA har fristäder, Mexico är på gång osv, det är fascinerande. Förutom det formella så var det personer som var fristadsförfattare som pratade, en del framförde poesi till exempel. Det var tecknare som dokumenterade konferensen, så
fascinerande. Det var också vitaliserande för Hossein att möta andra i samma situation, andra begåvade kreatörer. Det blir så tydligt - vikten av det vi gör – hela världen sitter där, möts i
engagemanget. Jag har tänkt att det vore bra med en lista på litteratur av ICORN-författare översatta till svenska, det vore intressant. Det behövs också bättre marknadsföring och spridning av detta med fristadskonceptet på olika sätt, hur görs det? Uppsala har t ex gett ut antologi, bra att få ta del av goda exempel. Utställningar kan samnyttjas, vi kan ta hjälp av varandra. Annars finns risken att Hosseins jobb bara syns i Dalarna, till exempel. Han skulle lika gärna kunna visa bilder i någon annan del av Sverige eller i angränsande län. Den nationella samordnaren sitter i Växjö, vi i styrgruppen har inte haft kontakt med henne, men det vore bra att ta såna kontakter och koppla sin egen
fristadsförfattare till övriga Sverige. Samarbeta och synliggör! Bygg nätverk – med närliggande län eller kommuner, inled kontakt med nationell samordnare – det känner jag att man skulle kunna utveckla. Fristadsmusiker finns i Gävle – kan man göra något tillsammans där exempelvis?
Styrgruppen kan ordna t ex offentligt möte med föreläsning eller liknande på bibliotek om fristad, det låter sig säkert göra med någon form av samarbete med angränsande län.
Under konferensen i Paris fick vi tipset att när våra fristadsförfattare uppträder, twittra så att ICORN med flera får reda på det. Jag vet att ICORN har tyngd i världen men det räcker ändå inte lokalt, man måste bidra med de små lokala sakerna, få syn på flödet. Kanske skapa en liten manual och se till att sprida den.
-Vad gäller boendet vill jag poängtera att folkhögskola verkligen är en bra lösning! Om det kommer en hel familj kanske man ska göra på ett annat sätt, men för en ensam person var det helt perfekt.
-Sen är det ju detta att tiden går så fort. Man måste tänka framåt. I början av förra året blev det stressigt att upprätthålla sysselsättningsgraden för vår fristadskonstnär som Migrationsverket och
Skatteverket kräver, motsvarande en halvtidstjänst – vem av oss kunde lösa det? Det blev mycket och snabbt, särskilt för Monika, vi hade ett möte i juni och det blev en situation där det skulle lösas omedelbart. I vår bransch vet vi ofta långsiktigt grejer som kommer att hända och vad vi har budget för – så nästa gång kan vi tänka på det så slipper man panik. Bra om t ex Dalarnas museum kopplas in i styrgruppen. Det finns så mycket man kan planera in med fristadsförfattaren!
ANSER DU ATT LANDSTINGET SKA SATSA EN NY PERIOD?
-Ja det tycker jag. Det är allmänmänskligt bra. Har man varit på en konferens som den i Paris så förstår man verkligen värdet. Sammantaget är ICORN och Internationella Pen en oerhörd kraft, en gemensam utmaning mot antidemokratiska tendenser. Jag ser att tilltalet i samhället, vem som får göra sig hörd och så vidare, det tilltalet har hårdnat de senaste två åren, det går så fort. Se bara på USA. Det gäller att göra olika typer av aktiva DEMOKRATIINSATSER! Det kan gå snabbt att ändra samhällsklimatet, det har vi sett genom historien. De individer som kommer hit från andra länder är ju vana vid det, att kämpa för demokratin, att den inte är självklar. Att hjälpa en enskild individ, en enskild kulturarbetare är också viktigt, det är att aktivt skydda yttrandefriheten. Jag tänker att ju fler som är med i ICORN desto större inflytande får de som organisation. Vår första fristadskonstnär Hossein är nu är färdig med sin period, han har nu uppehållstillstånd och kommer att skaffa sig egen försörjning, börja bygga upp sitt liv. Det är så bra, men det är bara det ena sidan. Kom ihåg den större bilden – genom detta är vi i Dalarna en del av ett större sammanhang!
ORGANISATORISKT – hur ska detta organiseras, finansiering?
-Det handlar väl om att precis som förut sätta samman en bra styrgrupp. Kanske behöver fler vara inblandade, Musik i Dalarna till exempel. Styruppen har fungerat väldigt bra. Beslutskraftig.
Utvärdera är också bra. När man gör omtag på detta, planera redan från början för just sådant. Tänk in ett ”mellanår” för utvärdering etc. Det är bra för långsiktigheten.
FORTSÄTTNING – plan efter tvååriga perioden är slut?
-Viktigast är att ha större beredskap för var personen ska få sina inkomster ifrån, fundera ut aktiviteter och uppdrag innan.
I och med fristadsengagemanget drar DALARNA sitt strå till stacken i det jättelass som ICORN drar.
Sedan är det fantastiskt att få möta en människa som Hossein, det han visat mig med sina bilder har gett mig så mycket. Det är så starkt. Världen kommer närmare.
Ann-Louise Rönestål Ek
Eva Avgerinou, rektor Mora folkhögskola. Intervju på Evas kontor i Mora 1 mars 2017 Vilken har din roll varit i fristadsprogrammet?
-Min roll har varit att jag varit i beredningen av ärendet och en av dem som arbetat tills det blev en styrgrupp som jag också var med i. När fristadskonstnären kom hit hösten 2014, blev det ett värdskap som jag tog ansvar för här på Mora folkhögskola. Hela processen började med att Gugge Sandström, tidigare chef på Dalateatern försökte initiera detta med fristadskonstnär i Dalarna långt tidigare, sen tog Landstingets Kultur- och bildningschef Malin Lagergren upp tråden. När vi pratade om det tyckte jag att det lät bra. Men kom ihåg politikens roll också i detta, det var inte bara en
tjänstemannaskapelse! Ann-Catrin Lofvars, vår tidigare ordförande i nämnden, brann för det här.
Vilka var dina förväntningar?
-Att det blir bra för den person som kommer hit! Att vi har verktyg och resurser att göra skillnad, göra något bra. Bidra till det större arbetet med demokrati och yttrandefrihet, i Dalarna i detta fall. För Dalarnas del – jag har bott här sen 2009 – tycker jag att det behövs en tydligare diskussion om demokrati och inflytande, detta med fristadskonstnär är ett bra tillskott. Det gör att frågorna lyfts och skapar inspiration. Det behövs föras mer av denna diskussion i Dalarna! Jag har upplevt att det finns marginalisering, man räknas inte om man inte passar in – stad kontra land – Dalarna är en del av landet som är speciell med sina ålderdomliga strukturer. Det finns mycket känslor av maktlöshet, av att inte bli hörd, ”de i Sthlm/Falun/Bryssel kör över oss”, mycket politikerförakt. Vi måste ställa frågorna vad har man politiken till? Hur påverkar man sitt liv istället för att sitta och gnälla hemma på gården?! Det blir en ” vi blir alltid överkörda”. Demokratin och demokratins former måste upp på bordet. Om det inte det funkar idag – vad ska vi göra istället? Detta är ett stort, offentligt samtal som inte ska föras vid köksbordet. Kultur- och bildningsförvaltningen fyller en viktig roll här.
-Fristaden har ett starkt symbolvärde. En sådan person kan såklart inte förändra Dalarna, men man lyfter att detta är viktigt. Det ger dignitet, synlighet, konkretion. Det kan finnas en backlash också, i många artiklar och så vidare tycker jag man möter inställningen ”kolla hur hemskt de har det i världen, filmaren xxx berättar om hur hemskt det är i landet x”. Det blir att förflytta problemen utanför Sverige, så att man tänker HÄR är det bra. Den inställningen lägger locket på. ”Vi har det så bra – vi ska inte gnälla. Det är så bra men JAG kommer inte fram.” Vi lever ett liv i ett land som är bra på papper. TRUMPISM blir effekten. Och inställningen ”det får man inte säga i detta jävla landet.”
-Budgeten blev klar hösten 2013 , det tog ett år innan Hossein Salmanzadeh var på plats. Då började förhandlingar med ICORN, det skulle skrivas på kontrakt etc, vi skulle bestämma vem som skulle ansvara, bygga upp en arbetsgrupp, välja en fristadsperson. Jag fick ta mycket ansvar. Vi var två, jag och Birgitta Winlöf som till slut satt med de ”cases” vi fick av ICORN och skulle välja ”rätt” person.
Och sen när han skulle hit – jag har varit involverad med Migrationsverket tidigare – så var jag den mest insatta. Så det föll på mig. Jag agerade koordinator fram till hans ankomst och samtidigt introdeucerade jag Monica Fredriksson som koordinator i och med att jag hade kompetensen. Jag kunde regler, visste hur det funkade med ambassader, konsulat etc. Ett så långt tidsglapp behöver det inte bli till nästa gång mellan beslut och ankomst, tänker jag. Men en del av tiden gick åt att ordna uppehållstillstånd, visum och tillstånd för Hossein att resa ut ur Turikiet.
Överensstämde programmet med dina förväntningar – vad det skulle innebära?
-Om man ska vara realistisk – ja. Man har ju en tanke – förväntningar. Jag är van att jobba
processinriktat, och i stort sett har det gått bra. HUVUDSYFTET – att en person skulle kunna leva och verka här – det är uppnått. Men det större syftet för Dalarna… jag vet inte riktigt? Här på skolan har
vår fristadskonstnär Hossein definitivt påverkat, gjort avtryck. Jag tycker också att media har ställt upp bra, det har skrivits mycket. Men Mora kommun är jag besviken på, jag, Monika och Hossein har besökt KS, men inte fått någon inbjudan att tala, visa bilder eller ha en utställning eller liknande. Det tycker jag är dåligt. I höstas när det var dialog med alla kulturchefer så tog jag upp
fristadskonstnären. Mora var inte representerade på mötet, men jag sa ändå till de andra ”DETTA ÄR INTE LANDSTINGETS GREJ! Se det som en resurs – landstinget har tagit ansvaret, eftersom vi inte har stora städer som kan bära den kostnaden. Men det är DALARNA som är fristaden, alltså ta chansen!”
-Det skulle ha kunnat bli väldigt kreativt. Som att surfa gratis, det ger credd, kostar inget. Se det som möjlighet. Man ska inte behöva tjata! Kommunerna måste fatta värdet.
-Revirtänkandet kommuner emellan och mellan kommun och landsting stänger dörrar när det blir så här. Litteraturen i Dalarna hade möte på biblioteket häromveckan, de pratade om litteraturens hus, var skulle det kunna vara? Jag sa att jag har bott i Dalarna i åtta år och lärt mig att man går inte på grannkommunens kulturevents… det där måste vi ändra på i nästa period och generellt! Det genomsyrar allt.
Anser du att Dalarna ska satsa på en ny fristadsperiod?
-Ja. Det första är tyngst och svårast, grundjobbet och erfarenheterna är gjorda, självklart är det bara att jobba vidare. Landstinget kommer att bli region, då får det en annan styrka – då kanske
kommunerna tydligare ser värdet i fristad. Det är bra med regionalisering, många olika sektorer.
Sjukvård en sektor, kultur en annan. Det ser jag fram emot med nästa fristaden – att den får betydelse inom REGIONEN.
Organisatoriskt – hur ska detta organiseras, finansiering?
-Det är bra att hålla det regionalt tror jag. Ingen kommun i Dalarna är tillräckligt stor, det går inte att motivera kostnaden för medborgarna. Det är bättre så här. Ett tag hade Orsa kommun aviserat att de också skulle inrätta en fristad för musiker, men det blev inget av det. Kommunerna är för små, det är länet Dalarna som ska ta detta. Och kommunerna ska i sin tur se vilken resurs det är för dem! Och samverkansmöjligheterna.
Hur tänker du kring fortsättning, tidsplan?
-Detta år är Hossein här. Det tar lite resurser. Men sen, från 2018 – det är värt att förbereda för att ta emot en ny. Hösten 2018 lämplig tid, jag tycker inte man ska vänta längre än så.
Övriga synpunkter?
-När vi skulle starta detta arbete var vi på besök i Uppsala kommun och fick goda råd. Vi gjorde en konstruktion som har funkat utifrån tipsen vi fick då. Det vanligaste är att en tjänsteman på kommunen är samordnare/koordinator, sen ska varje fråga dras i långbänk i kommunen. Det bestämdes här att styrgrupp med chefer är bra för att få snabba beslut, och att det är bra att koordinatorn kan vända sig dit. Beslutsfattande personer som är nära frågorna måste vara i den styrgruppen. Det har varit lite ojämnt – jag har dragit ett stort lass, det har varit slitigt ibland men jag känner ansvar – det är alltid bra att bygga upp verksamheten runt den kommande konstnären. Då bodde han ju här i Mora – för mig betydde det att ta ansvar för sånt kopplat till Mora, jag har varit i en dubbel roll.
-Dalateatern har tagit mycket ansvar och berett fina möjligheter för Hossein att arbeta, få inkomster och visa vad han går för. Vår (min och Birgittas) ursprungliga tanke om att Film i Dalarna skulle vara en resurs och ett sammanhang att verka i för Hossein har dock inte förverkligats. I efterhand kan jag
se att anledningen är att vi hade dålig koll på vad Film i Dalarna håller på med. Det blev så i och med att FiD:s chef blev sjukskriven och vi hade då ingen kontakt, alltså fanns inte den kompetensen med när vi skulle välja cases.
-Allt praktiskt, organisatoriskt beror på personen – är det en musiker, kanske Musik i Dalarna kan blandas in t ex. Var flexibel, sätt ihop bra styrgrupp! Dessutom är det bra med folkhögskolorna – som ett Dalakoncept – eftersom landstinget har bra folkhögskolor, mycket i kontraktet med ICORN uppfylls bra då. Det finns tillgång till bibliotek, arbetsplats, boende, möblerat etc. Många
fristadsförfattare upplever ensamhet när de sitter i sin lägenhet, många har tyckt det har varit tungt att sitta i mörka, kalla Sverige. En folkhögskola är ett litet samhälle – Mora och Fornby är lämpliga platser t ex – men det är en annan sak om man tar emot en familj. Just Hossein uppskattade det inte i början, han tyckte det var för lite privacy på internatet och var rätt skräckslagen över den geografiska placeringen, Mora var ju rena obygden i hans ögon. Andra året uppskattade han dock sin vistelse på skolan och alla fördelar det innebar, inte minst det sociala.
-Jag tycker vi ska ta en ordmänniska nästa gång, arbetet som görs med ett Litteraturens hus – kopplat till stipendier/nånstans att bo. Det har bl a pratats om residens och om en ev. placering på Brunnsvik.
Nåt kansli ska sannolikt inrättas för litteraturens hus – men som jag ser det ska det ska vara både digitalt och ambulerande, så att det går att förlägga saker ute i Dalarna. Litteraturen i Dalarna, jag tror det vore jättebra att koppla samman detta med fristadskonstnären! Få folk att förstå hur det VERKLIGEN är när det inte finns yttrandefrihet, de som rabblar ”man får inte säga nåt här”, de vet inte vad de pratar om! Om din diskussion avlyssnas, om säkerhetspolisen knackar på, plockar in dig, torterar dig – DET är att man inte får säga nåt!
-Smart är att nästa gång vara ännu tydligare med förväntningar/förutsättningar. Så att den vi tar emot är bättre förberedd, mentalt och praktiskt. Fornby folkhögskola tror jag är idealiskt ur social- och boendesynpunkt. Även om det är en familj som kommer. Men om nån bara vill sitta och dikt, ha lugn och stillhet, då kan de bo i Malung. Man får höra med personen. Bestäm inte vilken skola förrän det kollats av med individen.
-Monika Fredriksson handplockade jag och föreslog som koordinator. Trots en allvarlig sjukdom som kom emellan har hon ställt upp över all förväntan. Förutom sin mångfacetterade kompetens som gjorde att hon var en resurs för Hosseins etablering så har hon varit en Människa vid Hosseins sida och delat med sig generöst kunskaper, erfarenheter och omsorg.
-Malin Lagergren har varit en klippa hon med, funnits där varje gång det har varit komplikationer och problem och gett stöd, råd och fattat de beslut som behövts.
-Jag hade önskat ett större engagemang från politikens sida. Det här med fristaden är en möjlighet för politiken att ”glänsa” eller bada i ICORNS glans om man så vill… att sätta Dalarna på denna karta – demokratiarbetets karta – det är prestigefyllt. En chans att visa sig i internationella sammanhang, att visa att i Dalarna att man är internationell, där vill man ta de viktiga samtalen med medborgarna med utgångspunkt i fristaden… sådant skulle jag önskat mig. Tyvärr har man inte förstått eller inte varit intresserad av frågans dignitet. Det hoppas jag kan bli bättre i framtiden.
Har det varit bra då? Ska vi göra det igen? Vad kan vi i så fall göra bättre?
-Ja, det har i stort sett varit bra. Vi har gjort det och vi ska göra det igen! Det gäller att se helheten, att vi kommit igång. Självklart finns alltid saker att göra annorlunda och få det bättre nästa gång, men det är viktigt att också se att huvudsaken är att Dalarna nu är ett fristads-län. Det är kraftfullt.
-Men det här kan inte bara bygga på välvilja, det måste fungera i praktiken också. Det flöt på bra med Monika som koordinator då hon levde upp till det som krävs. Den som ska bli koordinator måste vara en person som brinner för detta med mänskliga rättigheter och som kan göra sig tillgänglig utanför kontorstider. Det ska också finnas kompetens i frågor om myndigheter, banker, skatter, ekonomi och ett socialt nätverk som man kan introducera fristadsgästen i.
-Det blev en hel del krångel med landstinget när det gäller ekonomiska frågor, som t ex utbetalningar av stipendium, faktureringar, ja t om hantering av ICORNs fakturor. För min del förväntade jag mig detta och hade flaggat för det i förväg och pratade om att vi måste få på plats rutiner i god tid. Jag vet ju att så fort vi ska göra något nytt blir det otroligt byråkratiskt krångel då det inte finns rutiner och riktlinjer. Förhoppningsvis sliper vi nästa gång det mesta, det är bra att vi nu dokumenterar ”hur vi gjorde” så att man inte faller i samma fallgropar igen.
Hossein Salmanzadeh
Intervjun äger rum på Borlänge Modern tillsammans med en tolk VILKEN HAR DIN ROLL VARIT?
-Jag var fristadskonstnär i Dalarna. Är i grunden nyhetsfotograf, mina bilder från oroligheterna i Turkiet har spridits och publicerats, bland annat av Photo Agency i Frankrike. Jag kom november 2014 till Mora.
VILKA VAR DINA FÖRVÄNTNINGAR?
-Jag tänker på när jag kom till Sverige och Stockholm/Arlanda, det var jättebra och fint, mycket folk.
När jag så åkte tåg norrut såg jag hur vägarna blev längre, städerna blev mindre och mindre, det blev mörkt, till sist när jag var framme i Mora - jag kände mig nästan oroad – jag ska bo HÄR! En del av mig hade ingen bra känsla, en annan del av mig hade en bra känsla för att jag ju slapp faran i Turkiet.
Jag sökte på namnet Mora men visste inte vad det var. Den där platsen var ingen bra plats för just mig, jag måste vara i en stad för mitt jobb. Fristadsprogrammet handlar mycket om att kunna hitta en miljö där man kan jobba med sina saker. Jag åkte ensam. Hade haft kontakt med Eva Avgerinou innan via email. ICORN poängterar att man måste få hjälp som fristadskonstnär att kunna bli självständig och stå på egna ben. Det var en förväntning jag hade. Jag var också med på ett ICORN- möte i Paris, det var ett bra initiativ. Något jag minns är att det var svårt i början med språket, svenska tar lång tid att lära. Jag är fotograf och bor här nu, måste prata svenska för jag bor här i Sverige. Visst kan jag ändå jobba med bilder men det är viktigt att kunna tala språket.
ÖVERENSSTÄMDE programmet med dina förväntningar?
Jag fick BOENDE – och ett nytt liv. BRA synsätt på människor i Sverige – ett jättemodernt land. Här finns rättigheter som många andra bara kan drömma om. Mora, Falun, Borlänge är de platser i Dalarna där jag tillbringat mest tid. Det kändes inte alls bra i början – koordinatorn och jag hade möte med alla fristadsmänniskor i Sverige/Norge, när jag pratade med dem fick jag bilden av att ingen av dem levde i en situation som jag – på en folkhögskola. Jag tror att för just mig hade ett rum i Falun varit bättre, få sköta mig själv. Men på den positiva sidan – jag betalade inget för mat. Folkhögskola har fördelar – jag fick t ex gå en keramikkurs, kände mig ensam så den delen var bra. Monika som var min koordinator har gjort ett så bra jobb – det var första gången hon skötte ett sånt här uppdrag.
I början var det lite upp och ner, mycket nytt för henne förstås. Men med tiden blev det bra, nu är Monika en av mina bästa vänner. Jag fick brev från Malin Lagergren att jag skulle få jobba med en arbetsgrupp som Eva var chef i, det var bra men i vardagen var det Monika som gjorde det mesta.
Folkhögskola är inte nödvändigt för en fristadskonstnär anser jag. Visst, kurserna hjälpte mig, jag kunde spara pengar, men den miljön är inte bra för fristadskonstnärer, jag tror att det är bättre med en egen lägenhet. Känna integriteten - att jag har en plats för mig själv, privat. En annan person kan ha en annan åsikt, naturligtvis, men jag vill skicka vidare inför kommande perioder att jag inte tycker i att boende på folkhögskola är nödvändigt. Det går kanske att kombinera - om jag till exempel istället bott i en lägenhet i Mora, så hade jag ändå kunnat besöka folkhögskolan, gått kurser och så vidare.
Men ändå kunnat göra privata saker. Det är viktigt med mer kommunikation innan om boendet, det är en så viktig sak.
STÖD/SOCIALT NÄTVERK?
-Svenskar har sin livsstil, så det tar tid att komma in i det sociala. Jag är en social person, men ibland är man besviken över att det tar tid att få vänner. Två vägar som kan vara bra inför nästa
fristadsperiod – få mer hjälp att man hitta sina rätta jobbuppdrag, viktigt för att må bra och trivas.
Eller att ordna en situation med gratis utbildning sig inom ämnen som man tycker om och behöver för att sedan kunna söka jobb och försörja sig på sin profession. Tydligare jobbstöd eller tidiga utbildningsinsatsr, det tror jag på.
JOBB/UPPDRAG/KONTAKT MED ARBETSGRUPPEN?
-Utställningen på Dalarnas Museum och workshop på biblioteket var jättebra, liksom olika
fotouppdrag som till exempel då jag jobbade åt Dalateatern. Jag tycker att Fristad är något att lyfta fram ännu tydligare. Nu är det slut på perioden för mig. Ingen lovade något jobbmässigt för
fortsättningen, men pratet innan kan ge förväntningar. Till nästa gång är det viktigt att de som bestämmer om Fristadsperioden inte ska tänka ”nu gör vi detta bara två år, sen är det klart” – det behövs support efteråt, tankar kring at personen ska vara kvar och arbeta på något sätt i länet, det är viktigt att tänka igenom noga innan. Det är viktigt med tydligare, tidigare och mer kommunikation – arbetsgruppen måste prata mycket DETALJERAT med fristadspersonen, punkt för punkt, vad ska hända, gå ner i detalj, rent känslomässigt kan man vara stressad och då behövs regelbunden kommuniktation och stor tydlighet.
FRAMTIDEN?
-Det känns som att jag är ett träd som har flyttats till Sverige, jag vill rota mig här, men rötterna är fortfarande i luften. Det kommer att ta tid, men jag ser positivt på framtiden.
-Jag vet att en del andra fristadskonstnärer gör föreläsningsturnéer, visar upp sitt arbete, berättar om sitt land i olika sammanhang. Det är ett väldigt bra upplägg som säkert går att använda sig av i Dalarna också, men det är viktigt att förbereda och planera sådant innan fristadspersonen kommer.
En del av fristadsprojektet är just detta att sprida kunskap och konstnärskap i Sverige. Det kan utvecklas ännu mer.
ANSER DU ATT DALARNA SKA SATSA PÅ EN NY FRISTADSPERIOD?
-Det är lite svårt att svara på. Just nu känner jag mig ganska stressad, jag vet inte riktigt vad jag ska göra, det är svårt att komma in på arbetsmarknaden, svårare än jag räknat med. Jag kan inte rekommendera att Dalarna tar emot fler fristadskonstnärer om det inte fungerar med jobb. Det får inte vara bara ett projekt för två år – vill man i Dalarna arbeta med detta måste man tänka mer långsiktigt. Jag ser att det går att göra på annat sätt, mina kompisar som varit fristadskonstnärer i Norge har fått god hjälp efter projekttidens slut och har fått stöd att hitta jobb. Jag flyttar till Borlänge nu, börjar läsa SFI, sedan får vi se.
Är fristad ett bra koncept?
-Jag tror det är ett idealprojekt, men man måste fokusera mer på detaljer. Titta på goda exempel, där det fungerat bra, som i Norge – och lär av det praktiska upplägget. Systemet där fungerar bra som jag förstår det - allt är stabilt och klart där för fristadskonstnärerna när de kommer dit -
uppehållstillståndet är klart, jobbtänket finns, planer för fortsättningen efter projektets slut. Här är det mycket mer oklart, upp och ner, du måste söka uppehållstillstånd. Det är stressande på ett annat sätt.
Vad har varit det bästa med dessa två år?
-Utställningarna som jag hade! Det kändes bra. Mitt jobb är att fotografera!
Nu är jag lite orolig. Det tar lång tid att etablera sig. Många förstår inte detta, at det inte är så enkelt.
Jag är som andra människor, i vissa situationer kan man känna sig ensam men man måste ta situationen och göra det bästa av den.
Jag känner mig levande när jag gör det jag tycker om. Jag förstår hur tufft det är för många asylsökande ”ok, nu måste man börja om från noll, börja om med allt.”
Jag gör det, jag kämpar. Det ska bli bra, hoppas jag.
Hur ser din dröm ut då?
– Alla har drömmar, jag också. När jag ser folket omkring mig som kommit från olika länder, så känner jag att få frihet alltid är den största drömmen. Frihet i länderna som har problem! Alla
människor -oavsett kultur eller regligon – bör ha en förståelse för varandra. Det är grunden. Frihet är så värdefullt, just den drömmen har slagit in.
Tycker du att det är viktigt med fristäder runt om i världen?
-Ja, att visa att det finns organisationer som lyfter yttrandefriheten – som visar att det går att göra små saker, att journalister, konstnärer kan få hjälp, att de tas till en säker plats om de är i fara.
Vad är din bild av Dalarna efter den här perioden?
-Jag tänker att det är jättefint land och folk här i Dalarna, men jag måste kanske så småningom gå vidare och komma till en större plats för att kunna arbeta. Jag hoppas att jag kan få lättare att försörja mig i en större stad. Än så länge är det bara en tanke – jag vill huvudsakligen kunna jobba.
Utbilda mig är en plan, jag vill INTE gå på socialbidrag! Det är nog lättare att hitta rätt utbildning också i en större stad. Stockholm till exempel. Alla medier och ett rikt kulturliv finns där – jag kanske kan hitta något. Jag vill säga TACK SÅ MYCKET till alla jag mött under den här tiden, tack för all hjälp!
Det är så många fina människor här i Dalarna. Tack!
Ann-Louise Rönestål Ek
Lisa Hugoson teaterchef Dalateatern 2017-04-12 Intervju på Lisas kontor i Falun
VILKEN HAR DIN ROLL VARIT i fristadsprogrammet?
-Dalateaterns tidigare chef var initiativtagare, och när jag var helt ny på min tjänst hösten 2013 klev jag omedelbart in i arbetsgruppen för fristaden och har suttit med sen dess. Jag visste inte så mycket då om fristadssituationen, men läste på och vi gjorde ett gediget arbete. Bland annat åkte vi till Uppsala kommun och hämtade information från de som arbetat med fristad där. Jag läste igenom vad Dalateatern förpliktigat sig till, vad vi kunde bidra med – t ex hade vi sagt att vi skulle kunna vara behjälpliga med bostad då vi har gästlägenheter, vi var villiga att avsätta en sådan i Falun. Vi har under perioden påmint om detta, men det har inte blivit så i praktiken.
-Här på Dalateatern tog vi redan från början fristadsfrågan på stort allvar, vi var helt öppna och beredda på att ställa upp. Vi visste att det kunde bli vem som helst – till exempel en poet. Vi funderade på om det skulle komma en dramatiker och hur vi i så fall skulle kunna samarbeta med den personen. Diskussionerna internt inleddes långt innan det var bestämt att Dalarna skulle bli fristadsregion, vår personal har verkligen brytt sig om detta. Sen kom urvalsprocessen och jag upplevde inte att vi hade några problem i arbetsgruppen, men det är klart att det var en märklig situation att bland ett antal kandidater - ca 6 stycken -sitta och välja ut någon. Vi försökte tänka att den som kommer hit ska också kunna använda sin profession och hitta en plats här i Dalarna.
-Det blev en fotojournalist och det kändes bra. Det är klart att man hamnar i en massa dilemman när något sånt här ska bestämmas, jag minns när vi pratade om boendet - ”det blir jättebra med Mora folkhögskola”, vi visste då inte om det skulle komma en ensam person eller en familj, våra
(Dalateaterns) lägenheter var mer för en person. Som jag minns det tyckte vi i arbetsgruppen att det var väldigt bra att fristadskonstnären skulle komma till Mora och få ett socialt sammanhang på folkhögskolan.
VILKA VAR DINA FÖRVÄNTNINGAR?
-Är inte säker på att jag hade några förväntningar, annat än ren nyfikenhet på vilken person som skulle komma hit. Jag såg fram emot att Dalateatern skulle kunna en relation till den konstnär som skulle komma till Dalarna, så blev det så småningom också. Nu när jag tänker på förväntningarna och funderingarna jag hade kan jag känna att jag var naiv – jag trodde på tidsperioden som fristaden skulle vara. Det vill säga att komma hit, etablera sig, försörja sig, bygga nätverk etc. ”Det ska väl funka”, tänkte jag. Funka. På TVÅ ÅR! Nu inser jag att det är en helt befängd tidsplan. Två år är ingenting!
ÖVERENSSTÄMDE programmet med dina förväntningar – vad det skulle innebära?
-Nej, verkligheten är alltid svårare än teorin när det kommer en människa av kött och blod! Så är det oavsett vad – processer, tidsplaner, när människor är i ett rum så händer något man inte kan förutse.
Det går inte att veta vad som ska hända. Det är ju inte som att allt bara faller på plats och blir lugnt helt plötsligt i Dalarna för en människa som levt under hot i sitt hemland. Jag har tänkt på saker som yrkesstolthet, skapande och identitet – men fristadskonstnärerna kommer till platser där de är ingen!
Det är trygghet, lugn och ro i Sverige – men andra svårigheter kan komma upp. Detta att VARA någon, ha en berättelse, en funktion att fylla. Det måste vi tänka mer på till nästa gång. Jag tror inte att vår fristadskonstnär fick tillräcklig introduktion. Men koordinatorn Monika gjorde ett hästjobb och betydde oerhört mycket. Vi i arbetsgruppen tog beslutet att välja Mora – i början var vår
fristadskonstnär hemlig/anonym, så det var svårt, vi fick inte säga var han befann sig etc. Sen blev det
så småningom så att han gick ut offentligt med att han var Dalarnas fristadskonstnär och han gick ut med sin berättelse. Arbetsgruppen tog hand om honom igen, vi ordnade så att han skulle komma till Falun, ta en heldag för att träffa alla våra institutioner. Vi tog med honom på soppteater minns jag, vi hade träffat honom innan i Mora – han visade sina bilder för oss då förstod jag att han hade fotograferat teater och dans, jag tänkte direkt att han skulle kunna ta föreställningsbilder på dalateatern, att vi kunde hitta en möjlighet där. Det kändes bra. Han har fotograferat en del föreställningar. Vi har alla som tar emot fristadskonstnärer ansvar för att bidra med nätverk och att möjliggöra arbetstillfällen.
-Det första han fotograferade hos oss var föreställningen ”I skuggan av Falubränderna.” Till nästa gång är det klokt att representanter från kulturinstitutionerna tänker igenom förutsättningar och beställningar, så att det går att få igång arbetet för fristadskonstnären, en slags kontinuitet. Jag kunde ordna 20 procents anställning hos oss under några månader. Bland annat var han involverad i ett Communityprojekt som vi gjorde med Maserskolan i Borlänge och Västra skolan i Falun – det var hösten 2016 med nyanlända elever i skolklasser – där var Hossein en enorm tillgång,
fotodokumentationen av arbetet med de här barnen blev lysande och han har fått nära vänner på Dalateatern. Jag vill understryka att bakom varje fristadsperson är en människa av kött och blod och det är en sådan enorm möjlighet – när vår fristadskonstnär kom hit med sin glöd och sitt fantastiska arbete så önskar jag att vi varit ännu bättre förberedda, kunnat svara på frågan ”vad ska han göra här?” Viktigt att bära detta med sig, det kan bli en stor kulturkrock. Jag tror nog att det som var tänkt har fungerat, logistiken och det praktiska har hållit, men vi glömde ibland att det var människa vi skulle ta emot. Tack gud för Monika i Mora och hennes engagemang och värme – där mötte Hossein en sann medmänniska! En koordinator/kontaktperson med hjärta är så viktigt – Monika kan berätta och introducera kommande koordinatorer eller kontaktpersoner, hon har en enorm kompetens och erfarenhet.
ANSER DU ATT LANDSTINGET SKA SATSA EN NY PERIOD?
-Det klart att jag svarar ja på det. Sedan behöver det inte vara just landstinget. Men ATT man ska ta emot fler fristadskonstnärer är självklart. Men jag säger inte ett reservationslöst ”ja” som jag gjorde för två år sen – helt enkelt därför att jag inte förstår hur en människa kan etablera sig på bara två år, det tar sju år att acklimatisera sig om du som infödd byter stadsdel… Så det är oerhörda krav.
Arbetsgruppen kanske skulle haft någon med som talar rätt språk och/eller någon som har flytt själv, det är värt att tänka på inför framtiden. När Hossein hälsade på här talade han ingen svenska alls i början, så kom han till vår kostymavdelning och mötte där en medarbetare med rötter i Teheran. Det var väldigt bra, de kunde mötas och prata. Andra guider in i samhället behövs! Fler människor. Det är viktigt att få det sociala på plats, få kompisar. Arbetsgruppen har så mycket annat att tänka på, bara detta att ordna personnummer, bankkonto och så vidare, lösa en massa problem. Det sociala får inte glömmas bort.
ORGANISATORISKT – hur ska detta organiseras, finansiering?
-Jag har inga direkta synpunkter på det. Min roll har varit att sitta i arbetsgruppen och representera Dalateatern. Jag har seriöst bevakat vad vi kan bidra med – har försökt skapa arbetstillfällen i den omfattning som gått.
FORTSÄTTNING – plan efter tvååriga perioden är slut?
-Större medvetenhet kring att om man kliver man in i ett fristadsprogram så förpliktigar det och det är svåra avvägningar. Dalateatern skulle kunna skriva på att vi garanterar ett antal uppdrag under en tid framöver – men det handlar om kvalitet också som måste vägas in och det är en tuff marknad –
tiden är alldeles för kort. Den som kommer har inte ens SFI från start, man måste förbereda personen på att det kan bli svårt, att man kan behöva ta andra jobb också. En tydlig
arbetsmarknadsintroduktion om vilken marknad man kommer till, att det är stenhårt för
kulturarbetare i Sverige. Politikerna MÅSTE seriöst diskutera igenom allt detta – det är inte bara ett stipendium på tiotusen i månaden. Det är ett åtagande, en svår integrationsprocess, att få språket, enorma krav ställs på denna person. En konstnär flyr till ett annat land för att utöva sitt
konstnärskap men det är inte så enkelt.
Har det varit bra att Dalarna gjort detta?
Ja! Det är viktigt att fokusera på själva poängen med fristad. Försöka förmedla det till medborgarna.
Då hamnar vi i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Det är ju fruktansvärt att vara förföljd pga det du avslöjar eller skriver, att hotas för att du ARBETAR konstnärligt! Allt det som är en självklarhet i Sverige, att du kan uttrycka dig etc – det gäller inte dessa personer, det klart att det ska finnas fristad för dessa människor men de måste också få veta. Vad kommer de TILL, vad de kommer FRÅN vet vi redan. Hen har varit obekväm DÄR, vad händer med personen när hen kommer till Dalarna, värt att tänka på det! Hur ska den konstnärliga processen kunna leva? Det man flyr från, den berättelse man lämnat måste man ju få berätta HÄR, inte försöka bli någon annan!
Fristadskonstnärernas röster måste bli hörda, Dalarna måste bli en megafon berättelserna, så att vi inte att tystar den.
Ann-Louise Rönestål Ek
Malin Lagergren kultur- och bildningschef, intervju om Dalarnas första fristadsperiod Intervjun äger rum på Malins kontor 2017-04-12
VILKEN HAR DIN ROLL VARIT i fristadsprogrammet?
-Min roll har varit att driva frågan, få upp den på den politiska agendan. Konkret bidra till att få fram ett beslut att avsätta medel för att ansöka om att ta emot en fristadsförfattare. Jag var med på Dalateaterns styrelsemöte runt 2012 då frågan väcktes initialt av dåvarande teaterchefen Gugge Sandström. Han menade att Dalarna borde ta emot en fristadsförfattare, men att den stiftelse han representerade inte kunde göra det själva, därför lämnade han frågan vidare till mig.
-Jag tog ärendet vidare till kultur- och bildningsnämnden, först som en diskussion, senare kom ett beslut att sätta samman en arbetsgrupp bestående av representanter från olika kulturinstitutioner.
Gruppen fick jobba fram ett underlag till politikerna. Ta reda på vad det skulle kosta, hur bostad skulle ordnas och så vidare. Tidigt hade jag idén att landstingets folkhögskolor skulle vara en lämplig första bostad för en fristadsförfattare. Sedan var processen så att vi sökte medlemskap i ICORN, vilket också medförde en kostnad. (Som ingick i totalbudgeten.) Beslutet i landstingsfullmäktige blev att avsätta medel för att kunna ta emot en fristadsförfattare, 300 000:- fördelat på två år. (Från hösten 2014-2016.) Beslutet kom 2013 på hösten, jobbade 2014 med att få ihop
styrgruppen/arbetsgruppen och att välja vem som skulle komma hit. Gruppen fick beskriva vad som skulle passa i Dalarna och fick ett antal förslag som man tog ställning till och valde så vår
fristadskonstnär, Hossein Salmanzadeh, fotojournalist. Det var jag och Ann-Catrin Lofvars, dåvarande ordförande i nämnden, som skrev under och fattade de yttersta besluten. Jag la mig inte i urvalet, gruppen fick förtroendet att göra det.
-En reflektion i efterhand är att vi i vår förvaltning inte är vana att jobba i arbetsgrupper på det sättet, gränsöverskridande med olika institutioner och aktörer – det är något vi behöver göra oftare och lära oss. Jag kände att frågan tenderade att ramla tillbaka i mitt knä, det var inte helt lätt, gruppen behövde känna mandatet – det kanske var otydligt för dem från början samt att man inte var vid detta arbetssätt. Men gruppen tog sig efterhand och vi har lärt mycket av att jobba såhär.
VILKA VAR DINA FÖRVÄNTNINGAR?
-Jag tänkte så här: man har ett väldigt stort ansvar när man tar emot en person från ett annat land, denna person måste finnas i trygg miljö med bra folk runt omkring sig. Folkhögskolan är en trygg startpunkt – utmärkt att bo på till en början. Det blir verkligen starten på något nytt – det finns bostad, en koordinator som också jobbar på folkhögskolan, ett socialt sammanhang, språkinlärning.
Kanske kan fristadskonstnären även i folkhögskolemiljön möta människor som talar samma språk, personen kan också välja att delta i skolans arbete, ges möjlighet att engagera sig utifrån ett folkbildningsperspektiv. För övriga elever på folkhögskolan är det också bra att få möta en person som tvingats fly och inte fått uttrycka sig, inte kunnat göra sitt arbete utan att hotas. Folkhögskolan – som ju finns i landstinget – är alltså en mycket bra grundförutsättning för integration.
-Sen visste vi ju inte vem vi skulle få när vi planerade detta – skulle det vara någon som ville vara social, ville vara offentlig? Göra utställningar, föredrag, ha turnéer? Vi visste givetvis att vi inte kunde ha sådana förväntningar utan att vi fick ta det som det kommer. Vår fristadskonstnär var rädd i början, oroad för sin familjs säkerhet i hemlandet. Det tog tid för honom att känna trygghet och komma igång med arbete. Vilket jag har full förståelse för, situationen och upplevelserna är olika för varje individ.
